Hahah, ja man borde väl aldrig, ALDRIG säga något högt. Hur gick det nu igen, man ska inte ropa hej....
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla
sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har
ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska
LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller
hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag
började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
torsdag 31 januari 2013
tisdag 29 januari 2013
Gnäll gnäll gnäll
Oj suck, får jag gnälla riktigt ordentligt nu? Gör jag förresten något annat nu för tiden?
Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.
På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.
På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
måndag 28 januari 2013
Bråttom bråttom
Vi har haft fullt upp med kalasandet hela veckoslutet och den här dagen gick i ett huj. Vi kom hem från jobb och dagis (gick inte ens på simningen) och plötsigt var det läggdags igen. Hemskt när man är trött hela tiden och hemma måste man göra mat, städa, tvätta kläder mm., så när ska man hinna hänga med ungarna, spendera ordentligt tid med dem. 100% tid, inte lite ditåt, då man lagar mat samtidigt eller plockar undan smutsiga kläder eller leksaker och muttrar samtidigt några sura ord. Nästa veckoslut skall vi ta igen den gemensamma tiden!
lördag 26 januari 2013
Kära dotter
Den lilla, tjuriga och envisa Flickan fyller 3 år idag. Min käraste lilla tös som vuxit så massor på en kort tid. Plötsligt är hon så stor och så självständig, mamma behövs till allt mindre och mindre hjälp under dagen. Men som tur vill hon ännu ganska ofta krypa upp i famnen och kurra ihop sig där, kramas och pussas lite. Och så är hon den där lilla babyn igen. Och så kommer hon och paijar och frågar vill jag ha mycket eller litet, vilket betyder hastigheten på paijningarna.
Min man och jag förundrade oss i morse över faktumet att vi varit föräldrar i 3 år redan. Det känns som en helt galet absurd tanke på något sätt. Men ändå så rätt. Mina fina små barn och speciellt min underbara, fina dotter som går på glödande eld och väntar på gästerna och kalaset. Och kakan (inte för att få äta den, utan att få se den).
Min man och jag förundrade oss i morse över faktumet att vi varit föräldrar i 3 år redan. Det känns som en helt galet absurd tanke på något sätt. Men ändå så rätt. Mina fina små barn och speciellt min underbara, fina dotter som går på glödande eld och väntar på gästerna och kalaset. Och kakan (inte för att få äta den, utan att få se den).
onsdag 23 januari 2013
Still alive!
Hups, nästan en veckas paus med bloggen... Jag har bara inte haft något ens nära på vettigt att skriva så det har varit tyst. Veckoslutet chillade vi och laddade batterier, träffade släktingar efter en lång paus och förberedde oss (eller närmare sagt jag) för denna vecka och tandoperationen som den förde med sig.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
torsdag 17 januari 2013
Matt och slut
Huhhuh, jag har varit helt megatrött och slut hela veckan. Jag tror att det till största del har att göra med att jag spänner lite för jobbet och det känns rätt så tungt ännu till en början. Fast jag för det mesta har bara varit med och bekantat och inte alltså behövt sköta kunderna ensam (några har jag dock skött ensam också). En dag blev jag lite deppig och fick känslan att jag inte kommer ihåg/kan mer något. Jag har inte skött den här typens kunder på många, många, MÅNGA år (ja, jag var ju hemma också i 3 år) och t.ex. att flytta kunderna från rullstolen till skötbordet och tvärtom är jag väldigt osäker på just nu.
Några värst långa arbetsdagar har jag ju inte haft men ändå är jag alldeles matt och slut. Och så känns det att jag inte hinner med något. Fattar inte hur människor kombinerar barn, arbete och fritid (sin egen tid). Det känns nu att vi inte hinner med något annat än laga mat, äta, tala om dagen, paija, krama och hålla i famnen tills det är dags för tvätt, kvällsmål, kvällsaga och nattande. Och så orkar jag själv sitta vid datorn en stund tills jag stupar i säng helt död. När skall man liksom hinna göra något annat? Träffa sina vänner eller kanske motionera? Nu känns det att en färd till matbutiken redan är helt tillräckligt. Fast jag nog saknar att vrida hjärnan på off och bara göra något där jag kan nolla huvudet. På jobbet måste jag konstant anstränga mig, tänka, försöka komma ihåg. Vilket ju är positivt och härligt utmanande, men det är en liten chockstart efter en så lång paus. Och herregud så mina muskler är i dåligt skick. Visst visste jag det eftersom jag inte gjort något på så länge, men inte visste jag att de kan vara så här svaga. Efter att jag hade haft en kund, som man måste hjälpa mycket och jag måste anstränga mig själv en del, var mina lårmuskler alldeles slut. De bara brännde och skrek till varje gång jag böjde på knäna lite mera. Helt sjukt! Men nog blir det bättre ännu. Bara jag kommer in i jobbet och får rutin. För nog tycker jag ju om jobbet och arbetskompisarna, det är det ingen tvekan om.
Några värst långa arbetsdagar har jag ju inte haft men ändå är jag alldeles matt och slut. Och så känns det att jag inte hinner med något. Fattar inte hur människor kombinerar barn, arbete och fritid (sin egen tid). Det känns nu att vi inte hinner med något annat än laga mat, äta, tala om dagen, paija, krama och hålla i famnen tills det är dags för tvätt, kvällsmål, kvällsaga och nattande. Och så orkar jag själv sitta vid datorn en stund tills jag stupar i säng helt död. När skall man liksom hinna göra något annat? Träffa sina vänner eller kanske motionera? Nu känns det att en färd till matbutiken redan är helt tillräckligt. Fast jag nog saknar att vrida hjärnan på off och bara göra något där jag kan nolla huvudet. På jobbet måste jag konstant anstränga mig, tänka, försöka komma ihåg. Vilket ju är positivt och härligt utmanande, men det är en liten chockstart efter en så lång paus. Och herregud så mina muskler är i dåligt skick. Visst visste jag det eftersom jag inte gjort något på så länge, men inte visste jag att de kan vara så här svaga. Efter att jag hade haft en kund, som man måste hjälpa mycket och jag måste anstränga mig själv en del, var mina lårmuskler alldeles slut. De bara brännde och skrek till varje gång jag böjde på knäna lite mera. Helt sjukt! Men nog blir det bättre ännu. Bara jag kommer in i jobbet och får rutin. För nog tycker jag ju om jobbet och arbetskompisarna, det är det ingen tvekan om.
måndag 14 januari 2013
Snark!
Jag är så trött, så trött. Mina ögon menade inte hållas upp när jag läste godnattsaga åt Flickan och eftersom jag redan tagit bären ur frysen och tinas, så måste jag äta mitt kvällsmål (inga godsaker mera, bara turkisk yoghurt med bär och pikulite, eller litiliti som Flickan säger, socker) och tänkte då samtidigt uppdatera.
