Pollen

Det var meningen att tvätta och olja terrassen innan vi åker på vår resa, men jag konstaterade att det inte är någon vits ens att försöka. Hela terrassen skulle bara vara gul och mjölet skulle fastna i oljan efter det. Det finns helt sjukt mycket pollen för tillfället och hela vår terrass är alldeles täckt med gult mjöl. Det finns en stor björk bredvid vår gård, så no wonder. Om man putsar terrassen tar det inte länge förrän den ser lika ut. Ifall man har svarta eller vita kläder på sig är de alldeles gula genast, vagnen bara dammar när man ställer in den i förrådet efter att Lillgubben sovit i den ute på terrassen. Hoppas det lite lättar tills vi kommer hem. Som tur är ingen av oss så hemskt allergisk för pollen, jag är lite snuvig och kittlig i näsan.

Det närmar

Nu börjar resan vara nära, på lördag åker vi och före det borde vi packa och fundera vad vi egentligen behöver med oss. Nu är vi ju bara en vecka så så himla mycket borde vi väl inte behöva med. Det som känns svårast är kläderna. Senast jag rest var till Thailand och där var det ju aldrig kallt eller kyligt fastän det skulle ha regnat, inte ens mitt i natten. Men Grekland är visst lite olika. Och så tycks det väl vara lite blåsigt på Kreta. Så, hur mycket borde man reservera varmare/långärmade kläder för sig själv och barnen?

Igår skaffade vi en UV simdräkt åt Lillgubben samt en solhatt, Fickan fick sandaler som borde vara bra att gå i. Idag borde jag skaffa det sista som behövs. En reseguide skulle vara trevlig att ha med sig eftersom jag inte vet typ något om Kreta eller Grekland (språk, sevärdheter mm.). Vi reser ju nog med en väldigt liten budjet så mycket håll igång blir det inte. Dessutom var meningen att bara få koppla av och slöa (hur mycket det nu sen lyckas med våra två ungar) men någon natursevärdhet eller liknande skulle vara rolig att gå och se.

Utan mamma och pappa, utan trygghet

En kompis hade länkat till detta blogginlägg på Facebook och gud, så jag grät när jag läste inlägget. Hur kan det vara möjligt att det händer sådant i Finland. Hur kan det vara möjligt att ett barn, en treåring, måste spendera sina sista stunder alldeles ensam, utan mamma, utan pappa, utan sina nära, utan trygghet. Bara tanken av att mina barn skulle vara utan oss då de är svårt sjuka, för att inte ens tala om att hålla på och dö, är så brutal och så omänsklig. Måste googla runt om det skulle finnas någon adress (heter det så på svenska?) man kan skriva under.

Edit: Hittade genast denna adress på www.adressit.com. Nu ska alla delta!

Posing

Flickan har visat ett stort intresse för att vara fotomodell. Dock vill hon ta bilder själv också men ifall jag tar kameran i handen är hon genast där och uppmanar mig: Ta bild Tinna! Voiksä ottaa kuva minu? Oj voj, pappa river håret av sig, han som hela tiden sagt (för sig själv) att hon absolut inte får bli en modell.

Det var hon själv som ville bli fotad i dessa ställningar och med de här minerna.

Soligt och varmt

Åh, vilka fina dagar vi fått njuta av! Vi har bott ute på gården de senaste två dagarna, frukost och kvällsmål har vi ätit inne men annars har vi varit utomhus. Sol och värme, så som det ska vara.

Vi har bl.a gjort lite gårdsarbete på framgården och förnyat gårdsplattorna och rensat blomrabatter:

Vilat och legat på gräsmattan:

Flyttat torkställningen från den dammiga framgården till sidogården (där ingen random passerande människa kan gå och sniffa på ens torkande underkläder, eller nåt):

Beundrat den fina naturen och allt som blommar, t.ex. plommonträdet:

Och varit allmänt glada:

Bilderna är från söndagen då vi inte riktigt ännu litade på att det på riktigt är varmt så Lillgubben ser ganska stoppad ut. Idag har vi mestadels kört med kortärmad/topp och capribyxor med Flickan och tunn långärmad och collegebyxor för Lillgubben.

Iholla

Jag funderade länge och mycket på om jag ids och vågar publicera den här texten, men here goes. Det blev väldigt långt och råddigt, men när jag försökte lämna bort något kändes det som om hela pointen inte kom fram.

