Syskonen

Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.

Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.

Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.

De två små käraste.