På sommaren då Bron (den där serien) började, hann jag kolla det första avsnittet, men sen glömde jag bort att titta. Jag sparade avsnitten på digiboxen då jag kom ihåg och nu på hösten fortsatte jag att spara serien. När jag varit hemma med sjuka barn de senaste veckorna tänkte jag att nu skall jag titta igenom serien. Jag brukar vilja se serier ganska intensivt, hatar t.ex. att vänta en vecka på nytt avsnitt av Grey's anatomy (och ändå måste jag se den varje vecka, kan inte låta bli att se, annars kunde jag ju se hela säsongen senare på en gång).
Nåja, tillbaka till Bron. Jag såg första avsnittet på nytt så jag skulle vara helt på kartan om händelserna. Så fortsatte jag se, såg kanske 3 eller 4 avsnitt per dag. Jag undrade hur serien var så kaotisk och ologisk, klagade även för min man över hur serien gjorts så konstigt. Att händelserna mellan två avsnitt inte alls hängde ihop. Hur det hoppade typ mellan två olika år. Nå, jag fortsatte se men hängde inte alls med. När jag sett det åttonde avsnittet märkte jag att jag inte hade det nionde på digiboxen, så jag kollade om det fanns på Arenan eller någon annanstans på nätet. Började gapskratta och sa till min man att det kanske inte är så konstigt att jag inte fattar händelserna när jag sett två olika säsonger blandat, typ varannat avsnitt ur säsong 1 och varannat ur säsong 2. Alltså hur korkad får man vara?! Men kanske jag kan skylla på tröttheten och mattheten, när vi fått sova så dåligt på senaste när barnen varit sjuka. Men ja, inte fattade jag att det kommit ut två säsonger.
Nu kollar jag på första säsongen från Netflix, hann som tur inte spoila nåt för mig.
Och "dille dång" brukar vi säga här hemma när någon är lite dum eller fånig eller tassig.
Visar inlägg med etikett Cato. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cato. Visa alla inlägg
fredag 15 november 2013
fredag 18 oktober 2013
Hemmafrissa
Fick spunk med mitt hår idag när jag var i butiken, och köpte hårfärg. Visst har jag tänkt på det redan länge, men skjutit undan tanken och tänkt vidare att det ljusa nog minskar då man klipper topparna. Men nog fanns det ju massor kvar av det där ljusa, speciellt framme och i det översta lagret, de nedre hårstråna var nästan helt mörka. Jag har färgat håret senast kanske för 1,5 år sedan, och har haft en ganska lång utväxt. Mitt hår har varit allt mellan platinablond och mörk, mörk brun under åren, och jag själv tycker att jag passar bra med både mörkt och ljust. De senaste åren har jag dock haft ljust, och nu var det gult i ändorna med en mycket mörkare utväxt.
Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.
Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.
Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!
Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.
Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.
Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!
torsdag 21 mars 2013
Maitotyttö
Eller Mjölkfamilj kanske, eftersom det oftast ser ut så här i vårt kylskåp:
Suddig bild, I know, men ni fattar pointen.
På jobbet blev jag kallad till Maitotyttö när jag brukar ha en liter mjölk/vecka med mig så att jag kan dricka mjölk på lunchen (har alltså mat med mig hemifrån). Mjölk är en sak jag inte skulle kunna leva utan och mjölk måste vi alltid ha i kylskåpet. Ifall mjölken tar slut är det verkligen bråttom till matbutiken!
Suddig bild, I know, men ni fattar pointen.
På jobbet blev jag kallad till Maitotyttö när jag brukar ha en liter mjölk/vecka med mig så att jag kan dricka mjölk på lunchen (har alltså mat med mig hemifrån). Mjölk är en sak jag inte skulle kunna leva utan och mjölk måste vi alltid ha i kylskåpet. Ifall mjölken tar slut är det verkligen bråttom till matbutiken!
onsdag 13 februari 2013
Har dygnen blivit kortare?
