Bara skit

Det tycks bara bli värre. Jag fattar inte hur ett år kan innehålla så mycket skit som det här året har gjort! Jag orkar inte mera. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och visa mittfingret åt hela världen. Allt oftare är jag på dåligt humör på morgonen och på väg till jobbet i bussen skulle jag vilja knäppa upp volymen på musiken i mina hörlurar. Just de gånger är det någon sorts fuck you world musik som spelar på min Lumia, musik med lite aggre mentalitet. En del dagar har det inte lättat, utan jag har gått omkring och önskat att jag jobbade som en kontorsrotta och inte behövde ha någon slags kontakt med andra människor. Jag skulle bara vilja sura för mig själv. Men nähäpp, i mitt jobb är jag väldigt nära andra människor. I fysiskt nära kontakt, as in hands on the patient, och nära genom konversationer. Största delen av kunderna berättar mycket om deras liv och ibland får man nästan agera psykolog. Och ibland orkar man bara inte, just de där dåliga dagarna. Fast jag annars älskar mitt jobb. Men jag är tydligen begåvad som skådespelerska eftersom ingen märkt något om mitt dåliga humör.

Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.

Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.

Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.

Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.

Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.

Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!

Bilderna hittade jag i min telefon; sjuka barn och den sista bilden visar hur det nuförtiden ser ut i vår säng nästan varje morgon, då minst ett barn tassat dit under natten eller morgonnatten. En liten dyna och täcke (eller filtu, som Lillgubben kallar det) finns kvar som bevis att någon annan förutom mamma och pappa har sovit där. När månne vi får sova hela nätter igen?!

Bestämt

Idag fick jag ett samtal av en dagisföreståndare och hon erbjöd oss två platser på det dagiset som vi önskade. Vilken lättnad!! Jag sa det åt henne också flera gånger i telefonen, hur glada och nöjda vi blev. Hon berättade att hon hade hört av sin personal att de blivit bekanta och nära med våra barn och oss under tiden de evakuerat på vårt (nu kan jag säga gamla) dagis och tyckte som skötarna också att det var rätt att vi fick platserna. När hon berättade om att de kommer att fortsätta evakuera men på ett annat ställe och frågade om det hade varit tal om det, och jag berättade att vi hört om det och att det egentligen passar oss utmärkt eftersom vi bor på gåavstånd blev hon jätteglad och tyckte att det här absolut var menat. Hon lät väldigt trevlig!

De skall göra ett hembesök fastän personalen är bekant från förut och hon uppmanade oss att mjuklanda några dagar ifall vi har möjlighet. Dagiset öppnar 5.8 och min man är på semester ännu den veckan så troligen går de till dagiset för att leka och eventuellt äta i slutet av veckan. Hon tyckte att det kunde vara bra att bekanta barnen med det nya dagiset fastän personalen och majoriteten av barnen är bekanta från förut eftersom platsen är ny för alla. Jag hade lust att berätta om våra erfarenheter på sommardagiset, då platsen var ny för barnen och skötarna samt barnen alldeles obekanta, och ingen mjuklandning hade de där. Men jag sparade henne från mina klagomål.

Men shit så glada vi är! Det känns så mycket tryggare att lämna barnen hos skötarna på det nya dagiset än på det gamla. Alla skötarna som vi talade med om förflyttningsansökan önskade att vi träffas på nytt i höst, och nu förverkligas det, jippii!! Me so happy!

Gjort!

Nu är det gjort, vi ställde oss i kö för inre förflyttning idag. Nu talar jag om dagis igen. Vi har funderat och grubblat över saken, frågat råd och bytt tankar med bekanta och funderat ännu mera. Och så kom vi till det här beslutet. Jag har ju jobb bara fram till jul på min nuvarande arbetsplats, fastän det lite ser ut som om två av de vårdlediga inte tänker komma tillbaks på jobb ännu i januari. Men jag kan ju inte förvänta mig att jag kommer att jobba där om t.ex. ett år eftersom jag inte är fastanställd. Fast jag själv nog skulle stanna där länge, lääänge!! Trivs verkligen superbra, älskar jobbet och arbetskompisarna. Men det som eventuellt fick mig att bli helt övertygad om det här beslutet sist och slutligen var händelserna den här veckan.

Förra veckan var ungarnas första vecka på sommardagiset och de var där bara måndag och tisdag eftersom de båda hade diarré ons-fre. Förra veckan hade de sina egna skötare från sitt eget dagis också där och det var tal om att det varje dag/vecka kommer att vara åtminstone en skötare från varje dagis då det finns barn från respektive dagis på sommardagiset den dagen/veckan. I förrgår, på måndag, när vi kom till dagiset fanns det inte en enda bekant kompis på gården och när jag frågade efter skötarna kom det fram att det inte heller fanns någon skötare från barnens eget dagis. Det kändes ganska vemodigt att lämna barnen där med helt främmande människor, men det hade gått riktigt bra som tur. På tisdag upprepades samma sak och när jag frågade om skötarna alls kommer att vara den här veckan på plats fick jag svaret att båda skötarna är på semester och istället har de en förskoleassistent på plats som kommer att börja jobba på förskolan i höst. Ja just det! Det tröstar ju jättemycket. Inte känner ju barnen henne, hon har ju inte jobbat med dagisbarnen alls.

