Happy New Year!

När året byts till 2013 står mannen och jag på vår egen gård och skålar med skumppa och beundrar fyrverkerien. Egna raketer har vi inte. Barnen sover och hundarna stressar över oljudet. Vi har haft en lugn och barnvänlig nyårsafton. Som vi haft de senaste 6 åren (fast vi haft barn bara de senaste 2 åren).

Skål och all lycka och glädje till året 2013!

Reashoppingen som lyfte fram självavskyn och missnöjdheten

Idag åkte jag och kollade på rea-utbudet och blev kanske lite missnöjd. Tyckte inte att det fanns så värst bra erbjudanden. Den enda affären jag hittade riktigt bra erbjudanden på var Polarn och Pyret, och där kunde jag inte shoppa så mycket (har inga pengar). Jag har haft några presentkort redan i flera år så jag försökte hitta något åt mig själv men jag har nuförtiden noll lust att ens titta på kläder åt mig själv, ännu mindre att tänka mig på att pröva något. För det första vet jag inte vad min stil nuförtiden är, de senaste 3 åren har jag köpt kläder som lämpat sig för en gravid kropp (fast jag inte ägt andra preggokläder än en preggotop och ett par preggojeans) och för amning. För det andra trivs jag verkligen inte i min nuvarande kropp, som saknar muskler alldeles totalt och är bara svag, mjuk, bullig och mycket större än den kropp jag känner som min kropp.

Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.

Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.

Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.

Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!

Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.

Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.

Fuktande julklappar

Jag fick delta i en Buzzador kampanj för Dove pure&sensitive body lotion och tänkte att vad är bättre än att stoppa med en liten flaska fuktighetscreme i julklapparna. Så det gjorde jag. Min mamma och min syster, mannens mamma och syster och en del kompisar fick en liten flaska var. Jag tycker det är så svårt att hitta på julklappar åt de flesta nu för tiden så det var roligt att kunna packa ner något man har användning för. Ett stort plus med tanke på en del, som har väldigt känslig hud, som fick body lotionen i gåva är det att lotionen är hypoallergenic och utan parfym och utan alkohol.

Själv tycker jag att fuktighetscremen hittills har fungerat bra. Plus ger jag för att den torkar snabbt och sugs in i huden och inte blir som en fettig yta på huden.

Vattkopporna

Som sagt så fick Flickan vattkoppor på julafton, vi märkte dem genast på förmiddagen och då klagade hon lite över dem att de kliade. Vi har en salva, Professorin vesirokkovoide, som man kan smörja på nipporna så de inte skall klia eller bli inflammerade. Vi har inte behövt använda salvan så mycket, kanske smörjat en gång om dagen innan läggdags så hon inte skall klia på natten så mycket. Jag tycker Flickan har kommit lätt undan, ifall det nu inte kommer något värre. Hon har en del nippor, men inte så farligt mycket, skulle gissa på en 50 kanske. En del har redan torkat ut och är bara skorpor kvar medan hon först håller på och får helt nya, så nog håller det säkert på ännu i några dagar. Hon har inte haft feber men ibland har hon kännts lite varmare än vanligt och så har hon lite snuva och hosta. Men precis lika hyperaktiv är hon som vanligt, så hemskt ont kan hon nog inte ha. Kopporna kliar lite, men inte något farligt. Ifall hon inte har kläder på sig eller t.ex. kortärmat skrapar hon men då vi haft långärmat och -buntat på henne så har det gått bra.

De här bilderna är från igår. Ja, hon orkar nog joxa och spela upp sig precis som förr.