Som några andra, så har även jag blivit hooked på serien Iholla. Kollade på veckans delar och tyckte det var intressant att höra vad kvinnorna tyckte om programmet, filmandet och bilden som programmet gav av dem. För nog har jag i alla fall fått just den bilden av Maria, att hon är allt för snäll och kanske en lite gnällande bild av Esin. Eller inte direkt gnällande men inte nöjd eller nåt sånt. Jag har tidigare tänkt att det skulle vara intressant och roligt att filma mina dagar, så jag skulle se hurdan jag är (kanske närmast som förälder och mamma) från en utomståendes perspektiv. Mannen tyckte också det skulle vara roligt att se hurdana våra dagar är då han är på jobb.

Jag har ganska svårt att be om hjälp, i stora, viktiga saker. Att bära butikskassen, no problem men att hjälpa till med barnskötsel eller något angående hemmet, det känns alldeles för svårt. Vet inte riktigt är det att jag vill bevisa för mig själv eller andra att jag nog klarar mig (vilket jag ju nog gör) och/eller känns det som att jag skulle medge att jag är svag ifall jag ber om hjälp. Eller så kan allt vara ett resultat från min ungdom som skilsmässobarn och storesyster. Jag försökte skydda min lillesyster ifrån föräldrarnas gräl och höll det mesta jag såg och hörde för mig själv, förlitade mig på mina kompisar men inte på föräldrarna. Dessutom blev mina vänner och jag retade, ja man kan väl kalla det för mobbning, på högstadiet för att vi kom från en annan kommun (stad), där det inte fanns svenskspråkig skola, och vi klädde oss lite annorlundare än största delen. Nog fanns det ju andra också som klädde sig olika men kanske vi var lätta offer eftersom vi kom från den där staden. Jag vet inte. Mitt första förhållande var inte heller så här efteråt tänkt så bra för en tonårings självförtroende. Det var inget större eller allvarligare men när jag efteråt reflekterade på mitt parförhållande fanns det många småsaker som en 2 år äldre pojkvän kunde säga så jag alltid var lite osäker på mig själv; var det verkligen det bästa jag gjorde?, får jag verkligen känna så här?, inte är ju mina problem så viktiga eller allvarliga och så vidare. Till och med då jag och min nuvarande man hade börjat vårt förhållande fick jag ett mycket bittert och fult svar av min ex då han hörde mig säga (vi har många gemensamma kompisar och bekanta) att vi (nuvarande mannen och jag) har så mycket gemensamt. Buhuu, pappa lämna mamma var hans exakta ord, och då visste han precis allt jag hade gått i genom (vilket jag inte börjar reda ut här).

Men jag lät inte honom trycka ner mig och gjorde till slut det bästa beslutet i mitt dåvarande liv. Jag tycker att jag nog alltid varit en ganska stark person. Vare sig på grund av mitt förflutna eller trots mitt förflutna. Jag har alltid haft starka egna åsikter, vilka nu med åldern bara blivit starkare, och jag har alltid vågat stå bakom mina åsikter och det jag tror på. Och det är jag stolt över, jag behövde inte göra som andra, jag var jag. Fast nog gjorde jag ju många saker som ung, som man kunde ha lämnat ogjorda och nog hade man ju en del "gemensamma åsikter" med vännerna.

Men fastän jag har starka och klara åsikter har jag ändå ganska svårt att prata om mina känslor och tankar, speciellt negativa. Jag kommer inte ihåg att det alltid skulle ha varit så, men vet nog inte när och varför det skulle ha ändrat. Det som jag tycker skulle vara så intressant med att filma om dagarna är det, att skulle jag börja tala mera om mina känslor. Då skulle det ju egentligen inte vara någon person som lyssnar så kanske tröskeln att "klaga" skulle vara lägre. För jag känner ju mig väldigt ensam ganska ofta. Om dagarna, då jag är ensam med barnen. Utan vuxet sällskap. Utan någon att dela åsikter och erfarenheter med. Och inte bara det att inte ha någon att träffa under dagarna, utan närmast det att jag över huvudtaget inte har någon nära vän att dela glädjen och sorgen med föräldraskap och moderskap med. Visst har jag goda och nära vänner, men ingen av dem har barn (förutom hon som nu fick barn, men henne känner jag ursprungligen via hennes sambo och det känns att något smått fattas, inte riktigt klickar, att hon eventuellt ännu håller lite tillbaka fastän vi kännt varandra redan många år och spenderat mycket tid tillsammans).

