Den tråkiga dagen

Idag var det då den tråkiga dagen. Dagen jag önskade aldrig skulle komma. Dagen då jag fick budet att jag inte kommer att fortsätta jobba på min nuvarande arbetsplats efter december. Då jag talade med min chef gissade jag ju nästan vad det var fråga om och kunde förvänta detta, men nog kändes det ändå helt asigt. Var inte riktigt på humöret att bli och diskutera mer om saken just då, men skall nog ännu tala med henne om saken lite på samma gång som jag frågar om hon kan rekommendera mig osv. Jag var lite nedstämd hela dagen och när jag klädde på mig efter en vattenterapi blev jag tårögd eftersom jag fattade att jag förmodligen inte kommer att hitta ett jobb där jag skulle få vara lika mycket i bassängen som nu. Det är verkligen något jag älskar, vattenterapi. Och hela mitt nuvarande arbete. Skit också, saaattan!!

Feverish

Jag har varit hemma med Flickan idag. Förra natten när hon ville gå på toaletten kändes hon väldigt varm, och när vi mätte hade hon 38,2 grader feber. Själv känner jag mig lite si och så, känns som om jag skulle ha feber men har inte ändå. Dottern har haft omkring 38,5 grader feber hela dagen och det gick väldigt smidigt med henne, till min förvåning. Vi förde lillebrodern till dagis först efter 10 idag och hade det väldigt chill på tumis. Tittade på gårdagens The Voice of Kids (dottern är som sagt den största musikälskaren jag vet), åt lunch tillsammans och gick och sova dagssömn. Mannen kom hem lite tidigare än vanligt eftersom det var hans sista arbetsdag idag. Han gick efter Lillgubben från dagis och sedan kom farten igång igen. Fattar inte hur våra ungar orkar springa, hoppa och härja så mycket. Och försök nu sen få en febrig, livlig 3-åring att sitta stilla och ta det lugnt när den andra står framför henne och hoppar jämnfota och uppmanar "Tilda hoppa, Tilda kom och dansa!".

Nåja, det blir jobb för mig imorgon och den arbetslösa i familjen stannar hemma med sjuklingen. Hoppas vi andra hålls friska eftersom det skall firas födelsedagar på veckoslutet. Lillgubben fyller 2 år på onsdag och mannen 30 år på fredag. På veckoslutet har vi kalas båda dagarna.

Hur blev det med jobbet då?

Min egen arbetssituation har inte rett ut sig ännu, men min man hade sin sista arbetsdag idag. Nu är han då arbetslös. Men aktiv och företagsam som han är, har han fixat en studieplats åt sig. Och han kommer att få ungefär samma summa pengar för det som han fått för att jobba hittills. Studierna kommer att ta bara ca. 10 månader och de börjar redan om 2 veckor. Super! Nu borde jag få någon klarhet på min arbetssituation, så skulle jag få lite ro i sinnet.

Dålig arbetssituation

Som jag lite snuddade vid saken tidigare, så går det inte så bra på mannens arbetsplats. De har yt-neuvottelut (vad heter det på svenska?!) och mest troligen blir han uppsagd. Hela företaget han jobbar för är en stor röra och det är så komplicerat så jag försöker inte ens förklara det, men de är bara två stycken som gör det där "själva" arbetet och de kommer mest troligen båda två få sparken.

Inte nog med att hans arbetssituation är denna är ju min arbetssituation också väldigt osäker. Jag har arbetskontrakt till den 22.12 och vet faktiskt inte om jag får fortsätta på min nuvarande arbetsplats eller inte. De är flera som är på vårdledighet från jobbet och ifall de alla kommer tillbaka till jobbet i januari har jag inte jobb men det vet jag senast i slutet av oktober när de måste informera om en ny vårdledighet. Så i värsta fall måste jag vänta 1,5 månad innan jag vet. Och så har jag eventuellt söka arbete-rumban framför mig. Usch!! Alla arbetsplatser som annonserats nu börjar arbetet redan typ i oktober och såna kan jag ju inte riktigt söka. Och så vill jag inte jobba någon annanstans! Det här är just det jobbet jag vill göra, och det finns inte många liknande platser i Finland. Skit också!!