Det som jag inte får att gå ihop är varifrån hon fått vattkopporna eftersom jag vet när de andra på klubben haft dem och det går inte ihop med 12-16 dagars inkubationstiden och smittetiden (börjar smitta 1-2 dagar innan nipporna kommer fram). Och det jag mest fasar för är att Lillgubben får vattkopporna om ca. 2 veckor, dvs. omkring 7.1 och han måste då vara hemma och kan inte delta på bekantnings- och inlärningstiden på dagis, som skjuts upp med en vecka eller så. Då skulle hans inlärningsperiod egentligen börja först 14.1 (vet inte om vi kan föra honom på dagis 2.1 eftersom vi inte vet om han har fått vattkopporna och när och om han sedan smittar alla andra barn) då jag borde börja jobba. Jag tror inte att de skulle uppskatta det så mycket på jobbet om jag meddelade att jag måste stanna hemma 2 extra veckor, fast jag redan har måstat ta ut sjukledigt (obetalt) fr.o.m. 21.1 för min visdomstandoperation blev flyttad till det datumet då jag var sjuk senast. Men annars helt jees att barnen har vattkopporna redan nu, jag vill absolut att de ska ha dem och vägrar ta något vaccination mot vattkoppor åt dem.

En annorlunda annandag jul

Vanligtvis har vi varit hos mannens morföräldrar annandag jul, det är en tradition de haft i släkten. Mannens morfar har födelsedag just den 26 och dessutom är det morföräldrarnas bröllopsdag. I år samlades släkten hos mannens moster men vi kunde inte delta p.g.a Flickans vattkoppor. Alla andra har haft vattkoppor förutom en pojke, som är en månad yngre än Flickan. Hans mamma har en sådan situation på jobbet att hon inte skulle kunna vara borta så därför fick vi portförbud till träffen, vilket jag förstår och respekterar helt. Men att en del började panikera över bältrosor och liknande fast de redan haft vattkoppor och t.o.m förbjöd min svärmor komma på besök till oss före hon skulle till släktträffen fattar jag inte. Tycker det redan är ganska outrageous. Äh, vad jag blir irriterad av överhysteriska människor!

Svärmodern brydde sig inte över andras förnekningar och hennes familj med mannens syster och systerdotter kom på besök på eftermiddagen, barnen blev väldigt glada över att få lite barnbesök. Vi fick lite till juklappar och jag fick kanske den finaste presenten någonsin. Det var egentligen ingen julklapp sa svärmodern, utan en gåva som hon ville ge mig eftersom hon tycker att jag är en så härlig svärdotter och mamma. Blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga, såg säkert bara dum ut, tackade och kramade om henne. Jag fick en väldigt fin ring med en sjukt stor sten, bergskristall misstänkte svärmodern, som ursprungligen varit hennes mormors ring. Och nu fick jag den, fast hon har en egen dotter hon kunde ha gett den åt. Känner mig verkligen tacksam och uppskattad. Helt underbart att höra att man är omtyckt, fast vi ju nog alltid kommit bra överens.

Julaftonen och juldagen

Julaftonen började som vilken som helst dag. Vi åt frukost och gick ut på förmiddagen, det bara snöade och snöade så man fick skotta snö igen, så att våra och grannens gäster ens skulle kunna köra in på gården. Det var glada barn ända tills det blev gräl om vem som fick sitta i pulkan då vi rastade hundarna och den mindre gjorde ninjahopp ur pulkan mitt i farten och fick sår i läppen.

Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.

Efter utevistelsen var det julbastu och risgrynsgröt till lunch som gällde. I bastun började jag först kolla på Flickans rygg och märkte sedan att hon hade nippor på ryggen, magen, benen och några på armarna också. I bättre ljus inspekterade vi nipporna närmare och jo, vattkoppor hade hon! Även i ansiktet och hårbottnet fanns det av nipporna.

På eftermiddagen kom min mamma och syster hem till oss, vi förberedde maten och mamma dukade bordet. Och ser ni vilka tallrikar finns på bordet?! Tomten hämtade julklapparna just då barnen låg och sov så de hann inte se honom denna jul, tyvärr. Maten var typ höjdpunkten för oss vuxna igen, jag bara älskar alla fiskar och sallader, nomnomnom! Efter maten öppnade vi julklapparna.

Vi fick lite i förväg 8 st KoKos stora tallrikar och 6 st ovala lite mindre tallrikar med bra kanter, de lämpar sig ypperligt för att servera maten ifrån eller som t.ex. frukosttallrikar.

