Social

Ja, nu kan man ju fatta rubriken på flera olika sätt. Som t.ex. att jag har varit social, vilket jag iofs har varit eftersom vi nu haft program och varit någonstans varje dag denna vecka på dagen. Jag har träffat människor, vuxna människor som man kunnat diskutera med, fått lite vädra mitt hemmamamma huvud som just nu är fyllt med trots, våta lakan, måltider som drar ut till över en timme, skrik och gnäll, nattande, irriterade föräldrar, trötta makar, råddigt hem och evig sömnbrist. Men don't get me wrong, fastän jag inte har träffat så hemskt många människor nu på senaste tiden har jag nog inte riktigt haft ork för det heller. Visst saknar jag det sociala livet, att få spendera tid med goda vänner, tala om saker och skratta gott, känna att det finns annat i livet än denna hemmabubbla jag lever i nu, men jag är så trött och så matt att jag bara inte orkar. Inte orkar anstränga mig mer än vad som är nödvändigt. Och så blir jag arg och ledsen på mig själv. Jag önskar lite att någon kom och sparkade mig i rumpan och sade att nu gör vi såhär och såhär. Att någon erbjöd sig att sköta barnen en stund, eller t.o.m en natt så att jag skulle få känna hur det känns att sova en hel natt utan störningar. Fast visst har vi ju haft lite gemensam tid med mannen utan barn. Förra veckan var vi på Mikä Viini tillställningen med våra grannar (och träffade några andra bekanta på tillställningen) och tyckte det var väldigt roligt, och kommande fredag skall vi ut och äta med samma grannar till Amigo. Men ändå åker vi hem till barnen och får sköta nattrumban som vanligt, vilket vi gjorde förra veckan också...

Men tillbaks till den här veckan: Vi har varit hos min mamma och syster, på musiklek, Flickan har varit på dagklubb och jag har varit på min nya arbetsplats och prövat byxor så de skall kunna beställa rätt storlek åt mig. Nu börjar det verkligen kännas konkret, jag ska få riktigt egna arbetsbyxor, ingens gamla eller lånade. Beställda just till mig. Jag skall börja jobba! Och jag är så glad för det eftersom det är just det jag är intresserad av inom fysioterapin.

Och det som jag egentligen menade med rubriken var hur social Flickan är. Vart vi än går är hon som hemma, hon är inte det minsta blyg eller rädd, hon går med i en barngrupp som om hon kännt barnen i fråga alltid och deltar (ibland tråmar med våld med) i leken. Hon umgås med båda språken, är väldigt snäll och tar andra i hänsyn. Visst kan det ibland bli lite diskussion om vem som får leka med vad men ganska lite från Flickans sida. För det mesta brukar det vara hon som går mellan två bråkande barn och försöker agera fredssoldat. På dagklubben var vi för första gången, Flickan var där i nästan 2,5 timmar varav hon var ensam lite på en timme. Ledaren berättade att första gångerna blir föräldern där och man följer lite med hur barnet anpassar sig. Efter 45 minuter var det klart att Flickan inte saknade mig, jag fick inte hjälpa till med något, bara ledaren fick göra det och så lekte hon på nöjt. Då jag och Lillgubben var borta saknade hon inte oss ett dugg och allt gick superbra, när det var dags att åka hem blev det gråt att hon inte vill åka hem. Ledaren kommenterade att Flickan var väldigt duktig och inte rädd, hon vågade t.o.m gå med i stora barnens lek, där det fanns en 5-årig pojke som de mindre lär vara lite rädda för. Flickan hade kommenderat honom när han uteslutit en mindre flicka från hans lek, that's my girl! Takes after my mother...

På min arbetsplats gick hon fram till alla och prsenterade sig själv: Minä olen Mathilda. Saisinko minä piirtää? Så satt hon en stund och ritade tills hon gick fram till en arbetskompis och frågade om hon fick komma i famnen och sitta. Där satt hon sedan i en alldeles främmande kvinnas famn och berättade allt mellan himmel och jord och kollegerna var förundrade över hur social och utåtriktad hon är. För jag själv har nog alltid varit mer eller mindre blyg, som barn (bland främmande eller halvbekanta) och ännu som vuxen. Då slog det mig själv också ordentligt. Visst har hon ju alltid varit intresserad av andra människor men att hon verkligen är så där självständig och socialt skicklig bland främmande människor. Jag hoppas att det är bestående och hon förhålls sådan. Ja, det känns att man gjort något rätt i alla fall med hennes uppfostran.