Mina vänner och jag kan tala om allt, men inte förstår de mig helt och hållet (angående barn). Och jag tycker att ingen kan innan man själv är förälder. Jag bara saknar att ha någon nära att ringa till och diskutera Flickans svåra trotsålder, min trötthet mm. Under graviditeterna, speciellt första, saknade jag att ha någon nära att fråga om råd, ifall något var normalt eller onormalt, diskutera om hur graviditeten kändes och hur den ändrade på mig. Ja, allt angående graviditet och barn. Jag tycker det är lite sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det där. Aldrig få dela upplevelserna om första graviditeten med någon som vet vad jag går igenom, någon som vet hur det känns och någon som förstår mig. Och fastän mina vänner får barn så kommer ingen ändå någonsin ha ens ungefär jämngamla barn som jag. Hemskt att medge, men jag är faktiskt lite avundsjuk på min kompis som nu fick barn eftersom deras granne har beräknat om några veckor, hennes gamla klasskompis har ett barn på 4-5 veckor och en annan kompis har beräknat i juli-augusti så hon kommer att ha så mycket kamratstöd och människor i samma livssituation. Tyst för mig själv önskar jag det åt mig själv också. Och jo, jag har bekanta med barn, arbetskompisar, klasskompisar mm. men ingen riktigt nära vän, och det är det som jag saknar.

Och det som egentligen var meningen med allt det här skriveriet var att skulle jag månne tala mer öppet om dessa känslor ifall jag hade en kamera som filmade mina dagar och mina ensamma stunder. För jag tror att ingen av mina vänner vet om att jag har dessa känslor. Den ända är väl min man och med honom kan jag nog tala om dessa saker, men inte är det samma sak som att dela det med en riktigt god vän.

Huh, nu var det då skrivet. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig bra på skrift. Det är något jag på riktigt är avundsjuk på människor som kan, som kan producera vacker, förståelig och/eller rolig text.

Tack och godnatt för mig!

Nu står han

För några dagar sen såg det ut så här (suddiga bilder, sorry!):

Ikväll var det en annan ton:

Monsieur Lillgubben steg upp alldeles själv, men man måste ju vara riktigt nära eftersom han plötsligt bara kan släppa taget och börja falla raklång bakåt. Nu är vi i det här stadiet då, då mamma får ha ögon i nacken också...

Morsdag

Så har jag firat mitt livs tredje morsdag. Eller första gången firade jag den egentligen. Första morsdagen var mannen på sin kompis svensexa och jag, Flickan och min mamma på en släktings 50-års födelsedag och förra året var vi i Thailand (hela resan var ju nästan som att fira något).

I morse fick jag frukost i säng och fina kort och presenter. På eftermiddagen kom både min och mannens mamma (+ min syster och svärmors sambo) på middag till oss. Vi grillade på gården och åt supergod Pavlova till efterrätt, det måste vi absolut göra på nytt.

På aabetsplatsen

Idag gjorde vi en utfärd in till centrum och gick och hälsade på på min arbetsplats. Första gången var jag i trafiken ensam med två ungar och en enkelvagn, Manducan hade jag nog med för säkerhets skull, och allt gick riktigt bra. Det var roligt att se arbetskompisar fastän en del inte var på plats. Vi diskuterade lite om när jag tänkt komma tillbaks på jobb, framtida arbetsuppgifter, intressen osv. Jag blev väldigt inspirerad på att studera något nu, tänkte att det skulle kunna vara roligt med någon kurs på öppna universitetet eller så. Tycker en en dags skolning med ämnet barnens sensomotoriska utveckling (Sensomoottori) låter jätte intressant men anmälningen gick ut i förrgår. Äh! Jag har annars också blivit mer och mer intresserad av barnfysioterapi, men gud så svårt det är att komma in på någon utbildning. För att få utbilda dig måste du ha erfarenhet av att jobba med barn och för att du ska få jobba inom barnfysioterapin borde du ha utbildning. What?! Men man ska inte ge upp.

Ungarna var alldeles ivriga över besöket på aabetsplatsen, som Flickan kallade det. Hon berättade om och om igen hur Tinna var på mammas aabetsplats och Tinna jobba med mamma.

På hemvägen somnade Flickan i bussen och vi såg årets första maskrosor.

