Händelsen för ett år sedan

Lillgubbens födelsedag (igår) i ära tänkte jag dela med mig min förlossningsberättelse. Jag publicerade den på min gamla blogg som jag skrev på finska men här har jag aldrig talat om mina förlossningar. Kanske det blir den första förlossningsberättelsen sen i januari.

Jag hade regelbundna sammandragningar lite on/off några dagar innan förlossningen och slemproppen hade lossnat. De koncentrerade sig till natten förstås, så jag fick minimalt med sömn. Dagtid måste jag ju sköta Flickan. Natten mellan fredag och lördag blev sammandragningarna så kraftiga och de gjorde verkligen ont, så att jag inte kunde sova största delen av natten. Sammandragningarna fortsatte ännu på förmiddagen, men de blev aldrig tätare än 8-10 minuter och så slutade de helt plötsligt. På dagen hade vi gäster och jag hann inte vila innan sammandragningarna började på nytt ungefär femtiden på eftermiddagen. Så här i efterhand tänkt så borde jag ha skitit i gästerna och gått och vilat när jag kunde!

Sammandragningarna kom med 7-23 minuters mellanrum och blev kraftigare till kvällen. Vid midnatt hade det varit under 10 minuter en god tid och jag ringde till Storkboet ettiden. Vi fick order att när sammandragningarna kommer med 5 minuters mellanrum och de är väldigt kraftiga kan vi ta oss till sjukhuset. Jag ringde min mamma, som var färdig att komma till oss och sköta Flickan, att hon kunde börja ta sig till oss eftersom det verkade att vi åker på natten. Jag gick i duschen, där det varma vattnet lättade lite sammandragningarna som kändes allt kraftigare på nedre magen, jag hade också tagit 2 Panadoltableter, men jag tycker inte att de hjälpte något (någondera gångerna). Mannen var med mig och klockade sammandragningarna med Contraction Master, vilket visade sig vara ett väldigt bra program eftersom man såg även sammandragningarnas längd. Någon gång kring kl. 03 hade jag haft sammandragningar med mindre än 5 minuter mellan dem i 1,5 timme och vi började göra oss klara för avfärd. Min mamma hade redan kommit till oss tidigare. Jag ringde ännu till Storkboet och varnade dem för vår ankomst och de välkomnade oss fastän de vid det laget inte visste var de skulle placera oss.

Till Storkboet på Barnmorskeinstitutets sjukhus anlände vi kl. 04.00 och fick genast gå till förlossningssal nr. 2, och fick därmed inte ett rum med badkar denna gång heller vilket jag blev lite missnöjd och ledsen över. Jag hade redan vid första graviditeten haft som önskemål att få vara i badkaret under öppningsskedet och min drömförlossning skulle ske i vattnet utan medicinsk smärtlindring. Jag fick lägga mig i sängen och blev kopplad till CTG-apparaten som läste babyns hjärtljud och mina sammandragningar. Med det samma undersöktes jag och jag var fjuttiga 2-3 cm öppen och livmoderhalsen var ännu långt bak. Vi som var säkra på att förlossningen var mycket längre nu eftersom jag hade haft sammandragningar så länge och så tätt. Som en okontrollbar reflex sade jag någon svordom högt när jag hörde resultatet på hela nattens värkar och sammandragningar. Om en stund gick jag till duschen och sammandragningarna blev allt kraftigare igen och jag började må illa. Min höft och mina sätesmuskler började krampa och barnmorskan gav order att komma och vila. Jag provade lustgasen, som hade hjälpt senast, och det gjorde den nu också.  Jag fick också aquablåsor i nedre ryggen och på rumpan där kramperna var, och det gjorde mycket mera ont den här gången att sätta dem än senast, samt akupunkturnålar i händerna. Då var klockan omkring 6.15-7.00 på söndagmorgon.