Det känns som om dygnen skulle plötsligt ha blivit flera timmar kortare. Vi hinner ju inte med något nu för tiden. Jag hämtar barnen från dagis och beroende på vilken tid vi är hemma går vi ut på gården och på länk med hundarna eller så kommer vi raka vägen in och äta middag. Så hinner vi lite umgås och grälas innan det är dags för kvällsrutinerna och sovdags.
Efter vår långa sjukledighet har barnen, speciellt Lillgubben, bara gnällt, gråtit, varit arga och olydiga och skrikit och gormat när vi kommit hem. Det börjar riktigt bra med glada barn som berättar om dagen och vi leker tillsammans men i middagsbordet börjar showen och det håller på ända tills de går och lägger sig. Det känns väldigt tungt att spendera så lite tid med sina barn och den tiden man spenderar med dem är de sura och arga och till slut tappar jag nerverna och tålamodet. Hoppas det går om fort och vi får tillbaka våra glada barn. Flickans trots inbillar jag inte mig att ska försvinna helt och hållet men den yngre känns det väldigt svårt att se så ledsen, arg och på dåligt humör. Han som alltid varit så glad och nöjd. Men månne han inte snart börjar med trotsandet...
Men nu ska jag absolut försöka ta itu med bloggen igen! Den har blivit helt bortglömd. Och så har jag så mycket att berätta och visa. Som t.ex. när vi hade lite time off och var ute tillsammans med mannen förra veckoslutet, i en bar!
Men nu måste jag sova först. Igen. Godnatt.
Efter vår långa sjukledighet har barnen, speciellt Lillgubben, bara gnällt, gråtit, varit arga och olydiga och skrikit och gormat när vi kommit hem. Det börjar riktigt bra med glada barn som berättar om dagen och vi leker tillsammans men i middagsbordet börjar showen och det håller på ända tills de går och lägger sig. Det känns väldigt tungt att spendera så lite tid med sina barn och den tiden man spenderar med dem är de sura och arga och till slut tappar jag nerverna och tålamodet. Hoppas det går om fort och vi får tillbaka våra glada barn. Flickans trots inbillar jag inte mig att ska försvinna helt och hållet men den yngre känns det väldigt svårt att se så ledsen, arg och på dåligt humör. Han som alltid varit så glad och nöjd. Men månne han inte snart börjar med trotsandet...
Men nu ska jag absolut försöka ta itu med bloggen igen! Den har blivit helt bortglömd. Och så har jag så mycket att berätta och visa. Som t.ex. när vi hade lite time off och var ute tillsammans med mannen förra veckoslutet, i en bar!
Men nu måste jag sova först. Igen. Godnatt.
fredag 8 februari 2013
Ny energi, nya tag!
Fredag igen. En arbetsvecka (nå, halv i vårt fall) avklarad igen. Livet känns härligt när man äntligen börjar vara frisk. Antibiotikan hjälpte och jag har kunnat andas smärtfritt och ganska lätt sedan tisdag/onsdag. Jag har energi och ork på ett helt annat sätt igen och börjar lida av symptomen som kommer varje år någon gång under våren. Inredningsivern.
Jag tror faktiskt att vi inte gjorde något angående renoveringen eller inredningen förra året. Det var ju mycket tal om olika projekt men sist och slutligen snubblade det på antingen inspirationsbrist (inte från min sida) eller finansiering (närmast från min sida). Men i år lovar jag att det ska hända något! Nedre våningens tak har det nu varit tal om en tid redan och eftersom det inte blev någon renovering under julhelgerna så har mannen och grannen lovat ta tag i saken så fort som möjligt. Det förutsätter bara att vi hålls friska och att vi hittar en tid som passar alla inblandade. Jag skulle vilja delta i renoveringen (och få göra annat än agera som personlig assistent och bära saker och laga mat för en viss mister bossy boss när det gäller att fixa saker...) och då borde vi få barnen någonstans och skötas.
