Iholla

Jag funderade länge och mycket på om jag ids och vågar publicera den här texten, men here goes. Det blev väldigt långt och råddigt, men när jag försökte lämna bort något kändes det som om hela pointen inte kom fram.

Som några andra, så har även jag blivit hooked på serien Iholla. Kollade på veckans delar och tyckte det var intressant att höra vad kvinnorna tyckte om programmet, filmandet och bilden som programmet gav av dem. För nog har jag i alla fall fått just den bilden av Maria, att hon är allt för snäll och kanske en lite gnällande bild av Esin. Eller inte direkt gnällande men inte nöjd eller nåt sånt. Jag har tidigare tänkt att det skulle vara intressant och roligt att filma mina dagar, så jag skulle se hurdan jag är (kanske närmast som förälder och mamma) från en utomståendes perspektiv. Mannen tyckte också det skulle vara roligt att se hurdana våra dagar är då han är på jobb.

Jag har ganska svårt att be om hjälp, i stora, viktiga saker. Att bära butikskassen, no problem men att hjälpa till med barnskötsel eller något angående hemmet, det känns alldeles för svårt. Vet inte riktigt är det att jag vill bevisa för mig själv eller andra att jag nog klarar mig (vilket jag ju nog gör) och/eller känns det som att jag skulle medge att jag är svag ifall jag ber om hjälp. Eller så kan allt vara ett resultat från min ungdom som skilsmässobarn och storesyster. Jag försökte skydda min lillesyster ifrån föräldrarnas gräl och höll det mesta jag såg och hörde för mig själv, förlitade mig på mina kompisar men inte på föräldrarna. Dessutom blev mina vänner och jag retade, ja man kan väl kalla det för mobbning, på högstadiet för att vi kom från en annan kommun (stad), där det inte fanns svenskspråkig skola, och vi klädde oss lite annorlundare än största delen. Nog fanns det ju andra också som klädde sig olika men kanske vi var lätta offer eftersom vi kom från den där staden. Jag vet inte. Mitt första förhållande var inte heller så här efteråt tänkt så bra för en tonårings självförtroende. Det var inget större eller allvarligare men när jag efteråt reflekterade på mitt parförhållande fanns det många småsaker som en 2 år äldre pojkvän kunde säga så jag alltid var lite osäker på mig själv; var det verkligen det bästa jag gjorde?, får jag verkligen känna så här?, inte är ju mina problem så viktiga eller allvarliga och så vidare. Till och med då jag och min nuvarande man hade börjat vårt förhållande fick jag ett mycket bittert och fult svar av min ex då han hörde mig säga (vi har många gemensamma kompisar och bekanta) att vi (nuvarande mannen och jag) har så mycket gemensamt. Buhuu, pappa lämna mamma var hans exakta ord, och då visste han precis allt jag hade gått i genom (vilket jag inte börjar reda ut här).

Men jag lät inte honom trycka ner mig och gjorde till slut det bästa beslutet i mitt dåvarande liv. Jag tycker att jag nog alltid varit en ganska stark person. Vare sig på grund av mitt förflutna eller trots mitt förflutna. Jag har alltid haft starka egna åsikter, vilka nu med åldern bara blivit starkare, och jag har alltid vågat stå bakom mina åsikter och det jag tror på. Och det är jag stolt över, jag behövde inte göra som andra, jag var jag. Fast nog gjorde jag ju många saker som ung, som man kunde ha lämnat ogjorda och nog hade man ju en del "gemensamma åsikter" med vännerna.

Men fastän jag har starka och klara åsikter har jag ändå ganska svårt att prata om mina känslor och tankar, speciellt negativa. Jag kommer inte ihåg att det alltid skulle ha varit så, men vet nog inte när och varför det skulle ha ändrat. Det som jag tycker skulle vara så intressant med att filma om dagarna är det, att skulle jag börja tala mera om mina känslor. Då skulle det ju egentligen inte vara någon person som lyssnar så kanske tröskeln att "klaga" skulle vara lägre. För jag känner ju mig väldigt ensam ganska ofta. Om dagarna, då jag är ensam med barnen. Utan vuxet sällskap. Utan någon att dela åsikter och erfarenheter med. Och inte bara det att inte ha någon att träffa under dagarna, utan närmast det att jag över huvudtaget inte har någon nära vän att dela glädjen och sorgen med föräldraskap och moderskap med. Visst har jag goda och nära vänner, men ingen av dem har barn (förutom hon som nu fick barn, men henne känner jag ursprungligen via hennes sambo och det känns att något smått fattas, inte riktigt klickar, att hon eventuellt ännu håller lite tillbaka fastän vi kännt varandra redan många år och spenderat mycket tid tillsammans).

Mina vänner och jag kan tala om allt, men inte förstår de mig helt och hållet (angående barn). Och jag tycker att ingen kan innan man själv är förälder. Jag bara saknar att ha någon nära att ringa till och diskutera Flickans svåra trotsålder, min trötthet mm. Under graviditeterna, speciellt första, saknade jag att ha någon nära att fråga om råd, ifall något var normalt eller onormalt, diskutera om hur graviditeten kändes och hur den ändrade på mig. Ja, allt angående graviditet och barn. Jag tycker det är lite sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det där. Aldrig få dela upplevelserna om första graviditeten med någon som vet vad jag går igenom, någon som vet hur det känns och någon som förstår mig. Och fastän mina vänner får barn så kommer ingen ändå någonsin ha ens ungefär jämngamla barn som jag. Hemskt att medge, men jag är faktiskt lite avundsjuk på min kompis som nu fick barn eftersom deras granne har beräknat om några veckor, hennes gamla klasskompis har ett barn på 4-5 veckor och en annan kompis har beräknat i juli-augusti så hon kommer att ha så mycket kamratstöd och människor i samma livssituation. Tyst för mig själv önskar jag det åt mig själv också. Och jo, jag har bekanta med barn, arbetskompisar, klasskompisar mm. men ingen riktigt nära vän, och det är det som jag saknar.

Och det som egentligen var meningen med allt det här skriveriet var att skulle jag månne tala mer öppet om dessa känslor ifall jag hade en kamera som filmade mina dagar och mina ensamma stunder. För jag tror att ingen av mina vänner vet om att jag har dessa känslor. Den ända är väl min man och med honom kan jag nog tala om dessa saker, men inte är det samma sak som att dela det med en riktigt god vän.

Huh, nu var det då skrivet. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig bra på skrift. Det är något jag på riktigt är avundsjuk på människor som kan, som kan producera vacker, förståelig och/eller rolig text.

Tack och godnatt för mig!