Sammandragningarna kom mycket mer sällan när jag låg i sängen och barnmorskan tyckte att jag borde vila de längre mellanrummen. Hon berättade också att de sammandragningar man har när man vilar/ligger är mycket effektivare än de man har när man står. Och jag som hade trott en släkting som sade just det motsatta. Fast det visste jag ju att i alldeles början är sammandragningarna i vila/på natten effektiva men vi var så säkra på att förlossningen skulle ha framskridit redan längre och att rörelse var bäst. Men nu vet jag att bara vila och ligga så länge det bara är möjligt ifall det någonsin blir en tredje förlossning för min del (vilket jag verkligen hoppas på så hemskt mycket).

Ibland satt jag i gungstolen och klarade mig ganska bra med lustgasen, fastän jag redan tidigare bett om epiduralen då allt började krampa i duschen. Den ville inte barnmorskan att jag skulle ännu då få så att förlossningen inte skulle förlängas eller avta helt och hållet. Och det var ju sist och slutligen bra att jag inte fick den då, när det gick att vila en stund utan den. Efter kl. 07 blev det skiftesbyte och vi fick barnmorskan som var bekant från bekantningsbesöket och förlossningsplaneringen. Hon var väldigt trevlig och peppande.

Kl. 8.15 traskade jag i väg på wc och när jag satte mig ner hördes och kändes det ett litet poks, som om något spruckit och fostervattnet gick. Vid första förlossningen sprängdes ju hinnorna och det hade inte riktigt någon inverkan men denna gång märkte jag nog skillnad på sammandragningarna direkt. De blev snabbt kraftigare och efter en stund kunde jag inte slappna av över huvudtaget. Hela nedre kroppen krampade och jag bad efter epiduralen efter att ha försökt klara mig med lustgasen en tid. Barnmorskan kollade livmoderhalsen och jag var 5 cm öppen och hon bad anestesiläkaren komma. 9.36 fick jag epiduralbedövning, vilket gick väldigt smidigt och smärtfritt även denna gång (har hört en del skräckhistorier) och 10-15 minuter senare kunde jag slappna av igen. Babyn fick en knopp och en sladd fast i huvudet som mätte hjärtljuden eftersom CTG-apparaten inte riktigt fungerade så bra. Ett par timmar kunde vi vila tills jag började känna mera tryck och försökte gå på toaletten men det lyckades inte. Samma sak hände vid första förlossningen. Kl. 11.50 började jag känna att jag måste krysta och barnmorskan undersökte mig och jag var 7 cm öppen. Jag fick order att absolut inte krysta fastän det kändes så, för det fanns kanter på båda sidor om livmoderhalsen och krystandet skulle ha kunnat göra saken värre och förlossningen kunde ha tagit ett steg bakåt i stället. Jag blev katetrerad och fick lustgasen till hjälp för att klara sammandragningarna och för att jag skulle koncentrera mig på något annat än att krysta. En timme kunde jag andas mig igenom sammandragningarna och låta bli att krysta men sedan blev känslan så outhärdlig att jag ringde efter barnmorskan. Hon undersökte mig och med det samma kände jag en sammandragning komma och hon gav mig lov att krysta. Vilken härlig känsla att få göra något!

Kl. 12.50 började krystningsskedet och till en början försökte jag krysta på förlossningspallen men efter en stund blev babyns hjärtljud sämre och det tog så pass länge för dem att repa sig så barnmorskan rekommenderade mig att byta ställning. Det är ganska vanligt att många barn reagerar så på pallen eftersom navelsträngen kan bli någonstans i kläm. Jag flyttade mig till sängen och fortsatte krysta på alla fyra. Jag lutade mot den höjda sängändan och en hög dynor och babyn mådde bättre men jag hade väldigt svårt att hitta rätt riktning för krystningarna i denna ställning, så till slut vände jag mig om till halvsittande position (vilken jag fasade för före första förlossningen) och fick ordentligt kraft i krystningarna.

