Storätaren

Hur rymms det så mycket mat i en så liten pojke?! Lillgubben åt en lätt middag idag, han stoppade i sig 2 ugnspotatisar med tzatsiki som innehöll väldigt mycket vitlök (min stoppa flunsan-kampanj fortsätter!), tyckte t.o.m själv att den var på gränsen till för stark men han ville bara ha mera. Flickan spottade ut det hon smakade. Förutom potatisarna åt den mindre filuren 7 maletköttbiffar, sju!!! Jag åt knappa 3. Han har tydligen blivit frisk igen när maten smakar, då han var sjuk hade han ingen aptit och det om något är oroväckande hos Lillgubben. Men vad ska vi på riktigt göra sen när han är tonårig? Inte har vi ju råd att mata honom sen längre.

Måste ännu säga att det var helt sjukt god mat jag lagade idag. Jag har tyckt att vi hamnat lite i en tråkig och trist cirkel då det kommer till mat, att vi alltid har samma maträtter och det smakar ungefär lika varje gång. Jag gjorde tzatsikin lite tidigare och fick för mig att göra ugnspotatis med den och när maletköttet råkade vara på -30% i mataffären (jag tycker det inte är alls nolot att köpa mat på rea) tänkte jag göra köttbullar med medelhavssmaker. Det blev maletköttbiffar eftersom de var lättare att forma och det blev mindre jobb. Biffarna blev helt supergoda med lite grekiska kryddor och örter, fetaost, gräddfil mm. och till dem gjorde jag en tomatsås med örter. Mina köttbullar/maletköttbiffar har aldrig lyckats lika bra tidigare, ofta har de blivit lite torra eller hårda och så har de smakat skorpsmula (fast en del säger att man inte behöver använda dem alls) men nu var de riktigt saftiga med mycket bra konsistens och smaken var helt härlig, tycker jag. Omakehu haisee, skulle man säga på finska. Nu är det slut på självprisandet!

Sjukdomsstatus

Idag bytte vi roller: jag gick på jobb och mannen blev hemma med ungarna. Igår hade han ännu ett måste på jobbet så jag var hemma. Vi besökte dessutom Pikkujätti för första gången och måste nog säga att jag kanske hade högre förväntningar, men helt ok var det ju. Jag hade kanske förväntat mig att en läkare, som jobbar på en barn- och undomsläkarstation, som är specialiserad på barnsjukdomar hade varit lite bättre med barn. Fickan har nu senaste tiden varit väldigt rädd, misstänksam och motvillig angående undersökningar, läkare, tandläkare mm. Hos tandläkaren var det en hemsk show för några veckor sedan när jag var ensam med båda barnen. Nu var det lite samma sak, Flickan grät och tjöt, ville absout inte bli undersökt. Stetoskopen var värst, till slut fick läkaren lyssna genom skjortan. Öronen lät hon kolla snällt men halsen var igen en kamp, till slut blev det halvtvång: jag höll i Flickan och då hon grät tryckte läkaren hennes mun upp med spateln. Det var snabbt klart men kanske inte det bästa sättet.

Vi fick inte några konkreta svar: öronen var friska, halsen såg inte inflammerad ut så läkaren tyckte att vi bara har två olika virus som bollar fram och tillbaka hos oss; magsjukan och flunsan. Inga blodprov togs ens fastän Flickan haft hög feber nu i flera dagar och hon är väldigt trött och hängig, hon bara sitter eller ligger och säger att hon är sjuk, att hennens ben inte orkar bära henne och att hon nog troligen inte kan gå till dagis. Lilla älsklingen som aldrig sitter still och som alltid vill gå till dagis. Ännu idag har hon haft 38,8 grader feber och så har det varit hela tiden. På morgonen har febern varit omkring 38,5 vilket är ganska högt tycker jag, för tidigare har febern varit nere på morgonen och stigit mot kvällen. Läkaren sade samma visa som alla andra; det är normalt att barnen är mycket sjuka då de börjat dagis och första halva året går de igenom alla sjukdomar innan motståndskraften blivit tillräckligt stark. Ok, fine. Men inte tröstar det mig så värst mycket ändå. Då har vi ännu 4 månader kvar att vara sjuka. Jag skulle kanske hellre ha tagit emot en konkret orsak, en diagnos (annat än flunsa), till att ungarna hela tiden är sjuka. Ifall febern inte börjar sjunka så måste vi ju föra henne på nytt till en läkare, en veckas hög feber låter inte så bra i mina öron, kombinerat med att Flickan är så hängig, trött och kraftlös. Och inte äter hon riktigt någonting, som tur dricker hon ändå bra.

