På sommaren då Bron (den där serien) började, hann jag kolla det första avsnittet, men sen glömde jag bort att titta. Jag sparade avsnitten på digiboxen då jag kom ihåg och nu på hösten fortsatte jag att spara serien. När jag varit hemma med sjuka barn de senaste veckorna tänkte jag att nu skall jag titta igenom serien. Jag brukar vilja se serier ganska intensivt, hatar t.ex. att vänta en vecka på nytt avsnitt av Grey's anatomy (och ändå måste jag se den varje vecka, kan inte låta bli att se, annars kunde jag ju se hela säsongen senare på en gång).
Nåja, tillbaka till Bron. Jag såg första avsnittet på nytt så jag skulle vara helt på kartan om händelserna. Så fortsatte jag se, såg kanske 3 eller 4 avsnitt per dag. Jag undrade hur serien var så kaotisk och ologisk, klagade även för min man över hur serien gjorts så konstigt. Att händelserna mellan två avsnitt inte alls hängde ihop. Hur det hoppade typ mellan två olika år. Nå, jag fortsatte se men hängde inte alls med. När jag sett det åttonde avsnittet märkte jag att jag inte hade det nionde på digiboxen, så jag kollade om det fanns på Arenan eller någon annanstans på nätet. Började gapskratta och sa till min man att det kanske inte är så konstigt att jag inte fattar händelserna när jag sett två olika säsonger blandat, typ varannat avsnitt ur säsong 1 och varannat ur säsong 2. Alltså hur korkad får man vara?! Men kanske jag kan skylla på tröttheten och mattheten, när vi fått sova så dåligt på senaste när barnen varit sjuka. Men ja, inte fattade jag att det kommit ut två säsonger.
Nu kollar jag på första säsongen från Netflix, hann som tur inte spoila nåt för mig.
Och "dille dång" brukar vi säga här hemma när någon är lite dum eller fånig eller tassig.
fredag 15 november 2013
lördag 9 november 2013
Bara skit
Det tycks bara bli värre. Jag fattar inte hur ett år kan innehålla så mycket skit som det här året har gjort! Jag orkar inte mera. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och visa mittfingret åt hela världen. Allt oftare är jag på dåligt humör på morgonen och på väg till jobbet i bussen skulle jag vilja knäppa upp volymen på musiken i mina hörlurar. Just de gånger är det någon sorts fuck you world musik som spelar på min Lumia, musik med lite aggre mentalitet. En del dagar har det inte lättat, utan jag har gått omkring och önskat att jag jobbade som en kontorsrotta och inte behövde ha någon slags kontakt med andra människor. Jag skulle bara vilja sura för mig själv. Men nähäpp, i mitt jobb är jag väldigt nära andra människor. I fysiskt nära kontakt, as in hands on the patient, och nära genom konversationer. Största delen av kunderna berättar mycket om deras liv och ibland får man nästan agera psykolog. Och ibland orkar man bara inte, just de där dåliga dagarna. Fast jag annars älskar mitt jobb. Men jag är tydligen begåvad som skådespelerska eftersom ingen märkt något om mitt dåliga humör.
Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.
Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.
Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.
Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.
Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.
Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!
Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.
Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.
Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.
Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.
Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.
Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!
Bilderna hittade jag i min telefon; sjuka barn och den sista bilden visar hur det nuförtiden ser ut i vår säng nästan varje morgon, då minst ett barn tassat dit under natten eller morgonnatten. En liten dyna och täcke (eller filtu, som Lillgubben kallar det) finns kvar som bevis att någon annan förutom mamma och pappa har sovit där. När månne vi får sova hela nätter igen?!
lördag 2 november 2013
Happy Halloween!
Pumpan gröpte vi ur och gjorde ögon och mun åt nog redan förra veckoslutet, men den funkar riktigt bra ännu också.
torsdag 31 oktober 2013
Lampan
Äntligen har vi fått upp lampan, som stått i förrådet snart i 4 år i sitt paket. Lampan, som verkligen förtjänar så mycket mera än att vara inklämd i ett paket i ett mörkt förråd under allt annat bråte. Lampan, som ska få flyga fri som en fågel, som t.ex. en mås.
Här får ni Måsen, var så goda:
Ja, lampan är ju Yki Nummis Lokki (=mås), if you get my bad humor... Och så syns det allt möjligt bråte i bakgrunden på bilderna och våra härliga halvfärdiga väggar...
Här får ni Måsen, var så goda:
Ja, lampan är ju Yki Nummis Lokki (=mås), if you get my bad humor... Och så syns det allt möjligt bråte i bakgrunden på bilderna och våra härliga halvfärdiga väggar...
onsdag 23 oktober 2013
Den tråkiga dagen
Idag var det då den tråkiga dagen. Dagen jag önskade aldrig skulle komma. Dagen då jag fick budet att jag inte kommer att fortsätta jobba på min nuvarande arbetsplats efter december. Då jag talade med min chef gissade jag ju nästan vad det var fråga om och kunde förvänta detta, men nog kändes det ändå helt asigt. Var inte riktigt på humöret att bli och diskutera mer om saken just då, men skall nog ännu tala med henne om saken lite på samma gång som jag frågar om hon kan rekommendera mig osv. Jag var lite nedstämd hela dagen och när jag klädde på mig efter en vattenterapi blev jag tårögd eftersom jag fattade att jag förmodligen inte kommer att hitta ett jobb där jag skulle få vara lika mycket i bassängen som nu. Det är verkligen något jag älskar, vattenterapi. Och hela mitt nuvarande arbete. Skit också, saaattan!!
tisdag 22 oktober 2013
Snön
Idag hade första snön lagt sig på marken. Förra fredagen regnade det någon slags snöslask, men det blev inte på marken utan smalt genast bort. Men idag var marken vit och vi kunde glida ner för en backe med vagnen med Lillgubben när vi fört Flickan på dagis. Fast på dagen smälte ju den här snön också bort.
måndag 21 oktober 2013
Kallt!
Hrr, vad det var kallt i morse. -7 grader visade termometern och jag grävde fram vinterhalarna. Lillgubben fick ärva storesysters svarta Ticket halare, i storlek 92, som hon använt i 2 vintrar. Den är en aning stor åt honom (halaren är av äldre modell och motsvarar mer storlek 98 än 92), men han kan bra använda den. Flickan har en ny Isbjörn of Sweden halare, som jag köpte med enorm rabatt på barnmässan. Samma mässa där Flickan och jag var de första Kakkakaffe-läsarna vid Varuste.nets monter och fick välja en skaljacka av Isbjörn. Som tur köpte jag en halare i storlek 104, fast den då såg så enorm ut på henne. Nu är den perfekt. 98 skulle säkert ha varit för liten. Jag har köpt en begagnad Ticket halare i samma storlek för en halv evighet sedan och den är alldeles för stor ännu, den motsvarar säkert 110, om inte ännu större.
På eftermiddagen var det ju redan varmare och vinterhalarna var för varma. Tror vi ännu skall försöka klara oss med ylle-/fleeceoverall och höstkläder. Vill ju inte heller att vinterhalarna skall slitas redan nu när det inte finns någon snö (fast det är ju inte sagt att det finns det på vintern heller), så att det inte håller värmen på vintern.
Lillgubben blev för övrigt hemma, han hade lite stegring och piper och rosslar väldigt mycket igen. Det låter så tungt och svårt när han andas stackaren, så vi har fått ge astmamedicin åt honom flera gånger om dagen. Jag blir hemma med honom ännu imorgon. Flickan däremot vill till dagis. Hon får ha lite kortare dagisdagar, idag var hon ungefär 4 timmar på dagis eftersom vi var där just innan lunch.
På eftermiddagen var det ju redan varmare och vinterhalarna var för varma. Tror vi ännu skall försöka klara oss med ylle-/fleeceoverall och höstkläder. Vill ju inte heller att vinterhalarna skall slitas redan nu när det inte finns någon snö (fast det är ju inte sagt att det finns det på vintern heller), så att det inte håller värmen på vintern.