Granen, som ursprungligen var klädd i bara vitt och silver men så tyckte Flickan att det behövdes lite färg också, och julklapparna som det fanns mycket, men väldigt passligt av i år (förra året var ganska extremt). Vid det här skedet fick bollarna och kottarna ännu vara i fred, nu finns det julgranspynt mest i övre delen av granen då en liten, ung man gärna plockar bollar åt sig. Det är också orsaken till att granen är ganska simpelt klädd i år, vi har t.ex. inga girlanger eller dylikt.

Den ovan nämnda lilla, unga mannen som hittat bollarna.

Så blev han trött och ville bara vila på mommo.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.

Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!

God jul!

God jul gott folk! Julafton till ära har Flickan fått vattenkoppor.

Go with the flow

Idag tog vi emot trevligt besök i form av gudbarn och våra barns gudföräldrar istället för att städa julstädningen klar och göra lådor eller baka pepparkakor. Men det var roligt med lite besök och att träffa andra med barn, har inte träffat sådana på länge (vi har inte så många vänner med barn). Nu har jag gjort en to do-lista för imorgon, och det ser ganska tight ut. Vi skall dessutom hälsa på min pappa med familj i Borgå, så vi har inte allt för mycket tid. Men vi måste börja tidigt i så fall.

Morgondagens to do:

- städa nedre våningen klar: töm bord och dammsug
- ordna övre våningen, dammsug och tvätta lakanen (de tvättas med timern och det är bara att hänga upp dem på tork genast på morgonen) samt en maskin kläder
- gör potatis-, morots- och kolrotslådorna
- baka pepparkakor med unga damen
- fixa kortet och paketet som skall med till pappa
- paketera julklapparna

En hel del kvar alltså. Men det skall nog bli bra! Granen har bara fått silverbollar på grenarna och den måste vi klä färdigt. Det kan vi göra antingen imorgon eller på julafton med Flickan.

Julkänslan börjar smyga sig fram

Nu börjar jag äntligen få tillbaka min julkänsla. Hade redan en ganska bra julfiilis i början av december och jag brände flere ljus (tuikkun) per kväll, drack lite glögg  och gjorde julstjärnor. Men poff, så var den känslan borta! På onsdag var vi och hämtade en gran men den spenderade 2 dygn i grannens garage så den skulle vänja sig med värmen så småningom. Ikväll hämtades den in och Flickan hoppade jämnfota och jublade Vilken fin gran, vi har en julgran, hurra vad fin gran vi har!! Vi har pysslat på de sista korten med Flickan (de vi skall ge personligen) och gjort pepparkaksdeg, nu står den i kylskåpet tills imorgon.

På förmiddagen drog jag min rumpa upp från soffan och efter länken åkte vi in till stan med ungarna. Flickan var ivrig, för hon skulle få åka stadiin. Där gick vi och kollade på julmarknaden, det måste jag göra varje år, och shoppade en leksak i trä åt Lillgubben så han också skall få något annat än en Angry Birds reflex av sina föräldrar och ett par Rasavil handskar åt honom, för hans händer alltid är kalla i de vinterhandskar han nu har. Honom jag köpte leksaken av var där förra året också och då köpte jag ett elefantpussel med 10 elefanter som man sätter fast i varann så de bildar ett långt led. Den har varit pop och Flickan har sjungit 1 pieni elefantti marssi näin... då hon pusslat med elefanterna. En annan försäljare jag letade efter var en som säljer handgjorda silversmycken. Han var där igen och jag hittade det smycket jag blev förälskad i redan förra året. Priset var bara lite för stort för min vårdledighetspenning, så jag lovade komma nästa jul igen och leta upp honom, då jag är på jobb och eventuellt kan betala 90€ (80 utan kedja) för ett smycke. Han berättade att de skall vara på salutorget nästa sommar (de har en butik i Barcelona, där priserna är dubbla) och lovade ha samma halsband då också.

