Bättre

Som tur var det en bättre dag idag på dagis. Barnen fick gå ut på gården, fast först efter att de andra barnen först gått ut en stund tidigare. Det här förklarades åt mig på ett hembesök med att våra barn skall kunna ha en lugn stund med deras egenvårdare och bekanta sig med henne och lära sig att det är henne de kan vända sig till ifall de har något på hjärtat. Till rummet hade det dykt upp lite pussel och memoryspel och dylikt så det går nog mot det bättre.

Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.

Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.

På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.

När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.

Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.

Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...