Dagen gick bra, på jobbet kom det mycket information på en gång och jag hann bara vara med med en kund, men imorgon borde det vara redan flera och så får jag gå med i bassängen. Lillgubbens dagisdag hade också gått ganska bra och han hade varit omkring 30 min utan pappa i gruppen. Det enda som vi nu igen funderar över är Flickans dagisgrupp, på morgonen hade de igen varit skilt ifrån det andra dagiset i ett nytt rum. Och de som klagat på att hon inte hålls i rummen, klart hon inte gör det när de byter rum varje vecka! Och grupp verkar det som. Men när vi talade med en av de "trevliga" tanterna på eftermiddagen då vi var efter Flickan, berättade hon att de bara varit skilt under samlingen, och att de annars nog är tillsammans. Tanten hade också tagit Flickan med sig ut efter mellanmålet med det andra dagiset. Vi har väl poängterat utevistelsen ganska mycket tror jag... Jag vet inte varför Fenix-barnen inte gick ut efter mellanmålet, men när vi var efter Flickan såg jag nog några från hennes grupp så i något skede har de gått ut i varje fall.
När vi kom hem var det fullt upp. Vi måste byta och tvätta lakan och bada madrasserna och sängkläderna och gosedjuren i bastun efter maskbehandlingen och dammsuga och torka hela övre våningen. Så var det matlagning, middag, butiksbesök, bastubad och kvällsmål som gällde och så var det läggdags redan. Sjukt hur snabbt en dag kan gå. Bättre än det här orkar jag inte leverera idag. Godnatt!
Dagen gick bra, på jobbet kom det mycket information på en gång och jag hann bara vara med med en kund, men imorgon borde det vara redan flera och så får jag gå med i bassängen. Lillgubbens dagisdag hade också gått ganska bra och han hade varit omkring 30 min utan pappa i gruppen. Det enda som vi nu igen funderar över är Flickans dagisgrupp, på morgonen hade de igen varit skilt ifrån det andra dagiset i ett nytt rum. Och de som klagat på att hon inte hålls i rummen, klart hon inte gör det när de byter rum varje vecka! Och grupp verkar det som. Men när vi talade med en av de "trevliga" tanterna på eftermiddagen då vi var efter Flickan, berättade hon att de bara varit skilt under samlingen, och att de annars nog är tillsammans. Tanten hade också tagit Flickan med sig ut efter mellanmålet med det andra dagiset. Vi har väl poängterat utevistelsen ganska mycket tror jag... Jag vet inte varför Fenix-barnen inte gick ut efter mellanmålet, men när vi var efter Flickan såg jag nog några från hennes grupp så i något skede har de gått ut i varje fall.
När vi kom hem var det fullt upp. Vi måste byta och tvätta lakan och bada madrasserna och sängkläderna och gosedjuren i bastun efter maskbehandlingen och dammsuga och torka hela övre våningen. Så var det matlagning, middag, butiksbesök, bastubad och kvällsmål som gällde och så var det läggdags redan. Sjukt hur snabbt en dag kan gå. Bättre än det här orkar jag inte leverera idag. Godnatt!
söndag 13 januari 2013
Jaix!
Iik, imorgon bär det av till det nya arbetet. Börjar vara smått nervös. Som tur borde nästa vecka vara mer av en introduktions- och bekantningsvecka, då jag mest följer med och bekantar mig med kunderna. Men nog spänner jag mig ändå. Om det skulle vara ett bekant ställe med bekanta kunder från förut skulle jag inte vara så nervös men nu är allt helt nytt för mig. Och så har jag varit borta från arbetslivet och speciellt den här typens arbete så länge. Jaix!
Bostadsvisning
Våra grannar har bostadsvisning just på gång och jag har svårt att hålla mig så jag inte går och kollar. Vi har en gång varit inne hos de grannarna (dem har vi haft minst kontakt med) innan vi själv flyttade hit, då gick vi på en runda hos de grannar som mest renoverat sina hem så vi fick se hur olika det kan se ut. Vårt hem var ju i nästan ursprungligt skick när vi köpte det. De här grannarna har kanske det mest "lagade" hemmet, köket är sjukt dyrt med gasspis, design spisfläkt och custom made skåp, hela nedre våningen har uppvärmt kakelgolv, trapporna är gjorda på nytt from scratch, bastuavdelningen är som en spa och hela hemmet är som från en inredningstidnig. Men kanske jag inte ids trippa dit om de själv skulle vara på plats eller om någon annan granne skulle se mig. Ifall de får en sådan offert att de säljer, så hoppas jag innerligt att vi får trevliga grannar, en barnfamilj skulle kanske inte vara så illa... Det har en mycket stor roll, speciellt i ett så här litet husbolag som vi har, där vi gör nästan allt själv med talkoarbete.
fredag 11 januari 2013
Just vad vi önskade
Voj jessus ändå! Nu när vi äntligen börjar komma ur vattenkoppsmyren får vi hem en lapp från dagiset där det rekommenderas att alla familjer äter en maskkur eftersom många barn drabbats av springmask. Huj usch fy! Jag är verkligen inte rädd för några kräk som t.ex. spindlar, getingar, skalbaggar eller dyligt men det är något ytterst äckligt och motbjudande med såna som invaderar min kropp. T.ex. fästingar kan jag inte tåla, jag har lärt mig att acceptera att de attackerar hundarna och vi plockar bort dem men när jag förra sommaren hade en liten fästing fastsugen i mitt lår fick jag såna äckelrysningar att det inte är sant. Nu går jag och inbillar mig hela tiden att det är något som kravlar sig ur min rumpa. Huuu!
För övrigt har det gått bra på dagis. Igår åt Flickan mellanmål efter dagsvilan innan mannen gick efter henne och idag blev det oväntat en lite längre dag för henne när mannen kunde åka efter henne först lite före fyra, då hade barnen gått ut på gården och leken var i full gång. Hon har sovit omkring en timme och insomnandet har varit lite svårt men en av de snälla dagistanterna från det andra dagiset har paijat henne lite så hon somnat. Hon äter precis som hemma (=dåligt) och de hade bytt sittplatser så hon nu sitter bredvid dagistanten så hon kan bli påminnd och lite hjälpt ibland.
Man borde säkert inte säga så här men vi väntar med skräck på den dagen det andra dagiset flyttar tillbaks till sina egna utrymmen. Då är det bara Flickans egenvårdare som tar hand om de stora barnen och jag är nästan säker på att hon är just en sådan tant som tappar nerverna och tejpar fast Flickan i stolen och tvångsmatar henne eller ställer henne ensam i ett hörn för att äta. (Ta det med en nypa salt) Hoppas vi har fel, men vi har för oss att hon inte gillar Flickan allt för mycket, det känns som att hon tycker att Flickan är för livlig och sprallig. Idag hade hon klagat på att Flickan går ut ur deras rum på egen hand medan de andra tanterna tycker det är bra att hon inte är rädd och att hon är modig och utåtriktad. Visst kan det vara ett problem om någon ofta vandrar i väg på fel ställen, men så olika kan man se på saker. Och dessutom flyttades en av Flickans bästa vänner (kan man säga så i den där åldern) mitt i allt till de småas grupp och det tyckte både vi och den andra flickans föräldrar var jättedumt. Den andra flickan tycker massor om Flickan och när de är ute samtidigt leker de tillsammans och ifall de möts på korridoren springer Flickan till henne och kramar om henne. De har 10 mån åldersskillnad och då hoppade den andra flickan från stora barnens grupp över mellanstoras grupp till de småas grupp där Lillgubben är. Jag tycker grupperna är lite konstigt uppbyggda, vet inte riktigt hur de har bestämt dem, för i storas grupp finns det såna som fyller 3 i år och äldre och i småas grupp fyller alla väl 2 i år så vad blir kvar i mellanstoras grupp? Om man skulle dela upp dem åldersmässigt tycker jag att under 2-åringar, 2-3 åringar och 4-5 åringar skulle låta logiskt men jag är igen bara en intetvetande hemmamamma...