Så träffade jag en skötare från det andra dagiset, som vi skulle vilja byta till, och hon hade reagerat på samma sak och berättade att det uppenbarligen poängterats att det alltid måste finnas en bekant skötare på plats så barnen skall känna sig trygga. Hon hade då föreslagit att de skulle slå ihop båda grupperna eftersom det är så få barn på sommardagiset den här veckan. Verkligen synd att det andra dagiset råkar vara i den andra gruppen, dvs. i nedre våningen medan våra barn är i övre våningen, eftersom de är bekanta från förr.

Igår letade jag en lång stund omkring på nätet men hittade inte någon förflyttningsansökan men idag råkade jag träffa en annan skötare från det andra dagiset och hon fixade det med sommardagisets föreståndare att vi kom i inre förflyttningskön från och med idag. Så nu hoppas vi att de lediga platserna inte ännu gått.

Det var flera bekanta som argumenterade dagisets läge över personal med att personalen ofta byts på alla dagis, och visst det kan det bra hända men jag tror nog inte att personalen byts så ofta som den bytts på vårt dagis denna vår. Dessutom har ju största delen varit vikarier. Jag frågade även hur situationen är på det andra dagiset och en skötare berättade att de för tillfället har ganska ung personal, men att de är utbildade och engagerade. Personalen har inte bytt så hemskt mycket där på senaste tiden, men fr.o.m hösten kommer en skötare att vara på ett annat ställe en tid. Men jag känner på mig att vi gjort rätt beslut, fastän jag ibland får skuldkänslor när jag tänker på den ena skötaren som kommer att fortsätta på barnens dagis. Sådan är jag bara, fast jag inte tycker hon är något vidare som barnskötare och hon har gjort mycket fel och slarvat sig så tycker jag lite synd om henne...

What to do?!

Äh, vi befinner oss i en knipa. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra med dagis. Situationen var mycket bättre här på våren i några månader då där var en vikarie, som var superbra och initiativ, barnen tyckte massor om henne och saker rullade på bra. Vårfesten kom och därmed fick vi veta att hon inte skulle fortsätta längre på vårt dagis. Ungefär i samma veva fick vi höra att även den andra fastanställda, den enda som har pedagogisk utbildning, skall sluta. Hon jobbar ännu i juli på sommardagiset där våra barn ännu skall gå 3 veckot på, men efter sommarpausen kommer hon inte tillbaka. Dvs. den enda bekanta skötaren som blir kvar är hon, som jag säkert skrivit om tidigare, som inte riktigt sköter sin uppgift. Vi har våra kontakter och fick lite den uppfattningen att just den här personen är orsaken till att de andra byter arbetsplats. Det är helt från rumpan eftersom det troligen inte kommer att ändra, hon har fast anställning och ifall hon inte gör något gravt misstag kommer hon ju inte att få sparken. Och om ingen ny kommer överens med henne så kommer det här att fortsätta. Men sen igen vet vi inte hurdana typer som skall börja jobba på dagis i augusti, det kan ju vara superfina typer som får dagiset att funka och vardagen att rulla på.

Av våra kontakter fick vi också lite info om andra daghems situationer, om köer och sånt. Det andra dagiset som varit i samma utrymmen med vårt nu sedan januari hade iaf då för några veckor sen 2 lediga platser och ingen kö, så ifall situationen ännu är den samma skulle vi kunna ansöka om byte och eventuellt få byta dagis. Problemet är det att det här dagiset befinner sig på en krånglig plats för oss, ifall jag skall åka kollektiv trafik. Men ifall vi skulle skaffa den där cykelkärran jag tjatat om en evighet, skulle jag kunna cykla till dagis och därifrån till jobbet och det skulle inte vara alls illa väg, typ 15-20 min/ sträcka vilket är kortare än med buss. Vintertid skulle det vara buss som gäller ifall vi inte skulle få fixat att vi t.ex. lånar grannarnas bil (de har 2 bilar och sagt att man får låna den andra som de inte använder, men kanske de inte tänkt på dagligt lånande...) Plusset är det att de inte kommer att börja i sina egna utrymmen i augusti eftersom dagiset ännu också är oanvändbart efter fuktskadan, och de kommer att vara i vår grannförort på gåavstånd åtminstone till julen. Det skulle vara perfekt ifall dagiset skulle flytta dit permanent, för då skulle vi få den härliga personalen och ypperligt läge. Med vårt nuvarande dagis skulle jag inte vilja mista läget eftersom jag går till min arbetsplats på några minuter därifrån så jag behöver inte åka åt fel håll först och så behöver barnen inte vara så länge på dagis. Men that's about it, den här våren har nog varit en sådan flopp så vi inte skulle vilja fortsätta där och dessutom är gården ingen vidare bra.

