Nästan två

Imorgon blir den minsta i familjen två år. Fattar inte, två år! När och hur hände det? Han har alltid varit mera bebis av sig än storesystern, men i ett huj har han blivit så stor, så stor. Egentligen började det redan tidigt på sommaren.

Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.

Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.

Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.

Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."