Det har blivit ganska mycket dagis nu den senaste tiden och kommer kanske ännu att göra det en tid framöver, men jag försöker skriva om annat också. Ämnet är bara nu så på tapeten här hos oss och det att vi är (lite) oroliga över hur det kommer att funka från personalens sida får mig att grubbla över saken ännu mera. Försök stå ut!
För övrigt har det gått bra på dagis. Igår åt Flickan mellanmål efter dagsvilan innan mannen gick efter henne och idag blev det oväntat en lite längre dag för henne när mannen kunde åka efter henne först lite före fyra, då hade barnen gått ut på gården och leken var i full gång. Hon har sovit omkring en timme och insomnandet har varit lite svårt men en av de snälla dagistanterna från det andra dagiset har paijat henne lite så hon somnat. Hon äter precis som hemma (=dåligt) och de hade bytt sittplatser så hon nu sitter bredvid dagistanten så hon kan bli påminnd och lite hjälpt ibland.
Man borde säkert inte säga så här men vi väntar med skräck på den dagen det andra dagiset flyttar tillbaks till sina egna utrymmen. Då är det bara Flickans egenvårdare som tar hand om de stora barnen och jag är nästan säker på att hon är just en sådan tant som tappar nerverna och tejpar fast Flickan i stolen och tvångsmatar henne eller ställer henne ensam i ett hörn för att äta. (Ta det med en nypa salt) Hoppas vi har fel, men vi har för oss att hon inte gillar Flickan allt för mycket, det känns som att hon tycker att Flickan är för livlig och sprallig. Idag hade hon klagat på att Flickan går ut ur deras rum på egen hand medan de andra tanterna tycker det är bra att hon inte är rädd och att hon är modig och utåtriktad. Visst kan det vara ett problem om någon ofta vandrar i väg på fel ställen, men så olika kan man se på saker. Och dessutom flyttades en av Flickans bästa vänner (kan man säga så i den där åldern) mitt i allt till de småas grupp och det tyckte både vi och den andra flickans föräldrar var jättedumt. Den andra flickan tycker massor om Flickan och när de är ute samtidigt leker de tillsammans och ifall de möts på korridoren springer Flickan till henne och kramar om henne. De har 10 mån åldersskillnad och då hoppade den andra flickan från stora barnens grupp över mellanstoras grupp till de småas grupp där Lillgubben är. Jag tycker grupperna är lite konstigt uppbyggda, vet inte riktigt hur de har bestämt dem, för i storas grupp finns det såna som fyller 3 i år och äldre och i småas grupp fyller alla väl 2 i år så vad blir kvar i mellanstoras grupp? Om man skulle dela upp dem åldersmässigt tycker jag att under 2-åringar, 2-3 åringar och 4-5 åringar skulle låta logiskt men jag är igen bara en intetvetande hemmamamma...
Det har blivit ganska mycket dagis nu den senaste tiden och kommer kanske ännu att göra det en tid framöver, men jag försöker skriva om annat också. Ämnet är bara nu så på tapeten här hos oss och det att vi är (lite) oroliga över hur det kommer att funka från personalens sida får mig att grubbla över saken ännu mera. Försök stå ut!
torsdag 10 januari 2013
Koppstatus
Nu börjar väl Lillgubbens vattenkoppor gå mot det bättre. Idag har vi inte behövt ge honom någon medicin, det har räckt att vi har smörjat in honom med vattenkoppsalvan. Redan från morgonen kändes han som en annan pojke och var inte alls het som tidigare morgnar. Men ännu igår var han väldigt ynklig och grät och jämrade mycket, han hade feber och sov mycket efter medicinen. Vi gav både Atarax och Pamol-F åt honom, eftersom han hade mycket nippor och klåda och så hög feber. Lillgubben har alltså haft svårare vattenkoppor än Flickan hade.
Hon kom ganska lätt undan; hade lite stegring, men väldigt lite under en dag men hon hostade ganska mycket om nätterna eller under dagsvilan, hon hade bara lite nippor som kliade en del men med salvan och långa ärmar och buntar fixade vi kliandet och skrapandet. På en knapp vecka var det bara skorpor kvar. Lillgubben har haft hög feber i 2-3 dagar och mycket nippor, han har inte skrapat sig så mycket men det känns att han haft väldigt obehagligt att vara och kännt sig allmänt sjuk. Han har varit på jättedåligt humör, då han orkat leka eller dyligt har han gjort precis allt han inte får göra och blivit rosen rasande när man hämtat bort honom eller förbjudit honom. Han har gråtit och jämrat mycket. Nu den femte dagen av sjukan har han mycket skorpor eller halvskorpor men det ser ut att det skulle vara ännu några små prickar som först är på väg, men vi hoppas att det går om under veckoslutet så han kan börja sin dagisinskolning på måndag.
De där nipporna är nog ganska vidriga när de finns över allt, på handflatorna och fotsulorna, mellan fingrar och tår, i ögonlocken nästan inne i ögat, i näsan, i munnen, mellan skinkorna och på snoppen och pungen, Flickan däremot hade nippor i snippan, där inuti. Usch! Som tur går det relativt snabbt över och man behöver lida bara en gång.
Hon kom ganska lätt undan; hade lite stegring, men väldigt lite under en dag men hon hostade ganska mycket om nätterna eller under dagsvilan, hon hade bara lite nippor som kliade en del men med salvan och långa ärmar och buntar fixade vi kliandet och skrapandet. På en knapp vecka var det bara skorpor kvar. Lillgubben har haft hög feber i 2-3 dagar och mycket nippor, han har inte skrapat sig så mycket men det känns att han haft väldigt obehagligt att vara och kännt sig allmänt sjuk. Han har varit på jättedåligt humör, då han orkat leka eller dyligt har han gjort precis allt han inte får göra och blivit rosen rasande när man hämtat bort honom eller förbjudit honom. Han har gråtit och jämrat mycket. Nu den femte dagen av sjukan har han mycket skorpor eller halvskorpor men det ser ut att det skulle vara ännu några små prickar som först är på väg, men vi hoppas att det går om under veckoslutet så han kan börja sin dagisinskolning på måndag.
De där nipporna är nog ganska vidriga när de finns över allt, på handflatorna och fotsulorna, mellan fingrar och tår, i ögonlocken nästan inne i ögat, i näsan, i munnen, mellan skinkorna och på snoppen och pungen, Flickan däremot hade nippor i snippan, där inuti. Usch! Som tur går det relativt snabbt över och man behöver lida bara en gång.
onsdag 9 januari 2013
Helt ensam
Idag har Flickan varit på dagis helt ensam, duktiga flickan. Mannen förde henne dit på morgonen och hon hade genast sprungit i väg till sina lekar. Han talade med skötarna (det andra dagisets skötare) och kom tillbaka till dagiset lite efter tolv då barnen sover middagsvila. De hade rekommenderat att han inte visar sig innan vilan, utan kommer för säkerhets skull ifall det skulle bli mycket gråt. Efter halv ett skickade de honom i väg och ba honom komma tillbaks så att han är på plats då vilan tar slut. Han kom hem och äta emellan och åkte efter Flickan.