Lillgubben blev för övrigt hemma, han hade lite stegring och piper och rosslar väldigt mycket igen. Det låter så tungt och svårt när han andas stackaren, så vi har fått ge astmamedicin åt honom flera gånger om dagen. Jag blir hemma med honom ännu imorgon. Flickan däremot vill till dagis. Hon får ha lite kortare dagisdagar, idag var hon ungefär 4 timmar på dagis eftersom vi var där just innan lunch.
fredag 18 oktober 2013
Hemmafrissa
Fick spunk med mitt hår idag när jag var i butiken, och köpte hårfärg. Visst har jag tänkt på det redan länge, men skjutit undan tanken och tänkt vidare att det ljusa nog minskar då man klipper topparna. Men nog fanns det ju massor kvar av det där ljusa, speciellt framme och i det översta lagret, de nedre hårstråna var nästan helt mörka. Jag har färgat håret senast kanske för 1,5 år sedan, och har haft en ganska lång utväxt. Mitt hår har varit allt mellan platinablond och mörk, mörk brun under åren, och jag själv tycker att jag passar bra med både mörkt och ljust. De senaste åren har jag dock haft ljust, och nu var det gult i ändorna med en mycket mörkare utväxt.
Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.
Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.
Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!
Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.
Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.
Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!
onsdag 9 oktober 2013
2 år
Grattis min lilla älskling!! Mammas lilla nosedjur. Vill bara krama om dig och berätta hur fin du är.
Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
tisdag 8 oktober 2013
En nästan två-årings önskemål
Och vad önskar den snart två-åriga filuren sig till födelsedagspresent, det har en del frågat. För tillfället älskar han alla möjliga piipaa-bilar som han kallar brandbilar, polisbilar, ambulanser och paketbilar. Lastbilar, bussar och tåg är också pop. En tid sedan gick vi förbi legohyllan i butiken och Lilleman fastnade för brandbilarna, ambulanserna och lyftkranarna på duplopaketen.
Pussel och böcker är väldigt omtyckta. Träpussel är bäst eftersom Lillgubben också har en fas på gång då han vrider sönder vanliga paff pusselbitar. Knopp pussel börjar dock vara lite för lätta och tråkiga enligt honom. Mumin är pop och jag bongade "Vem ska trösta Knyttet" i galna dagar katalogen. Tycker jag hade den som barn men nu hittas den inte. Även den nyaste Pettson-boken, "Findus flyttar ut" kunde vara skoj.
I klädväg är det byxor som behövs. Jeans har han 3-4 par, men helt vanliga mjukisbyxor i storlek 92, 92/98 eller 100 har han knappt ett enda par eftersom Flickan vägrade använda byxor och skjorta i den här åldern/storleken. Det var bara klänningar och tunikor med strumpbyxor och leggings som dög.
Släktingar har vi också erbjudit alternativet att delta i "cykelfonden" så vi kan skaffa en större cykel så att Lillgubben får ärva storesysterns gamla.
Pussel och böcker är väldigt omtyckta. Träpussel är bäst eftersom Lillgubben också har en fas på gång då han vrider sönder vanliga paff pusselbitar. Knopp pussel börjar dock vara lite för lätta och tråkiga enligt honom. Mumin är pop och jag bongade "Vem ska trösta Knyttet" i galna dagar katalogen. Tycker jag hade den som barn men nu hittas den inte. Även den nyaste Pettson-boken, "Findus flyttar ut" kunde vara skoj.
I klädväg är det byxor som behövs. Jeans har han 3-4 par, men helt vanliga mjukisbyxor i storlek 92, 92/98 eller 100 har han knappt ett enda par eftersom Flickan vägrade använda byxor och skjorta i den här åldern/storleken. Det var bara klänningar och tunikor med strumpbyxor och leggings som dög.
Släktingar har vi också erbjudit alternativet att delta i "cykelfonden" så vi kan skaffa en större cykel så att Lillgubben får ärva storesysterns gamla.
Nästan två
Imorgon blir den minsta i familjen två år. Fattar inte, två år! När och hur hände det? Han har alltid varit mera bebis av sig än storesystern, men i ett huj har han blivit så stor, så stor. Egentligen började det redan tidigt på sommaren.
Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.
Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.
Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.
Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."
Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.
Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.
Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.
Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."
måndag 7 oktober 2013
Feverish
Jag har varit hemma med Flickan idag. Förra natten när hon ville gå på toaletten kändes hon väldigt varm, och när vi mätte hade hon 38,2 grader feber. Själv känner jag mig lite si och så, känns som om jag skulle ha feber men har inte ändå. Dottern har haft omkring 38,5 grader feber hela dagen och det gick väldigt smidigt med henne, till min förvåning. Vi förde lillebrodern till dagis först efter 10 idag och hade det väldigt chill på tumis. Tittade på gårdagens The Voice of Kids (dottern är som sagt den största musikälskaren jag vet), åt lunch tillsammans och gick och sova dagssömn. Mannen kom hem lite tidigare än vanligt eftersom det var hans sista arbetsdag idag. Han gick efter Lillgubben från dagis och sedan kom farten igång igen. Fattar inte hur våra ungar orkar springa, hoppa och härja så mycket. Och försök nu sen få en febrig, livlig 3-åring att sitta stilla och ta det lugnt när den andra står framför henne och hoppar jämnfota och uppmanar "Tilda hoppa, Tilda kom och dansa!".
Nåja, det blir jobb för mig imorgon och den arbetslösa i familjen stannar hemma med sjuklingen. Hoppas vi andra hålls friska eftersom det skall firas födelsedagar på veckoslutet. Lillgubben fyller 2 år på onsdag och mannen 30 år på fredag. På veckoslutet har vi kalas båda dagarna.
Nåja, det blir jobb för mig imorgon och den arbetslösa i familjen stannar hemma med sjuklingen. Hoppas vi andra hålls friska eftersom det skall firas födelsedagar på veckoslutet. Lillgubben fyller 2 år på onsdag och mannen 30 år på fredag. På veckoslutet har vi kalas båda dagarna.
Hur blev det med jobbet då?
Min egen arbetssituation har inte rett ut sig ännu, men min man hade sin sista arbetsdag idag. Nu är han då arbetslös. Men aktiv och företagsam som han är, har han fixat en studieplats åt sig. Och han kommer att få ungefär samma summa pengar för det som han fått för att jobba hittills. Studierna kommer att ta bara ca. 10 månader och de börjar redan om 2 veckor. Super! Nu borde jag få någon klarhet på min arbetssituation, så skulle jag få lite ro i sinnet.
onsdag 18 september 2013
Dålig arbetssituation
Som jag lite snuddade vid saken tidigare, så går det inte så bra på mannens arbetsplats. De har yt-neuvottelut (vad heter det på svenska?!) och mest troligen blir han uppsagd. Hela företaget han jobbar för är en stor röra och det är så komplicerat så jag försöker inte ens förklara det, men de är bara två stycken som gör det där "själva" arbetet och de kommer mest troligen båda två få sparken.
Inte nog med att hans arbetssituation är denna är ju min arbetssituation också väldigt osäker. Jag har arbetskontrakt till den 22.12 och vet faktiskt inte om jag får fortsätta på min nuvarande arbetsplats eller inte. De är flera som är på vårdledighet från jobbet och ifall de alla kommer tillbaka till jobbet i januari har jag inte jobb men det vet jag senast i slutet av oktober när de måste informera om en ny vårdledighet. Så i värsta fall måste jag vänta 1,5 månad innan jag vet. Och så har jag eventuellt söka arbete-rumban framför mig. Usch!! Alla arbetsplatser som annonserats nu börjar arbetet redan typ i oktober och såna kan jag ju inte riktigt söka. Och så vill jag inte jobba någon annanstans! Det här är just det jobbet jag vill göra, och det finns inte många liknande platser i Finland. Skit också!!
