27 månader

Flickan blev 27 månader, dvs. 2 år och 3 månader i dag. Galet hur tiden bara flyger!

Det sägs (www.vau.fi) att barnens raseriutbrott är som värst vid 2-3 års åldern och att de är en normal del av utvecklingen, dock lite ansträngande. Barnen börjar vara språkligt skickliga men kan ändå inte uttrycka sina egna känslor och önskemål så bra vilket kan vara frustrerande. Likaså är barnen motoriskt ganska utvecklade men kan ändå inte göra allt de vill. Dessutom har barnen ännu inte lärt sig att behandla sina känslor, så raseriutbrott är inte något konstigt.

Flickans trots har igen ändrat karaktär, för en tid sen fick hon raseriutbrott dag in och dag ut, men nu har hon inte fått dem utan man får säga samma sak om och om igen. Man får neka hundra gånger för att hon nästan gör något förbjudet, man får uppmana henne att äta miljoner gånger för annars sitter hon vid bordet och leker med maten. Genast om pappa är hemma eller vi har besök gnäller hon efter hjälp, pappa auta minua, pappa syötä minua! (pappa hjälp mig, pappa mata mig) fast hon på riktigt kan äta riktigt bra själv och då jag är hemma ensam med ungarna äter hon själv, fastän lite långsamt. Det här är kanske ännu lite mer irriterande än de ordentliga utbrotten. Då de kom avbröt de trotset och efter utbrottet var allt bra igen. Nu känns det att det håller på hela tiden, det är tungt nästan hela tiden och det är gnäll hela tiden. Det tär på nerverna mer än något annat, då det skall gnällas över precis allt. Om hon vill ha mjölk, om hon inte hittar sin penna, om dockan har blivit i övre våningen, om vi förbjuder henne att göra något. Ja, precis allt. Hon gnäller med en pipande, hög röst så man inte fattar ett dugg vad hon säger. Då får man verkligen anstränga sig för att tala lugnt och få henne att lugna ner sig och att tala ordentligt så man ska få klart vad det är hon vill. Nå, nog finns det ju de där bra stunderna också.

Hon är så otroligt skicklig och duktig då hon vill vara det. Hon kan klä på sig alla kläder, klä av dom, gå på pottan själv och byta blöja, sätta kranen på och tvätta händerna, ta sin xylitolpastill efter maten från burken i kökslådan. Hon är så hjälpsam dessutom. Då hon tar sin pastill frågar hon otaks säkin? (tar du också) och visar på min eller mannens vitaminburk beroende på vem hon frågar av. Hon hämtar rena blöjor åt sin lillebror, för lilla elpianot åt honom ifall han låter missnöjd på golvet, väljer kläder åt mig på morgonen börjande från underkläderna och oftast föreslår hon någon klänning eller tunika. Hon hjälper till med att fylla på och tömma diskmaskinen och tvättmaskinen, torkar damm och putsar bord och stolar, hon för hundarna till vindfången och sätter kopplen på dem och vet faktiskt vilken kommer åt vilken hund och så kommenderar hon dem att sitta och vänta tills vi går ut och när vikommer in kommenderar hon dem att sitta och vänta igen, hämtar deras handduk och torkar av deras tassar. Hon talar ordentliga meningar redan, men blandspråket (finska och svenska blandat) gör det lite svårare att förstå, kan räkna till 10 på båda språken fast hon ofta glömmer bort nummer 3 på svenska. En del färger vet hon när man ber henne att hämta någon viss färg men ännu talar hon inte själv om dem. Hon tar upp precis allt hon hör, så man måste vara försiktig med vad man säger och vad hon hör (t.ex. kaalimato reklamerna på varenda radiostation nuförtiden, what's up with that?! Det är inte så roligt när en två-åring börjar imitera dem...). Hon sjunger mycket, sånt som spelas i radion men till min glädje nuförtiden även barnsånger. Lille katt, bää bää vita lamm, i-ha-haa och trollmor är kanske de mest sjungna nuförtiden. 

Hon är en superfin liten tös och den bästa storesystern någonsin. Ganska krävande är hon, men jag tror att alla barn är det i något skede. Som baby var hon väldigt anpassande, nöjd och flexibel (någon kunde t.o.m. säga en lätt baby) men det ändrade sig när hon blev ungefär 1,5 år. Hon är så social och älskar besök och andra människor, hon vill ringa till sina käraste ofta och talar väldigt mycket om kompisar och människor, även såna hon inte sett på länge. Hon är mammas älskling fast hon för tillfället är ganska mycket pappas flicka. Men ibland är det bara mamma som duger, vilket känns ganska bra när jag varit så fast i Lillgubben med amningen.