Allt hade gått bra enligt skötarna, hon hade ätit som normalt och somnat kl. 12.40 så ganska bra hade hon somnat. Hemma kan hon ju vara vaken i flere timmar innan hon somnar, om man vill att hon skall sova och inte låter henne komma bort från rummet efter en tid. När hon kom hem var hon en glad och pigg liten tjej. Hela kvällen gick egentligen superbra, utan några större gräl eller trotsanfall.
Allt hade gått bra enligt skötarna, hon hade ätit som normalt och somnat kl. 12.40 så ganska bra hade hon somnat. Hemma kan hon ju vara vaken i flere timmar innan hon somnar, om man vill att hon skall sova och inte låter henne komma bort från rummet efter en tid. När hon kom hem var hon en glad och pigg liten tjej. Hela kvällen gick egentligen superbra, utan några större gräl eller trotsanfall.
tisdag 8 januari 2013
Bättre
Som tur var det en bättre dag idag på dagis. Barnen fick gå ut på gården, fast först efter att de andra barnen först gått ut en stund tidigare. Det här förklarades åt mig på ett hembesök med att våra barn skall kunna ha en lugn stund med deras egenvårdare och bekanta sig med henne och lära sig att det är henne de kan vända sig till ifall de har något på hjärtat. Till rummet hade det dykt upp lite pussel och memoryspel och dylikt så det går nog mot det bättre.
Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.
Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.
På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.
När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.
Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.
Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...
Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.
Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.
På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.
När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.
Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.
Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...
måndag 7 januari 2013
Inte så bra på dagis idag
Idag for jag ensam med Flickan till dagis, mannen blev hemma med Lillgubben. Först hade vi tänkt att jag skulle ha lämnat Flickan till en stund ensam medan mannen skulle en sväng till jobbet men sen bestämde vi oss att jag blir där hela dagen och vi åkte sedan hem efter lunch för att vila hemma medan mannen åkte på jobb till eftermiddagen. Det här visade sig vara ett mycket bra beslut eftersom det var ganska kaotiskt på dagiset. Nu hade allt ändrats totalt, barnen hade blivit delade i nya grupper; de små-, mellanstora- och stora barnen och det var både våra dagisbarn och det andra dagisets barn, som är inhysta där pga. fuktskador på eget daghem, i grupperna. Det var alltså mycket större grupper än förra veckan och väldigt stökigt. Kanske det fungerade bra i de mindre barns grupper, jag vet inte eftersom jag bara var med stora barnen där Flickan var, men i Flickans grupp var dagen nog den sämsta hittills tycker jag.
Det andra dagisets barn och skötare (2 st) hade ju en rutin från förr och gjorde det vad de normalt gör och dem måste jag nog ge erkännande för för de försökte verkligen ta Fenix-barnen med i lekarna och pysselstunderna, så länge de var tillsammans.
Det första jag inte fattar mig på är det att när det andra dagiset gick ut på morgonen fick inte vårt dagis gå med ut utan de måste bli inne "och leka med deras skötare". Så här uttrycktes det bokstavligen. Och så var alla överenergiska barn "inlåsta" på ett rum med minimalt med leksaker eller underhållning. Varför kunde de inte få gå ut, lika kan de ju leka och bekanta sig där.
Det andra jag inte fattar är att så fort de andra gått ut var det barnen och jag, en annan mamma och en mormor i rummet. Det var vi mammor och mormor som vaktade barnen och hade ansvar för att de skulle vara underhållna och inte ta livet av sig själv eller varandra. Deras egenskötare och därmed den enda skötaren i deras egna grupp (sen när andra dagiset åkt tillbaks till sina egna utrummen) var någon annanstans hela tiden. Ibland kom hon insvävande i rummet och pratade något för sig själv och så hördes ett jag måste... och så försvann hon igen. Ibland kunde hon komma in mitt i ett bråk om leksaker, och fast jag inte försöker favorisera mina egna barn, så tycker jag att hon var lite orättvis eftersom hon inte hade sett hela situationen och visste inte alls hur grälet hade uppstått, och så kommer hon och kommenderar mitt barn att ge den leksak, hon först haft och lekt med i lugn och ro tills ett annat barn bestämt sig för att han skall ta leksaken fast med våld av henne, åt det andra barnet. Mormorn som var på plats var en pensionerad barnträdgårdslärare och jag diskuterade mycket med henne, hon verkade också mycket orolig och kritiserade sättet att lämna barnen alldeles för sig själva. Vad om vi inte skulle ha varit på plats? Skulle barnen ha fått vara alldeles ensamma, springa fritt fram i korridoren och de olika rummen och härja på hur de vill?! Helt otroligt!
När det började gå alldeles för vildt till frågade jag barnen ifall de vill rita och så sökte vi i lådor och hyllor efter papper och pennor, som vi till slut lyckligtvis hittade. Efter det satt barnen en god stund och ritade alldeles i lugn och ro tills springandet igen började. I något skede försökte mormorn och jag få barnen att lugna ner sig och sjunga något. Men deras skötare gjorde alltså inget för att få barnen att koncentrera sig på annat än att springa och härja (för att de inte fick gå ut), hon var inte ens närvarande!
Det tredje jag inte fattar är varför barnen måste byta rum. Förra veckan var vi i ett annat rum dit alla leksaker hämtades på fredag och idag var vi i ett helt annat rum med verkligen lite leksaker. Mormorn hade hämtat med sig mjukisdjur och tygbitar och papplådor så barnen kunde leka med dem, men annars fanns det lite leksakskärl och några småbilar att leka med.
Det fjärde jag inte fattar är att skötaren inte tyckte det var tillräckligt viktigt att infinna sig på samma plats som barnen och göra sitt jobb, men vid lunch var hon så ivrig att kommendera och påpeka saker och ting (vad jag tycker var lite i onödan). T.ex. tyckte hon att det var alldeles totalt fel och dåligt betéende när Flickan ställde sitt mjölkglas bredvid den bredvidsittande flickans mjölkglas. Skötaren kom upprepade gånger och flyttade glaset längre bort och hotade redan med att Flickan måste byta plats eller att hon inte får något mjölkglas imorgon ifall hon inte låter glaset vara på sin plats och låter den andra flickan äta i fred. Och jag tycker inte att den andra flickan blev alls störd, jag satt mitt emot dem och såg allt och fattar inte hur det var så hemskt ifall mjölkglasen stod bredvid varann på bordet. Men kanske jag bara är en vanlig hemmamamma (inte så länge mera) som inte förstår sig på goda fasoner.
Jag framförde min önskan om att barnen skulle få gå ut imorgon och vi får se hurdan dagen blir. Ursprungligen hade vi ju tänkt att mannen för Flickan och åker på jobb nästan genast och jag skulle föra Lillgubben och vaktas till bekanta och åka till dagis till lunch/middagsvilan, men när jag berättade hurdant det var idag tyckte mannen att jag borde åka dit på morgonen och stanna ännu en hel dag med Flickan. Kanske det är bäst så vi ser hur det utvecklas, kanske det är mycket bättre imorgon. Men det som vi blev och undra över med mormorn är att borde man ta upp det här med någon, göra ett klagomål eller liknande. Vi hoppas ju att det bara är början som är trög för alla, men man skulle ju nog ändå hoppas att det alltid fanns någon vuxen (anställd) med barnen, fastän det är trögt till en början. De måste ju få mera personal dit!