Men vad skall vi göra?! Ska vi ansöka om flytt? Är det viktigare med bra läge eller superbra personal? I vårt nuvarande dagis tycks inte båda förvekligas. För mig börjar personalen verkligen vinna den här kampen, även om det skulle göra vår vardag lite krångligare. Före påsken t.ex. frågade en skötare från det andra dagiset vad vi gör på påsken och efter påsken kom hon och frågade ifall vi hade fått remppan gjord och hur det blev. När vi kommer till dagis och någon från det andra dagiset går förbi stannar de och har en stund att prata med oss och kramar barnen. Det händer aldrig med våra egna skötare. Förra veckan när vårt och det andra dagiset var öppet sista dagen hade vi med oss självbakad rabarberpaj åt hela personalen, både från vårt och det andra dagiset. Vi gav ett gemensamt kort till alla på det andra dagiset där vi tackade för våren och den enorma hjälpen de varit till och hur våra barn tycker om dem och att vi kommer att sakna dem på hösten. Hon som tog emot kortet blev tårögd och kramade om barnen många gånger. Hon fick svälja gråten när hon svarade att de också kommer att sakna oss och uppmanade oss att byta dagis flera gånger när jag nämnde om våra funderingar. Vi förde ett eget kort och en jordgubbsampel åt vår egen skötare (den andra var sjuk så hon får sina gåvor denna vecka) men hon hade inte ännu kommit på morgonen så Flickan hade gett gåvan åt skötaren på dagen. När mannen gick efter barnen och frågade ifall hon hade fått dem svarade hon bara kort och lite surt att hon fått dem. Vilken skillnad alltså! Kanske hon hade läst de andras kort och blev sur. Vi har hört att de inte tyckt om när de andra hjälpt till.

Men är det för sent att ansöka om flytt redan? Bäst skulle det ju vara att barnen kunde börja på nytt ställe genast efter sommarpausen. Fast för oss har det ju ingen skillnad egentligen...

Två och två

Ikväll spenderade vi tid två och två. Pappan och dottern hade tumistid då de gick på ishockeymatch och Lillgubben och jag blev hemma. Vi lekte och busades och hade det roligt. Jag hade tänkt städa och dammsuga men det blev ju inget eftersom Lilleman ville ha all uppmärksamhet när han för en gångs skull var enda barnet. Och för en gångs skull var det roligt att kunna koncentrera sig på bara ett barn. Och dottern hade stortrivats på ishockeymatchen efter första halvlekens milda chock.

Idag fick vi hem barnen påskpynt från dagis. De hade gjort fina kvistar och sått påskgräs i fina "korgar". De tillsammans med kvistarna vi fick och gjorde själv förra veckoslutet blir troligtvis de enda påskpynten vi har hemma i år för vi har lite andra planer för påsken. Mer om det senare. Nu bara en arbetsdag kvar.

Har dygnen blivit kortare?

Det känns som om dygnen skulle plötsligt ha blivit flera timmar kortare. Vi hinner ju inte med något nu för tiden. Jag hämtar barnen från dagis och beroende på vilken tid vi är hemma går vi ut på gården och på länk med hundarna eller så kommer vi raka vägen in och äta middag. Så hinner vi lite umgås och grälas innan det är dags för kvällsrutinerna och sovdags.

Efter vår långa sjukledighet har barnen, speciellt Lillgubben, bara gnällt, gråtit, varit arga och olydiga och skrikit och gormat när vi kommit hem. Det börjar riktigt bra med glada barn som berättar om dagen och vi leker tillsammans men i middagsbordet börjar showen och det håller på ända tills de går och lägger sig. Det känns väldigt tungt att spendera så lite tid med sina barn och den tiden man spenderar med dem är de sura och arga och till slut tappar jag nerverna och tålamodet. Hoppas det går om fort och vi får tillbaka våra glada barn. Flickans trots inbillar jag inte mig att ska försvinna helt och hållet men den yngre känns det väldigt svårt att se så ledsen, arg och på dåligt humör. Han som alltid varit så glad och nöjd. Men månne han inte snart börjar med trotsandet...

Men nu ska jag absolut försöka ta itu med bloggen igen! Den har blivit helt bortglömd. Och så har jag så mycket att berätta och visa. Som t.ex. när vi hade lite time off och var ute tillsammans med mannen förra veckoslutet, i en bar!

Men nu måste jag sova först. Igen. Godnatt.

Snark!

Jag är så trött, så trött. Mina ögon menade inte hållas upp när jag läste godnattsaga åt Flickan och eftersom jag redan tagit bären ur frysen och tinas, så måste jag äta mitt kvällsmål (inga godsaker mera, bara turkisk yoghurt med bär och pikulite, eller litiliti som Flickan säger, socker) och tänkte då samtidigt uppdatera.

Dagen gick bra, på jobbet kom det mycket information på en gång och jag hann bara vara med med en kund, men imorgon borde det vara redan flera och så får jag gå med i bassängen. Lillgubbens dagisdag hade också gått ganska bra och han hade varit omkring 30 min utan pappa i gruppen. Det enda som vi nu igen funderar över är Flickans dagisgrupp, på morgonen hade de igen varit skilt ifrån det andra dagiset i ett nytt rum. Och de som klagat på att hon inte hålls i rummen, klart hon inte gör det när de byter rum varje vecka! Och grupp verkar det som. Men när vi talade med en av de "trevliga" tanterna på eftermiddagen då vi var efter Flickan, berättade hon att de bara varit skilt under samlingen, och att de annars nog är tillsammans. Tanten hade också tagit Flickan med sig ut efter mellanmålet med det andra dagiset. Vi har väl poängterat utevistelsen ganska mycket tror jag... Jag vet inte varför Fenix-barnen inte gick ut efter mellanmålet, men när vi var efter Flickan såg jag nog några från hennes grupp så i något skede har de gått ut i varje fall.

När vi kom hem var det fullt upp. Vi måste byta och tvätta lakan och bada madrasserna och sängkläderna och gosedjuren i bastun efter maskbehandlingen och dammsuga och torka hela övre våningen. Så var det matlagning, middag, butiksbesök, bastubad och kvällsmål som gällde och så var det läggdags redan. Sjukt hur snabbt en dag kan gå. Bättre än det här orkar jag inte leverera idag. Godnatt!