Inte nog med att hans arbetssituation är denna är ju min arbetssituation också väldigt osäker. Jag har arbetskontrakt till den 22.12 och vet faktiskt inte om jag får fortsätta på min nuvarande arbetsplats eller inte. De är flera som är på vårdledighet från jobbet och ifall de alla kommer tillbaka till jobbet i januari har jag inte jobb men det vet jag senast i slutet av oktober när de måste informera om en ny vårdledighet. Så i värsta fall måste jag vänta 1,5 månad innan jag vet. Och så har jag eventuellt söka arbete-rumban framför mig. Usch!! Alla arbetsplatser som annonserats nu börjar arbetet redan typ i oktober och såna kan jag ju inte riktigt söka. Och så vill jag inte jobba någon annanstans! Det här är just det jobbet jag vill göra, och det finns inte många liknande platser i Finland. Skit också!!
onsdag 11 september 2013
"Joku taika sulla on"
Idag firar vi (eller firar och firar, äter lite choko dagen till ära) vår tredje bröllopsdag, dvs. läderbröllop. Idag har vi faktiskt inte firat vår dag på något sätt, men på lördag skall vi till grannen och fira deras äktenskap (de gifte sig förra veckoslutet), nya hem (de flyttade i maj) och baby (b.f i januari). Min mamma skalla sköta barnen, så kanske vi skålar några gånger för vårt tre-åriga äktenskap också.
Några bilder från bröllopsdagen. Temafärgen kan ni säkert gissa... Oj oj, bara man kunde leva om sin bröllopsdag! Det var en otroligt fin och lyckad dag med de allra närmaste och käraste.
Miika Ylhäinen har tagit alla bilder.
Några bilder från bröllopsdagen. Temafärgen kan ni säkert gissa... Oj oj, bara man kunde leva om sin bröllopsdag! Det var en otroligt fin och lyckad dag med de allra närmaste och käraste.
Miika Ylhäinen har tagit alla bilder.
måndag 9 september 2013
Ett super veckoslut
Det var ett super veckoslut. Vi fick massor gjort och hela familjen hade bra feeling. På lördag tog vi tag i gårdsarbetet som väntat i evigheter. Vi fick en kompis och en granne som hjälp och arbetet löpte på bra. Grannens fru kom också och hängde på vår gård, underhöll barnen och så åt vi alla tillsammans. Lite senare kom min barndomsvän med sambo och deras 2,5 månader gamla bebis på besök och ungarna var om sig och kring sig över bebisen. Mot kvällen fick vi ytterligare ännu en kompisfamilj på besök. De har en liten och livlig 1-åring, och våra barn nästan grälades om vem som fick leka med "Emmo".
Blombänken blir till.
Hundarna var med, den ena njöt av solen och värmen medan den andra sökte sig till skuggan.
En Instagram- (eller Instance med Lumian) bild från telefonen.
Lek med "Emmo".
Vi fick blombänken gjord på lördag och som söndagsgöra hade vi att olja terrassen en andra gång, då min mamma, syster och mostrar från Barcelona och Stockholm kom på besök. Vi åt sushi till lunch, grillade till middag och åt mudcake och glass till efterrätt, samtidigt firade min systers födelsedag som var på torsdag. Vädret var så otroligt fint hela veckoslutet. Kan inte fatta att det är september. Det var så härligt att få träffa så många kära vänner och släktingar under ett och samma veckoslut. Nu är jag full med energi inför veckan.
Telefonbild på vår storfamiljs middag.
Ungarna såg "fancy" ut i sina solglasögon. Mostern från Barcelona har rest och bott runt i världen och talar väldigt internationellt. Båda ungarna nappade upp engelska ord som de nu upprepar om och om igen.
Jag fattar ännu heller inte hur jag ska kunna lägga till bilder från min telefon till bloggen. Något program (kanske Google+) fungerar bara med Android och iOS och jag har en Nokia, Windows Phone. Har försökt med telefonen rakt och nu via SkyDrive, fattar inte. Synd, eftersom jag har mycket mera bilder från veckoslutet på telefonen...
Edit: fick nu några bilder laddade från telefonen via SkyDrive med mannens data. Skulle ännu vilja lära mig att ladda dem rakt med telefonen...
Blombänken blir till.
Lek med "Emmo".
Vi fick blombänken gjord på lördag och som söndagsgöra hade vi att olja terrassen en andra gång, då min mamma, syster och mostrar från Barcelona och Stockholm kom på besök. Vi åt sushi till lunch, grillade till middag och åt mudcake och glass till efterrätt, samtidigt firade min systers födelsedag som var på torsdag. Vädret var så otroligt fint hela veckoslutet. Kan inte fatta att det är september. Det var så härligt att få träffa så många kära vänner och släktingar under ett och samma veckoslut. Nu är jag full med energi inför veckan.
Ungarna såg "fancy" ut i sina solglasögon. Mostern från Barcelona har rest och bott runt i världen och talar väldigt internationellt. Båda ungarna nappade upp engelska ord som de nu upprepar om och om igen.
Jag fattar ännu heller inte hur jag ska kunna lägga till bilder från min telefon till bloggen. Något program (kanske Google+) fungerar bara med Android och iOS och jag har en Nokia, Windows Phone. Har försökt med telefonen rakt och nu via SkyDrive, fattar inte. Synd, eftersom jag har mycket mera bilder från veckoslutet på telefonen...
Edit: fick nu några bilder laddade från telefonen via SkyDrive med mannens data. Skulle ännu vilja lära mig att ladda dem rakt med telefonen...
torsdag 5 september 2013
Kontrollen
På tisdag var vi på kontroll på Barnkliniken. Det togs nya röntgenbilder och så träffade vi en ortoped/kirurg. Där var en ung läkare och en äldre kirurg-/ortopedstuderande också på plats. Det var alltså en lärningssituation där läkarna först diskuterade sinsemellan om vården (på engelska) och sen berättade själva ortopeden väldigt kort åt oss samma saker.
Jag hann se bara en liten glimt av röntgenbilden snabbt på datorskärmen, och vad jag såg så hade benbitarna kommit närmare varandra men de var ännu snett, inte i rak linje alltså.
Läkaren berättade att Flickan skall ha bärslyngan ännu i två veckor och så får vi ta bort den. Till en början kan Flickan lite akta armen och eventuellt inte röra så mycket på den, men så småningom kommer armen att ha tillbaka sin normala rörelse. Flickan får ingen fysioterapi, inga övningar hon skall göra och så ska vi dessutom inte ens gå på någon kontroll mera. Läkaren sade att benbrottet läks av sig själv och inga kontroller/röntgenbilder behövs ifall allt går bra och inga komplikationer uppstår. Jag tycker det låter så galet att det inte kontrolleras på något sätt att benet läkts bra och i rätt position. Tänk om det börjar krångla till senare i livet.
Vi kollade upp med två andra läkare (en bekant och en annan bekants kollega) om vårdrekommendationen verkligen är sådan och båda två svarade ja. Efter att jag berättat åt alla arbetskompisar hur skum vår läkare var råkade jag se honom på tv. Han är tydligen med i "Pieniä potilaita" serien. Den där mannen med en rosa Me&I mössa på huvudet. Så kanske han är riktigt skicklig och kan sin sak när han är på tv...
Han tyckte också att Flickan kan bra gå på dagis fastän hon har bärslyngan och benbrottet inte ännu har läkts. Skötarna på dagis var alldeles skräckslagna när de hörde det, men mannen är nu ännu hemma med henne eftersom det inte är så bra situation på hans arbetsplats.
Det är bara ganska tungt att var hemma med henne, hon är arg som ett bi nästan hela tiden. Och är hon inte det gråter hon. När tar det här trotset slut?!
Jag hann se bara en liten glimt av röntgenbilden snabbt på datorskärmen, och vad jag såg så hade benbitarna kommit närmare varandra men de var ännu snett, inte i rak linje alltså.
Läkaren berättade att Flickan skall ha bärslyngan ännu i två veckor och så får vi ta bort den. Till en början kan Flickan lite akta armen och eventuellt inte röra så mycket på den, men så småningom kommer armen att ha tillbaka sin normala rörelse. Flickan får ingen fysioterapi, inga övningar hon skall göra och så ska vi dessutom inte ens gå på någon kontroll mera. Läkaren sade att benbrottet läks av sig själv och inga kontroller/röntgenbilder behövs ifall allt går bra och inga komplikationer uppstår. Jag tycker det låter så galet att det inte kontrolleras på något sätt att benet läkts bra och i rätt position. Tänk om det börjar krångla till senare i livet.