Ja, dagen var nog verkligen inte bra tycker jag. Jag blev riktigt deppig när vi talade om klubben som Flickan gick på på hösten och när jag började tänka på allt som de gjorde där och hur härligt engagerad ledaren var. Flickan fattade också omtycke för henne från första sekund och vi saknar nog henne så!
Det andra dagisets barn och skötare (2 st) hade ju en rutin från förr och gjorde det vad de normalt gör och dem måste jag nog ge erkännande för för de försökte verkligen ta Fenix-barnen med i lekarna och pysselstunderna, så länge de var tillsammans.
Det första jag inte fattar mig på är det att när det andra dagiset gick ut på morgonen fick inte vårt dagis gå med ut utan de måste bli inne "och leka med deras skötare". Så här uttrycktes det bokstavligen. Och så var alla överenergiska barn "inlåsta" på ett rum med minimalt med leksaker eller underhållning. Varför kunde de inte få gå ut, lika kan de ju leka och bekanta sig där.
Det andra jag inte fattar är att så fort de andra gått ut var det barnen och jag, en annan mamma och en mormor i rummet. Det var vi mammor och mormor som vaktade barnen och hade ansvar för att de skulle vara underhållna och inte ta livet av sig själv eller varandra. Deras egenskötare och därmed den enda skötaren i deras egna grupp (sen när andra dagiset åkt tillbaks till sina egna utrummen) var någon annanstans hela tiden. Ibland kom hon insvävande i rummet och pratade något för sig själv och så hördes ett jag måste... och så försvann hon igen. Ibland kunde hon komma in mitt i ett bråk om leksaker, och fast jag inte försöker favorisera mina egna barn, så tycker jag att hon var lite orättvis eftersom hon inte hade sett hela situationen och visste inte alls hur grälet hade uppstått, och så kommer hon och kommenderar mitt barn att ge den leksak, hon först haft och lekt med i lugn och ro tills ett annat barn bestämt sig för att han skall ta leksaken fast med våld av henne, åt det andra barnet. Mormorn som var på plats var en pensionerad barnträdgårdslärare och jag diskuterade mycket med henne, hon verkade också mycket orolig och kritiserade sättet att lämna barnen alldeles för sig själva. Vad om vi inte skulle ha varit på plats? Skulle barnen ha fått vara alldeles ensamma, springa fritt fram i korridoren och de olika rummen och härja på hur de vill?! Helt otroligt!
När det började gå alldeles för vildt till frågade jag barnen ifall de vill rita och så sökte vi i lådor och hyllor efter papper och pennor, som vi till slut lyckligtvis hittade. Efter det satt barnen en god stund och ritade alldeles i lugn och ro tills springandet igen började. I något skede försökte mormorn och jag få barnen att lugna ner sig och sjunga något. Men deras skötare gjorde alltså inget för att få barnen att koncentrera sig på annat än att springa och härja (för att de inte fick gå ut), hon var inte ens närvarande!
Det tredje jag inte fattar är varför barnen måste byta rum. Förra veckan var vi i ett annat rum dit alla leksaker hämtades på fredag och idag var vi i ett helt annat rum med verkligen lite leksaker. Mormorn hade hämtat med sig mjukisdjur och tygbitar och papplådor så barnen kunde leka med dem, men annars fanns det lite leksakskärl och några småbilar att leka med.
Det fjärde jag inte fattar är att skötaren inte tyckte det var tillräckligt viktigt att infinna sig på samma plats som barnen och göra sitt jobb, men vid lunch var hon så ivrig att kommendera och påpeka saker och ting (vad jag tycker var lite i onödan). T.ex. tyckte hon att det var alldeles totalt fel och dåligt betéende när Flickan ställde sitt mjölkglas bredvid den bredvidsittande flickans mjölkglas. Skötaren kom upprepade gånger och flyttade glaset längre bort och hotade redan med att Flickan måste byta plats eller att hon inte får något mjölkglas imorgon ifall hon inte låter glaset vara på sin plats och låter den andra flickan äta i fred. Och jag tycker inte att den andra flickan blev alls störd, jag satt mitt emot dem och såg allt och fattar inte hur det var så hemskt ifall mjölkglasen stod bredvid varann på bordet. Men kanske jag bara är en vanlig hemmamamma (inte så länge mera) som inte förstår sig på goda fasoner.
Jag framförde min önskan om att barnen skulle få gå ut imorgon och vi får se hurdan dagen blir. Ursprungligen hade vi ju tänkt att mannen för Flickan och åker på jobb nästan genast och jag skulle föra Lillgubben och vaktas till bekanta och åka till dagis till lunch/middagsvilan, men när jag berättade hurdant det var idag tyckte mannen att jag borde åka dit på morgonen och stanna ännu en hel dag med Flickan. Kanske det är bäst så vi ser hur det utvecklas, kanske det är mycket bättre imorgon. Men det som vi blev och undra över med mormorn är att borde man ta upp det här med någon, göra ett klagomål eller liknande. Vi hoppas ju att det bara är början som är trög för alla, men man skulle ju nog ändå hoppas att det alltid fanns någon vuxen (anställd) med barnen, fastän det är trögt till en början. De måste ju få mera personal dit!
Ja, dagen var nog verkligen inte bra tycker jag. Jag blev riktigt deppig när vi talade om klubben som Flickan gick på på hösten och när jag började tänka på allt som de gjorde där och hur härligt engagerad ledaren var. Flickan fattade också omtycke för henne från första sekund och vi saknar nog henne så!
Om en vecka
Iik, om en vecka skall jag börja jobba igen! På ett helt nytt ställe med nya kunder, dubbeliik! Måste gräva fram några böcker och lite fräscha upp minnet. Jag hade ju tänkt att jag skulle ha gått till jobbet i slutet av veckan då barnen övar för sig själva på dagis men nu vet jag inte om jag kan göra det, om jag måste vara hemma med vattenkoppslingen.
söndag 6 januari 2013
Vattenkoppor, the sequel
I morse när Lillgubben klädde pyjamasen av sig i vår säng såg jag att han hade en ganska stor nippa på ryggen. Andra nippor syntes inte förutom en mycket mycket ljus en, som kunde vara helt inbillad eller också en riktig nippa. Under dagen kollade vi ofta på hans kropp och det började dyka upp flera nippor. På kvällen var det klart att han hade vattenkoppor. Han kändes lite varm men hade ändå inte feber (37,5) och så har han hostat en del. Det gjorde Flickan också då hon hade vattkoppor. På kvällen var han lite ynklig och satt mycket i famnen, vi gick i duschen där han var i min famn och lutade med huvudet mot mitt bröst och såg sovfärdig ut. Han somnade som normalt lätt men få se vad natten hämtar med sig. Det enda bara att salvan som vi har får man inte använda på barn under 2 år så vi vågade inte smörja in Lillgubben. Kanske vi ringer läkaren imorgon och frågar om man får använda salvan eller får något annat via telefonrecept (läste på flera ställen på nätet att man oftast inte vill ha vattenkoppsmittade i väntrummen och smitta andra, men vet inte sen om det är sant).
Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.
Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.
Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.
Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.
Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.
Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.