Just vad vi önskade

Voj jessus ändå! Nu när vi äntligen börjar komma ur vattenkoppsmyren får vi hem en lapp från dagiset där det rekommenderas att alla familjer äter en maskkur eftersom många barn drabbats av springmask. Huj usch fy! Jag är verkligen inte rädd för några kräk som t.ex. spindlar, getingar, skalbaggar eller dyligt men det är något ytterst äckligt och motbjudande med såna som invaderar min kropp. T.ex. fästingar kan jag inte tåla, jag har lärt mig att acceptera att de attackerar hundarna och vi plockar bort dem men när jag förra sommaren hade en liten fästing fastsugen i mitt lår fick jag såna äckelrysningar att det inte är sant. Nu går jag och inbillar mig hela tiden att det är något som kravlar sig ur min rumpa. Huuu!

För övrigt har det gått bra på dagis. Igår åt Flickan mellanmål efter dagsvilan innan mannen gick efter henne och idag blev det oväntat en lite längre dag för henne när mannen kunde åka efter henne först lite före fyra, då hade barnen gått ut på gården och leken var i full gång. Hon har sovit omkring en timme och insomnandet har varit lite svårt men en av de snälla dagistanterna från det andra dagiset har paijat henne lite så hon somnat. Hon äter precis som hemma (=dåligt) och de hade bytt sittplatser så hon nu sitter bredvid dagistanten så hon kan bli påminnd och lite hjälpt ibland.

Man borde säkert inte säga så här men vi väntar med skräck på den dagen det andra dagiset flyttar tillbaks till sina egna utrymmen. Då är det bara Flickans egenvårdare som tar hand om de stora barnen och jag är nästan säker på att hon är just en sådan tant som tappar nerverna och tejpar fast Flickan i stolen och tvångsmatar henne eller ställer henne ensam i ett hörn för att äta. (Ta det med en nypa salt) Hoppas vi har fel, men vi har för oss att hon inte gillar Flickan allt för mycket, det känns som att hon tycker att Flickan är för livlig och sprallig. Idag hade hon klagat på att Flickan går ut ur deras rum på egen hand medan de andra tanterna tycker det är bra att hon inte är rädd och att hon är modig och utåtriktad. Visst kan det vara ett problem om någon ofta vandrar i väg på fel ställen, men så olika kan man se på saker. Och dessutom flyttades en av Flickans bästa vänner (kan man säga så i den där åldern) mitt i allt till de småas grupp och det tyckte både vi och den andra flickans föräldrar var jättedumt. Den andra flickan tycker massor om Flickan och när de är ute samtidigt leker de tillsammans och ifall de möts på korridoren springer Flickan till henne och kramar om henne. De har 10 mån åldersskillnad och då hoppade den andra flickan från stora barnens grupp över mellanstoras grupp till de småas grupp där Lillgubben är. Jag tycker grupperna är lite konstigt uppbyggda, vet inte riktigt hur de har bestämt dem, för i storas grupp finns det såna som fyller 3 i år och äldre och i småas grupp fyller alla väl 2 i år så vad blir kvar i mellanstoras grupp? Om man skulle dela upp dem åldersmässigt tycker jag att under 2-åringar, 2-3 åringar och 4-5 åringar skulle låta logiskt men jag är igen bara en intetvetande hemmamamma...

Det har blivit ganska mycket dagis nu den senaste tiden och kommer kanske ännu att göra det en tid framöver, men jag försöker skriva om annat också. Ämnet är bara nu så på tapeten här hos oss och det att vi är (lite) oroliga över hur det kommer att funka från personalens sida får mig att grubbla över saken ännu mera. Försök stå ut!

Helt ensam

Idag har Flickan varit på dagis helt ensam, duktiga flickan. Mannen förde henne dit på morgonen och hon hade genast sprungit i väg till sina lekar. Han talade med skötarna (det andra dagisets skötare) och kom tillbaka till dagiset lite efter tolv då barnen sover middagsvila. De hade rekommenderat att han inte visar sig innan vilan, utan kommer för säkerhets skull ifall det skulle bli mycket gråt. Efter halv ett skickade de honom i väg och ba honom komma tillbaks så att han är på plats då vilan tar slut. Han kom hem och äta emellan och åkte efter Flickan.

Allt hade gått bra enligt skötarna, hon hade ätit som normalt och somnat kl. 12.40 så ganska bra hade hon somnat. Hemma kan hon ju vara vaken i flere timmar innan hon somnar, om man vill att hon skall sova och inte låter henne komma bort från rummet efter en tid. När hon kom hem var hon en glad och pigg liten tjej. Hela kvällen gick egentligen superbra, utan några större gräl eller trotsanfall.

Bättre

Som tur var det en bättre dag idag på dagis. Barnen fick gå ut på gården, fast först efter att de andra barnen först gått ut en stund tidigare. Det här förklarades åt mig på ett hembesök med att våra barn skall kunna ha en lugn stund med deras egenvårdare och bekanta sig med henne och lära sig att det är henne de kan vända sig till ifall de har något på hjärtat. Till rummet hade det dykt upp lite pussel och memoryspel och dylikt så det går nog mot det bättre.

Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.

Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.

På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.

När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.

Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.

Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...

Inte så bra på dagis idag

Idag for jag ensam med Flickan till dagis, mannen blev hemma med Lillgubben. Först hade vi tänkt att jag skulle ha lämnat Flickan till en stund ensam medan mannen skulle en sväng till jobbet men sen bestämde vi oss att jag blir där hela dagen och vi åkte sedan hem efter lunch för att vila hemma medan mannen åkte på jobb till eftermiddagen. Det här visade sig vara ett mycket bra beslut eftersom det var ganska kaotiskt på dagiset. Nu hade allt ändrats totalt, barnen hade blivit delade i nya grupper; de små-, mellanstora- och stora barnen och det var både våra dagisbarn och det andra dagisets barn, som är inhysta där pga. fuktskador på eget daghem, i grupperna. Det var alltså mycket större grupper än förra veckan och väldigt stökigt. Kanske det fungerade bra i de mindre barns grupper, jag vet inte eftersom jag bara var med stora barnen där Flickan var, men i Flickans grupp var dagen nog den sämsta hittills tycker jag.

Det andra dagisets barn och skötare (2 st) hade ju en rutin från förr och gjorde det vad de normalt gör och dem måste jag nog ge erkännande för för de försökte verkligen ta Fenix-barnen med i lekarna och pysselstunderna, så länge de var tillsammans.

Det första jag inte fattar mig på är det att när det andra dagiset gick ut på morgonen fick inte vårt dagis gå med ut utan de måste bli inne "och leka med deras skötare". Så här uttrycktes det bokstavligen. Och så var alla överenergiska barn "inlåsta" på ett rum med minimalt med leksaker eller underhållning. Varför kunde de inte få gå ut, lika kan de ju leka och bekanta sig där.

Det andra jag inte fattar är att så fort de andra gått ut var det barnen och jag, en annan mamma och en mormor i rummet. Det var vi mammor och mormor som vaktade barnen och hade ansvar för att de skulle vara underhållna och inte ta livet av sig själv eller varandra. Deras egenskötare och därmed den enda skötaren i deras egna grupp (sen när andra dagiset åkt tillbaks till sina egna utrummen) var någon annanstans hela tiden. Ibland kom hon insvävande i rummet och pratade något för sig själv och så hördes ett jag måste... och så försvann hon igen. Ibland kunde hon komma in mitt i ett bråk om leksaker, och fast jag inte försöker favorisera mina egna barn, så tycker jag att hon var lite orättvis eftersom hon inte hade sett hela situationen och visste inte alls hur grälet hade uppstått, och så kommer hon och kommenderar mitt barn att ge den leksak, hon först haft och lekt med i lugn och ro tills ett annat barn bestämt sig för att han skall ta leksaken fast med våld av henne, åt det andra barnet. Mormorn som var på plats var en pensionerad barnträdgårdslärare och jag diskuterade mycket med henne, hon verkade också mycket orolig och kritiserade sättet att lämna barnen alldeles för sig själva. Vad om vi inte skulle ha varit på plats? Skulle barnen ha fått vara alldeles ensamma, springa fritt fram i korridoren och de olika rummen och härja på hur de vill?! Helt otroligt!

När det började gå alldeles för vildt till frågade jag barnen ifall de vill rita och så sökte vi i lådor och hyllor efter papper och pennor, som vi till slut lyckligtvis hittade. Efter det satt barnen en god stund och ritade alldeles i lugn och ro tills springandet igen började. I något skede försökte mormorn och jag få barnen att lugna ner sig och sjunga något. Men deras skötare gjorde alltså inget för att få barnen att koncentrera sig på annat än att springa och härja (för att de inte fick gå ut), hon var inte ens närvarande!

Det tredje jag inte fattar är varför barnen måste byta rum. Förra veckan var vi i ett annat rum dit alla leksaker hämtades på fredag och idag var vi i ett helt annat rum med verkligen lite leksaker. Mormorn hade hämtat med sig mjukisdjur och tygbitar och papplådor så barnen kunde leka med dem, men annars fanns det lite leksakskärl och några småbilar att leka med.

Det fjärde jag inte fattar är att skötaren inte tyckte det var tillräckligt viktigt att infinna sig på samma plats som barnen och göra sitt jobb, men vid lunch var hon så ivrig att kommendera och påpeka saker och ting (vad jag tycker var lite i onödan). T.ex. tyckte hon att det var alldeles totalt fel och dåligt betéende när Flickan ställde sitt mjölkglas bredvid den bredvidsittande flickans mjölkglas. Skötaren kom upprepade gånger och flyttade glaset längre bort och hotade redan med att Flickan måste byta plats eller att hon inte får något mjölkglas imorgon ifall hon inte låter glaset vara på sin plats och låter den andra flickan äta i fred. Och jag tycker inte att den andra flickan blev alls störd, jag satt mitt emot dem och såg allt och fattar inte hur det var så hemskt ifall mjölkglasen stod bredvid varann på bordet. Men kanske jag bara är en vanlig hemmamamma (inte så länge mera) som inte förstår sig på goda fasoner.