Vi kollade upp med två andra läkare (en bekant och en annan bekants kollega) om vårdrekommendationen verkligen är sådan och båda två svarade ja. Efter att jag berättat åt alla arbetskompisar hur skum vår läkare var råkade jag se honom på tv. Han är tydligen med i "Pieniä potilaita" serien. Den där mannen med en rosa Me&I mössa på huvudet. Så kanske han är riktigt skicklig och kan sin sak när han är på tv...
Han tyckte också att Flickan kan bra gå på dagis fastän hon har bärslyngan och benbrottet inte ännu har läkts. Skötarna på dagis var alldeles skräckslagna när de hörde det, men mannen är nu ännu hemma med henne eftersom det inte är så bra situation på hans arbetsplats.
Det är bara ganska tungt att var hemma med henne, hon är arg som ett bi nästan hela tiden. Och är hon inte det gråter hon. När tar det här trotset slut?!
fredag 30 augusti 2013
På botten
Voj skit ändå! Ja, nu skulle jag verkligen kunna svära mycket fulare också. Voj satan!!! Skulle bara ha hållit munnen fast på onsdag. Igår blev det bara värre. Det värsta hittills.
Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?
Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.
Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.
Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.
Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.
Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!
Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.
Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?
Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.
Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.
Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.
Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.
Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!
Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.
onsdag 28 augusti 2013
Downhill
Oj, oj, oj! Nu börjar nerförsbacken igen. Min första antibiotika hjälpte inte och jag överlevde det där ena veckoslutet endast med hjälp av en massa värkmediciner. Genast på måndag (för en vecka sedan) var jag på nytt hos läkaren. Det togs röntgenbilder för säkerhets skull och högra bihålan var nästan full med var, eller vad det nu sen är som samlas där. Yäk! Fick en ny antibiotika och någon slemmlösande medicin samt nån medicin som skulle skydda magen och förhindra diarré mm. Det tog länge innan medicinerna började verka men sist och slutligen hade symptomen försvunnit. På måndag denna vecka tog jag sista medicinerna och på tisdag blev jag rödprickig. Undrade faktiskt redan på måndag när jag måste ta min astmamedicin flera gånger för att kunna andas ordentligt eftersom jag inte normalt behöver ta den alls. På natten till tisdag kliade mina innerlår en del men fattade inte att det var medicinen. Trodde det var en dragkedje på en dyna jag hade mellan knäna. Nästa förmiddag då prickarna hade spridits ända upp till bröstkoegen fattade jag vad det var fråga om. Nu har jag en kortisonkur och äter antihistamin mot en allergisk reaktion som jag fått av någon av de tre medicinerna jag hade. Själv misstänker jag antibiotikan, eller penicillinen egentligen. Hittade mycket info om den på nätet, att den orsakat just sådana här symptom. Andningssvårigheterna lättade som tur redan igår men nipporna blev ännu värre under natten. Nu är jag alldeles täckt med exem, från topp till tå...
Mannen min har hemska ryggbesvär, eftersom Lillgubben råkade hoppa på den just när mannen gjorde sin ryggjumppa. Han har haft problem med ryggen tidigare också men inte så här svåra på evigheter. Nu är det verkligen illa, han kan inte röra på sig ordentligt och därmed inte riktigt delta i hemsysslor eller barnskötsel heller...
Jep jep, vali vali.
Mannen min har hemska ryggbesvär, eftersom Lillgubben råkade hoppa på den just när mannen gjorde sin ryggjumppa. Han har haft problem med ryggen tidigare också men inte så här svåra på evigheter. Nu är det verkligen illa, han kan inte röra på sig ordentligt och därmed inte riktigt delta i hemsysslor eller barnskötsel heller...
Jep jep, vali vali.
torsdag 15 augusti 2013
Min tid?
Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.
Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.
Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...
Natti natti!
Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.
Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...
Natti natti!
onsdag 14 augusti 2013
Pyjamasdagen
Idag har vi hängt i pyjamas hela dagen. Eller tja, jag hade nog ordentliga kläder på mig när vi var till matbutiken och apoteket, men ungarna klädde bara ytterkläder på pyjamasarna.
På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.
Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.
Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...
På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.
Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.
Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...
fredag 26 juli 2013
Dominoeffekten
Nåja, nu väntar jag med skräck vad som går sönder till näst: tvättmaskinen, diskmaskinen, tv:n eller något annat lika dyrt. Först var det min telefon för två veckor sedan som bara plötsligt blev svart. Den fungerade nog men man såg inget. Jag kunde svara när någon ringde men hade ingen aning om vem det var som ringde. Att läsa meddelanden var rätt omöjligt och att ringa någon var också ganska svårt ifall man inte kom ihåg numret utantill. Ibland kunde man i några sekunder se vad det stod på skärmen men för det mesta var det bara svart. Nu försöker jag lära mig använda min nya smartphone...
Igår när vi kom hem från stugan och efter att barnen lagt sig, skulle jag sitta en stund och surfa på datan. Jag hade stängt av den innan vi for och igår när jag försökte sätta igång den gick det inte. Ibland kom startrutan fram men det var allt, datan gick inte på. Och ibland var det bara svart. Mannen misstänkte att hårdskivan nu fått nog av allt strul, då den lossnat osv. Så nu borde jag då skaffa mig en ny laptop också. Great!
Som sagt får jag ingen lön av majoriteten av mina semesterdagar och eftersom jag bara jobbar 75% är lönen i sig inte något att hurra över just nu. Jag har en hög räkningar som väntar på att bli betalda så jag har verkligen inte råd att skaffa mig en ny data just nu... Äh, måste kolla om jag skulle klara mig med bara telefonen (och mannens data nu och då) i några månader. Jag har födelsedag i början av december och kunde önska mig lite sponsring till en ny data istället för andra gåvor av föräldrarna t.ex.
Igår när vi kom hem från stugan och efter att barnen lagt sig, skulle jag sitta en stund och surfa på datan. Jag hade stängt av den innan vi for och igår när jag försökte sätta igång den gick det inte. Ibland kom startrutan fram men det var allt, datan gick inte på. Och ibland var det bara svart. Mannen misstänkte att hårdskivan nu fått nog av allt strul, då den lossnat osv. Så nu borde jag då skaffa mig en ny laptop också. Great!
Som sagt får jag ingen lön av majoriteten av mina semesterdagar och eftersom jag bara jobbar 75% är lönen i sig inte något att hurra över just nu. Jag har en hög räkningar som väntar på att bli betalda så jag har verkligen inte råd att skaffa mig en ny data just nu... Äh, måste kolla om jag skulle klara mig med bara telefonen (och mannens data nu och då) i några månader. Jag har födelsedag i början av december och kunde önska mig lite sponsring till en ny data istället för andra gåvor av föräldrarna t.ex.
Semestern tar slut
Nu börjar mina semesterdagar ta slut, känns riktigt vemodigt att måsta gå på jobb på måndag. Själva jobbet känns inte illa men det att resten av familjen får fortsätta semestra ännu i två veckor och åka ut på landet och till skärgården, medan jag måste stanna här i stan. Dessutom gick den här semestern alldeles för fort. Det känns som om jag inte hann med någonting. Egentligen hade jag bara 4 dagar sommarlov, men jag tog semester på egen bekostnad så att jag fick vara 2 veckor på semester samtidigt som resten av familjen.
Jag skall skriva ännu skilt om vad vi gjort under sommaren och försöka få bilder till, måste använda mannens arbetsdata eftersom min egen laptop nu slutligen sagt upp kontraktet... :(
Jag skall skriva ännu skilt om vad vi gjort under sommaren och försöka få bilder till, måste använda mannens arbetsdata eftersom min egen laptop nu slutligen sagt upp kontraktet... :(
måndag 15 juli 2013
Bestämt
Idag fick jag ett samtal av en dagisföreståndare och hon erbjöd oss två platser på det dagiset som vi önskade. Vilken lättnad!! Jag sa det åt henne också flera gånger i telefonen, hur glada och nöjda vi blev. Hon berättade att hon hade hört av sin personal att de blivit bekanta och nära med våra barn och oss under tiden de evakuerat på vårt (nu kan jag säga gamla) dagis och tyckte som skötarna också att det var rätt att vi fick platserna. När hon berättade om att de kommer att fortsätta evakuera men på ett annat ställe och frågade om det hade varit tal om det, och jag berättade att vi hört om det och att det egentligen passar oss utmärkt eftersom vi bor på gåavstånd blev hon jätteglad och tyckte att det här absolut var menat. Hon lät väldigt trevlig!