Syskonen
Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
lördag 5 januari 2013
Musikälskaren
Jag har väl tidigare också nämnt att Flickan tycker väldigt mycket om musik och olika musikprogram. De är egentligen de enda programmen hon orkar titta på ordentligt, fast Pikku Kakkonen tidigare var ganska pop och innan jul blev Buu-Klubben allt populärare (Jätteglada Jenni!). Tartu Mikkiin och Biisikärpänen var länge stora favoriter men Vain Elämää, som kom på hösten, kilade nog rakt på första plats. Igår var igen en lyckodag då en ny säsong av The Voice of Finland inleddes. Det hade Flickan väntat på redan en tid och det hjälpte inte precis att det på varje busshållplats finns stora reklamer som vi såg nästan dagligen.
Jag har flera gånger blivit med munnen öppen av förundran när Flickan visat sina talanger. Visst, hon går omkring och sjunger mycket som andra barn också, barnvisor, Arne Alligators sånger och en del "vuxna låtar". Men den mängd musik och artister hon känner igen. När vi lyssnade på Julradion innan jul berättade hon för mig om det t.ex. var Katri Helena eller Jartsa (Jari Sillanpää) som sjöng. Och de sånger hade hon inte hört tidigare, bara sett på Vain Elämää och kände igen deras röster, inte utséendet. Lika känner hon igen andra artister, hon kan t.ex. säga att det här är samma som sjunger Pihtiote eller det här är samma som mammas telefon (jag har en låt av Jenni Vartiainen som rington) eller något annat liknande när vi lyssnar på radio. När man frågar henne om hon känner igen någon sång svarar hon Jo, det är damdidam rakkaalleni och så sjunger hon med PMMP:s Rakkaalleni sången.
Ledaren på hennes klubb konstaterade också att Flickan verkligen tycker om musik och att hon alltid ville sjunga och spela. Dessutom kan hon översätta sånger i farten. Vi hade en kompis på besök före jul, som inte talar svenska, och Flickan hade show för oss. Hon sjöng sånger som hon lärt sig på klubben eller musikleken (på svenska) och så slutade hon och ojade sig en stund över att kompisen inte kan svenska och så började hon sjunga på finska Renkaat bussissa pyörii ympäri, ympäri... eller Tuli hai tyttyytydydy, isähai tyttyytydydy, äitihai, tyttyytydydy... och göra tillhörande koreografier samtidigt. Helt otroligt!
Jag har flera gånger blivit med munnen öppen av förundran när Flickan visat sina talanger. Visst, hon går omkring och sjunger mycket som andra barn också, barnvisor, Arne Alligators sånger och en del "vuxna låtar". Men den mängd musik och artister hon känner igen. När vi lyssnade på Julradion innan jul berättade hon för mig om det t.ex. var Katri Helena eller Jartsa (Jari Sillanpää) som sjöng. Och de sånger hade hon inte hört tidigare, bara sett på Vain Elämää och kände igen deras röster, inte utséendet. Lika känner hon igen andra artister, hon kan t.ex. säga att det här är samma som sjunger Pihtiote eller det här är samma som mammas telefon (jag har en låt av Jenni Vartiainen som rington) eller något annat liknande när vi lyssnar på radio. När man frågar henne om hon känner igen någon sång svarar hon Jo, det är damdidam rakkaalleni och så sjunger hon med PMMP:s Rakkaalleni sången.
Ledaren på hennes klubb konstaterade också att Flickan verkligen tycker om musik och att hon alltid ville sjunga och spela. Dessutom kan hon översätta sånger i farten. Vi hade en kompis på besök före jul, som inte talar svenska, och Flickan hade show för oss. Hon sjöng sånger som hon lärt sig på klubben eller musikleken (på svenska) och så slutade hon och ojade sig en stund över att kompisen inte kan svenska och så började hon sjunga på finska Renkaat bussissa pyörii ympäri, ympäri... eller Tuli hai tyttyytydydy, isähai tyttyytydydy, äitihai, tyttyytydydy... och göra tillhörande koreografier samtidigt. Helt otroligt!
fredag 4 januari 2013
Dag tre
Idag kom den första gråten. Det var Flickan som grät.
På morgonen gick vi ut på gården, de små gick in efter en dryg halvtimme medan de större ännu blev ute. Jag gick in med Lillgubben och Flickan blev glatt ute och leka, hon meddelade mig Nå jo, Tinna kan bli ute och leka med andra stora barnen! Lite före lunchdags kom de stora också in och dagiset fick en leksaksleverans från ett annat dagis, det var som julafton för barnen.
Vi åt lunch och efter det var det meningen att pröva dagsvilan. Största delen av barnen gick hem redan efter lunch men några blev på vilan. Ett syskonpar, varav den yngre är ungefär 1,5 år, blev för första gången ensamma, utan förälder, på dagiset hela dagen och den mindre var så ynklig vid vilan. Hon bara grät och grät stackaren. Hela dagen gick hon och frågade efter mamma, pappa eller sin storebror då de var på olika ställen. Fick verkligen ont i hjärtat och var väldigt tacksam över att jag kunnat fixa med jobbet så att jag inte behöver lämna barnen ensamma ännu nästa måndag.
Ingen lyckades somna under vilan och den lilla flickan bara grät hysteriskt. Lillgubben var väldigt trött och skulle kanske ha somnat ifall han fått vara i fred (våra båda barn är vana att somna ensamma, utan att någon är i samma rum) men Flickan tjatade att hon inte vill sova. Efter en tid, när hon blivit uppmanad att stanna i säng, blev hon riktigt ledsen och började gråta. Hon ville inte sova där utan ville gå hem och sova, sade hon. Så vi bestämde oss för att åka hem och sova och förbereda Flickan under veckoslutet att sova dagssömn på dagis på måndag istället. Hon brukar ju behöva förvarning så det inte blir skrik och gnäll, så kanske vilan kom lite för plötsligt åt henne.
På morgonen gick vi ut på gården, de små gick in efter en dryg halvtimme medan de större ännu blev ute. Jag gick in med Lillgubben och Flickan blev glatt ute och leka, hon meddelade mig Nå jo, Tinna kan bli ute och leka med andra stora barnen! Lite före lunchdags kom de stora också in och dagiset fick en leksaksleverans från ett annat dagis, det var som julafton för barnen.
Vi åt lunch och efter det var det meningen att pröva dagsvilan. Största delen av barnen gick hem redan efter lunch men några blev på vilan. Ett syskonpar, varav den yngre är ungefär 1,5 år, blev för första gången ensamma, utan förälder, på dagiset hela dagen och den mindre var så ynklig vid vilan. Hon bara grät och grät stackaren. Hela dagen gick hon och frågade efter mamma, pappa eller sin storebror då de var på olika ställen. Fick verkligen ont i hjärtat och var väldigt tacksam över att jag kunnat fixa med jobbet så att jag inte behöver lämna barnen ensamma ännu nästa måndag.
