Mamma orkar inte gräla mera

Att vara mamma känns superjobbigt just nu. Snubisen (lillgubben) är det inget extra tungt med, förutom att han vakar jättesent, så jag kommer i säng först efter tolv, oftast närmare kl. 1.30-2.30 (igår kl. 3.00). Men annors är han glad och nöjd med ganska lite, talar och ler mycket, speciellt med mamma (kommer faktiskt inte ihåg att tösen skulle ha lett så här mycket) och vill ganska ofta vara riktigt nära och i famnen. Tösen igen är en helt annan femma...

Hon började trotsa redan nån gång på sommaren, men det var riktigt mildt gemfört med det vi får stå ut med i dagens läge. Lillebror är säkert en stor orsak till att trotsandet blev värre, och det är ju riktigt normalt. Det är ju en stor förändring i flickans liv. Och kanske det att hon inte längre har sin älskade sömntutt också har orsakat oss lite friktioner, snällt sagt...Men gud så jag kan bli arg och irriterad på henne. Hon vet precis vad hon ska göra för att få mig se rött. Hon gör precis allt som hon vet att hon inte får göra, speciellt om min telefon ringer och jag svarar börjar hon springa runt lägenheten görandes de saker vi normalt förbjuder henne, eftersom hon vet att jag inte kan hålla lika bra koll på henne när jag talar i telefon. Hon ritar på väggarna (tur att vi inte har fixat väggarna i nedre våningen ännu), skråmar golven med t.ex. paraplyer, bankar på fönstren med sina leksaker, drar ner saker från matbordet, spottar ut mat och äter annors också dåligt och det tar en evighet, spottar dricka på golvet och klottar ut det, tar vatten från hundarnas vattenkopp i sina leksaks kaffekoppar och häller ut på golvet...

Det här var bara en del konkreta exempel, hon härjar på allmänt och lugnar inte ner sig, får hemska utbrott och så sover hon jättedåligt också. Men det som irriterar mig kanske mest är pottandet. Hon var redan torr om dagarna och vi hade just börjat använda träningsbyxor på henne, men nu vägrar hon göra nåt i pottan eller på byttan. I morse hade vi en trevlig episod, då hon som normalt vägrade kissa i byttan och under tiden jag hämtade kläder åt henne satt hon och pissade i vår säng. Det var bara att tvätta alltihop. Lite senare kakkade hon ner sig (det här är en ny grej sedan två dagar, fastän hon vägrade kissa på pottan så kakkade hon ändå där, men inte längre). Det gör mig så förbannad att först sitta en lång stund med henne på wc utan resultat och så gör hon sina bestyr direkt efteråt i blöjan. Fast jag vet, jag vet, det är alldeles normalt i såna här fall.

Det känns så hemskt att gräla med tösen hela tiden. Jag önskar att jag skulle ha bättre nerver och att jag skulle kunna vara vuxen och inte gå med i grälet. Jag lovar det varje kväll men sen när utbrottet kommer glömmer jag det jag lovat tidigare. Jag har så dåligt samvete för att jag gormar åt flickan, säger saker jag ångrar senare och tänker skrämmande tankar. Speciellt illa känns det då hon är som sötast, vill sköta och pyssla om sin lillebror, pussa och krama honom, tröstar honom om han gråter och säger att mamma kommer snart, då hon vill komma och läsa i famnen eller annors bara sitta och mysa, då hon vill hjälpa till med allt; städandet, matlagandet och lillebrors skötsel förstås, då hon älskar att bada bastu och duscha och då hon tvättar mina ben när hon sitter i sitt badkar. Som tur tar flickan ut allt på oss föräldrar och inte sin lillabror. Honom vill hon bara pussa och krama och skulle aldrig göra honom illa på flit. Trots allt gräl är hon ju min lilla flicka som jag älskar så mycket. Och hon älskar sin mamma efter allt det här. Därför känns det så tungt just nu.