Långa dagar

Det har varit långa dagar här på senaste tiden. På veckoslutet var mannen på vift (för övrigt var jag också det på lördag men kom hem till natten), då han for i väg på lördag förmiddag och kom hem på söndagkväll och tidigt på måndagmorgon före vi andra ens hade vaknat åkte han på arbetsresa och så skall vi vara på tremis hela långa veckan med barnen, ifall inte ett under sker.

De här två dagarna skulle ha gått riktigt bra ifall vi inte skule ha haft så mycket program. Vi brukar ju ha simning på måndagar och eftersom mannen undantagsvis lämnade bilen åt mig så var det meningen att efter jag slutat jobba hämta barnen till min arbetspats och äta och åka direkt och simma. Planen var bra, men så var det en annan bil som hade fastnat i en brant backe mitt på vägen tvärledes i en snödriva med bakhjulen samtidigt som framhjulen bara slirade på den hala vägen. Där stod vi och väntade i 20 minuter och var försenade från simningen. Det kunde inte ens diskuteras om att inte åka och simma, för det blev sådant skrik av det. Efter simningen tog det en ganska lång stund att få sig själv och båda ungarna tvättade, påklädda och inpackade i bilen. Hemma var vi halv åtta och då fick jag börja göra barnen i ordning för läggdags. Idag hade jag tid hos munhygienisten på andra sidan stan så resorna tog en evighet. Vi hade barnens fammo och sköta barnen under tiden och jag var borta i dryga 3 timmar och när jag kom hem fick jag börja med kvällsrutinerna igen.

Mat har jag inte hunnit laga på 2 dagar och till butiken har vi inte heller hunnit sedan fredag (på söndag köpte jag bröd och mamma hämtade lite mat till oss då hon var på besök). Hemmet är huller om buller och smutskädshögen bara växer och bordet blir inte alltid torkat när jag måste rusa efter något barn mitt i städningen eller liknande. Som tur har vi haft hemma allt så vi klarat oss. Men nog är det ganska tungt att vara ensam med barnen. Allt tar enormt mycket längre tid, och nu har jag inte all tid på mig utan måste vara på jobb en viss tid osv. Hoppas resten av veckan är lite chilligare!

Urk!

Hahah, ja man borde väl aldrig, ALDRIG säga något högt. Hur gick det nu igen, man ska inte ropa hej....

Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!

Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.

Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.

Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!

Matt och slut

Huhhuh, jag har varit helt megatrött och slut hela veckan. Jag tror att det till största del har att göra med att jag spänner lite för jobbet och det känns rätt så tungt ännu till en början. Fast jag för det mesta har bara varit med och bekantat och inte alltså behövt sköta kunderna ensam (några har jag dock skött ensam också). En dag blev jag lite deppig och fick känslan att jag inte kommer ihåg/kan mer något. Jag har inte skött den här typens kunder på många, många, MÅNGA år (ja, jag var ju hemma också i 3 år) och t.ex. att flytta kunderna från rullstolen till skötbordet och tvärtom är jag väldigt osäker på just nu.

Några värst långa arbetsdagar har jag ju inte haft men ändå är jag alldeles matt och slut. Och så känns det att jag inte hinner med något. Fattar inte hur människor kombinerar barn, arbete och fritid (sin egen tid). Det känns nu att vi inte hinner med något annat än laga mat, äta, tala om dagen, paija, krama och hålla i famnen tills det är dags för tvätt, kvällsmål, kvällsaga och nattande. Och så orkar jag själv sitta vid datorn en stund tills jag stupar i säng helt död. När skall man liksom hinna göra något annat? Träffa sina vänner eller kanske motionera? Nu känns det att en färd till matbutiken redan är helt tillräckligt. Fast jag nog saknar att vrida hjärnan på off och bara göra något där jag kan nolla huvudet. På jobbet måste jag konstant anstränga mig, tänka, försöka komma ihåg. Vilket ju är positivt och härligt utmanande, men det är en liten chockstart efter en så lång paus. Och herregud så mina muskler är i dåligt skick. Visst visste jag det eftersom jag inte gjort något på så länge, men inte visste jag att de kan vara så här svaga. Efter att jag hade haft en kund, som man måste hjälpa mycket och jag måste anstränga mig själv en del, var mina lårmuskler alldeles slut. De bara brännde och skrek till varje gång jag böjde på knäna lite mera. Helt sjukt! Men nog blir det bättre ännu. Bara jag kommer in i jobbet och får rutin. För nog tycker jag ju om jobbet och arbetskompisarna, det är det ingen tvekan om.