Jag framförde min önskan om att barnen skulle få gå ut imorgon och vi får se hurdan dagen blir. Ursprungligen hade vi ju tänkt att mannen för Flickan och åker på jobb nästan genast och jag skulle föra Lillgubben och vaktas till bekanta och åka till dagis till lunch/middagsvilan, men när jag berättade hurdant det var idag tyckte mannen att jag borde åka dit på morgonen och stanna ännu en hel dag med Flickan. Kanske det är bäst så vi ser hur det utvecklas, kanske det är mycket bättre imorgon. Men det som vi blev och undra över med mormorn är att borde man ta upp det här med någon, göra ett klagomål eller liknande. Vi hoppas ju att det bara är början som är trög för alla, men man skulle ju nog ändå hoppas att det alltid fanns någon vuxen (anställd) med barnen, fastän det är trögt till en början. De måste ju få mera personal dit!

Ja, dagen var nog verkligen inte bra tycker jag. Jag blev riktigt deppig när vi talade om klubben som Flickan gick på på hösten och när jag började tänka på allt som de gjorde där och hur härligt engagerad ledaren var. Flickan fattade också omtycke för henne från första sekund och vi saknar nog henne så!

Vattenkoppor, the sequel

I morse när Lillgubben klädde pyjamasen av sig i vår säng såg jag att han hade en ganska stor nippa på ryggen. Andra nippor syntes inte förutom en mycket mycket ljus en, som kunde vara helt inbillad eller också en riktig nippa. Under dagen kollade vi ofta på hans kropp och det började dyka upp flera nippor. På kvällen var det klart att han hade vattenkoppor. Han kändes lite varm men hade ändå inte feber (37,5) och så har han hostat en del. Det gjorde Flickan också då hon hade vattkoppor. På kvällen var han lite ynklig och satt mycket i famnen, vi gick i duschen där han var i min famn och lutade med huvudet mot mitt bröst och såg sovfärdig ut. Han somnade som normalt lätt men få se vad natten hämtar med sig. Det enda bara att salvan som vi har får man inte använda på barn under 2 år så vi vågade inte smörja in Lillgubben. Kanske vi ringer läkaren imorgon och frågar om man får använda salvan eller får något annat via telefonrecept (läste på flera ställen på nätet att man oftast inte vill ha vattenkoppsmittade i väntrummen och smitta andra, men vet inte sen om det är sant).

Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.

Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.

Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.

Dag tre

Idag kom den första gråten. Det var Flickan som grät.
På morgonen gick vi ut på gården, de små gick in efter en dryg halvtimme medan de större ännu blev ute. Jag gick in med Lillgubben och Flickan blev glatt ute och leka, hon meddelade mig Nå jo, Tinna kan bli ute och leka med andra stora barnen! Lite före lunchdags kom de stora också in och dagiset fick en leksaksleverans från ett annat dagis, det var som julafton för barnen.

Vi åt lunch och efter det var det meningen att pröva dagsvilan. Största delen av barnen gick hem redan efter lunch men några blev på vilan. Ett syskonpar, varav den yngre är ungefär 1,5 år, blev för första gången ensamma, utan förälder, på dagiset hela dagen och den mindre var så ynklig vid vilan. Hon bara grät och grät stackaren. Hela dagen gick hon och frågade efter mamma, pappa eller sin storebror då de var på olika ställen. Fick verkligen ont i hjärtat och var väldigt tacksam över att jag kunnat fixa med jobbet så att jag inte behöver lämna barnen ensamma ännu nästa måndag.

Ingen lyckades somna under vilan och den lilla flickan bara grät hysteriskt. Lillgubben var väldigt trött och skulle kanske ha somnat ifall han fått vara i fred (våra båda barn är vana att somna ensamma, utan att någon är i samma rum) men Flickan tjatade att hon inte vill sova. Efter en tid, när hon blivit uppmanad att stanna i säng, blev hon riktigt ledsen och började gråta. Hon ville inte sova där utan ville gå hem och sova, sade hon. Så vi bestämde oss för att åka hem och sova och förbereda Flickan under veckoslutet att sova dagssömn på dagis på måndag istället. Hon brukar ju behöva förvarning så det inte blir skrik och gnäll, så kanske vilan kom lite för plötsligt åt henne.

Andra dagen

Även andra dagen av dagisinlärning gick bra, idag var vi lite längre och åt lunch där. Annars gick det ganska lika till som igår, för det mesta spenderade vi tid i lek- och sovrummet där barnen fick leka. De äldre barnen började bli rastlösa och sprang omkring och hoppade på Fatboy-dynor så det började se lite farligt ut. Som tur skall vi gå ut på gården imorgon, Flickan (och de andra äldre barnen) behöver nog verkligen den där stunden ute då hon får härja av sig. Lillgubben gjorde lite närmare bekantskap med en några månader äldre flicka, som tyckte väldigt mycket om att paija honom och borsta hans hår med en dockborste. Så gick han också flera gånger till sin egenskötare, klev antingen upp i famnen eller gick bara och log och pratade med henne och efter det sprang han och kramade hårt om mig. Det här var ett nytt fenomen vilket han inte gjorde ännu igår. Han gjorde det nämligen hela dagen igenom, efter att han varit en sväng någonstans kastade han sig hårt runt min hals och kramade.

