2 år

Grattis min lilla älskling!! Mammas lilla nosedjur. Vill bara krama om dig och berätta hur fin du är.



Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.

Nästan två

Imorgon blir den minsta i familjen två år. Fattar inte, två år! När och hur hände det? Han har alltid varit mera bebis av sig än storesystern, men i ett huj har han blivit så stor, så stor. Egentligen började det redan tidigt på sommaren.

Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.

Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.

Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.

Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."

"Joku taika sulla on"

Idag firar vi (eller firar och firar, äter lite choko dagen till ära) vår tredje bröllopsdag, dvs. läderbröllop. Idag har vi faktiskt inte firat vår dag på något sätt, men på lördag skall vi till grannen och fira deras äktenskap (de gifte sig förra veckoslutet), nya hem (de flyttade i maj) och baby (b.f i januari). Min mamma skalla sköta barnen, så kanske vi skålar några gånger för vårt tre-åriga äktenskap också.




 




Några bilder från bröllopsdagen. Temafärgen kan ni säkert gissa... Oj oj, bara man kunde leva om sin bröllopsdag! Det var en otroligt fin och lyckad dag med de allra närmaste och käraste.

Miika Ylhäinen har tagit alla bilder.

Traditionen

Idag har vi firat morsdag enligt en ny tradition som vi skapat just idag. Andra året i rad bjöd vi våra mammor med familjer hem till oss på middag. Det blev grillmat, likasom förra året. T.o.m efterrätten blev samma, Pavlova. Slurp! Vädret var inte riktigt lika fint som igår, det var lite mulet men på kvällen när vi satt och njöt av efterrätten och lite bubbligt ute på terrassen kom solen också fram. En fin dag med mina käraste, fina barn och snälla man som skötte barnen på morgonen så jag fick ha sovmorgon och våra fina mammor och syskon. Dessutom fick jag en fin present, något jag är så lycklig över. Vi har inte brukat satsa så mycket på presenter tidigare. En bok, en mugg eller dyligt har räckt. Men i år satsade han, min man.

Phink, eftersom dottern min uttalar det så amerikanskt med ett h efter p:et. Gud, vad jag väntar på konserten. Tror att Flickan får följa med mig, hon borde väl få komma utan biljett. Hon tycker massor om Pinks musik och vi tittar nästan varje kväll på Pinks uppträdanden på olika konserter från You Tube, och Flickan är alldeles fascinerad över de fina akrobatiknumren Pink gör (mommy's girl!) och frågar om hon får komma med och se på Phink...

P.S Märkte just att skumppan passade utmärkt ihop med presenten...

Första maj

Första maj firades för första gången för vår barnfamilj i centrum, vi åkte på piknik till Kaisaniemi. Tiden före barnen brukade vi fira första maj i Brunnsparken och mina minnen därifrån var att det är smockfullt, så vi har inte varit in till centrum med barnen tidigare år. Kaisaniemi var alltså en helt ny plats för mig och jag var ganska överraskad av hur lite människor där egentligen fanns. Men det gick jättebra med barnen, de hade bra med utrymme att springa omkring och det gick lugnt till i parken.

Hemma blev det gung och lek på vår egen gård med grannflickan. Tyvärr blev det inga fler representabla bilder från pikniken...

Wappen

Valborgsaftonsmorgon började med maskerad på dagis. Med sista minutens ändringar var det en liten Pippi Långstrump och en ännu mindre sjörövare (Sjörövar Faffe = Sjörövar Fabbe, som Flickan kallade sin bror). Förra veckan när vi började tala om maskeraden ville Flickan klä ut sig till en prinsessa. På dagis finns några lite äldre flickor som är i en prinsessfas, då allt skall vara ljusrött och lila och prisessklänningar, t.o.m gult och orange är pojkfärger enligt dem. Jag har mildt sagt fått fnatt med det där flickfärg, flickleksak, flick hit och dit. Men mer om det i ett annat inlägg.

På jobbet fortsatte festligheterna med skumppa och smörgåstårta, jag hade ingen mat med mig men det behövdes inte heller. Sjukt bra fiilis på jobbet och alla var glada och spralliga.

Vi dekorerade även lite i jumppasalen...

Efter jobb och dagis blev det matuppköp och en kompis hängde med. Till kvällen fick vi några kompisar till på besök och vi grillade hela högen hemma hos oss. Efter maten kom ännu ett kompispar och hälsade på. Flickan fick vaka lite längre än vanligt och alla trivdes. Tyvärr kom jag inte ihåg att knäppa ett enda foto under kvällen. 

Påskmiddag

Visst hann vi med lite påskmat också. Igår åkte vi till min mamma och äta och på kvällen körde vi hem hela familjen, fast allt var på hälft och huller om buller här hemma. Ungarna hade varit snälla, de vanliga busiga, härjande och lite adhd ungar som de är och Lillgubben hade varit väldigt bussig och duktig. Det här var ju första gången han var någonstans över natten utan oss. Tidigare har han varit några gånger hemma så att mommo varit och sköta barnen men vi har alltid kommit hem till/på natten. Och nu var han genast två nätter på en gång. Men inga problem hade det varit, allt dög åt honom, han gjorde allt mommo begärde och han gick snällt och sova. En kväll när vi talade i telefon just innan barnen skulle lägga sig sa vi godnatt och pusspuss och Lillgubben pussade telefonen och började springa mot sovrummet hos mommo. Vilken härlig liten sötnos!