7 månader

Lillgubben är 7 månader gammal, nu är han närmare 1 år än födseln. Fattar inte! Igår började han med nya ljud. Nu håller han på med Mämmämmämmä, Bämbämbämbäm, Dämdämdämdäm och r-ljud som Rindindindin och Prrrr. Han låter faktiskt lite som Crazy Frog:

Kanske det var därför vi lyssnade och kollade på videon så mycket med Flickan. Kommer faktiskt inte ihåg, eller var det bara ett sammanträffande att hon råkade tycka om sången (eller just det där rämdämdämdämdämet).

Spela med storesyster.

Lillgubben sätter sig upp och sitta, fast oftast blir andra benet bakåt, så han kommer inte riktigt ordentligt upp. Vi fick ju som hemläxa från fysioterapeuten att öva sittandet med honom, så att han sitter "ridande" på mitt ben och har fotsulorna mot golvet. Dessutom skulle vi börja ha honom i matstol, men det skulle vi ju annars också ha börjat eftersom han började äta då. Lillgubben har haft lite problem med sittandet tidigare, han har inte kunnat/orkat sträcka på ryggen då han sitter med benen framför sig utan ryggen var alldeles krokig eller så föll han rakt fram. Men nu har det blivit bättre. Vi ska på koll på fredag igen så få se vad fysioterapeuten säger.

Han kryper en del. Han har ett eget sätt att komma framåt, en sorts blandning av krypande och ålande. Ibland verkar det att han skulle skippa krypandet och börjar stå/gå genast, han försöker nämligen klättra på allt han får tag i. Han hänger i tv-hyllans handtag och försöker ställa upp sig, samma sak med gåvagnen och Flickans dockvagn. En dag var han redan på huk med händerna i marken och försökte sträcka på benen men föll omkull. Han tycks ha mycket mera tålamod med sånt här än vad Flickan hade. Hon var över 7 månader då hon ens ställde sig i krypställning och började krypa genast eftersom hon blev så förbannad att hon skrek tills det lyckades. Samma sak var det med svängandet. Lillgubben igen ligger i all lugn och ro och försöker. Ifall det inte lyckas koncentrerar han sig på något annat i mellan och försöker på nytt om en stund eller nästa dag. Han stressar inte så över såna här saker. Han har ju övat sig i krypställning i snart 2 månader men kryper alltså inte helt ordentligt ännu.

Grodan.
Klättra upp för pappas ben med rumpan före.
Försöka ställa sig upp och stå.

Nu har han börjat vakna ofta om nätterna, men är inte hungrig. Jag tror att "krypandet" och det att han börjat röra på sig mera gör att sömnen blir lite hackig. Hoppas det går om fort, vi borde dessutom snart börja med sömnskola med honom så vi skulle kunna flytta honom till barnrummet snart. På kvällen somnar han mellan kl. 22 och24 och vaknar lite efter 8. På dagarna sover han två dagssömner varav den första ibland är tom. 2-3 timmar. Härligt när han äntligen fått någon sorts rytm på dagen. Han äter jätte duktigt. Morgongröt, lunch och middag (varierar med olika rotfrukter, grönsaker, frukter, kött och höna mm.) och kvällsgröt. Senast hade han ju inte gått upp ens 200g på en månad och på fredag har vi en extra kontroll (+ vaccination pga. Greklandsresan)  och jag tror nog att han nu har vuxit ordentligt. Han känns mycket stadigare i alla fall. Min fina, lilla krabat.

På terassen

Nu har jag fått njuta i två dagar av den lyxen, att jag kunnat slumra till på terassen en stund, alldeles för mig själv i fred, när ungarnas dagssömner gått ihop ungefär en halv timme. Jag ids inte försöka sova ordentligt eftersom jag blir på bara sämre humör ifall sömnen blir för kort så en vilostund på en filt på terassen är just perfekt. Och så får man lite energi av solen också. Idag klarade jag mig i bara en topp (och byxor förstås).

Jag vågade till och med vika upp toppen för en stund. En gång en sucker för solbränna, alltid en sucker för solbränna. Och så borde jag ju få lite färg innan vi åker till Grekland, eller hur? Jag fick två kompisar och sola med mig varav den andra kröp så nära som hon bara kom. Och nej, jag har inte kommit i form efter förlossningen. Borde verkligen ta mig i kragen nu och börja göra något. Jag hatar min platta rumpa som tappat precis alla muskler. Och pömppismagen kunde ju nog också göras något åt...