De skall göra ett hembesök fastän personalen är bekant från förut och hon uppmanade oss att mjuklanda några dagar ifall vi har möjlighet. Dagiset öppnar 5.8 och min man är på semester ännu den veckan så troligen går de till dagiset för att leka och eventuellt äta i slutet av veckan. Hon tyckte att det kunde vara bra att bekanta barnen med det nya dagiset fastän personalen och majoriteten av barnen är bekanta från förut eftersom platsen är ny för alla. Jag hade lust att berätta om våra erfarenheter på sommardagiset, då platsen var ny för barnen och skötarna samt barnen alldeles obekanta, och ingen mjuklandning hade de där. Men jag sparade henne från mina klagomål.
Men shit så glada vi är! Det känns så mycket tryggare att lämna barnen hos skötarna på det nya dagiset än på det gamla. Alla skötarna som vi talade med om förflyttningsansökan önskade att vi träffas på nytt i höst, och nu förverkligas det, jippii!! Me so happy!
De skall göra ett hembesök fastän personalen är bekant från förut och hon uppmanade oss att mjuklanda några dagar ifall vi har möjlighet. Dagiset öppnar 5.8 och min man är på semester ännu den veckan så troligen går de till dagiset för att leka och eventuellt äta i slutet av veckan. Hon tyckte att det kunde vara bra att bekanta barnen med det nya dagiset fastän personalen och majoriteten av barnen är bekanta från förut eftersom platsen är ny för alla. Jag hade lust att berätta om våra erfarenheter på sommardagiset, då platsen var ny för barnen och skötarna samt barnen alldeles obekanta, och ingen mjuklandning hade de där. Men jag sparade henne från mina klagomål.
Men shit så glada vi är! Det känns så mycket tryggare att lämna barnen hos skötarna på det nya dagiset än på det gamla. Alla skötarna som vi talade med om förflyttningsansökan önskade att vi träffas på nytt i höst, och nu förverkligas det, jippii!! Me so happy!
onsdag 3 juli 2013
Gjort!
Nu är det gjort, vi ställde oss i kö för inre förflyttning idag. Nu talar jag om dagis igen. Vi har funderat och grubblat över saken, frågat råd och bytt tankar med bekanta och funderat ännu mera. Och så kom vi till det här beslutet. Jag har ju jobb bara fram till jul på min nuvarande arbetsplats, fastän det lite ser ut som om två av de vårdlediga inte tänker komma tillbaks på jobb ännu i januari. Men jag kan ju inte förvänta mig att jag kommer att jobba där om t.ex. ett år eftersom jag inte är fastanställd. Fast jag själv nog skulle stanna där länge, lääänge!! Trivs verkligen superbra, älskar jobbet och arbetskompisarna. Men det som eventuellt fick mig att bli helt övertygad om det här beslutet sist och slutligen var händelserna den här veckan.
Förra veckan var ungarnas första vecka på sommardagiset och de var där bara måndag och tisdag eftersom de båda hade diarré ons-fre. Förra veckan hade de sina egna skötare från sitt eget dagis också där och det var tal om att det varje dag/vecka kommer att vara åtminstone en skötare från varje dagis då det finns barn från respektive dagis på sommardagiset den dagen/veckan. I förrgår, på måndag, när vi kom till dagiset fanns det inte en enda bekant kompis på gården och när jag frågade efter skötarna kom det fram att det inte heller fanns någon skötare från barnens eget dagis. Det kändes ganska vemodigt att lämna barnen där med helt främmande människor, men det hade gått riktigt bra som tur. På tisdag upprepades samma sak och när jag frågade om skötarna alls kommer att vara den här veckan på plats fick jag svaret att båda skötarna är på semester och istället har de en förskoleassistent på plats som kommer att börja jobba på förskolan i höst. Ja just det! Det tröstar ju jättemycket. Inte känner ju barnen henne, hon har ju inte jobbat med dagisbarnen alls.
Så träffade jag en skötare från det andra dagiset, som vi skulle vilja byta till, och hon hade reagerat på samma sak och berättade att det uppenbarligen poängterats att det alltid måste finnas en bekant skötare på plats så barnen skall känna sig trygga. Hon hade då föreslagit att de skulle slå ihop båda grupperna eftersom det är så få barn på sommardagiset den här veckan. Verkligen synd att det andra dagiset råkar vara i den andra gruppen, dvs. i nedre våningen medan våra barn är i övre våningen, eftersom de är bekanta från förr.
Igår letade jag en lång stund omkring på nätet men hittade inte någon förflyttningsansökan men idag råkade jag träffa en annan skötare från det andra dagiset och hon fixade det med sommardagisets föreståndare att vi kom i inre förflyttningskön från och med idag. Så nu hoppas vi att de lediga platserna inte ännu gått.
Det var flera bekanta som argumenterade dagisets läge över personal med att personalen ofta byts på alla dagis, och visst det kan det bra hända men jag tror nog inte att personalen byts så ofta som den bytts på vårt dagis denna vår. Dessutom har ju största delen varit vikarier. Jag frågade även hur situationen är på det andra dagiset och en skötare berättade att de för tillfället har ganska ung personal, men att de är utbildade och engagerade. Personalen har inte bytt så hemskt mycket där på senaste tiden, men fr.o.m hösten kommer en skötare att vara på ett annat ställe en tid. Men jag känner på mig att vi gjort rätt beslut, fastän jag ibland får skuldkänslor när jag tänker på den ena skötaren som kommer att fortsätta på barnens dagis. Sådan är jag bara, fast jag inte tycker hon är något vidare som barnskötare och hon har gjort mycket fel och slarvat sig så tycker jag lite synd om henne...
Förra veckan var ungarnas första vecka på sommardagiset och de var där bara måndag och tisdag eftersom de båda hade diarré ons-fre. Förra veckan hade de sina egna skötare från sitt eget dagis också där och det var tal om att det varje dag/vecka kommer att vara åtminstone en skötare från varje dagis då det finns barn från respektive dagis på sommardagiset den dagen/veckan. I förrgår, på måndag, när vi kom till dagiset fanns det inte en enda bekant kompis på gården och när jag frågade efter skötarna kom det fram att det inte heller fanns någon skötare från barnens eget dagis. Det kändes ganska vemodigt att lämna barnen där med helt främmande människor, men det hade gått riktigt bra som tur. På tisdag upprepades samma sak och när jag frågade om skötarna alls kommer att vara den här veckan på plats fick jag svaret att båda skötarna är på semester och istället har de en förskoleassistent på plats som kommer att börja jobba på förskolan i höst. Ja just det! Det tröstar ju jättemycket. Inte känner ju barnen henne, hon har ju inte jobbat med dagisbarnen alls.
Så träffade jag en skötare från det andra dagiset, som vi skulle vilja byta till, och hon hade reagerat på samma sak och berättade att det uppenbarligen poängterats att det alltid måste finnas en bekant skötare på plats så barnen skall känna sig trygga. Hon hade då föreslagit att de skulle slå ihop båda grupperna eftersom det är så få barn på sommardagiset den här veckan. Verkligen synd att det andra dagiset råkar vara i den andra gruppen, dvs. i nedre våningen medan våra barn är i övre våningen, eftersom de är bekanta från förr.
Igår letade jag en lång stund omkring på nätet men hittade inte någon förflyttningsansökan men idag råkade jag träffa en annan skötare från det andra dagiset och hon fixade det med sommardagisets föreståndare att vi kom i inre förflyttningskön från och med idag. Så nu hoppas vi att de lediga platserna inte ännu gått.
