Dålig arbetssituation

Som jag lite snuddade vid saken tidigare, så går det inte så bra på mannens arbetsplats. De har yt-neuvottelut (vad heter det på svenska?!) och mest troligen blir han uppsagd. Hela företaget han jobbar för är en stor röra och det är så komplicerat så jag försöker inte ens förklara det, men de är bara två stycken som gör det där "själva" arbetet och de kommer mest troligen båda två få sparken.

Inte nog med att hans arbetssituation är denna är ju min arbetssituation också väldigt osäker. Jag har arbetskontrakt till den 22.12 och vet faktiskt inte om jag får fortsätta på min nuvarande arbetsplats eller inte. De är flera som är på vårdledighet från jobbet och ifall de alla kommer tillbaka till jobbet i januari har jag inte jobb men det vet jag senast i slutet av oktober när de måste informera om en ny vårdledighet. Så i värsta fall måste jag vänta 1,5 månad innan jag vet. Och så har jag eventuellt söka arbete-rumban framför mig. Usch!! Alla arbetsplatser som annonserats nu börjar arbetet redan typ i oktober och såna kan jag ju inte riktigt söka. Och så vill jag inte jobba någon annanstans! Det här är just det jobbet jag vill göra, och det finns inte många liknande platser i Finland. Skit också!!

"Joku taika sulla on"

Idag firar vi (eller firar och firar, äter lite choko dagen till ära) vår tredje bröllopsdag, dvs. läderbröllop. Idag har vi faktiskt inte firat vår dag på något sätt, men på lördag skall vi till grannen och fira deras äktenskap (de gifte sig förra veckoslutet), nya hem (de flyttade i maj) och baby (b.f i januari). Min mamma skalla sköta barnen, så kanske vi skålar några gånger för vårt tre-åriga äktenskap också.




 




Några bilder från bröllopsdagen. Temafärgen kan ni säkert gissa... Oj oj, bara man kunde leva om sin bröllopsdag! Det var en otroligt fin och lyckad dag med de allra närmaste och käraste.

Miika Ylhäinen har tagit alla bilder.

Ett super veckoslut

Det var ett super veckoslut. Vi fick massor gjort och hela familjen hade bra feeling. På lördag tog vi tag i gårdsarbetet som väntat i evigheter. Vi fick en kompis och en granne som hjälp och arbetet löpte på bra. Grannens fru kom också och hängde på vår gård, underhöll barnen och så åt vi alla tillsammans. Lite senare kom min barndomsvän med sambo och deras 2,5 månader gamla bebis på besök och ungarna var om sig och kring sig över bebisen. Mot kvällen fick vi ytterligare ännu en kompisfamilj på besök. De har en liten och livlig 1-åring, och våra barn nästan grälades om vem som fick leka med "Emmo".

Blombänken blir till.

Hundarna var med, den ena njöt av solen och värmen medan den andra sökte sig till skuggan.

 En Instagram- (eller Instance med Lumian) bild från telefonen.

Lek med "Emmo".

Vi fick blombänken gjord på lördag och som söndagsgöra hade vi att olja terrassen en andra gång, då min mamma, syster och mostrar från Barcelona och Stockholm kom på besök. Vi åt sushi till lunch, grillade till middag och åt mudcake och glass till efterrätt, samtidigt firade min systers födelsedag som var på torsdag. Vädret var så otroligt fint hela veckoslutet. Kan inte fatta att det är september. Det var så härligt att få träffa så många kära vänner och släktingar under ett och samma veckoslut. Nu är jag full med energi inför veckan.

Telefonbild på vår storfamiljs middag.

Ungarna såg "fancy" ut i sina solglasögon. Mostern från Barcelona har rest och bott runt i världen och talar väldigt internationellt. Båda ungarna nappade upp engelska ord som de nu upprepar om och om igen.

Jag fattar ännu heller inte hur jag ska kunna lägga till bilder från min telefon till bloggen. Något program (kanske Google+) fungerar bara med Android och iOS och jag har en Nokia, Windows Phone. Har försökt med telefonen rakt och nu via SkyDrive, fattar inte. Synd, eftersom jag har mycket mera bilder från veckoslutet på telefonen...

Edit: fick nu några bilder laddade från telefonen via SkyDrive med mannens data. Skulle ännu vilja lära mig att ladda dem rakt med telefonen...

Kontrollen

På tisdag var vi på kontroll på Barnkliniken. Det togs nya röntgenbilder och så träffade vi en ortoped/kirurg. Där var en ung läkare och en äldre kirurg-/ortopedstuderande också på plats. Det var alltså en lärningssituation där läkarna först diskuterade sinsemellan om vården (på engelska) och sen berättade själva ortopeden väldigt kort åt oss samma saker.

Jag hann se bara en liten glimt av röntgenbilden snabbt på datorskärmen, och vad jag såg så hade benbitarna kommit närmare varandra men de var ännu snett, inte i rak linje alltså.

Läkaren berättade att Flickan skall ha bärslyngan ännu i två veckor och så får vi ta bort den. Till en början kan Flickan lite akta armen och eventuellt inte röra så mycket på den, men så småningom kommer armen att ha tillbaka sin normala rörelse. Flickan får ingen fysioterapi, inga övningar hon skall göra och så ska vi dessutom inte ens gå på någon kontroll mera. Läkaren sade att benbrottet läks av sig själv och inga kontroller/röntgenbilder behövs ifall allt går bra och inga komplikationer uppstår. Jag tycker det låter så galet att det inte kontrolleras på något sätt att benet läkts bra och i rätt position. Tänk om det börjar krångla till senare i livet.

Vi kollade upp med två andra läkare (en bekant och en annan bekants kollega) om vårdrekommendationen verkligen är sådan och båda två svarade ja. Efter att jag berättat åt alla arbetskompisar hur skum vår läkare var råkade jag se honom på tv. Han är tydligen med i "Pieniä potilaita" serien. Den där mannen med en rosa Me&I mössa på huvudet. Så kanske han är riktigt skicklig och kan sin sak när han är på tv...

Han tyckte också att Flickan kan bra gå på dagis fastän hon har bärslyngan och benbrottet inte ännu har läkts. Skötarna på dagis var alldeles skräckslagna när de hörde det, men mannen är nu ännu hemma med henne eftersom det inte är så bra situation på hans arbetsplats.

Det är bara ganska tungt att var hemma med henne, hon är arg som ett bi nästan hela tiden. Och är hon inte det gråter hon. När tar det här trotset slut?!