Som jag tidigare nämnde diskuterade vi Lillgubbens vakande med rådgivningstanten i går. Hon frågade hur vi själv orkar och dyligt. Trötta är vi ju nog, mannen har nu lagt sig tidigare men ofta vaknar han då vi ska lägga oss. En tid vakade han med oss att jag inte behövde sitta ensam vaken med Lillgubben, men det är ju jättedumt att ingen sover och alla är trötta. Om Lillgubben skulle vara enda barnet så skulle jag ju kunna sova hur bra som helst på dagen då han också sover och sova länge på förmiddagen, men Flickan vaknar senast kl. 9.00 och så är det ju fullt upp med henne.
Och så varierar det jättemycket, en dag kan jag orka hur bra som helst och känner inte mig ett dugg trött men en annan dag känns det nästan oöverkomligt att stiga upp på morgonen och hela dagen går som i ett moln. Dessa dagar har jag så dåliga nerver att det minsta lilla gnäll får mig att koka inombords, och så är det just dessa dagar (eller så känns det bara så) som Flickan bråkar och gnäller mest. Huvudvärk brukar jag ha rätt så ofta nuförtiden, vilket jag normalt har väldigt sällan. Jag glömmer bort saker och t.ex. bestämda möten (Lillgubbens fysioterapi) och får helt hemska skuldkänslor till flera dagar av det och ser t.o.m. mardrömmar om att jag glömt något möte eller dyligt.
Dessa dagar orkar jag inte göra nästan något, att gå ut känns motbjudande men att bara sitta inne tär ganska bra på både mina och Flickans nerver. Hemmet blir råddigt, jag orkar inte anstränga mig att ha flickan och städa undan efter sig, försöker bara få henne i säng så snabbt som möjligt. Och så blir det att jag städar undan det värsta just innan mannen kommer hem, så det ska se ut att jag ens försökt. Jag orkar inte höra klagomål om hur råddigt det är och så skulle jag ju själv också villa orka göra något åt saken. Inte trivs jag heller i ett kaotiskt hem och ganska ofta får jag själv små raseriutbrott när jag inser hur bökigt det ser ut här. Och när jag har alltid varit ganska aktiv med att göra saker och ting (nej, super städig har jag aldrig varit), t.ex pysslat och gjort mycket handarbeten, idrottat osv. så känns det här sättet att bara möggla hemma så fel. Jag blir så arg, ledsen och besviken på mig själv när jag inte gör något. Kanske det skulle hjälpa att ha t.ex. någon att träffa under dagarna så man skulle få energi till annat också, men nu är vi ju de enda i vår närmaste bekantskapskrets med barn och alla kompisar jobbar under dagarna.
Rådgivningstanten berättade om Socialverkets Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer. Att vi skulle kunna få hjälp därifrån, att någon kunde komma hem till oss på dagen och titta efter barnen så jag själv kunde vila. Men inte vet jag. Det känns så svårt att be om hjälp i allmänhet också. Och att nån helt främmande människa skulle komma och vakta mina barn, för att jag inte själv orkar. För nog orkar jag ju ännu, är bara lite trött emellanåt. Jag skulle känna mig så svag och misslyckad ifall nån kom hem till oss i detta ändamål. På nåt sätt ger inte min stolthet efter. Jag har som sagt annors också väldigt svårt att be om hjälp och att medge att jag inte kan/orkar/klarar av något. Inte har jag ju kunnat säga hela sanningen för rådgivningstanten heller, lite dit åt. Men det känns att jag nog orkar ännu, det är bara hemmet och förhållandet som får lida en stund. Ifall resten av familjen orkar och klarar av detta vill jag undvika att kontakta Socialverket.
Bara namnet får mig att rysa till, Socialverket. Inte är det ju vanliga människor som har kontakt med socialverket, bara knarkare, alkkisar mm. Och nej, nu var jag inte riktigt allvarlig. Ville bara få fram hur twisted min mind är, för vem som helst kan ju och bör få hjälp vid behov och kanske jag bara borde svälja min stolthet och sluta vara töntig... Jag vill inte såra eller döma någon, det här är min syn och mina förväntningar på mig själv.
Jag känner så bra igen det där att barnet alltid är gnälligast då man själv är som tröttast. men det har väl att göra med att man har ett så starkt band och lever i en sorts symbios.
SvaraRaderaMed erfarenhet säger jag att det lönar sig att åtminstone pröva på all hjälp som erbjuds. Man kan ju inte förlora på det eller hur? Det är så jätte viktigt att man tar hand om sitt eget välmående och att man orkar. Först efter det kan man vara en bra mamma, sen en bra fru och sist en bra hemmamamma.
Du vet ju att det här ändå är en kort fas, försök att skita i att det är råddigt. Eller betala åt någon som kommer och städar. Du fixar själv sen när lillen lärt sig sova om nätterna. Vi hoppas på att det blir snart! Kramar!
Mig kan man alltid ringa/meila. Jag vet vad det är att vaka och vara övertrött och slut och till slut inte kunna somna/sova för att man är för slutkörd.
Tack för din fina kommentar! <3 Känns bra att höra uppmuntrande ord! Kram
SvaraRaderaJag fick också liknande broschyrer hem från rådgivningen gång på gång. Med exakt samma tanke som dig. Jag kan nog bättre ta emot hjälp från kända människor än totalt okända. Och jag upplevde ändå att jag orkade. Det som jag skulle ha velat ha mest var städhjälp - det skulle ha underlättat min "stress" mycket. Men då i samma veva köpte vi huset och det blev helt annorlunda när vi hade något att se framemot. Plus det att barnen ändå blir äldre. Det märks kanske inte idag, morgon eller nästa vecka. Men sakta, sakta börjar de klara sig mer själv och det finns tid för att andas också. Men kämpa på och ta emot den hjälp du får och behöver.
SvaraRaderaTack Eva för kommentaren! Städhjälp skulle jag också helst ta emot. Det är det sista man tänker på de dagar som allting känns så svårt och tungt. Med ungarna spenderar jag ju riktigt gärna tid om dagarna, åker nånstans, går ut osv.
SvaraRadera