Det var flera bekanta som argumenterade dagisets läge över personal med att personalen ofta byts på alla dagis, och visst det kan det bra hända men jag tror nog inte att personalen byts så ofta som den bytts på vårt dagis denna vår. Dessutom har ju största delen varit vikarier. Jag frågade även hur situationen är på det andra dagiset och en skötare berättade att de för tillfället har ganska ung personal, men att de är utbildade och engagerade. Personalen har inte bytt så hemskt mycket där på senaste tiden, men fr.o.m hösten kommer en skötare att vara på ett annat ställe en tid. Men jag känner på mig att vi gjort rätt beslut, fastän jag ibland får skuldkänslor när jag tänker på den ena skötaren som kommer att fortsätta på barnens dagis. Sådan är jag bara, fast jag inte tycker hon är något vidare som barnskötare och hon har gjort mycket fel och slarvat sig så tycker jag lite synd om henne...
måndag 24 juni 2013
What to do?!
Äh, vi befinner oss i en knipa. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra med dagis. Situationen var mycket bättre här på våren i några månader då där var en vikarie, som var superbra och initiativ, barnen tyckte massor om henne och saker rullade på bra. Vårfesten kom och därmed fick vi veta att hon inte skulle fortsätta längre på vårt dagis. Ungefär i samma veva fick vi höra att även den andra fastanställda, den enda som har pedagogisk utbildning, skall sluta. Hon jobbar ännu i juli på sommardagiset där våra barn ännu skall gå 3 veckot på, men efter sommarpausen kommer hon inte tillbaka. Dvs. den enda bekanta skötaren som blir kvar är hon, som jag säkert skrivit om tidigare, som inte riktigt sköter sin uppgift. Vi har våra kontakter och fick lite den uppfattningen att just den här personen är orsaken till att de andra byter arbetsplats. Det är helt från rumpan eftersom det troligen inte kommer att ändra, hon har fast anställning och ifall hon inte gör något gravt misstag kommer hon ju inte att få sparken. Och om ingen ny kommer överens med henne så kommer det här att fortsätta. Men sen igen vet vi inte hurdana typer som skall börja jobba på dagis i augusti, det kan ju vara superfina typer som får dagiset att funka och vardagen att rulla på.
Av våra kontakter fick vi också lite info om andra daghems situationer, om köer och sånt. Det andra dagiset som varit i samma utrymmen med vårt nu sedan januari hade iaf då för några veckor sen 2 lediga platser och ingen kö, så ifall situationen ännu är den samma skulle vi kunna ansöka om byte och eventuellt få byta dagis. Problemet är det att det här dagiset befinner sig på en krånglig plats för oss, ifall jag skall åka kollektiv trafik. Men ifall vi skulle skaffa den där cykelkärran jag tjatat om en evighet, skulle jag kunna cykla till dagis och därifrån till jobbet och det skulle inte vara alls illa väg, typ 15-20 min/ sträcka vilket är kortare än med buss. Vintertid skulle det vara buss som gäller ifall vi inte skulle få fixat att vi t.ex. lånar grannarnas bil (de har 2 bilar och sagt att man får låna den andra som de inte använder, men kanske de inte tänkt på dagligt lånande...) Plusset är det att de inte kommer att börja i sina egna utrymmen i augusti eftersom dagiset ännu också är oanvändbart efter fuktskadan, och de kommer att vara i vår grannförort på gåavstånd åtminstone till julen. Det skulle vara perfekt ifall dagiset skulle flytta dit permanent, för då skulle vi få den härliga personalen och ypperligt läge. Med vårt nuvarande dagis skulle jag inte vilja mista läget eftersom jag går till min arbetsplats på några minuter därifrån så jag behöver inte åka åt fel håll först och så behöver barnen inte vara så länge på dagis. Men that's about it, den här våren har nog varit en sådan flopp så vi inte skulle vilja fortsätta där och dessutom är gården ingen vidare bra.
Men vad skall vi göra?! Ska vi ansöka om flytt? Är det viktigare med bra läge eller superbra personal? I vårt nuvarande dagis tycks inte båda förvekligas. För mig börjar personalen verkligen vinna den här kampen, även om det skulle göra vår vardag lite krångligare. Före påsken t.ex. frågade en skötare från det andra dagiset vad vi gör på påsken och efter påsken kom hon och frågade ifall vi hade fått remppan gjord och hur det blev. När vi kommer till dagis och någon från det andra dagiset går förbi stannar de och har en stund att prata med oss och kramar barnen. Det händer aldrig med våra egna skötare. Förra veckan när vårt och det andra dagiset var öppet sista dagen hade vi med oss självbakad rabarberpaj åt hela personalen, både från vårt och det andra dagiset. Vi gav ett gemensamt kort till alla på det andra dagiset där vi tackade för våren och den enorma hjälpen de varit till och hur våra barn tycker om dem och att vi kommer att sakna dem på hösten. Hon som tog emot kortet blev tårögd och kramade om barnen många gånger. Hon fick svälja gråten när hon svarade att de också kommer att sakna oss och uppmanade oss att byta dagis flera gånger när jag nämnde om våra funderingar. Vi förde ett eget kort och en jordgubbsampel åt vår egen skötare (den andra var sjuk så hon får sina gåvor denna vecka) men hon hade inte ännu kommit på morgonen så Flickan hade gett gåvan åt skötaren på dagen. När mannen gick efter barnen och frågade ifall hon hade fått dem svarade hon bara kort och lite surt att hon fått dem. Vilken skillnad alltså! Kanske hon hade läst de andras kort och blev sur. Vi har hört att de inte tyckt om när de andra hjälpt till.
Men är det för sent att ansöka om flytt redan? Bäst skulle det ju vara att barnen kunde börja på nytt ställe genast efter sommarpausen. Fast för oss har det ju ingen skillnad egentligen...
Av våra kontakter fick vi också lite info om andra daghems situationer, om köer och sånt. Det andra dagiset som varit i samma utrymmen med vårt nu sedan januari hade iaf då för några veckor sen 2 lediga platser och ingen kö, så ifall situationen ännu är den samma skulle vi kunna ansöka om byte och eventuellt få byta dagis. Problemet är det att det här dagiset befinner sig på en krånglig plats för oss, ifall jag skall åka kollektiv trafik. Men ifall vi skulle skaffa den där cykelkärran jag tjatat om en evighet, skulle jag kunna cykla till dagis och därifrån till jobbet och det skulle inte vara alls illa väg, typ 15-20 min/ sträcka vilket är kortare än med buss. Vintertid skulle det vara buss som gäller ifall vi inte skulle få fixat att vi t.ex. lånar grannarnas bil (de har 2 bilar och sagt att man får låna den andra som de inte använder, men kanske de inte tänkt på dagligt lånande...) Plusset är det att de inte kommer att börja i sina egna utrymmen i augusti eftersom dagiset ännu också är oanvändbart efter fuktskadan, och de kommer att vara i vår grannförort på gåavstånd åtminstone till julen. Det skulle vara perfekt ifall dagiset skulle flytta dit permanent, för då skulle vi få den härliga personalen och ypperligt läge. Med vårt nuvarande dagis skulle jag inte vilja mista läget eftersom jag går till min arbetsplats på några minuter därifrån så jag behöver inte åka åt fel håll först och så behöver barnen inte vara så länge på dagis. Men that's about it, den här våren har nog varit en sådan flopp så vi inte skulle vilja fortsätta där och dessutom är gården ingen vidare bra.
Men vad skall vi göra?! Ska vi ansöka om flytt? Är det viktigare med bra läge eller superbra personal? I vårt nuvarande dagis tycks inte båda förvekligas. För mig börjar personalen verkligen vinna den här kampen, även om det skulle göra vår vardag lite krångligare. Före påsken t.ex. frågade en skötare från det andra dagiset vad vi gör på påsken och efter påsken kom hon och frågade ifall vi hade fått remppan gjord och hur det blev. När vi kommer till dagis och någon från det andra dagiset går förbi stannar de och har en stund att prata med oss och kramar barnen. Det händer aldrig med våra egna skötare. Förra veckan när vårt och det andra dagiset var öppet sista dagen hade vi med oss självbakad rabarberpaj åt hela personalen, både från vårt och det andra dagiset. Vi gav ett gemensamt kort till alla på det andra dagiset där vi tackade för våren och den enorma hjälpen de varit till och hur våra barn tycker om dem och att vi kommer att sakna dem på hösten. Hon som tog emot kortet blev tårögd och kramade om barnen många gånger. Hon fick svälja gråten när hon svarade att de också kommer att sakna oss och uppmanade oss att byta dagis flera gånger när jag nämnde om våra funderingar. Vi förde ett eget kort och en jordgubbsampel åt vår egen skötare (den andra var sjuk så hon får sina gåvor denna vecka) men hon hade inte ännu kommit på morgonen så Flickan hade gett gåvan åt skötaren på dagen. När mannen gick efter barnen och frågade ifall hon hade fått dem svarade hon bara kort och lite surt att hon fått dem. Vilken skillnad alltså! Kanske hon hade läst de andras kort och blev sur. Vi har hört att de inte tyckt om när de andra hjälpt till.
