Reashoppingen som lyfte fram självavskyn och missnöjdheten

Idag åkte jag och kollade på rea-utbudet och blev kanske lite missnöjd. Tyckte inte att det fanns så värst bra erbjudanden. Den enda affären jag hittade riktigt bra erbjudanden på var Polarn och Pyret, och där kunde jag inte shoppa så mycket (har inga pengar). Jag har haft några presentkort redan i flera år så jag försökte hitta något åt mig själv men jag har nuförtiden noll lust att ens titta på kläder åt mig själv, ännu mindre att tänka mig på att pröva något. För det första vet jag inte vad min stil nuförtiden är, de senaste 3 åren har jag köpt kläder som lämpat sig för en gravid kropp (fast jag inte ägt andra preggokläder än en preggotop och ett par preggojeans) och för amning. För det andra trivs jag verkligen inte i min nuvarande kropp, som saknar muskler alldeles totalt och är bara svag, mjuk, bullig och mycket större än den kropp jag känner som min kropp.

Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.

Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.

Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.

Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!

Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.

Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.