Om sovandet

Jag har hört talas väldigt mycket om små bebisars sömn från flere olika håll den senaste tiden, men ingen talar riktigt om lite större bebisars sömn. Nu talar jag om ca. ett åringar. Som jag nu som då har nämnt har Lillgubben sovit väldigt dåligt hela sitt liv. Han har haft svårt att somna någon annanstans än vid bröstet eller i famnen och så har han sovit väldigt hackigt och avbrutet. Som värst kan han vakna med 20-30 minuters mellanrum och man får stiga upp och lägga ner honom i sängen igen. Som tur händer detta inte varje natt, men fyra gånger vaknar han åtminstone per natt, ännu också vid snart ett års åldern. Jag har försökt med att inte amma alls på natten, men orkade i två nätter tills jag var trött som en zombie och tänkte för mitt eget välmående fortsätta amma en gång i natten. Det gör jag ännu och ibland är frästelsen väldigt stor att bara stoppa bröstet i munnen på den skrikande ungen så han skulle fortsätta sova.

Inte nog med att han sover dåligt natten igenom, utan han somnar också väldigt dåligt fortfarande. Det var en kort period som han somnade lätt, antingen blev han genast tyst i sin egen säng och somnade eller så räckte det med att en gång gå in till honom och lugna ner honom. Men inte längre! Nu tar det ungefär en timme varje kväll. Och så om man måste göra samma sak på nytt vid kl. 12, 1 eller 2 är fröjden som bäst. Jag har tagit som vana att amma tidigast kl. 3 eftersom han inte kan vara hungrig tidigare och borde kunna sova längre än 2 timmar i ett sträck.

Vi har hela tiden kört sömnskola, en s.k tassuterapia-variant och nu senaste veckan börjat verkligen ta tid hur länge vi är borta från rummet och låter Lillgubben protestera för sig själv. Jag vet inte riktigt är det tillåtet att vara längre tider borta och förlänga tiden i denna variant av sömnskola eller hör det bara ihop med pistäytymisunikoulu, men det känns att Lillgubben riktigt försöker kommendera oss. Speciellt på natten då vi är i samma rum (eftersom han ännu sover i vårt sovrum) så låter hans gråt inte som att han skulle vara rädd eller känna sig otrygg utan närmast låter han arg och irriterad att ingen lyfter honom bort från sängen. Vi har varje kväll börjat med en riktigt kort stund, förlängt det till 2 minuter, sedan hållts vid 5 minuter flera gånger, 7 minuter ett tag och jag tror rekordet har varit något på 10 minuter (mannen har skött slutsidan av sömnskolan när mitt ork tagit slut). Och varje gång lugnar han ner sig snabbt och lägger sig själv i sängen men direkt man börjar gå ut ur rummet ställer han sig upp och stå som en fjäder.

Nattandet går ganska ok, om vi är två som är hemma och kan turas om med springandet och lugnandet, men nätterna är ganska svåra. Hittills har jag oftast skött uppstigandet och lagt ungen tillbaks och sova eftersom jag sover på den sida hans spjälsäng är. Och de nätter han inte vaknar så ofta eller då han fortsätter sova utan desto mera ansträngning går det ganska bra. Men så har vi dom nätterna han vaknar och vaknar och inte lugnar ner sig. Nu har vi några gånger gjort så att mannen sover på Lillgubbens sida början av natten och sköter natten tills jag ammar, sedan byter vi om. Det som gör sömnskolan svår att följa på natten är Flickan, ifall Lillgubben skriker minut efter minut vaknar hon ju. Och två icke sovande ungar orkar vi inte med, det räcker med Flickans wc-besök eller misstag då hon kissat ner sängen och man får byta lakan mitt i natten.

Vi har hela tiden haft tanken att vi måste få Lillgubben att sova bättre nätter innan vi kan försöka flytta barnen till samma rum, men nu känns det som att Lillgubben på något sätt märker när vi går och lägger oss, eller speciellt jag. Känner han min lukt eller vad är det, för han börjar genast sova oroligare och senast efter det börjar vaknandet. Därför känns det ju att man inte får sova alls när man just hunnit sluta ögonen och somnat så vaknar man till en gnällande bebis. Så nu funderar vi på att borde vi ändå försöka flytta Lillgubben till barnrummet, och hoppas på det bästa. Att han mirakulöst skulle börja sova nätterna bra och inte väcka Flickan 4-8 gånger per natt. Jag tycker jag hört att en del barn börjat sova bättre då de flyttats till eget rum. Flickan flyttade ju redan vid 6-7 månaders åldern till eget rum så jag kan inte säga skulle hon ha sovit sämre ifall hon sovit i vårt rum längre.

Jag borde boka in ett-årskontrollen för Lillgubben till rådgivningen och tänkte fråga med detsamma ifall rådgivaren har några tips eller förslag, för nu känns det som att vi inte längre vet vad vi ska ta oss till. Hur ska man få ett barn att börja sova bättre. Han vaknar ungefär halv sex-tiden varje morgon men jag tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp då, för det första får han inte tillräckligt sömn nattetid och för det andra är jag så dödstrött. Ibland fortsätter han sova ganska snällt efter en stund eller så ammar jag att han skall lugna ner sig. Då sover han till sju. Men då har vi det där ammandet igen. Jag skulle vilja börja minska på amningen så småningom, dagtid har jag kunnat göra det men nattetid/tidigt på morgonen känns det så nödvändigt ännu för att han skall sova. Jag har dessutom ingen aning hur man slutar amma, dvs. avvänjer barnet från bröstet. Med Flickan gick det så naturligt och i samförstånd med henne, som om vi varit ense om saken. Men icke med Lillgubben, han skulle säkert smutta på bröstet ända tills skolåldern om han fick bestämma...

Ifall det inte lättar snart bokar jag en tid antingen till zonterapi eller osteopati, för så här kan vi inte ha det. Speciellt i januari då vi båda ska jobba. Nuförtiden kan jag, ifall jag har god tur och barnen sover samtidig, vila en liten stund men hur ska jag/vi orka om vi båda skall vara på jobb på dagarna och inte får sova på nätterna?!