Några andra projekt har jag också i tankarna. Övre våningen började jag röja redan på onsdag då jag fick vara alldeles för mig själv sista sjukledighetsdagen och vi borde bygga väggen färdig, den väntar på någo internetkablar och dylikt som ska dras till övre våningen så att vår internetconnection skall vara så bra och trådlös som möjligt. Eller nåt liknande. Jag hatar förresten alla världens kablar och sladdar som går kors och tvärs i vardagsrummet under och bakom soffan och samlar sjukt mycket damm och hundhår och är svåra att dammsuga då alla Elisas boxar, reitittimet och vad allt där finns faller omkull och sladdarna lossnar. Efter att de här kablarna dragits till övre våningen på sin rätta plats och andra sidan av väggen byggts upp kan vi fortsätta göra nytt golv och sedan få skjutdörren mellan barn- och arbetsrummet äntligen på plats. Inte har den ju stått i vårt badrum/hemvårdsrum i några år snart...
Det andra projektet gäller förvaringsutrymmen. Dem har vi ganska lite av i vårt hem, ett ganska stort klädskåp i vårt sovrum, ett likadant i barnrummet som det är meningen att även leksakerna förvaras i i framtiden, ett förråd under trapporna och ett uteförråd. Uteförrådet är proppfullt med barnvagnar, mannens fiskegreijor, renoveringsstuff mm. Inneförrådet rymms man inte in i och man hittar inget där eftersom allt ligger huller om buller på golvet och på byrålådorna som vi har där. Någon gång var det riktigt städigt och fint men inte längre. Vi har märkt att det inte fungerar med byrålådor där eftersom vi måste förvara saker på golvet också, som t.ex. dammsugaren, symaskinen, resekylskåpet, en del verktyg mm. Min idé är att sätta upp hyllor på väggarna och förvara sakerna i hyllorna och i (utdragbara) genomskinliga lådor på hyllorna. Då behöver man inte reservera lika mycket tomt utrymme framför hyllorna som framför byrån i nuläget och då ser man genast vilka saker ligger var.
Jag blir ofta bara lite oinspirerat bemött med mina idéer och förslag. Vi ser så olika på saker. Jag planerar lite ditåt, fast i mitt huvud är planen kristallklar och till slut tänkt medan min man skall ha allting skriftligt på word, en bekostnadsuträkning gjord på excel och en noggrann ritning på projektet gjord med t.ex. ett CAD program. Ja, det är kanske största orsaken till att allting framskrider så dödens långsamt hos oss...
Jag tror faktiskt att vi inte gjorde något angående renoveringen eller inredningen förra året. Det var ju mycket tal om olika projekt men sist och slutligen snubblade det på antingen inspirationsbrist (inte från min sida) eller finansiering (närmast från min sida). Men i år lovar jag att det ska hända något! Nedre våningens tak har det nu varit tal om en tid redan och eftersom det inte blev någon renovering under julhelgerna så har mannen och grannen lovat ta tag i saken så fort som möjligt. Det förutsätter bara att vi hålls friska och att vi hittar en tid som passar alla inblandade. Jag skulle vilja delta i renoveringen (och få göra annat än agera som personlig assistent och bära saker och laga mat för en viss mister bossy boss när det gäller att fixa saker...) och då borde vi få barnen någonstans och skötas.
Några andra projekt har jag också i tankarna. Övre våningen började jag röja redan på onsdag då jag fick vara alldeles för mig själv sista sjukledighetsdagen och vi borde bygga väggen färdig, den väntar på någo internetkablar och dylikt som ska dras till övre våningen så att vår internetconnection skall vara så bra och trådlös som möjligt. Eller nåt liknande. Jag hatar förresten alla världens kablar och sladdar som går kors och tvärs i vardagsrummet under och bakom soffan och samlar sjukt mycket damm och hundhår och är svåra att dammsuga då alla Elisas boxar, reitittimet och vad allt där finns faller omkull och sladdarna lossnar. Efter att de här kablarna dragits till övre våningen på sin rätta plats och andra sidan av väggen byggts upp kan vi fortsätta göra nytt golv och sedan få skjutdörren mellan barn- och arbetsrummet äntligen på plats. Inte har den ju stått i vårt badrum/hemvårdsrum i några år snart...