Efter att vi tittat igenom alla de små stugornas utbud gick vi och åt ärtsoppa och laxsoppa till sen lunch och gick via Stockmanns julfönster (tycker förra årets var finare) till bussen. Där började Flickan snyfta och sa att hon hade kallt och att hon inte hade sovit alls. Hemma brukar hon ju inte villa sova alls men tydligen behöver hon den där sömnen ändå för hon somnade på några fjuttiga minuter i min famn när jag värmde henne i bussen. Jag måste flytta på mig några gånger när det kom en till vagn och Flickan reagerade inte alls, så jag måste göra en switch. På något sätt fick jag Lillgubben lyft från vagnen till bänken och med ena benet hållet emot att han inte föll ner från bänken, samtidigt som jag hade Flickan i famnen och lyfte henne i vagnen. Jag hade tagit Manducan med mig just p.g.a det här om Flickan skulle slockna, men det visade sig vara lite krångligare att få Lillgubben i Manducan på ryggen med alla tjocka vinterkläder på ensam. Som tur satt det en vänlig dam bakom oss som erbjöd hjälp.

Samma kan jag inte säga om en högljudd bitter gubbe, som började tala högt skit om mig och mina barn, som båda då antingen sov eller satt tyst och snällt på sin pats, direkt han fick syn på oss på den plats som är reserverad för barnvagnar. Tydligen hade han velat komma och sitta där för han hade stora kassar med sig och tog illa upp. Han talade nog allmänt om saatanan kakarat och Suomen tulevaisuuden sukupolvi som inte behöver tänka något eller göra något arbete och något liknande. Och varje gång sneglade han bakåt på mig och mina barn. Jag var så arg, så arg men sa inget eftersom han inte sa något rakt åt mig. Men om han hade gjort det skulle jag ha berättat en och annan sanning för honom. Och önskat honom också en väldigt trevlig jul till slut. Men som tur lyckades inte ens han dra ner på den smygande julkänslan och nu är jag riktigt förväntansfull inför jul.

Tyvärr blev det inga bilder idag, det var så jävla kallt så jag inte hade lust att stanna och fotografera något extra idag.

Ledsamt

Nog var det lite ledsamt att åka hem från klubben sista gången idag. Flickan har verkligen trivts där och tyckt massor om att gå på klubben. Om ledaren och om kompisarna. Kanske just det, att de bara varit 4 barn, har gjort att de blivit en så tight grupp. Fast de är väldigt olika åldrar, en några månader yngre flicka än vår Tinna och Tinna själv och 2 äldre barn, andra 4,5 år och andra 5, har de alla lekt fint ihop. Alla tyckte det var så synd att Flickan inte fortsätter där och jag måste typ hålla mig för att inte gråta när Flickan räckte över blomman vi skaffat och julkortet hon själv gjort till ledaren och de kramades. Jag hoppas hon får en lika fin dagistant sen. Verkligen synd att den blev så kort tid för Flickan på klubben. Och så hoppas jag att de får något barn eller två till till klubben för det ser annars illa ut att de inte får fortsätta, viket vore jättesynd. Klubben är belägen i Månsas och den är menad för barn omkring 2,5 år och äldre.

Gnäll, gnäll, gnäll

Oj oj, vad de tre senaste dagarna har varit fulla med gnäll, gnäll, gnäll och bara gnäll. Vet inte om Flickan reagerade på att vi var borta på lördag och sov sent på söndag då mommo skötte barnen i nedre våningen, men hela söndagen och måndagen var bara gråt, gnäll, skrik, trots och vill inte. Hon börjar faktskt nästan alla sina meningar och svarar på alla frågor nuförtiden med Tinna vill inte... eller Vill inte... Det är ganska tungt kan jag berätta. Idag har Lillgubben i sin tur haft en dålig dag. Han började gråtet redan innan frukost då han var i vår säng, det fortsatte vid frukostbordet och ännu länge efter det. För första gången har jag blivit riktigt ordentligt irriterad på honom faktiskt. Hoppas på en lite positivare eftermiddag. Som tur bestämde jag mig för att gå och julshoppa ensam först på eftermiddagen då mannen kommit hem från jobbet istället för att ta båda ungarna med mig på förmiddagen, tror att vi skulle ha marcherat ut från köpcentret och åkt hem på direkten.