Men är det för sent att ansöka om flytt redan? Bäst skulle det ju vara att barnen kunde börja på nytt ställe genast efter sommarpausen. Fast för oss har det ju ingen skillnad egentligen...
Long time no see
Tänkte höra av mig igen. Har haft en enorm bloggtorka, har inte orkat logga in på min egen blogg i evigheter och det har varit lite dåligt med att orka läsa andra bloggar också. Men om jag nu igen skulle ta tag i saken. Något som jag tror har påverkat mycket är att det blivit svårare att lägga upp bilder på bloggen och själva skrivandet också. Min laptop är ganska gammal redan och har haft lite problem nu som då, och situationen med den är nu den att datan inte laddar upp batteriet så den måste vara fast i kabeln hela tiden, vissa tangenter fungerar inte riktigt som de ska och man får knäppa riktigt hårt för att få t.ex. ett mellanslag (en tangent fattas helt och hållet dessutom) och hårdskivan vill inte hållas på plats så den lossnar jämt och man måste skruva upp luckan i bottnet och klicka hårdskivan ordentligt på plats och eftersom hårdskivan inte tycker om det har den blivit bytt redan en gång och nu har jag så lite utrymme på den att alla mina bilder måste laddas upp på en yttre hårdskiva som jag måste gräva fram och klicka fast i laptopen. Och så har jag inte bilderna till hands då jag får inspiration. Dessutom hatar jag det att jag måste först ladda upp bilderna till Photobucket eller dyligt och därifrån ladda upp på bloggen, tar en evighet. Och som sagt har jag ingen fin smartphone, utan en många, många, långa år gammal vanlig Nokia. Men men, det ska nog bli bra.
Kanske jag skaffar en ny telefon när jag fyller 30, telefonen har nämligen också sina problem. Ungarna har lyckats "installera" en everlasting ficklampa på den, dvs. föllt den i golvet så den gått i bitar och efter det lyser det en lampa bak på telefonen alltid. Fastän den skulle vara avstängd. Endast det att man tar batteriet loss släcker lampan. Och så tar batteriet slut ganska snabbt.
Jag har flera inlägg som jag börjat med men inte fått färdiga, inspirationen har tagit slut mitt i, så det kan hända att jag publicerar dem ifall jag får dem färdiga. Så det kan hända att det dyker upp inlägg med konstiga datum...
Kanske jag skaffar en ny telefon när jag fyller 30, telefonen har nämligen också sina problem. Ungarna har lyckats "installera" en everlasting ficklampa på den, dvs. föllt den i golvet så den gått i bitar och efter det lyser det en lampa bak på telefonen alltid. Fastän den skulle vara avstängd. Endast det att man tar batteriet loss släcker lampan. Och så tar batteriet slut ganska snabbt.
Jag har flera inlägg som jag börjat med men inte fått färdiga, inspirationen har tagit slut mitt i, så det kan hända att jag publicerar dem ifall jag får dem färdiga. Så det kan hända att det dyker upp inlägg med konstiga datum...
söndag 12 maj 2013
Traditionen
Idag har vi firat morsdag enligt en ny tradition som vi skapat just idag. Andra året i rad bjöd vi våra mammor med familjer hem till oss på middag. Det blev grillmat, likasom förra året. T.o.m efterrätten blev samma, Pavlova. Slurp! Vädret var inte riktigt lika fint som igår, det var lite mulet men på kvällen när vi satt och njöt av efterrätten och lite bubbligt ute på terrassen kom solen också fram. En fin dag med mina käraste, fina barn och snälla man som skötte barnen på morgonen så jag fick ha sovmorgon och våra fina mammor och syskon. Dessutom fick jag en fin present, något jag är så lycklig över. Vi har inte brukat satsa så mycket på presenter tidigare. En bok, en mugg eller dyligt har räckt. Men i år satsade han, min man.
Phink, eftersom dottern min uttalar det så amerikanskt med ett h efter p:et. Gud, vad jag väntar på konserten. Tror att Flickan får följa med mig, hon borde väl få komma utan biljett. Hon tycker massor om Pinks musik och vi tittar nästan varje kväll på Pinks uppträdanden på olika konserter från You Tube, och Flickan är alldeles fascinerad över de fina akrobatiknumren Pink gör (mommy's girl!) och frågar om hon får komma med och se på Phink...
P.S Märkte just att skumppan passade utmärkt ihop med presenten...
Phink, eftersom dottern min uttalar det så amerikanskt med ett h efter p:et. Gud, vad jag väntar på konserten. Tror att Flickan får följa med mig, hon borde väl få komma utan biljett. Hon tycker massor om Pinks musik och vi tittar nästan varje kväll på Pinks uppträdanden på olika konserter från You Tube, och Flickan är alldeles fascinerad över de fina akrobatiknumren Pink gör (mommy's girl!) och frågar om hon får komma med och se på Phink...
P.S Märkte just att skumppan passade utmärkt ihop med presenten...
onsdag 1 maj 2013
Första maj
Första maj firades för första gången för vår barnfamilj i centrum, vi åkte på piknik till Kaisaniemi. Tiden före barnen brukade vi fira första maj i Brunnsparken och mina minnen därifrån var att det är smockfullt, så vi har inte varit in till centrum med barnen tidigare år. Kaisaniemi var alltså en helt ny plats för mig och jag var ganska överraskad av hur lite människor där egentligen fanns. Men det gick jättebra med barnen, de hade bra med utrymme att springa omkring och det gick lugnt till i parken.
Hemma blev det gung och lek på vår egen gård med grannflickan. Tyvärr blev det inga fler representabla bilder från pikniken...
Hemma blev det gung och lek på vår egen gård med grannflickan. Tyvärr blev det inga fler representabla bilder från pikniken...
tisdag 30 april 2013
Wappen
Valborgsaftonsmorgon började med maskerad på dagis. Med sista minutens ändringar var det en liten Pippi Långstrump och en ännu mindre sjörövare (Sjörövar Faffe = Sjörövar Fabbe, som Flickan kallade sin bror). Förra veckan när vi började tala om maskeraden ville Flickan klä ut sig till en prinsessa. På dagis finns några lite äldre flickor som är i en prinsessfas, då allt skall vara ljusrött och lila och prisessklänningar, t.o.m gult och orange är pojkfärger enligt dem. Jag har mildt sagt fått fnatt med det där flickfärg, flickleksak, flick hit och dit. Men mer om det i ett annat inlägg.
På jobbet fortsatte festligheterna med skumppa och smörgåstårta, jag hade ingen mat med mig men det behövdes inte heller. Sjukt bra fiilis på jobbet och alla var glada och spralliga.
Vi dekorerade även lite i jumppasalen...
Efter jobb och dagis blev det matuppköp och en kompis hängde med. Till kvällen fick vi några kompisar till på besök och vi grillade hela högen hemma hos oss. Efter maten kom ännu ett kompispar och hälsade på. Flickan fick vaka lite längre än vanligt och alla trivdes. Tyvärr kom jag inte ihåg att knäppa ett enda foto under kvällen.
På jobbet fortsatte festligheterna med skumppa och smörgåstårta, jag hade ingen mat med mig men det behövdes inte heller. Sjukt bra fiilis på jobbet och alla var glada och spralliga.
Vi dekorerade även lite i jumppasalen...