Det andra projektet gäller förvaringsutrymmen. Dem har vi ganska lite av i vårt hem, ett ganska stort klädskåp i vårt sovrum, ett likadant i barnrummet som det är meningen att även leksakerna förvaras i i framtiden, ett förråd under trapporna och ett uteförråd. Uteförrådet är proppfullt med barnvagnar, mannens fiskegreijor, renoveringsstuff mm. Inneförrådet rymms man inte in i och man hittar inget där eftersom allt ligger huller om buller på golvet och på byrålådorna som vi har där. Någon gång var det riktigt städigt och fint men inte längre. Vi har märkt att det inte fungerar med byrålådor där eftersom vi måste förvara saker på golvet också, som t.ex. dammsugaren, symaskinen, resekylskåpet, en del verktyg mm. Min idé är att sätta upp hyllor på väggarna och förvara sakerna i hyllorna och i (utdragbara) genomskinliga lådor på hyllorna. Då behöver man inte reservera lika mycket tomt utrymme framför hyllorna som framför byrån i nuläget och då ser man genast vilka saker ligger var.
Jag blir ofta bara lite oinspirerat bemött med mina idéer och förslag. Vi ser så olika på saker. Jag planerar lite ditåt, fast i mitt huvud är planen kristallklar och till slut tänkt medan min man skall ha allting skriftligt på word, en bekostnadsuträkning gjord på excel och en noggrann ritning på projektet gjord med t.ex. ett CAD program. Ja, det är kanske största orsaken till att allting framskrider så dödens långsamt hos oss...
måndag 4 februari 2013
Ännu vid liv
Det här tycks bli en (o)vana... "Vi är sjuka igen, vi är vid liv och nu är vi friska."
Vi håller på att bli friska, tror jag. Mannen spydde inte efter den första natten, Flickan spydde ännu nästa natt fast hon inte hade spytt alls på dagen. Vi alla har haft magarna mer eller mindre sjuka och lösa. På torsdag fick jag en hemsk hosta och halsont som kändes lägre ner, i lungorna. Båda barnen började också hosta och det har vi nu gjort hela veckoslutet och ännu idag. Barnens hosta börjar ändra karaktär och den låter som att något skulle lossna (slem?) men min hosta har hela tiden varit väldigt torr och hackig. Och så har jag haft riktigt svårt att andas när det gör ont i lungorna och andningen bara piper.
Jag blev hemma från jobbet ännu idag och var till läkaren och fick medicin. Det är min fjärde antibiotikakur inom 3 månader, det kan ju inte vara helt ok det heller. Först på torsdag skall jag till jobbet igen. Mannen var också hemma och är det ännu imorgon. Han har inget halsont men magen krånglar ännu. Barnen börjar vara riktigt vilda och bara härjar och springer omkring och strider om saker så fort man inte underhåller dem och "leder" deras lek så jag tror de saknar dagis redan, Flickan i alla fall. Vet inte ännu om morgondagen, de har ännu ganska hemsk hosta men det tycks inte sakta ner dem.
Jag ringde och konsulterade om barnens hosta idag och hälsovårdaren i andra ändan berättade att det är en stor flunsavåg på gång just nu och ca. 2/3 av Helsingforsborna är insjuknade i flunsa och som symptom kan man ha just hård hosta som kan hålla på i 2-3 veckor, slem som kommer upp med hostan, antingen hög feber i flera dagar eller bara lite stegring, snuva, huvudvärk och symptom av magsjuka. Hon tyckte inte det var skäl att visa upp barnen ifall det inte blir värre nu. De låter inte heller som jag när de andas (pipandet, svårt att andas) så jag tror de klarar sig. I mitt fall är det visst astman som orsakat luftrörskatarren/luftrörsinfektionen.