Ingen lyckades somna under vilan och den lilla flickan bara grät hysteriskt. Lillgubben var väldigt trött och skulle kanske ha somnat ifall han fått vara i fred (våra båda barn är vana att somna ensamma, utan att någon är i samma rum) men Flickan tjatade att hon inte vill sova. Efter en tid, när hon blivit uppmanad att stanna i säng, blev hon riktigt ledsen och började gråta. Hon ville inte sova där utan ville gå hem och sova, sade hon. Så vi bestämde oss för att åka hem och sova och förbereda Flickan under veckoslutet att sova dagssömn på dagis på måndag istället. Hon brukar ju behöva förvarning så det inte blir skrik och gnäll, så kanske vilan kom lite för plötsligt åt henne.
torsdag 3 januari 2013
Andra dagen
Även andra dagen av dagisinlärning gick bra, idag var vi lite längre och åt lunch där. Annars gick det ganska lika till som igår, för det mesta spenderade vi tid i lek- och sovrummet där barnen fick leka. De äldre barnen började bli rastlösa och sprang omkring och hoppade på Fatboy-dynor så det började se lite farligt ut. Som tur skall vi gå ut på gården imorgon, Flickan (och de andra äldre barnen) behöver nog verkligen den där stunden ute då hon får härja av sig. Lillgubben gjorde lite närmare bekantskap med en några månader äldre flicka, som tyckte väldigt mycket om att paija honom och borsta hans hår med en dockborste. Så gick han också flera gånger till sin egenskötare, klev antingen upp i famnen eller gick bara och log och pratade med henne och efter det sprang han och kramade hårt om mig. Det här var ett nytt fenomen vilket han inte gjorde ännu igår. Han gjorde det nämligen hela dagen igenom, efter att han varit en sväng någonstans kastade han sig hårt runt min hals och kramade.
Det som jag nu efter två dagar kan konstatera att är dåligt med att börja på ett alldeles nytt, nyligen öppnat dagis, är det att de inte har alla saker och rutiner ännu. Leksakerna de har är kanske riktade till lite mindre barn förutom barbiedockorna, vilka Flickan inte tycks riktigt vilja leka med. De har t.ex. ännu inga böcker, inga pennor eller papper och bara några "baby"pussel. Jag vet inte hur det är på dagis, ifall barnen får leka/göra vad de vill när de vill eller har de utnämnda lekstunder, lässtunder, ritstunder osv. På klubben fick de nästan själv välja och bestämma vad de ville göra och när, och de hade väldigt mångsidigt program, hoppas att det på dagiset också blir lika kreativt. Flickan njöt i varje fall av att få sjunga och spela, läsa, baka, modellera, rita, måla med vatten- och fingerfärger, klippa och limma och riva och skrutta osv. Plus att leka då förstås.
Flera frågor jag ställt angående hur de gör eller sköter något har jag fått svaret Jag vet inte hur det sköts här men där jag tidigare jobbade... Visst, det är säkert lite kaotiskt att börja på ett alldeles nytt ställe där inget är färdigt, men då borde ju personalen göra upp egna rutiner och vanor, så allt skall börja löpa. Nog har de ju erfarenhet från de tidigare arbetsplatserna och nu har de ju chansen att göra så att allt löper på så smidigt som möjligt. Men det blir nog säkert bättre hela tiden
Det som jag nu efter två dagar kan konstatera att är dåligt med att börja på ett alldeles nytt, nyligen öppnat dagis, är det att de inte har alla saker och rutiner ännu. Leksakerna de har är kanske riktade till lite mindre barn förutom barbiedockorna, vilka Flickan inte tycks riktigt vilja leka med. De har t.ex. ännu inga böcker, inga pennor eller papper och bara några "baby"pussel. Jag vet inte hur det är på dagis, ifall barnen får leka/göra vad de vill när de vill eller har de utnämnda lekstunder, lässtunder, ritstunder osv. På klubben fick de nästan själv välja och bestämma vad de ville göra och när, och de hade väldigt mångsidigt program, hoppas att det på dagiset också blir lika kreativt. Flickan njöt i varje fall av att få sjunga och spela, läsa, baka, modellera, rita, måla med vatten- och fingerfärger, klippa och limma och riva och skrutta osv. Plus att leka då förstås.
Flera frågor jag ställt angående hur de gör eller sköter något har jag fått svaret Jag vet inte hur det sköts här men där jag tidigare jobbade... Visst, det är säkert lite kaotiskt att börja på ett alldeles nytt ställe där inget är färdigt, men då borde ju personalen göra upp egna rutiner och vanor, så allt skall börja löpa. Nog har de ju erfarenhet från de tidigare arbetsplatserna och nu har de ju chansen att göra så att allt löper på så smidigt som möjligt. Men det blir nog säkert bättre hela tiden
onsdag 2 januari 2013
Rumpan
Hahaa, nu ska ni få se något inte alla har sett. Min nästan bara rumpa! Eller ja, huvudsaken är nog blåmärket på rumpan, inte själva rumpan. Förra fredagen gick jag i lugn och ro ner för trapporna från övre våningen och plötsligt känner jag hur jag har trampat lite för nära kanten och yllesockan glider över trappkanten och jag rasar ner. Slår ena skinkan och båda armbågarna och armarna på trappkanterna och dundrar en lång bit ner för trapporna. Jag kavlar mig upp och haltar till vardagsrummet medan tårarna tränger sig fram. Gud, så ont det gjorde! En stund var det svårt att röra på sig men som tur fick jag inte desto värre skador. Men det här blåmärket är nog ganska fint, på bilden är det ju nästan en vecka gammalt så det har ljusnat lite. Men ungefär så här ser våra trappkanter ut.
Le butt ladies and gentlemen:
Le butt ladies and gentlemen:
Bekantningen
Första dagen på dagiset gick bra, det var inga som helst problem, förutom med att få Flickan hem förstås. När vi kom dit blev vi välkomnade av personalen, jag är själv ännu lite virrig med vem som kommer att jobba med barnen och vem sköter administrativa ärenden och hoppar in då det behövs osv. Dessutom är ett annat daghem inhyst i samma utrymmen en månad framöver så de samarbetar med de andra dagis"tanterna". Tills dess borde ännu en barnskötare börja där.
Barnen fick välja sin egen knagg där deras namn skrevs på en tejpbit (det ska bli fina namnskyltar med bild senare) och efter att vi fått ytterkläderna av oss gick vi på wc där barnen fick egna pottor. Så gick vi lite runt och kollade på utrymmen och barnen fick leka i lek- och sovrummet. Lillgubben lekte fint för sig själv och tittade nyfiket runt, han sprang ut i korridoren och i de andra rummen genast min/vår uppmärksamhet var på annat håll. Till en början såg det lite dåligt ut, att Flickan skulle vara helt klart den äldsta, de andra barnen var mellan 1 och 2 år, och inte ha någon jämngammal kamrat. Men som tur kom först en flicka som var 3, snart ett syskonpar som var 3 och 5 år och just innan vi skulle börja göra oss klara för hemfärd en pojke som riktigt snart skall fylla 3, många lekkamrater så att säga! Och så börjar en del barn mjuklanda först nästa vecka också.
Mannen var med ungefär en timme innan han åkte på jobb och vi andra var 2 timmar på dagiset och åkte hem för att äta och sova. Vi åkte just några minuter för sent eftersom Lillgubben hann somna just då vi svängde in på vår hemväg och då fick jag inte honom mera vaken. Han blev och sova i vagnen men sov inte länge, vilket jag visste. Så nu kommer han att vara sur på kvällen och kanske somna en stund i bilen.
Det var ett riktigt fint daghem, lite sjukhusaktigt med de långa korridorerna men annars påminnde det nog inte om ett sjukhus längre. De hade de finaste barnstolar, Trioli som Eero Aarnio designat,
Bild lånad från EeroAarnio.
som jag själv också drömt om till barnrummet, och som ungarna tyckte var roliga att leka med. Gården gjorde vi inte närmare bekantskap med än, såg den bara genom fönstret. Allt var ännu lite öppet och oklart eftersom personalen bekantat sig med dagiset i morse kl. 8 och de inte fått beställa alla saker på förra årets sida. Men nog ska det bli bra, tror jag.