Det blev snabbt klart för mig att krystningen skulle vara mycket tyngre den här gången och mannen och barnmorskan agerade fotstöd åt mig, så att jag skulle få ännu mer kraft i krysningarna. Barnmorskan konstaterade att babyns huvud kan vara lite dåligt men att det kunde rätta till sig ännu. Det kändes som en evighet innan huvudet kom ut ens lite för första gången och en till evighet då huvudet bara kom ut och gled in igen. Jag lade märke till att det gjorde mer ont den här gången då huvudet kom ut helt och hållet och barnmorskorna (de var två vid det här laget) berättade att huvudet kom snett och med ansiktet uppåt ut (avonainen viistotarjonta på finska) vilket gjorde det tyngre. Mannens kommentar var Så stort huvve! när han såg ungens huvud komma ut, och kl. 13.39 på söndag eftermiddag då hela ungen gled lätt ut var både mannens och barnmorskornas kommentarer förundrade eftersom de tyckte att babyn var så stor.

Jag hann sälv se att det var en pojke, som vi hade varit nästan säkra på p.g.a ultraljudsbilderna, och tyckte inte att han verkade alls större än sin storesyster vid födseln men när han blev vägd måste även jag medge att han nog var lite större. När den nyblivna pappan hade klippt navelsträngen fick jag pojken upp på mitt bröst men eftersom barnmorskorna tyckte att han rosslade och pep lite bad de barnläkaren komma och kolla upp honom. Moderkakan föddes lätt efter 10 minuter, vilket var mycket mycket lättare och snabbare än senast, och jag blev ihopsydd (fick 5 stygn i mellangården) samtidigt som barnläkaren mätte syresaturationen på pojken och lyssnade på hans lungor och putsade luftvägarna, eftersom han troligen hade fått fostervatten i lungorna. Vid det här laget skrek ungen till ordentligt och personalen tyckte att hans lungor nog blivit tillräckligt rena nu. Som tur behövde han inte tas in på barnpolikliniken utan vi fick honom med oss till familjerummet. Pojken fick 7 apgarpoäng (minus för hudfärg, retbarhet och muskeltonus) vid 1 minut och 8 apgarpoäng vid 5 minuter.

Efter läkarkontrollen fick jag pojken bredvid mig igen och jag började amma kl. 14.20. En dryg timme efteråt sov han och en ny barnmorska kom och ta de officiella måtten på honom. Mannen fick tvätta pojken, som blev påklädd och lindad efteråt och jag fick gå och kissa (hade varit kissnödig en halv evighet redan) och duscha mig. Sedan fick vi gå in på vårt familjerum och vi fick äta och vila.

Vi måste stanna på Storkboet i två dygn, fastän omföderskor ofta får åka hem efter ett dygn, eftersom babyns vikt överskred just och just 4,5 kg:s gränsen och då måste hans blodsocker kontrolleras 3 gånger om dygnet. Läkarna ville också kolla att syresaturationen hölls bra. Under det första dygnet rosslade pojken lite och ibland lät det som om han gaspade efter luft, speciellt mitt i natten. När jag ammade åt han ganska avbutet och kunde pukla (spy) en del. När man lyfte honom upprätt fick han spytt större mängder fostervatten som ännu fanns kvar i luftvägarna. Detta var alldeles normalt och det var den varma mjölken som satt spyrelflexen i gång.

 En liten matrjosjka/babushka (så mycket bättre namn på finska: maatuska)

Pojkens vikt var verkligen en överraskning, eftersom rådgivningsläkaren hade sagt att ifall graviditeten går till beräknat datum (han föddes en knapp vecka före BF), skulle babyn vara lite mindre än vad Flickan var vid födseln och läkaren gissade 3,6 kg. Första barnmorskan på Storkboet uppskattade babyns vikt vara omkring 4 kg, alltså lika som Flickans, men ingen gissade att han skulle vara så här stor, vilket i.o.f.s var bra för jag tror jag skulle ha tappat tron på mig själv om jag vetat. Vi vet inte riktigt vart han gömt det överskridande halva kilot.

