En väluppfostrad flicka lyder inte!

Hahaa, läste just en bra kolumn, som några mina FB-kompisar hade länkat till. Känner igen ganska mycket i texten. Men sen igen hade jag nog aldrig förväntat mig att en flicka skulle vara lugn, lydig och tyst, eller lugnare, lydigare och tystare än en pojke skulle vara. Enligt den här skribenten har vi ett väluppfostrat barn som litar/tror på sig själv.

Hyvin kasvatettu lapsi on sellainen, joka luottaa itseensä. Luottaa vanhempiensa ehdottomaan rakkauteen, vaikka olisikin välillä kärsimätön kiukkupussi, joka ei malta odottaa vuoroaan ja viihdy tuntemattomien sukulaisten hääkirkossa suu supussa.

Men (som tur) allt som oftast brukar Flickan nog uppföra sig bra på "viktiga" tillfällen, då man allra minst önskar sig ett raseriutbrott, som t.ex. bröllop, dop och andra mer formella fester. Här hemma, i butiken eller på något besök gör det ju inte så mycket fast man skulle måsta ha "en diskussion" med henne.

Det här tycker jag är så bra sagt, tycker jag själv var just sådan här som barn:

Tytöstä tulee terve ja vahva, kun hän oppii kiipeämään puuhun. Mutalammikot on tehty kieriskelyä varten, pesukoneet pyykkiä varten. Lapsen on hyvä koetella voimiaan tuntitolkulla joka päivä: juosta hiki päässä silläkin uhalla, että välillä sattuu ja tapahtuu. Jos joku maljakko kaatuu lapsen tiellä, se on typerän aikuisen vika, joka on laittanut maljakon väärään paikkaan.

Och så här har vi försökt fixa det här hemma, att barnen kan leka fritt och inte behöva se sig för hela tiden och att vi inte behöver vakta barnen på det sättet. Klart man måste vara närvarande och kolla efter vad de håller på med men jag kan t.ex. laga mat och ha ryggen mot barnen eller gå på wc i fred utan att behöva oroa mig över om de fäller ner en vas eller springer mot en lampa under tiden. Och det här tycker jag är det mest irriterande i att vara hos någon som inte har barn eller vars hem är fullt med småsaker och dyra inredningsprylar så barnen får tag på dem, för då måste man verkligen vakta dem var enda sekund. Bara vi ännu skulle hitta den där perfekta tv-bänken så att tv:n och högtalarna skulle vara i säkerhet. Nu har vi en tillfällig lösning där tv:n står på högtalarna, som står på tv-bänken, men högtalarna är ändå i farzonen eftersom Lillgubben är ivrig att tafsa på allt. Och nästa vecka borde vi ju överlämna tv-bänken åt min syster...

Jos sisällä ei saa juosta, on aikuisen tehtävä viettää pari tuntia päivässä pihalla lapsen remutessa kiipeilytelineissä tai pallokentällä. Sisällä voi sitten vaikka pomppia sängyllä ja opetella seisomaan päällään.

Det här igen har vi försökt lära oss nu på senaste tiden. Alltså att låta barnen springa inomhus, hoppa på soffan, då ingen annan sitter där (fast det nog ännu också svider lite i hjärtat, för soffans skull inte barnens) osv. Men i vår säng låter jag dem inte ännu heller hoppa, madrasserna var så pass dyra och väl utvalda för att passa den ryggskadade mannen. Och så tycker jag att barn heller inte behöver få hoppa och härja precis var som helst. Vårt sovrum är vårt rum, inte barnens (fastän de spenderar mycket tid där på morgnarna). Den där trampolinen vore bra. Men akrobatik har vi ju hållt på med Flickan alltid, oftast hon och jag och ibland även pappan och hon. Det tycker hon om! Men nog brukar vi vara ute också, no need to worry!