Jag sjäv har stridit emot flunsan med allt vad jag har. Äter vitaminer, fiskoljor, mjölksyrebakterier, använder Carmolisdroppar och gurglar med saltvatten och sköljer näsan med nässköljningskanna och saltvatten. Har i några dagar haft någon sorts känningar i svalget och lite täppt näsa, men de har inte blivit starkare, så jag hoppas HOPPAS att jag kommer undan med det här.

Men det som varit positivt är att vi läst mycket nu när Flickan varit sjuk. Nu har vi börjat läsa igenom Pettson böckerna och de är så roliga, Findus som säger sicken till allt. Tidigare har vi läst alla Mamma Mu-, Alfons Åberg- och Billy böcker vi har. Några böcker fattas ännu av Mamma Mu och Billy serierna men Alfons och Pettson böckerna tror jag faktiskt att vi har alla. Andra bra och roliga barnbokstips (lite längre, i stil med de ovan nämnda) tas emot, Elsa Beskows böcker älskar jag själv och dem har vi en del. Tänkte faktiskt att vi borde skaffa någon bok som handlar om att gå till läkaren, så det skulle bli mera bekant på det sättet åt Flickan.

Jag har några påbörjade inlägg men jag får inte dem färdiga, tappade inspirationen någonstans på vägen. Kanske den åkte ner i wc-byttan (eller toalettstolen som de säger på dagis) med Flickans spyor eller blev snyten i någon av de tusentals näsdukar... I väntan på ny inspiration.

Hemmahäng

Igår fick vi pappan i huset hem och har bara chillat med familjen. Magsjukan tycks vi ha tacklat men Lillgubbens feber steg igen igår fastän han på torsdag var redan feberfri och idag har även Flickan haft feber. Båda ungarna hostar igen. Det har bara blivit hemmahäng trots mina stora och fina planer att ta mig ut till butiker och lufta mig. Hade även tänkt att jag kunde ha behandlat den där träskivan, som skall komma upp som hylla i köket, med Osmo men det har varit fullt upp med sjuka, icke-sovande ungar.

Den mindre sov dagssömn bra men natten var säkert den sämsta någonsin. Han var vaken från kl. 03 och slumrade till bara några gånger, annars skrek han och grät han helt hysteriskt. Har aldrig hört eller sett honom sådan. Började redan fundera om man borde gå och visa upp honom. Det verkar som om han skulle ha ont i halsen, varje gång han hostar rynkar han till ansiktet och gråter en skvätt. Den äldre sov kanske 20 minuter dagssömn innan hon kom ner mycket ynklig, trött och sjuk men ville inte ligga kvar i sängen och sova. Hon orkade inte gå till matbordet, hennes ben var för trötta och sladdriga sa hon. Ingendera av barnen har riktigt ätit något och vi har bjudit dem mycket sådant de inte normalt får för att få vätska och näring i dem.

Är det förresten någon som har erfarenheter eller åsikter om homeopatiska mediciner eller homeopati överlag? En bekant rekommenderade mig på Facebook att gå och träffa en homeopat (själv hade hon fört sin dotter till en läkare-homeopat på Sofianova efter att dottern hamnat i en sjukdomsspiral efter en antibiotikakur då hon var under 1 år) eftersom hon upplevde det som väldigt positivt och nyttigt. En annan bekant instämde.

Are you frickin kiddin me?!

Japp japp, monsieur Spy kom på besök. Vaknade till ett hemskt skri på natten och visste inte vilket barn det var som skrek. I barnrummet möttes jag av en spyende Flicka och Lillgubben hade också vaknat och hade blivit rädd av Flickans skrik. Efter dusch, kläd- och lakanbyte sov Flickan riktigt bra och på förmiddagen trodde jag redan att det var ett konstigt sammanträffande men nog är hon sjuk på riktigt. Nu luktar nämligen soffan superilla och jag vet inte hur jag skall försöka få den putsad. Borde ha en ångtvätt. Före dagsvilan hade Lillgubben också skitit ner sig så troligen har han samma magsjuka. Det positiva med att min man varit bortrest hela veckan är det att han inte kunnat bli nersmittad. Så ifall jag också blir sjuk och börjar spy får han sköta om hemmet och oss alla tre när han kommer hem imorgon. Oj oj, vilken fars det här är!