Barnen fick välja sin egen knagg där deras namn skrevs på en tejpbit (det ska bli fina namnskyltar med bild senare) och efter att vi fått ytterkläderna av oss gick vi på wc där barnen fick egna pottor. Så gick vi lite runt och kollade på utrymmen och barnen fick leka i lek- och sovrummet. Lillgubben lekte fint för sig själv och tittade nyfiket runt, han sprang ut i korridoren och i de andra rummen genast min/vår uppmärksamhet var på annat håll. Till en början såg det lite dåligt ut, att Flickan skulle vara helt klart den äldsta, de andra barnen var mellan 1 och 2 år, och inte ha någon jämngammal kamrat. Men som tur kom först en flicka som var 3, snart ett syskonpar som var 3 och 5 år och just innan vi skulle börja göra oss klara för hemfärd en pojke som riktigt snart skall fylla 3, många lekkamrater så att säga! Och så börjar en del barn mjuklanda först nästa vecka också.
Mannen var med ungefär en timme innan han åkte på jobb och vi andra var 2 timmar på dagiset och åkte hem för att äta och sova. Vi åkte just några minuter för sent eftersom Lillgubben hann somna just då vi svängde in på vår hemväg och då fick jag inte honom mera vaken. Han blev och sova i vagnen men sov inte länge, vilket jag visste. Så nu kommer han att vara sur på kvällen och kanske somna en stund i bilen.
Det var ett riktigt fint daghem, lite sjukhusaktigt med de långa korridorerna men annars påminnde det nog inte om ett sjukhus längre. De hade de finaste barnstolar, Trioli som Eero Aarnio designat,
Bild lånad från EeroAarnio.
som jag själv också drömt om till barnrummet, och som ungarna tyckte var roliga att leka med. Gården gjorde vi inte närmare bekantskap med än, såg den bara genom fönstret. Allt var ännu lite öppet och oklart eftersom personalen bekantat sig med dagiset i morse kl. 8 och de inte fått beställa alla saker på förra årets sida. Men nog ska det bli bra, tror jag.
tisdag 1 januari 2013
Imorgon
Imorgon börjar den, dagisinlärningen. Iik, jag spänner kanske lite, vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig. Det jag är nästan säker på är att Flickan klarar det galant men jag är nervös och t.o.m lite ledsen över att Lillgubben måste börja dagis redan nu, skulle gärna ha haft honom hemma till nästa höst. Jag har nu och då haft ångestfyllda tankar av dagisstarten, men nu är jag nog ändå ivrig och för det mest positivt inställd till det. Kl. 9.00 skall vi befinna oss på dagiset, hela familjen åker dit så att mannen också vet var och hurdant stället är. Jag sköter ändå dagisinlärningen då mannen är på jobb.
Nyårsfirandet
Nyårsfirandet började vi hos min svärmor (eller ja, egentligen började vi ju dagen hos min mamma där vi hade varit över natten) där vi njöt en supergod middag och ungarna fick leka med kusinerna (de har bara en kusin men jag kallar andra barnet också kusin).
Jag hade gjort morotscupcakes till efterrätt med Dannis recept (fast med pikulite ändringar).
Barnen fick äta pepparkakshuset och gissa vem som var och nappade största bitarna åt sig (han kommer så mycket lättare undan än Flickan, hon fick typ sina första sötsaker som kex eller liknande vid två-årsdagen)... Samma lilla dude har värsta badboy charmör blicken på den sista bilden.
Vi gick ut och kollade på lite raketer och barnen fick bränna sprakastickor.
De äldre barnen drog varandra på rattkälkor.
Den minsta led av en tillfällig trötthetsattack men den gick snabbt över.
Sprakastickorna var pop.
Desto finare bilder lyckades jag inte ta på fyrverkerierna. Fast den tiden på kvällen var det inte heller så hemskt stora raketer som sköts, så vi skyller på det i stället.
Annars var kvällen lyckad men Lillgubben fick sår på vänstra handen, vi vet inte med säkerhet var men gissar på en söndrig lavoarkant med vassa kanter, när han föll omkull på wc:n. Det blev flera sår på fingrarna och det blödde länge, ett av såren var ganska djupt och en redig bit skinn lossnade. Sjukskötare-svärmor hjälpte att fixa bandage runt fingrarna och inget jourbesök behövdes, som tur. Den lilla var nog så tapper och duktig, han kom bara till mig och visade handen som var alldeles blodig, talade på som normalt men lade till några yhy yhy för att visa att något inte är som det ska. Sen när det började pysslas om handen blev han lite ynklig. Samma sak var det då vi hade varit ute, när handsken var på var det inget problem men när handsken togs av och Lillgubben fick se bandaget blev det lite tårar.
Det blev en lite längre kväll där när Flickan var så ledsen, så ledsen över att måsta åka hem så vi stannade en stund längre. När vi kom hem lade vi barnen och de sov ganska bra trots pangandet, Flickan vaknade en gång lite efter elva. Så satt vi på tumis med mannen, och sa knappt fyra ord åt varann efter kl. 12, jag kollade på film och han surfa på nätet (och var sur på mig) innan vi la oss. Idag har vi ätit tortillamiddag och svurit över det urusla vädret och den livsfarligt hala gården.
Barnen fick äta pepparkakshuset och gissa vem som var och nappade största bitarna åt sig (han kommer så mycket lättare undan än Flickan, hon fick typ sina första sötsaker som kex eller liknande vid två-årsdagen)... Samma lilla dude har värsta badboy charmör blicken på den sista bilden.
Vi gick ut och kollade på lite raketer och barnen fick bränna sprakastickor.
Den minsta led av en tillfällig trötthetsattack men den gick snabbt över.
Annars var kvällen lyckad men Lillgubben fick sår på vänstra handen, vi vet inte med säkerhet var men gissar på en söndrig lavoarkant med vassa kanter, när han föll omkull på wc:n. Det blev flera sår på fingrarna och det blödde länge, ett av såren var ganska djupt och en redig bit skinn lossnade. Sjukskötare-svärmor hjälpte att fixa bandage runt fingrarna och inget jourbesök behövdes, som tur. Den lilla var nog så tapper och duktig, han kom bara till mig och visade handen som var alldeles blodig, talade på som normalt men lade till några yhy yhy för att visa att något inte är som det ska. Sen när det började pysslas om handen blev han lite ynklig. Samma sak var det då vi hade varit ute, när handsken var på var det inget problem men när handsken togs av och Lillgubben fick se bandaget blev det lite tårar.
Det blev en lite längre kväll där när Flickan var så ledsen, så ledsen över att måsta åka hem så vi stannade en stund längre. När vi kom hem lade vi barnen och de sov ganska bra trots pangandet, Flickan vaknade en gång lite efter elva. Så satt vi på tumis med mannen, och sa knappt fyra ord åt varann efter kl. 12, jag kollade på film och han surfa på nätet (och var sur på mig) innan vi la oss. Idag har vi ätit tortillamiddag och svurit över det urusla vädret och den livsfarligt hala gården.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)