Jag tycker att förlossningen var fin och bra i överlag och jag har ett gott minne av den, fastän sammandragningarna igen blev så kraftiga och onda att jag inte klarade mig utan epidural och att jag inte denna gång heller fick uppleva badkaret och prova ifall det skulle vara effektivare smärtlindring än t.ex. dusch. Dagen vi åkte hem kom vår barnmorska och checkade mig och vi diskuterade om förlossningen. Hon var väldigt peppande och sa att jag hade krystat väldigt fint och gjorde ett hårt och svårt jobb, och när jag själv konstaterade kanske lite missnöjt att förlossning utan läkemedel kanske då inte passar mig tyckte hon att saken inte behöver vara så svartvit. Jag hade flera nätter med lite och dålig sömn bakom mig och trötthet sänker på smärtnivån (jag som tyckt att jag annars har en hög smärtnivå). Förlossningen var mycket snabbare den här gången och hon var av den åsikten att ifall jag skulle föda en tredje gång, kunde den vara så pass snabb att jag klarade mig utan medicinsk smärtlindring. Vi bestämde träff om 2 år igen och för mig skulle det passa eftersom jag vill ha tre barn men mannen är inte säker om han vill ha flera barn eller om dessa två räcker (nu för tiden tycker han ju att två räcker) fastän det var han som bestämde träffen med barnmorskan.

När man tänker på förlossning som en helhet är krystningsskedet absolut min grej. Det är då jag är som bäst, jag får jobba med min kropp och det känns att man verkligen gör något. Jag har båda gångerna haft ett sånt enormt behov att få krysta, och jag har inte alls kunnat vila en enda sammandragning när krystningsskedet börjat. Men det känns att jag inte behövt vila mer i det skedet, fastän jag nog varit trött och utmattad. Men någonstans har jag hittat krafter att krysta och det som jag är väldigt nöjd och stolt över är att jag klarade Lillgubbens förlossning. Det kunde ha slutat på ett helt annat sätt för att han var så stor och för att huvudet var snett. Men jag fixade det, alldeles själv, med mina egna krafter. Fast tungt var det ju, jag var alldeles genomsvettig och anfådd när pojken äntligen föddes efter 50 minuters krystande. Öppningsskedet är igen en mycket svårare grej för mig. Jag har haft svårt att slappna av då sammandragningarna gått över en gräns och det känns så svårt att inte egentligen göra något. Bara försöka andas igenom värkarna. Jag är mer en action-människa!

Jag skulle absolut vilja få uppleva ännu en förlossning och försöka göra allt rätt den gången (och jag skulle ju förstås vilja ha ett tredje barn och därför skulle jag vilja uppleva ännu en förlossning). Jag skulle absolut vila så länge det är möjligt under sammandragningarna då jag ännu var hemma och på sjukhuset skulle jag försöka röra på mig mera, sitta på en terapiboll eller något liknande när sammandragningarna börjar bli outhärdliga. Jag skulle stanna hemma så länge det bara är möjligt eftersom det i mina båda fall tagit en lång tid innan något på riktigt har börjat hända, och man hinner nog vara på sjukhus sen. Jag skulle skaffa en egen flyttbar bassäng (köpa/hyra/låna) så att jag skulle få prova smärtlindring i form av bad och så skulle jag låna en TNS-maskin för att använda den som smärtlindring. Jag skulle ta reda på olika alternativ till icke-medicinsk smärtlindring och antingen gå på några kurser eller anställa en doula eller en egen barnmorska eller någon person som kunde eventuellt hjälpa med smärtlindring i icke-medicinsk väg. Men så borde man ändå komma ihåg att inte ställa för höga eller stora krav på sig själv eftersom man inte kan påverka en del saker själv. Annars tycker jag att min man och jag har fungerat som ett väldigt bra team vid båda förlossningarna. Han var själv orolig före första förlossningen att han skulle börja må illa eller svimma men han har klarat sig väldigt fint båda gångerna. Inte ens under andra förlossningen, då han måste vara i fotändan och såg precis allt, blev han illamående eller svimfärdig.