Hemma igen

Igår var Lillgubben lite snuvig och mot natten började han hosta lite. Halv ett-tiden hade han vaknat redan flera gånger och var riktigt ynklig och gråtfärdig så jag tog honom i vår säng bredvid mig. På natten började han kännas het och på morgonen mätte jag hans feber, som då var 37,8. På dagen har den stigit till 38,5 så det blir i alla fall en hemmadag till för oss. Flickan ville gå till dagis och så tänkte jag att Lillgubben får vila bättre om storesystern inte är här och härjar och retar hela tiden. När vi var och hämta Flickan berättade ena dagistanten att hon hade skickat hem två barn som börjat spy kraftigt, så hon misstänkte lite att de eventuellt har noro-viruset där. Nice! Just nice!

Ääh, jag orkar inte ens kommentera det här mera. En mamma sa att första halva året då barnen börjar dagis kan vara jättetungt med alla världens sjukdomar men sen borde barnen ha fått motståndskraft. På riktigt?! Ett halvt år?! Då har vi ännu dryga 4 månader kvar. Shit! Kan det inte bli vår och varmare och snön smälta bort? Nu saknar jag verkligen varmare tider, om det ens skulle lätta med de här jävla flunsorna!

Långa dagar

Det har varit långa dagar här på senaste tiden. På veckoslutet var mannen på vift (för övrigt var jag också det på lördag men kom hem till natten), då han for i väg på lördag förmiddag och kom hem på söndagkväll och tidigt på måndagmorgon före vi andra ens hade vaknat åkte han på arbetsresa och så skall vi vara på tremis hela långa veckan med barnen, ifall inte ett under sker.

De här två dagarna skulle ha gått riktigt bra ifall vi inte skule ha haft så mycket program. Vi brukar ju ha simning på måndagar och eftersom mannen undantagsvis lämnade bilen åt mig så var det meningen att efter jag slutat jobba hämta barnen till min arbetspats och äta och åka direkt och simma. Planen var bra, men så var det en annan bil som hade fastnat i en brant backe mitt på vägen tvärledes i en snödriva med bakhjulen samtidigt som framhjulen bara slirade på den hala vägen. Där stod vi och väntade i 20 minuter och var försenade från simningen. Det kunde inte ens diskuteras om att inte åka och simma, för det blev sådant skrik av det. Efter simningen tog det en ganska lång stund att få sig själv och båda ungarna tvättade, påklädda och inpackade i bilen. Hemma var vi halv åtta och då fick jag börja göra barnen i ordning för läggdags. Idag hade jag tid hos munhygienisten på andra sidan stan så resorna tog en evighet. Vi hade barnens fammo och sköta barnen under tiden och jag var borta i dryga 3 timmar och när jag kom hem fick jag börja med kvällsrutinerna igen.

Mat har jag inte hunnit laga på 2 dagar och till butiken har vi inte heller hunnit sedan fredag (på söndag köpte jag bröd och mamma hämtade lite mat till oss då hon var på besök). Hemmet är huller om buller och smutskädshögen bara växer och bordet blir inte alltid torkat när jag måste rusa efter något barn mitt i städningen eller liknande. Som tur har vi haft hemma allt så vi klarat oss. Men nog är det ganska tungt att vara ensam med barnen. Allt tar enormt mycket längre tid, och nu har jag inte all tid på mig utan måste vara på jobb en viss tid osv. Hoppas resten av veckan är lite chilligare!

Har dygnen blivit kortare?

Det känns som om dygnen skulle plötsligt ha blivit flera timmar kortare. Vi hinner ju inte med något nu för tiden. Jag hämtar barnen från dagis och beroende på vilken tid vi är hemma går vi ut på gården och på länk med hundarna eller så kommer vi raka vägen in och äta middag. Så hinner vi lite umgås och grälas innan det är dags för kvällsrutinerna och sovdags.