Snark!

Jag är så trött, så trött. Mina ögon menade inte hållas upp när jag läste godnattsaga åt Flickan och eftersom jag redan tagit bären ur frysen och tinas, så måste jag äta mitt kvällsmål (inga godsaker mera, bara turkisk yoghurt med bär och pikulite, eller litiliti som Flickan säger, socker) och tänkte då samtidigt uppdatera.

Dagen gick bra, på jobbet kom det mycket information på en gång och jag hann bara vara med med en kund, men imorgon borde det vara redan flera och så får jag gå med i bassängen. Lillgubbens dagisdag hade också gått ganska bra och han hade varit omkring 30 min utan pappa i gruppen. Det enda som vi nu igen funderar över är Flickans dagisgrupp, på morgonen hade de igen varit skilt ifrån det andra dagiset i ett nytt rum. Och de som klagat på att hon inte hålls i rummen, klart hon inte gör det när de byter rum varje vecka! Och grupp verkar det som. Men när vi talade med en av de "trevliga" tanterna på eftermiddagen då vi var efter Flickan, berättade hon att de bara varit skilt under samlingen, och att de annars nog är tillsammans. Tanten hade också tagit Flickan med sig ut efter mellanmålet med det andra dagiset. Vi har väl poängterat utevistelsen ganska mycket tror jag... Jag vet inte varför Fenix-barnen inte gick ut efter mellanmålet, men när vi var efter Flickan såg jag nog några från hennes grupp så i något skede har de gått ut i varje fall.

När vi kom hem var det fullt upp. Vi måste byta och tvätta lakan och bada madrasserna och sängkläderna och gosedjuren i bastun efter maskbehandlingen och dammsuga och torka hela övre våningen. Så var det matlagning, middag, butiksbesök, bastubad och kvällsmål som gällde och så var det läggdags redan. Sjukt hur snabbt en dag kan gå. Bättre än det här orkar jag inte leverera idag. Godnatt!

Jaix!

Iik, imorgon bär det av till det nya arbetet. Börjar vara smått nervös. Som tur borde nästa vecka vara mer av en introduktions- och bekantningsvecka, då jag mest följer med och bekantar mig med kunderna. Men nog spänner jag mig ändå. Om det skulle vara ett bekant ställe med bekanta kunder från förut skulle jag inte vara så nervös men nu är allt helt nytt för mig. Och så har jag varit borta från arbetslivet och speciellt den här typens arbete så länge. Jaix!

Om en vecka

Iik, om en vecka skall jag börja jobba igen! På ett helt nytt ställe med nya kunder, dubbeliik! Måste gräva fram några böcker och lite fräscha upp minnet. Jag hade ju tänkt att jag skulle ha gått till jobbet i slutet av veckan då barnen övar för sig själva på dagis men nu vet jag inte om jag kan göra det, om jag måste vara hemma med vattenkoppslingen.

Social

Ja, nu kan man ju fatta rubriken på flera olika sätt. Som t.ex. att jag har varit social, vilket jag iofs har varit eftersom vi nu haft program och varit någonstans varje dag denna vecka på dagen. Jag har träffat människor, vuxna människor som man kunnat diskutera med, fått lite vädra mitt hemmamamma huvud som just nu är fyllt med trots, våta lakan, måltider som drar ut till över en timme, skrik och gnäll, nattande, irriterade föräldrar, trötta makar, råddigt hem och evig sömnbrist. Men don't get me wrong, fastän jag inte har träffat så hemskt många människor nu på senaste tiden har jag nog inte riktigt haft ork för det heller. Visst saknar jag det sociala livet, att få spendera tid med goda vänner, tala om saker och skratta gott, känna att det finns annat i livet än denna hemmabubbla jag lever i nu, men jag är så trött och så matt att jag bara inte orkar. Inte orkar anstränga mig mer än vad som är nödvändigt. Och så blir jag arg och ledsen på mig själv. Jag önskar lite att någon kom och sparkade mig i rumpan och sade att nu gör vi såhär och såhär. Att någon erbjöd sig att sköta barnen en stund, eller t.o.m en natt så att jag skulle få känna hur det känns att sova en hel natt utan störningar. Fast visst har vi ju haft lite gemensam tid med mannen utan barn. Förra veckan var vi på Mikä Viini tillställningen med våra grannar (och träffade några andra bekanta på tillställningen) och tyckte det var väldigt roligt, och kommande fredag skall vi ut och äta med samma grannar till Amigo. Men ändå åker vi hem till barnen och får sköta nattrumban som vanligt, vilket vi gjorde förra veckan också...