Efter jobb och dagis blev det matuppköp och en kompis hängde med. Till kvällen fick vi några kompisar till på besök och vi grillade hela högen hemma hos oss. Efter maten kom ännu ett kompispar och hälsade på. Flickan fick vaka lite längre än vanligt och alla trivdes. Tyvärr kom jag inte ihåg att knäppa ett enda foto under kvällen.
torsdag 11 april 2013
På sjukhus
Nu har vi testat jouren på Barnkliniken och Jorv sjukhus för första gången.
Vi blev alla flunsiga på söndag kväll/måndag morgon men alla var på dagis/jobb på måndag. På eftermiddagen var det klart att vi föräldrar inte skulle gå på jobb nästa dag och barnen var också allt mer flunsiga fastän de inte hade feber. Vi vuxna däremot hade det och natten till tisdag och tisdag förmiddag var det värsta jag varit med om någonsin. Det värkte och gjorde så ont överallt, jag var så trött och skulle inte alls ha orkat sköta två barn. Men när mannen var i precis samma skick som jag så måste vi dela på skötansvaret.
Febern började stiga och Lillgubben blev trött.
Lillgubben fick också feber på eftermiddagen men var i bra skick och orkade leka och även härja med sin syster som förr. Vid åtta gick han och lade sig och fick värkmedicin. Han sov bra till ca. 01-01.30, då han vaknade några gånger och grät. Före två tog mannen honom till vår säng och vi märkte att han inte andades så bra. Han andades väldigt tungt och snabbt. Det lät nästan som om han hyperventilerade men hans andning var väldigt ansträngd och svår. Det rosslade och pep och när jag gick på wc hördes det ända dit. Han kändes väldigt het också och hade ganska hög feber så vi gav en till värkmedicin och ringde terveysneuvonta (10023). Där rekommenderade hon i andra ändan oss att vänta tills medicinen verkar och kolla om hans andning lättar av att febern sjunker. Hon gav olika tips varav en del vi redan hade gjort. Vi hade t.ex. lyft Lillgubben i en halvsittande position där han försökte sova. Stackaren var så trött så trött men kunde inte sova. Jag började kolla på Lillgubbens övre kropp när han andades och märkte att hans bröstkorg inte rörde alls på sig. Jag kände även efter och inget hände där, allt andningsarbete skedde i mellangärdet/diafragman så jag blev orolig över att han inte fick tillräckligt med syre ifall det skulle hålla på länge. Ibland spände han t.o.m. magmusklerna kraftigt för att förstärka utandningen och det blev en grop i halsen när han andades in. Då bestämde jag mig, och tretiden gjorde vi oss klara för avfärd och så åkte Lillgubben och jag till Barnkliniken.
Där var det väldigt tomt och tyst och Lillgubben blev undersökt genast. Sjukskötaren och läkaren som kom lite senare konstaterade båda att han nog hade väldigt svårt att andas och att det såg väldigt ansträngande och tungt ut. Det mättes feber, andningsfrekvens och syresaturation, det lyssnades på lungor och hjärta och andning. Lillgubben fick andas medicin, Ventoline, via en spira och det lättade lite på det allra värsta men efter två medicindoser hade ingen nämnvärd ändring skett och det började talas om att vi måste stanna till morgonen. Det togs blodprov och det kanske allra värsta - ett snor-/slemprov med att föra in en slang genom näsborren ända ner till svalget, från båda näsborrarna. Han fick en till dos av Ventolinen och när läkaren kom och undersökte honom på nytt efter det blev det klart att vi inte skulle få åka hem utan måste stanna på avdelningen. Men eftersom Barnklinikens infektionsavdelning var proppfull skulle vi åka til Jorv. Skötarna började ordna vår färd till Jorv och jag började reda ut hur vi skulle få bilen hem från Barnkliniken. Vi skulle ha fått åka till Jorv med egen bil men inte få åka via hemmet och plocka med mannen och Flickan, utan endast raka vägen till Jorv. Jag, som inte ens vet var Jorv ligger, ville inte köra själv och dessutom skulle mannen ha haft ännu svårare att få bilen från Jorv ifall vi måste stanna där en längre tid. Så vi bestämde oss att han och Flickan åker efter bilen från Barnklinikens gård och hämtar saker åt mig och Lillgubben till Jorv. Att skaffa slantar för att betala parkeringen var en helt egen story.
Lillgubben hann få ännu en dos Ventoline och vi hade just fått frukost när ambulansmännen stormade in i rummet. Skötarna var väldigt överraskade eftersom de alla trott att det tar i alla fall några timmar innan vår skjuts kommer. Så det blev brått med att växla pengar och betala parkeringen så att vi inte skulle få böter, packa ihop allt, klä på barnet och mig själv och ta med oss frukosten. Men vi fick allt fixat och fick åka ambulans för första gången. Lillgubben var lugn och intresserad av fordonet. Han som satt där bak med oss konstaterade att Lillgubben nog troligen är det lugnaste barnet som någonsin åkt i ambulans. Ofta brukar de vara rädda sa han.
Humoristen på Jorv: "Oj, oj, vad jag är sjuk!"
Väl framme på Jorv blev vi visade till vårt rum och det berättades att eftersom det är en infektionsavdelning får inte patienten lämna sitt eget rum. Nice! Inlåst i ett itet rum med en 1,5 åring som började bli allt piggare och vildare. Ventolinen gav en energiboost och efter medicintagningen var har ganska vild. Storesysterns besök gjorde inte saken bättre direkt. Lillgubben blev undersökt av skötare och barnläkare, han fick medicin med 3 timmars mellanrum och fick även kortison och värkmedicin till natten när hans feber stigit igen. På förmiddagen var alltså mannen och Flickan på besök och de hämtade lite kläder och saker och mat åt oss. Men eftersom det började gå så vildt till åkte de hem till dagssömnen, dock lite sena, och vi blev på tumis med Lillgubben igen. Hans rytm var helt vriden och vi sov en kort dagssömn omkring fem, innan han fick middag. Vi fick åka rally (ingen gav lov till rallyt) med en Brio-vagn på de långa gångarna i källaren till röntgenavdelningen och där fick Lillgubben genomgå kanske det värsta han upplevt hittills: thorax-röntgen. Han var livrädd och ville inte samarbeta alls. Jag och en skötare fick klä på oss stora blyjackor och hålla i honom. I hopp om framtida barnbarn kläddes en Tarzankläd på Lillgubbens privateparts. Mannen kom på besök igen på kvällskvisten medan Famo var hemma hos oss med Flickan. Hon hade haft superroligt med lite egentid med Famo. Efter kvällsmål och kvällsmedicin sade vi godnatt åt mannen/pappan och han åkte hem.
Napan var pop och visades för alla skötare och läkare, förutom röntgenskötaren...
Lillgubben hade börjat reagera bättre på medicinen och mellanrummet kunde ökas till fyra timmar. Han fick en dos omkring halv tolv varefter jag lade mig. På natten var skötaren inne en gång och jag halvvaknade och tänkte stiga upp och hjälpa henne. Det enda jag kommer ihåg var att hon uppmanade mig att fortsätta sova och så åkte masken på Lillgubbens mun och näsa och han fortsatte sova medan han andades medicinen. Han vaknade på morgonnatten och jag tog honom bredvid mig där vi båda fortsatte sova. Jag sov alltså på golvet på en madrass bredvid hans säng. Vet inte vilken tid skötaren har varit inne här och gett medicinen, kanske omkring 7-8, men det gick också smärtfritt medan han sov. Hoppas jag inte snarkade eller dreglade just då!
Idag har vi lite blivit lovade att vi möjligtvis får åka hem, ifall läkaren godkänner Lillgubbens andningsförmåga. Det börjar nog bli lite långtråkigt här, rummet är ganska litet och Lillgubben hittar på allt omöjligt att göra. Han har t.ex. tuggat på lite slangar och instrument de har här på en vägg. De går troligtvis inte att använda mera. Så springer han av och an i wc:n och öppnar vattenkranen och trycker ut käsidesi (handdesinfieringsmedel) på lavoarkanten. Puust!
Senare på kvällen: Några Ventolinedoser, en kortisondos, lite mat och en bunt papper senare fick vi äntligen lov att åka hem. Via apoteket, eftersom Lillgubben ska få medicin med 3-4 timmars mellanrum i 3 dagar och gradvis minskat i en vecka. Skönt att vara hemma igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)