Det som jag nu efter två dagar kan konstatera att är dåligt med att börja på ett alldeles nytt, nyligen öppnat dagis, är det att de inte har alla saker och rutiner ännu. Leksakerna de har är kanske riktade till lite mindre barn förutom barbiedockorna, vilka Flickan inte tycks riktigt vilja leka med. De har t.ex. ännu inga böcker, inga pennor eller papper och bara några "baby"pussel. Jag vet inte hur det är på dagis, ifall barnen får leka/göra vad de vill när de vill eller har de utnämnda lekstunder, lässtunder, ritstunder osv. På klubben fick de nästan själv välja och bestämma vad de ville göra och när, och de hade väldigt mångsidigt program, hoppas att det på dagiset också blir lika kreativt. Flickan njöt i varje fall av att få sjunga och spela, läsa, baka, modellera, rita, måla med vatten- och fingerfärger, klippa och limma och riva och skrutta osv. Plus att leka då förstås.

Flera frågor jag ställt angående hur de gör eller sköter något har jag fått svaret Jag vet inte hur det sköts här men där jag tidigare jobbade... Visst, det är säkert lite kaotiskt att börja på ett alldeles nytt ställe där inget är färdigt, men då borde ju personalen göra upp egna rutiner och vanor, så allt skall börja löpa. Nog har de ju erfarenhet från de tidigare arbetsplatserna och nu har de ju chansen att göra så att allt löper på så smidigt som möjligt. Men det blir nog säkert bättre hela tiden

Bekantningen

Första dagen på dagiset gick bra, det var inga som helst problem, förutom med att få Flickan hem förstås. När vi kom dit blev vi välkomnade av personalen, jag är själv ännu lite virrig med vem som kommer att jobba med barnen och vem sköter administrativa ärenden och hoppar in då det behövs osv. Dessutom är ett annat daghem inhyst i samma utrymmen en månad framöver så de samarbetar med de andra dagis"tanterna". Tills dess borde ännu en barnskötare börja där.

Barnen fick välja sin egen knagg där deras namn skrevs på en tejpbit (det ska bli fina namnskyltar med bild senare) och efter att vi fått ytterkläderna av oss gick vi på wc där barnen fick egna pottor. Så gick vi lite runt och kollade på utrymmen och barnen fick leka i lek- och sovrummet. Lillgubben lekte fint för sig själv och tittade nyfiket runt, han sprang ut i korridoren och i de andra rummen genast min/vår uppmärksamhet var på annat håll. Till en början såg det lite dåligt ut, att Flickan skulle vara helt klart den äldsta, de andra barnen var mellan 1 och 2 år, och inte ha någon jämngammal kamrat. Men som tur kom först en flicka som var 3, snart ett syskonpar som var 3 och 5 år och just innan vi skulle börja göra oss klara för hemfärd en pojke som riktigt snart skall fylla 3, många lekkamrater så att säga! Och så börjar en del barn mjuklanda först nästa vecka också.

Mannen var med ungefär en timme innan han åkte på jobb och vi andra var 2 timmar på dagiset och åkte hem för att äta och sova. Vi åkte just några minuter för sent eftersom Lillgubben hann somna just då vi svängde in på vår hemväg och då fick jag inte honom mera vaken. Han blev och sova i vagnen men sov inte länge, vilket jag visste. Så nu kommer han att vara sur på kvällen och kanske somna en stund i bilen.

Det var ett riktigt fint daghem, lite sjukhusaktigt med de långa korridorerna men annars påminnde det nog inte om ett sjukhus längre. De hade de finaste barnstolar, Trioli som Eero Aarnio designat,



Bild lånad från EeroAarnio.

som jag själv också drömt om till barnrummet, och som ungarna tyckte var roliga att leka med. Gården gjorde vi inte närmare bekantskap med än, såg den bara genom fönstret. Allt var ännu lite öppet och oklart eftersom personalen bekantat sig med dagiset i morse kl. 8 och de inte fått beställa alla saker på förra årets sida. Men nog ska det bli bra, tror jag.

Imorgon

Imorgon börjar den, dagisinlärningen. Iik, jag spänner kanske lite, vet inte riktigt vad jag skall förvänta mig. Det jag är nästan säker på är att Flickan klarar det galant men jag är nervös och t.o.m lite ledsen över att Lillgubben måste börja dagis redan nu, skulle gärna ha haft honom hemma till nästa höst. Jag har nu och då haft ångestfyllda tankar av dagisstarten, men nu är jag nog ändå ivrig och för det mest positivt inställd till det. Kl. 9.00 skall vi befinna oss på dagiset, hela familjen åker dit så att mannen också vet var och hurdant stället är. Jag sköter ändå dagisinlärningen då mannen är på jobb.

Dagvårdsplatserna

Dagens absolut bästa nyhet:

Vi fick dagvårdsplatser åt barnen från det dagiset som vi önskade, det som öppnar nu i årskiftet alldeles nära min arbetsplats. I samma grupp dessutom, jag var lite rädd att de hamnar i olika grupper eftersom Flickan fyller 3 i januari.

Eftersom dagiset inte fanns att välja från de färdiga alternativen (1-5) på blanketten (man måste nämna det i tilläggsuppgifter-rutan) så vet jag inte på vilken plats daghemmet skulle ha varit på vår lista. Men troligen som första daghemmet, nu hade vi ju 2 gruppfamiljedaghem som nr. 1 och 2.