Men tillbaks till den här veckan: Vi har varit hos min mamma och syster, på musiklek, Flickan har varit på dagklubb och jag har varit på min nya arbetsplats och prövat byxor så de skall kunna beställa rätt storlek åt mig. Nu börjar det verkligen kännas konkret, jag ska få riktigt egna arbetsbyxor, ingens gamla eller lånade. Beställda just till mig. Jag skall börja jobba! Och jag är så glad för det eftersom det är just det jag är intresserad av inom fysioterapin.

Och det som jag egentligen menade med rubriken var hur social Flickan är. Vart vi än går är hon som hemma, hon är inte det minsta blyg eller rädd, hon går med i en barngrupp som om hon kännt barnen i fråga alltid och deltar (ibland tråmar med våld med) i leken. Hon umgås med båda språken, är väldigt snäll och tar andra i hänsyn. Visst kan det ibland bli lite diskussion om vem som får leka med vad men ganska lite från Flickans sida. För det mesta brukar det vara hon som går mellan två bråkande barn och försöker agera fredssoldat. På dagklubben var vi för första gången, Flickan var där i nästan 2,5 timmar varav hon var ensam lite på en timme. Ledaren berättade att första gångerna blir föräldern där och man följer lite med hur barnet anpassar sig. Efter 45 minuter var det klart att Flickan inte saknade mig, jag fick inte hjälpa till med något, bara ledaren fick göra det och så lekte hon på nöjt. Då jag och Lillgubben var borta saknade hon inte oss ett dugg och allt gick superbra, när det var dags att åka hem blev det gråt att hon inte vill åka hem. Ledaren kommenterade att Flickan var väldigt duktig och inte rädd, hon vågade t.o.m gå med i stora barnens lek, där det fanns en 5-årig pojke som de mindre lär vara lite rädda för. Flickan hade kommenderat honom när han uteslutit en mindre flicka från hans lek, that's my girl! Takes after my mother...

På min arbetsplats gick hon fram till alla och prsenterade sig själv: Minä olen Mathilda. Saisinko minä piirtää? Så satt hon en stund och ritade tills hon gick fram till en arbetskompis och frågade om hon fick komma i famnen och sitta. Där satt hon sedan i en alldeles främmande kvinnas famn och berättade allt mellan himmel och jord och kollegerna var förundrade över hur social och utåtriktad hon är. För jag själv har nog alltid varit mer eller mindre blyg, som barn (bland främmande eller halvbekanta) och ännu som vuxen. Då slog det mig själv också ordentligt. Visst har hon ju alltid varit intresserad av andra människor men att hon verkligen är så där självständig och socialt skicklig bland främmande människor. Jag hoppas att det är bestående och hon förhålls sådan. Ja, det känns att man gjort något rätt i alla fall med hennes uppfostran.

På aabetsplatsen

Idag gjorde vi en utfärd in till centrum och gick och hälsade på på min arbetsplats. Första gången var jag i trafiken ensam med två ungar och en enkelvagn, Manducan hade jag nog med för säkerhets skull, och allt gick riktigt bra. Det var roligt att se arbetskompisar fastän en del inte var på plats. Vi diskuterade lite om när jag tänkt komma tillbaks på jobb, framtida arbetsuppgifter, intressen osv. Jag blev väldigt inspirerad på att studera något nu, tänkte att det skulle kunna vara roligt med någon kurs på öppna universitetet eller så. Tycker en en dags skolning med ämnet barnens sensomotoriska utveckling (Sensomoottori) låter jätte intressant men anmälningen gick ut i förrgår. Äh! Jag har annars också blivit mer och mer intresserad av barnfysioterapi, men gud så svårt det är att komma in på någon utbildning. För att få utbilda dig måste du ha erfarenhet av att jobba med barn och för att du ska få jobba inom barnfysioterapin borde du ha utbildning. What?! Men man ska inte ge upp.

Ungarna var alldeles ivriga över besöket på aabetsplatsen, som Flickan kallade det. Hon berättade om och om igen hur Tinna var på mammas aabetsplats och Tinna jobba med mamma.

På hemvägen somnade Flickan i bussen och vi såg årets första maskrosor.