På tumis

Igår kväll spenderade vi lite tumistid med dottern. Vi åkte på Arne Alligator konsert och oj oj så den var omtyckt. Måste definitivt börja gå på fler barnkonserter. Deras musik är dessutom sådan barnmusik jag också lyssnar gärna på, mycket melodi, internationella sounder och roliga lyriker. Kan inte tåla när barnmusik ska göras så simpelt, som om barn inte skulle fatta sig på melodi och sånt. Och så hatar jag Ti ti nalle tanten (+ musiken) och Pikku Kakkonens måndags tant, de är så irriterande!! Varför måste det överspelas bara för att programmet är riktat för barn? Inte är de dumma, barnen.

Först spelade de två andra utan Alligatorn men sen kom Arne.

Vifta på händerna, hoppa och skutta och dansa rockens roll och rumpa humppa.

En nöjd liten flicka med Arne Alligator stämpel.

It's a boy!

På natten fick vi ett meddelande att vännerna hade fått en liten pojke en minut i ett. Det hade visst varit ett väldigt långt krystningsskede men till slut gick allt bra och alla mådde bra. I morgon åker vi och hälsar på den nya lilla medlemmen i vårt gäng. Flickan har talat redan hela dagen att hon vill hjälpa till med bebin, hon sade det redan innan vi ens berättade att bebin fötts.

Spännande

Vi sitter hemma (efter en lång och tung, dagssömnlös dag hos mommo och moster) och väntar med stor spänning när vi ska höra nyheter. Kl. 20 hörde vi av våra vänner att de varit på sjukhus i 5 timmar och just fått epidural. Få se om jag gissade rätt, ens dagen. Nu har jag nämligen börjat tvivla på min gissning om att det skulle vara pojke. Senaste dagarna har jag fått en väldigt stark flick-wibe men inte kan jag ju gå och ändra på gissningen mer. Väl.

Hon sover

Fatta, att Flickan somnade i sin nya stora barns säng direkt. Hon var nog trött, men det kan alltid sluta på två oika sätt: att hon somnar snabbt eller att hon börjar härja och gå på övervarv. Det verkade redan lite dåligt när jag låg bredvid henne där i hennes säng och läste och hon var för det mesta intresserad av hyllan i ändan av sängen och sakerna som fanns på den. Men inte ett knyst hördes när jag gick därifrån ovh efter en tid då jag gick och kollade att hon inte sitter i leksakslådan, låg hon sött där i sin säng med nallen under armen. Älskling.

Hon var så ivrig över sängen redan då den hämtades. Hon talade oavbrutet om hur pappa hämtar säng åt henne och när han kom hem hjälpte hon till att bära den och berättade var den skulle vara. Kära barn, hur glad hon kan bli av en säng. Vi lämnade ännu lakanen i spjälsängen så det går lätt att flytta över henne i den ifall sovandet inte skulle lyckas så bra men nu ser det väldigt lovande ut.

Sängen

Nu har jag äntligen fått tag på en just sådan barnsäng jag velat ha. Imorgon hämtar vi hem den och så får Flickan börja öva sig att sova i stora barns säng och vi kommer ett steg närmare att få tillbaka vårt sovrum i och med att Lillgubben så småningom flyttar till spjälsängen (i barnrummet förhoppningsvis). Jag visade en bild på sängen åt Flickan och hon blev genast ivrig och babblade på om att sova, så det verkar lovande ännu hittills.

Denna säng är det fråga om, precis denna uppsättning dessutom. En stödbräda och hylla medföljer. Jag hittade (och fick den, några affärer på Huuto har skitigt sig) sängen som begagnad, äntligen (bild från Vepsäläinen). Ska bli roligt att få fixa till i barnrummet.

Vappen 2012

Så var vappen firad för i år.

På förmiddagen njöt vi av solskenet på gården och när Lillgubben la sig i vagnen för att ta sin första dagssömn ville Flickan också sova i vagnen. Vi bärde vagnens sittdel på terassen och där låg hon en stund under stolen med filten som solskydd.

Jag gjorde munkar som vi njöt med mjöd.

Efter Flickans dagssömn åkte vi på besök till våra kompisar där vi blev bjudna på väldigt god mat (som det fanns massor av) och bra sällskap. Det var så gott med jordgubbar, skulle ha kunnat frossa i mig av dem hela kvällen. Det blev såpbubblor, gungande, sandlåda och till slut gick vi ännu in en stund då det blev ganska kallt efter att solen försvunnit bakom träden.