Efter vår långa sjukledighet har barnen, speciellt Lillgubben, bara gnällt, gråtit, varit arga och olydiga och skrikit och gormat när vi kommit hem. Det börjar riktigt bra med glada barn som berättar om dagen och vi leker tillsammans men i middagsbordet börjar showen och det håller på ända tills de går och lägger sig. Det känns väldigt tungt att spendera så lite tid med sina barn och den tiden man spenderar med dem är de sura och arga och till slut tappar jag nerverna och tålamodet. Hoppas det går om fort och vi får tillbaka våra glada barn. Flickans trots inbillar jag inte mig att ska försvinna helt och hållet men den yngre känns det väldigt svårt att se så ledsen, arg och på dåligt humör. Han som alltid varit så glad och nöjd. Men månne han inte snart börjar med trotsandet...

Men nu ska jag absolut försöka ta itu med bloggen igen! Den har blivit helt bortglömd. Och så har jag så mycket att berätta och visa. Som t.ex. när vi hade lite time off och var ute tillsammans med mannen förra veckoslutet, i en bar!

Men nu måste jag sova först. Igen. Godnatt.

Ny energi, nya tag!

Fredag igen. En arbetsvecka (nå, halv i vårt fall) avklarad igen. Livet känns härligt när man äntligen börjar vara frisk. Antibiotikan hjälpte och jag har kunnat andas smärtfritt och ganska lätt sedan tisdag/onsdag. Jag har energi och ork på ett helt annat sätt igen och börjar lida av symptomen som kommer varje år någon gång under våren. Inredningsivern.

Jag tror faktiskt att vi inte gjorde något angående renoveringen eller inredningen förra året. Det var ju mycket tal om olika projekt men sist och slutligen snubblade det på antingen inspirationsbrist (inte från min sida) eller finansiering (närmast från min sida). Men i år lovar jag att det ska hända något! Nedre våningens tak har det nu varit tal om en tid redan och eftersom det inte blev någon renovering under julhelgerna så har mannen och grannen lovat ta tag i saken så fort som möjligt. Det förutsätter bara att vi hålls friska och att vi hittar en tid som passar alla inblandade. Jag skulle vilja delta i renoveringen (och få göra annat än agera som personlig assistent och bära saker och laga mat för en viss mister bossy boss när det gäller att fixa saker...) och då borde vi få barnen någonstans och skötas.

Några andra projekt har jag också i tankarna. Övre våningen började jag röja redan på onsdag då jag fick vara alldeles för mig själv sista sjukledighetsdagen och vi borde bygga väggen färdig, den väntar på någo internetkablar och dylikt som ska dras till övre våningen så att vår internetconnection skall vara så bra och trådlös som möjligt. Eller nåt liknande. Jag hatar förresten alla världens kablar och sladdar som går kors och tvärs i vardagsrummet under och bakom soffan och samlar sjukt mycket damm och hundhår och är svåra att dammsuga då alla Elisas boxar, reitittimet och vad allt där finns faller omkull och sladdarna lossnar. Efter att de här kablarna dragits till övre våningen på sin rätta plats och andra sidan av väggen byggts upp kan vi fortsätta göra nytt golv och sedan få skjutdörren mellan barn- och arbetsrummet äntligen på plats. Inte har den ju stått i vårt badrum/hemvårdsrum i några år snart...

Det andra projektet gäller förvaringsutrymmen. Dem har vi ganska lite av i vårt hem, ett ganska stort klädskåp i vårt sovrum, ett likadant i barnrummet som det är meningen att även leksakerna förvaras i i framtiden, ett förråd under trapporna och ett uteförråd. Uteförrådet är proppfullt med barnvagnar, mannens fiskegreijor, renoveringsstuff mm. Inneförrådet rymms man inte in i och man hittar inget där eftersom allt ligger huller om buller på golvet och på byrålådorna som vi har där. Någon gång var det riktigt städigt och fint men inte längre. Vi har märkt att det inte fungerar med byrålådor där eftersom vi måste förvara saker på golvet också, som t.ex. dammsugaren, symaskinen, resekylskåpet, en del verktyg mm. Min idé är att sätta upp hyllor på väggarna och förvara sakerna i hyllorna och i (utdragbara) genomskinliga lådor på hyllorna. Då behöver man inte reservera lika mycket tomt utrymme framför hyllorna som framför byrån i nuläget och då ser man genast vilka saker ligger var.