Imorgon skall jag sätta upp bilder från Flickans 3-årskalas, jag har ju inte ens visat den fina kakan som jag var väldigt stolt över.
Vi håller på att bli friska, tror jag. Mannen spydde inte efter den första natten, Flickan spydde ännu nästa natt fast hon inte hade spytt alls på dagen. Vi alla har haft magarna mer eller mindre sjuka och lösa. På torsdag fick jag en hemsk hosta och halsont som kändes lägre ner, i lungorna. Båda barnen började också hosta och det har vi nu gjort hela veckoslutet och ännu idag. Barnens hosta börjar ändra karaktär och den låter som att något skulle lossna (slem?) men min hosta har hela tiden varit väldigt torr och hackig. Och så har jag haft riktigt svårt att andas när det gör ont i lungorna och andningen bara piper.
Jag blev hemma från jobbet ännu idag och var till läkaren och fick medicin. Det är min fjärde antibiotikakur inom 3 månader, det kan ju inte vara helt ok det heller. Först på torsdag skall jag till jobbet igen. Mannen var också hemma och är det ännu imorgon. Han har inget halsont men magen krånglar ännu. Barnen börjar vara riktigt vilda och bara härjar och springer omkring och strider om saker så fort man inte underhåller dem och "leder" deras lek så jag tror de saknar dagis redan, Flickan i alla fall. Vet inte ännu om morgondagen, de har ännu ganska hemsk hosta men det tycks inte sakta ner dem.
Jag ringde och konsulterade om barnens hosta idag och hälsovårdaren i andra ändan berättade att det är en stor flunsavåg på gång just nu och ca. 2/3 av Helsingforsborna är insjuknade i flunsa och som symptom kan man ha just hård hosta som kan hålla på i 2-3 veckor, slem som kommer upp med hostan, antingen hög feber i flera dagar eller bara lite stegring, snuva, huvudvärk och symptom av magsjuka. Hon tyckte inte det var skäl att visa upp barnen ifall det inte blir värre nu. De låter inte heller som jag när de andas (pipandet, svårt att andas) så jag tror de klarar sig. I mitt fall är det visst astman som orsakat luftrörskatarren/luftrörsinfektionen.
Imorgon skall jag sätta upp bilder från Flickans 3-årskalas, jag har ju inte ens visat den fina kakan som jag var väldigt stolt över.
torsdag 31 januari 2013
Urk!
Hahah, ja man borde väl aldrig, ALDRIG säga något högt. Hur gick det nu igen, man ska inte ropa hej....
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
tisdag 29 januari 2013
Gnäll gnäll gnäll
Oj suck, får jag gnälla riktigt ordentligt nu? Gör jag förresten något annat nu för tiden?
Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.
På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.
På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
onsdag 23 januari 2013
Still alive!
Hups, nästan en veckas paus med bloggen... Jag har bara inte haft något ens nära på vettigt att skriva så det har varit tyst. Veckoslutet chillade vi och laddade batterier, träffade släktingar efter en lång paus och förberedde oss (eller närmare sagt jag) för denna vecka och tandoperationen som den förde med sig.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
onsdag 2 januari 2013
Rumpan
Hahaa, nu ska ni få se något inte alla har sett. Min nästan bara rumpa! Eller ja, huvudsaken är nog blåmärket på rumpan, inte själva rumpan. Förra fredagen gick jag i lugn och ro ner för trapporna från övre våningen och plötsligt känner jag hur jag har trampat lite för nära kanten och yllesockan glider över trappkanten och jag rasar ner. Slår ena skinkan och båda armbågarna och armarna på trappkanterna och dundrar en lång bit ner för trapporna. Jag kavlar mig upp och haltar till vardagsrummet medan tårarna tränger sig fram. Gud, så ont det gjorde! En stund var det svårt att röra på sig men som tur fick jag inte desto värre skador. Men det här blåmärket är nog ganska fint, på bilden är det ju nästan en vecka gammalt så det har ljusnat lite. Men ungefär så här ser våra trappkanter ut.