Det blev igen inga andra bilder än bilder på mat och vid matbordet. Vågar inte sätta bilder på andra än barnen utan lov så det blir ingen helhetsbild denna gång.

Palmsöndag

Efter en kväll på vift (fast jag nog var hemma redan halv elva) fick jag sova lite längre idag. På förmiddagen fick vi några påskhäxor på besök och eftersom vi bara hade 3 chokoägg (mannen glömde köpa) måste vi snabbt åka i väg mot barnens mommo för att inte behöva svara eioo åt de små häxorna. Vi hade för övrigt inga slantar heller. Hos mommo klädde Flickan, Tinna, ut sig till häxa och Lillgubben fick vara hennes hjälpreda, en liten påskhare. Vi hade varit ute och hämta videkvistar och dekorerat dem med Tinna och hon var ivrig att få gå och ge kvistarna åt mommos grannar. Ungarna fick sina belöningar men Lillgubbens chokoägg åkte i mammas väska. Han fattade dessutom inte sig på dem, tyckte de var roliga att leka med, men Tinna visste ju vad de var så hon fick äta ett chokoägg efter lunch och ett efter middag. Nu har hon ätit godis för ett år igen. Men roligt hade barnen, det var huvudsaken.

Som vanligt fick vi sjukt god middag där, på bild kom bara huvudrätten men förrätten och efterrätten var också helt suveräna.

Barnkalas

Förra lördagen var vi på barnkalas då en släkting till mannen, hans kusin faktiskt, fyllde 3 år. Det var roligt med kalas men jag fattar inte hur det är så svårt för människor att hantera det att inte någons (läs: våra) barn får äta godis och sötsaker i oändliga mängder.

Kaka och kex har de fått på kalas eller festligheter men godis äter ju inte Flickan i tre års ålder ännu heller. Visst skulle hon äta om hon fick lov, hon har nämligen förstått sig på godis genom att de andra barnen alltid ätit godis. Limonad dricker våra barn inte heller. Ibland kan Flickan få en liten ask mumin xylitolkarameller något veckoslut, men det är absolut ingen vana.

Nu på festen kom t.ex. mannens mummi med en plastkasse med karamellpåsar åt barnen och när jag förbjöd Flickan att ta en påse började mannens mummi sucka och oja sig över det, hon tyckte det var en väldigt svår situation och jag märkte att hon tyckte jag var lite fjantig när jag inte bara tillät mitt barn äta godis som alla andra barnen. Som att det är jag som förälder som är svår och gör andras liv svårare.

Några bilder från festen:

Jag var förundrad över att Flickan ville ha sin nya fintröja på sig. Normalt brukar hon villa klä av sig så mycket som möjligt.

Lillgubben satt bara coolt och hengaile eller lekte med krakan så där nonchalant löst runt halsen.

En liten joxare.

Lillgubben omringad av flickor. Först var han riktigt glad av all uppmärksamhet men så blev han lite ledsen.

3-års festligheterna

Vi firade Flickans födelsedag i två omgångar, som vi firat alla barnens födelsedagar hittills. Vi bara inte ryms alla samtidigt när det skall vara släktingar (största delen av mannens släktingar bor i huvudstadsregionen och om man bjuder en så måste man bjuda alla) och vänner, varav största delen ännu i det här skedet är våra, föräldrarnas, vänner men så småningom börjar väl kompisfesterna komma in i bilden. Speciellt nu efter dagisstart. Flickan bara babblar på om sina vänner på dagis och leker att hon ringer dem osv. En del vänner har barnen ändå fått via våra vänner, t.ex. deras barn som speciellt Flickan ofta talar om, även dem hon inte ännu ens träffat. Och nog tycker de ju om våra vänner också, de liksom hör till deras liv tycker de.

Den fina, lilla damen på lördagens släktfest.

Småkusinerna hade roligt tillsammans.

Alla leksaker vältes ur lådan och t.o.m. hästen låg på rygg.

Vi bjöd på skink-paprikasnurrar, kött-svampsnurrar och knackkorvar och köttbullar åt barnen. Som kaka hade vi en Angry Birds kaka och morotscupcakes med grisar på, som hade stulit äggen (i skålen).

Det var full fart och fläng med kompisarna.

Ungarna på söndag.

Festerna var lyckade och Flickan fick fina gåvor. Fast de inte hade så stor roll. Hon tycktes uppskatta tiden med vänner, nära och kära mest vilket jag gläder mig över. Visst tyckte hon det var roligt att få presenter, men jag tror hon skulle ha varit lika glad fast hon skulle ha fått mycket mindre (billigare) presenter.