Lillajulsfest

På lördag firade vi lillajul med ett kompisgäng + makar och sambor, vi har kännt varandra sedan lågstadiet/högstadiet. Det blev lite sista minutens ändringar i planerna men det slutade ändå väl. Det var riktigt roligt med god mat och mycket skratt. Kvällens värd hade nog fixat det så fint hemma hos sig.

Kvällens värd hade fixat annars all mat, men jag gjorde en Marianne Crush Mudcake, som den här gången blev perfekt klibbig och lös i mitten.

Min mamma var hemma hos oss och skötte barnen. Vi kom hem lite efter två och på morgonen tassade jag till nedre våningen med ungarna och mamma lovade sköta morgonen så att vi ännu fick sova en stund. Någon gång efter 10 steg vi också upp, vilken lyx.

Känslorna, jag helst inte skulle ha

Fick igår veta att min ena vän är gravid, vilket jag ärligt, ärligt är superglad över. Jag önskar verkligen att allt skall gå bra för hon har fått gå igenom så mycket negativt på det senaste 1,5 året så hon verkligen förtjänar att det går bra och att få hålla sitt eget barn i famnen. Så fick jag också höra att min andra vän försöker bli gravid, vilket jag också är glad över. Men varför känner jag mig så här då?

Jag känner mig väldigt självisk när jag har dessa känslor och helst av allt skulle jag inte ha dem. Jag bara tänker att nu får de båda uppleva graviditeten och att få barn tillsammans, vara på mammaledigt samtidigt, ha ungefär jämngamla barn (fast det ju inte är sagt eftersom den andra inte ännu är gravid osv.) och jag skall just återvända till arbetet. Efter att ha varit hemma i 3 år och inte egentligen haft någon riktig nära vän att dela upplevelsen med. Jag har kännt mig så utanför fast jag ändå haft dem där, och nu känns det som att jag igen kommer att vara utanför, vara på jobb när de andra lever ett helt annorlunda liv som nyblivna mammor.

Jag vet inte om det är normalt att känna så här och jag skäms verkligen att jag har dessa känslor. Vill inte, vill inte känna så här. Vill bara vara glad och lycklig för mina vänners skull. Fattar inte hur jag blivit en så här deppig människa. Tycker inte att jag aldrig någonsin har varit det, och nu känns det att hela hösten har varit en enda deppig röra. Visst har jag glätt mig över saker och kunnat vara glad på riktigt men grundhumöret har nog varit ganska nedstämt de senaste månaderna. Det känns som att ingenting lyckas, allt jag gör är fel eller inte tillräckligt och vardagen har varit ganska tung. Visst har vi varit väldigt mycket sjuka nu de senaste 2 månaderna, vilket vi aldrig tidigare har varit, så det har nog också dragit ner på humöret och orket. Men just nu önskar jag mig energi och ett gott humör för året 2013 till julklapp!

Trötta

Idag har vi varit trötta hela högen. Lillgubben vaknade lite efter tre förra natten och vägrade bli i sin egen säng, mest troligen p.g.a att han också är lite snuvig nu igen. Jag måste ju avboka eller flytta på min visdomstandoperation som borde ha varit på onsdag för jag var alldeles täppt och hade ont i svalget/halsen. Han sov, eller man kan säkert inte kalla det för att sova, bredvid mig och sparkade och snurrade hela natten och när Flickan vaknade var jag trött, trött, trött. Konstigt nog kom vi i tid iväg och var tidigare än någonsin på klubben. Barnen sov förstås olika tider, för Lillgubben somnade i vagnen då vi var och hämtade Flickan och vaknade när vi kom hem, då Flickan skulle gå och sova. På eftermiddagen hann jag sova en 15 minuters snutt och då såg det ut så här när mannen kom hem och hittade oss i soffan.