Le butt ladies and gentlemen:
Le butt ladies and gentlemen:
fredag 28 december 2012
Reashoppingen som lyfte fram självavskyn och missnöjdheten
Idag åkte jag och kollade på rea-utbudet och blev kanske lite missnöjd. Tyckte inte att det fanns så värst bra erbjudanden. Den enda affären jag hittade riktigt bra erbjudanden på var Polarn och Pyret, och där kunde jag inte shoppa så mycket (har inga pengar). Jag har haft några presentkort redan i flera år så jag försökte hitta något åt mig själv men jag har nuförtiden noll lust att ens titta på kläder åt mig själv, ännu mindre att tänka mig på att pröva något. För det första vet jag inte vad min stil nuförtiden är, de senaste 3 åren har jag köpt kläder som lämpat sig för en gravid kropp (fast jag inte ägt andra preggokläder än en preggotop och ett par preggojeans) och för amning. För det andra trivs jag verkligen inte i min nuvarande kropp, som saknar muskler alldeles totalt och är bara svag, mjuk, bullig och mycket större än den kropp jag känner som min kropp.
Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.
Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.
Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.
Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!
Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.
Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.
Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.
Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.
Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.
Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!
Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.
Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.
söndag 16 december 2012
Känslorna, jag helst inte skulle ha
Fick igår veta att min ena vän är gravid, vilket jag ärligt, ärligt är superglad över. Jag önskar verkligen att allt skall gå bra för hon har fått gå igenom så mycket negativt på det senaste 1,5 året så hon verkligen förtjänar att det går bra och att få hålla sitt eget barn i famnen. Så fick jag också höra att min andra vän försöker bli gravid, vilket jag också är glad över. Men varför känner jag mig så här då?
Jag känner mig väldigt självisk när jag har dessa känslor och helst av allt skulle jag inte ha dem. Jag bara tänker att nu får de båda uppleva graviditeten och att få barn tillsammans, vara på mammaledigt samtidigt, ha ungefär jämngamla barn (fast det ju inte är sagt eftersom den andra inte ännu är gravid osv.) och jag skall just återvända till arbetet. Efter att ha varit hemma i 3 år och inte egentligen haft någon riktig nära vän att dela upplevelsen med. Jag har kännt mig så utanför fast jag ändå haft dem där, och nu känns det som att jag igen kommer att vara utanför, vara på jobb när de andra lever ett helt annorlunda liv som nyblivna mammor.
Jag vet inte om det är normalt att känna så här och jag skäms verkligen att jag har dessa känslor. Vill inte, vill inte känna så här. Vill bara vara glad och lycklig för mina vänners skull. Fattar inte hur jag blivit en så här deppig människa. Tycker inte att jag aldrig någonsin har varit det, och nu känns det att hela hösten har varit en enda deppig röra. Visst har jag glätt mig över saker och kunnat vara glad på riktigt men grundhumöret har nog varit ganska nedstämt de senaste månaderna. Det känns som att ingenting lyckas, allt jag gör är fel eller inte tillräckligt och vardagen har varit ganska tung. Visst har vi varit väldigt mycket sjuka nu de senaste 2 månaderna, vilket vi aldrig tidigare har varit, så det har nog också dragit ner på humöret och orket. Men just nu önskar jag mig energi och ett gott humör för året 2013 till julklapp!
Jag känner mig väldigt självisk när jag har dessa känslor och helst av allt skulle jag inte ha dem. Jag bara tänker att nu får de båda uppleva graviditeten och att få barn tillsammans, vara på mammaledigt samtidigt, ha ungefär jämngamla barn (fast det ju inte är sagt eftersom den andra inte ännu är gravid osv.) och jag skall just återvända till arbetet. Efter att ha varit hemma i 3 år och inte egentligen haft någon riktig nära vän att dela upplevelsen med. Jag har kännt mig så utanför fast jag ändå haft dem där, och nu känns det som att jag igen kommer att vara utanför, vara på jobb när de andra lever ett helt annorlunda liv som nyblivna mammor.