Jag blir ofta bara lite oinspirerat bemött med mina idéer och förslag. Vi ser så olika på saker. Jag planerar lite ditåt, fast i mitt huvud är planen kristallklar och till slut tänkt medan min man skall ha allting skriftligt på word, en bekostnadsuträkning gjord på excel och en noggrann ritning på projektet gjord med t.ex. ett CAD program. Ja, det är kanske största orsaken till att allting framskrider så dödens långsamt hos oss...

3-års festligheterna

Vi firade Flickans födelsedag i två omgångar, som vi firat alla barnens födelsedagar hittills. Vi bara inte ryms alla samtidigt när det skall vara släktingar (största delen av mannens släktingar bor i huvudstadsregionen och om man bjuder en så måste man bjuda alla) och vänner, varav största delen ännu i det här skedet är våra, föräldrarnas, vänner men så småningom börjar väl kompisfesterna komma in i bilden. Speciellt nu efter dagisstart. Flickan bara babblar på om sina vänner på dagis och leker att hon ringer dem osv. En del vänner har barnen ändå fått via våra vänner, t.ex. deras barn som speciellt Flickan ofta talar om, även dem hon inte ännu ens träffat. Och nog tycker de ju om våra vänner också, de liksom hör till deras liv tycker de.

Den fina, lilla damen på lördagens släktfest.

Småkusinerna hade roligt tillsammans.

Alla leksaker vältes ur lådan och t.o.m. hästen låg på rygg.

Vi bjöd på skink-paprikasnurrar, kött-svampsnurrar och knackkorvar och köttbullar åt barnen. Som kaka hade vi en Angry Birds kaka och morotscupcakes med grisar på, som hade stulit äggen (i skålen).

Det var full fart och fläng med kompisarna.

Ungarna på söndag.

Festerna var lyckade och Flickan fick fina gåvor. Fast de inte hade så stor roll. Hon tycktes uppskatta tiden med vänner, nära och kära mest vilket jag gläder mig över. Visst tyckte hon det var roligt att få presenter, men jag tror hon skulle ha varit lika glad fast hon skulle ha fått mycket mindre (billigare) presenter.

Ännu vid liv

Det här tycks bli en (o)vana... "Vi är sjuka igen, vi är vid liv och nu är vi friska."

Vi håller på att bli friska, tror jag. Mannen spydde inte efter den första natten, Flickan spydde ännu nästa natt fast hon inte hade spytt alls på dagen. Vi alla har haft magarna mer eller mindre sjuka och lösa. På torsdag fick jag en hemsk hosta och halsont som kändes lägre ner, i lungorna. Båda barnen började också hosta och det har vi nu gjort hela veckoslutet och ännu idag. Barnens hosta börjar ändra karaktär och den låter som att något skulle lossna (slem?) men min hosta har hela tiden varit väldigt torr och hackig. Och så har jag haft riktigt svårt att andas när det gör ont i lungorna och andningen bara piper.

Jag blev hemma från jobbet ännu idag och var till läkaren och fick medicin. Det är min fjärde antibiotikakur inom 3 månader, det kan ju inte vara helt ok det heller. Först på torsdag skall jag till jobbet igen. Mannen var också hemma och är det ännu imorgon. Han har inget halsont men magen krånglar ännu. Barnen börjar vara riktigt vilda och bara härjar och springer omkring och strider om saker så fort man inte underhåller dem och "leder" deras lek så jag tror de saknar dagis redan, Flickan i alla fall. Vet inte ännu om morgondagen, de har ännu ganska hemsk hosta men det tycks inte sakta ner dem.

Jag ringde och konsulterade om barnens hosta idag och hälsovårdaren i andra ändan berättade att det är en stor flunsavåg på gång just nu och ca. 2/3 av Helsingforsborna är insjuknade i flunsa och som symptom kan man ha just hård hosta som kan hålla på i 2-3 veckor, slem som kommer upp med hostan, antingen hög feber i flera dagar eller bara lite stegring, snuva, huvudvärk och symptom av magsjuka. Hon tyckte inte det var skäl att visa upp barnen ifall det inte blir värre nu. De låter inte heller som jag när de andas (pipandet, svårt att andas) så jag tror de klarar sig. I mitt fall är det visst astman som orsakat luftrörskatarren/luftrörsinfektionen.

Imorgon skall jag sätta upp bilder från Flickans 3-årskalas, jag har ju inte ens visat den fina kakan som jag var väldigt stolt över.