Tidigare på dagen såg det igen ut så här när Flickan sov med sin nalle, med en sandal på foten, i famnen och inlindad i min sarong. Utan kläder och åt fel håll i sängen (hon kallar sig själv Pippi) förstås.

Luciadagen

Ikväll åkte vi på, ja man kan väl säga traditionella när det nu var andra året i rad och för 25 år sedan gick vi 8 år i rad, på en Luciafest i min barndoms hemstad med min mamma och syster. Där träffade jag igen mina gamla dagistanter och bekanta från dagis- och lågstadietiden. I år drog programmet så mycket ut så det blev tyvärr inga ringlekar, och det var dem som Flickan väntade ivrigt på. Vid varje tal, varje uppträdningsnummer, varje allsång frågade om hon nu fick gå och dansa. Och när hela festen var slut gick hon omkring och frågade alla barn ifall de kunde komma och dansa med henne. Som tur blev hon glad av att få se lucia, det har hon talat om mycket. När hon sett lucia på tv, i tidningen, i boken, i julkalendern.

I väntan på lucia.

Luciatåget från min gamla lågstadieskola. 

Och ja, vilken snöyra det var idag!

Fotosessionen

Vi hade en ganska snabb fotosession då jag försökte få någon sorts bild på ungarna till julkort men är inte riktigt nöjd med slutresultatet. Det blev en massa såna här bilder och bilder där andra barnet är skarpt och det andra har en härlig, superfin min men ansiktet är alldeles suddigt.

Eller så intresserade ingendera sig av att bli fotad och tittade bara åt helt annat håll...

Men, nog fanns det ungefär en bild vi kan använda. Fast jag inte tycker att den ger någo hipphej hurraa feelisar. Ingen nära på så fin bild fanns det som förra årets julbild, tycker den hade en så fin och lugn stämning.



Ja och så kommer vi till den årliga diskussionen, får man skicka julkort med sina barns bilder på? Det här är andra året som vi skickar/ger julkort med barnens bilder på, Flickans första jul skickade vi faktiskt inga julkort alls. Men de vi gett ett sådant kort med bild på har varit sådana människor som vi verkligen vet att uppskattar det eller som inte tar illa upp. T.ex. mor- och farföräldrar, faddrar, våra syskon och en del släktingar och andra kompisar. Och fast vi vet att en av Flickans faddrar haft svårigheter att få barn tror vi inte att den personen tar illa upp fast vi ger ett kort med våra barn på. Inte gör vi det för att fittas och jag vill tro att den personen är intresserad av att vara i våra barns liv fastän denne inte fått egna barn än.

Dagvårdsplatserna

Dagens absolut bästa nyhet:

Vi fick dagvårdsplatser åt barnen från det dagiset som vi önskade, det som öppnar nu i årskiftet alldeles nära min arbetsplats. I samma grupp dessutom, jag var lite rädd att de hamnar i olika grupper eftersom Flickan fyller 3 i januari.

Eftersom dagiset inte fanns att välja från de färdiga alternativen (1-5) på blanketten (man måste nämna det i tilläggsuppgifter-rutan) så vet jag inte på vilken plats daghemmet skulle ha varit på vår lista. Men troligen som första daghemmet, nu hade vi ju 2 gruppfamiljedaghem som nr. 1 och 2.

Men oj, oj vad jag är glad nu! Vilken stor lättnad! Jag oroade mig redan hela veckoslutet när vi inte på fredag hade fått något besked om platserna och när jag talade med en annan mamma från samma område, som lite oförväntat skall börja jobba i januari och som inte har hunnit ansöka om någon plats åt hennes 1-åring. Hon hade talat i telefon med den där samma föreståndaren som jag har talat med, och då hade föreståndaren inte sagt något om det här nya daghemmet och så hade hon kort sagt att det finns 2 lediga platser i Helsingfors, en i Malmgård och en i Landbo (Sibbo). Det skulle ju ha varit hejsan, att åka buss med ungarna via Östra Centrum (antar att alla Södra Sibbo-bussar åker den vägen) till Sibbo och ensam tillbaks till Kottby på jobb och samma väg hem på eftermiddagen.