Jag vet inte om det är normalt att känna så här och jag skäms verkligen att jag har dessa känslor. Vill inte, vill inte känna så här. Vill bara vara glad och lycklig för mina vänners skull. Fattar inte hur jag blivit en så här deppig människa. Tycker inte att jag aldrig någonsin har varit det, och nu känns det att hela hösten har varit en enda deppig röra. Visst har jag glätt mig över saker och kunnat vara glad på riktigt men grundhumöret har nog varit ganska nedstämt de senaste månaderna. Det känns som att ingenting lyckas, allt jag gör är fel eller inte tillräckligt och vardagen har varit ganska tung. Visst har vi varit väldigt mycket sjuka nu de senaste 2 månaderna, vilket vi aldrig tidigare har varit, så det har nog också dragit ner på humöret och orket. Men just nu önskar jag mig energi och ett gott humör för året 2013 till julklapp!
måndag 3 december 2012
Födelsedags"barn"
Det är jag idag. 29 år, tror jag i alla fall. Åren bara flyger fram och jag hålls inte med i räkningarna hur gammal jag egentligen är. Men i alla fall har vi talat (eller närmare sagt jag har talat) om att hålla en gemensam 60 årsfest nästa år då vi båda, mannen och jag, fyller 30 år eftersom våra födelsedagar är så nära varann (oktober och december). I år blir det inget speciellt, vi har simning idag så vi hinner inte ens ha någon kaffebjudning hemma, men jag köpte lite ingredienser om jag t.ex. imorgon skulle hitta på att baka en kaka eller muffins. Mannen bryr sig inte så mycket om muffins, men när det är min födelsedag så får jag väl baka muffins om jag vill.
När jag tänker på mina födelsedagar är 16-årsdagen den jag kommer bäst ihåg. Då gick jag på gymnasie-ettan och vi hade självständighetsbal i skolan. Vi firade självständighetsdagen i förväg eftersom 6.12 var en tisdag tror jag, och balen var på fredag den 2. december. Då klockan slog tolv kom alla mina vänner och gratulerade mig och sjöng har den äran i kör i en stor festsal där alla var fint klädda. Min Sweet sixteen förgylldes av att Ville Pusa uppträdde på balen. Hans musik påminner mig så mycket om just den där gymnasietiden. Tänk, att det också är 13 år sedan! På själva födelsedagen, på lördag, ordnade jag en liten hemmafest som jag också kommer ihåg p.g.a. en liten grej som pirrade i magen länge efter det.
Nu har jag tyvärr inga bilder att bjuda på, måste rota lite i några lådor om jag skulle hitta några gamla fotoalbum. Min data fick den nya Windows 8 (tror jag) så alla mina bilder är någon annanstans än på datan nu, så jag kan inte rota i datan heller, tyvärr. Men jag ska försöka fixa någon bild till inlägget.
När jag tänker på mina födelsedagar är 16-årsdagen den jag kommer bäst ihåg. Då gick jag på gymnasie-ettan och vi hade självständighetsbal i skolan. Vi firade självständighetsdagen i förväg eftersom 6.12 var en tisdag tror jag, och balen var på fredag den 2. december. Då klockan slog tolv kom alla mina vänner och gratulerade mig och sjöng har den äran i kör i en stor festsal där alla var fint klädda. Min Sweet sixteen förgylldes av att Ville Pusa uppträdde på balen. Hans musik påminner mig så mycket om just den där gymnasietiden. Tänk, att det också är 13 år sedan! På själva födelsedagen, på lördag, ordnade jag en liten hemmafest som jag också kommer ihåg p.g.a. en liten grej som pirrade i magen länge efter det.
Nu har jag tyvärr inga bilder att bjuda på, måste rota lite i några lådor om jag skulle hitta några gamla fotoalbum. Min data fick den nya Windows 8 (tror jag) så alla mina bilder är någon annanstans än på datan nu, så jag kan inte rota i datan heller, tyvärr. Men jag ska försöka fixa någon bild till inlägget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)