På botten

Voj skit ändå! Ja, nu skulle jag verkligen kunna svära mycket fulare också. Voj satan!!! Skulle bara ha hållit munnen fast på onsdag. Igår blev det bara värre. Det värsta hittills.

Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?

Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.

Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.

Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.

Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.

Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!

Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.

Downhill

Oj, oj, oj! Nu börjar nerförsbacken igen. Min första antibiotika hjälpte inte och jag överlevde det där ena veckoslutet endast med hjälp av en massa värkmediciner. Genast på måndag (för en vecka sedan) var jag på nytt hos läkaren. Det togs röntgenbilder för säkerhets skull och högra bihålan var nästan full med var, eller vad det nu sen är som samlas där. Yäk! Fick en ny antibiotika och någon slemmlösande medicin samt nån medicin som skulle skydda magen och förhindra diarré mm. Det tog länge innan medicinerna började verka men sist och slutligen hade symptomen försvunnit. På måndag denna vecka tog jag sista medicinerna och på tisdag blev jag rödprickig. Undrade faktiskt redan på måndag när jag måste ta min astmamedicin flera gånger för att kunna andas ordentligt eftersom jag inte normalt behöver ta den alls. På natten till tisdag kliade mina innerlår en del men fattade inte att det var medicinen. Trodde det var en dragkedje på en dyna jag hade mellan knäna. Nästa förmiddag då prickarna hade spridits ända upp till bröstkoegen fattade jag vad det var fråga om. Nu har jag en kortisonkur och äter antihistamin mot en allergisk reaktion som jag fått av någon av de tre medicinerna jag hade. Själv misstänker jag antibiotikan, eller penicillinen egentligen. Hittade mycket info om den på nätet, att den orsakat just sådana här symptom. Andningssvårigheterna lättade som tur redan igår men nipporna blev ännu värre under natten. Nu är jag alldeles täckt med exem, från topp till tå...

Mannen min har hemska ryggbesvär, eftersom Lillgubben råkade hoppa på den just när mannen gjorde sin ryggjumppa. Han har haft problem med ryggen tidigare också men inte så här svåra på evigheter. Nu är det verkligen illa, han kan inte röra på sig ordentligt och därmed inte riktigt delta i hemsysslor eller barnskötsel heller...

Jep jep, vali vali.

Min tid?

Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.

Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.

Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...

Natti natti!

Pyjamasdagen

Idag har vi hängt i pyjamas hela dagen. Eller tja, jag hade nog ordentliga kläder på mig när vi var till matbutiken och apoteket, men ungarna klädde bara ytterkläder på pyjamasarna.

På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.

Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.

Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...