Och veckoslutet då?

Lördagen var väldigt lång, efter shoppingen satt vi ihop den nya möbeln, tömde ur allt från den gamla tv-bänken och mallade den nya på sin plats. Vi åt och bytte bilstolarna till min mammas bil, packade ihop våra saker och den gamla tv-bänken i vår bil och förde den ännu till min syster på kvällen. Mannen och min syster blev där och fixade och jag och mamma åkte till henne med ungarna och började natta dem eftersom det blev så sent så vi blev hos min mamma över natten. Flickan gick helt på övervarv och det var väldigt svårt att få henne att sova. En knapp timme efter att hon somnat vaknade hon och spydde så det sprutade i en stor båge. Det blev dusch, klädbyte, lakan- och sängbyte men som tur var det inte någon magsjuka eftersom hon inte spytt eller mått illa efter det. Kanske det var snoret/slemmet som rann ner i halsen/magen eller det att hon härjat så mycket som orsakade det. Vem vet.

Idag hämtade vi hundarna hem, åkte på barnens julfest och kom via matbutiken hem först på kvällen. Ett hektiskt veckoslut är slut igen och julen bara närmar sig. Borde fixa alla julklappar och hinna ta julkortsbilder på barnen. Jag väntar inte så hemskt mycket på det för jag har för mig att det kommer att vara väldigt mycket svårare än förra året då den mindre var 2 månader gammal och bara sov...

Den nya gemensamheten

Vårt gemensamma liv börjar nu, den fina vita tv-bänkens och mitt. Igår åkte vi ut på shoppingrunda med mannen (ja, på riktigt!!*) och min syster, till vårt hem skulle vi ha tv-bänken och syrran skulle ha lite flera möbler och saker till sitt nya hem. Vi hade en färdig plan men som tur ändrades den då den ursprungliga inte fanns av i den första affären och en passligt stor möbel uppenbarade sig framför mig alldeles ouppväntat. Den hade vi inte sett tidigare, vi hade inte ens fattat att leta på en sådan avdelning. Men här står den nu i vårt vardagsrum och är så obemärklig och sirlig jämfört med den gamla bruna, för långa möbeln, som dock var väldigt fin och omtyckt ända till sista stunden. Och nu får den fortsätta leva ett fint liv hos min syster. Cato glad, Catos syster glad!

*han HATAR att gå runt i butiker!

Hjälpredan

Jag har en ivrig liten hjälpreda som vill manövrera dammsugaren då det städas. Antingen drar han den efter sig eller så kan han också skuffa den så här:

Och så har barnen sin egen röda dammsugare, som syns på den övre bilden, som de surrar med dagarna i ända.

Självständighetsdagen

Självständighetsdagen firade vi hos min mamma och blev bjudna på god mat. Vi var och tittade på min systers lägenhet och förde några lass saker med det samma, hon flyttar bara typ några hundra meter ifrån min mammas lägenhet så det gick snabbt att gå av och an med famnen full med saker. En riktigt fin och trevlig liten lya! Det blev inte så mycket andra bilder än matbilder denna gång, fick inte kameran med mig till syrrans lägenhet när jag varje gång hade saker, hundar eller barn i händerna.
  
Mat, mat, mycket god mat!

Lillgubben fick slicka gräddvispeln för första gången.

Marianne-Pavlovan.

Den var sjukt god och bara smalt i munnen!

Mannen min krävde att jag skulle ta bild och publicera den på bloggen, när han gjorde jutårtor för andra gången i sitt liv.

Ah, förresten;
Självständighetsdagens sämsta: en hund med lös mage så det sprutar från båda ändorna och en inte längre så vit luddmatta i vardagsrummet.

Självständighetsdagens bästa: en übersnäll mamma som lovade tvätta den smutsiga luddmattan (som behövt tvättas i evigheter redan) för vårt tvättrum är så litet.