Men oj, oj vad jag är glad nu! Vilken stor lättnad! Jag oroade mig redan hela veckoslutet när vi inte på fredag hade fått något besked om platserna och när jag talade med en annan mamma från samma område, som lite oförväntat skall börja jobba i januari och som inte har hunnit ansöka om någon plats åt hennes 1-åring. Hon hade talat i telefon med den där samma föreståndaren som jag har talat med, och då hade föreståndaren inte sagt något om det här nya daghemmet och så hade hon kort sagt att det finns 2 lediga platser i Helsingfors, en i Malmgård och en i Landbo (Sibbo). Det skulle ju ha varit hejsan, att åka buss med ungarna via Östra Centrum (antar att alla Södra Sibbo-bussar åker den vägen) till Sibbo och ensam tillbaks till Kottby på jobb och samma väg hem på eftermiddagen.

Time ran out

Jaha, så var november slut och inget vet vi ännu heller om barnens dagvårdsplatser. Senast jag talade med den där föreståndaren sa hon ju att de under novembermånad skulle informera oss om platserna men näpp, det gjorde de inte. Senast nästa fredag måste de utvisa någon plats åt våra barn och vi håller tummar och tår för att den nya enheten öppnas. Jag sökte lite runt på nätet och hittade förutom Helsingfors stads protokoll över ett sammanträde och en föredragningslista, en artikel om att Helsingfors stad fått pengar så den nya enheten skall kunna öppnas och några arbetsannonser som ansökningstiden redan gått ut på, och på dem stod det att arbetet skulle börja 1.1.2013, så hopp finns.

Inga dagvårdsplatser än

Fick idag ett samtal av en föreståndare på ett daghem vi satt som ett alternativ. Jag vet inte är det hon som koordinerar dagisansökningarna och -platserna, men henne har jag alltid talat med när det varit fråga om dagvårdsplatser. Hon berättade att inget av gruppfamiljedagvårdsplatserna kommer att ha lediga platser fr.o.m årsskiftet och inte heller något av daghemmen vi satt som alternativ. Ifall inte någon familj t.ex. flyttar plötsligt till ett annat område. De hade haft möte förra veckan men hon visste ännu heller inte om den nya enheten, jag fick höra om då vi började undersöka olika alternativ för dagvård. Det skall alltså eventuellt öppnas en ny enhet, ett daghem, vid Forsby sjukhus och det nämnde vi på ansökningsblanketterna att vi är även intresserade av det dagiset. Men de vet alltså ännu heller inte om det öppnas vid årsskiftet eller när. Det är vårt sista hopp nu. Vi önskar och hoppas och ber att enheten skulle öppnas, så vi inte skulle behöva rouda våra barn till andra sidan stan.

Hon sa det samma, som hon och alla andra jag talat med sagt varje gång, igen. Att det är så svårt att få dagvårdsplats vid årsskiftet eller på våren. Att på hösten skulle det vara så mycket lättare. Jo, det förstår jag, men borde man planera när man skaffar barn med tanke på när och i vilken ålder man vill att de ska börja dagis?! Att om vi skulle vilja att Lillgubben börjar dagis som 1 år och 3 månader så borde vi ha skaffat honom antingen 5 månader tidigare eller 7 månader senare... Och jag skulle inte vilja något mera än att ge honom också möjligheten att vara hemma en längre tid som Flickan haft, men när det inte är ekonomiskt möjligt just nu. Jag har varit hemma i 3 år, varav jag har jobbat deltid 8 månader så det har inte blivit så hemskt mycket besparningar under den tiden. Men om det vore möjligt skulle jag gärna sköta Lillgubben hemma ännu en tid, t.ex. till nästa höst då det skulle vara lättare att få den där jäkla dagvårdsplatsen!!

Jag vet att Flickan behöver något annat än det jag/vi har att erbjuda, hon behöver vara med jämnåriga, med andra barn som hon får leka med och öva sina sociala talanger mm., så ifall vi skulle fortsätta hemma skulle vi måsta hitta på något åt henne till resten av veckan eftersom hennes klubb bara är måndagar och onsdagar. Men Lillgubben behöver ännu inte något desto mera, han är nöjd här hemma och får allt han behöver när vi går ut på gården eller i parken, går på musiklek och leker och spenderar tid tillsammans här hemma. Han skulle dessutom säkert njuta av att få vara bara han och jag, eller han och pappa. Om han vaknar så att Flickan ännu sover dagssömn är han alldeles annorlunda, man ser hur han njuter av att få leka precis hur han vill med vad han vill utan att någon kommer imellan, drar leksaker från händerna, bankar till eller är annars bara högljudd. Han rotar i leksakslådan, byter leksak, bygger med duplona och trivs hur bra som helst för sig själv. Eller så leker vi tillsammans och han bara lyser upp och ler när han får mammas odelbara uppmärksamhet.

Tillbaks till telefonsamtalet: Daghemsföreståndaren lovade nog att det inte är en möjlighet att ena barnet skulle hamna t.ex. till Gräsviken och andra till Nordsjö, som vi fasat för. Inte områden, men det att barnen skulle hamna på olika daghem på olika områden. Men nog blir det ganska svårt för mig att föra och hämta, speciellt föra, barnen med kollektivtrafik ifall det blir lite ens längre. Ifall jag skulle fortsätta i Kampen där jag jobbat tidigare skulle jag ju kunna droppa kidsen någon annastans på vägen men nu skall jag börja jobba i Kottby, alldeles nära Forsby sjukhus. Det skulle faktiskt vara bara en busshållplats längre än daghemmet vid Forsby sjukhus, så vi håller verkligen tummarna och tårna för att det skulle lyckas.

Inom novembermånad skulle det bli klarhet på saken och senast en månad innan vårdbehovet skulle de ge ett svar om dagvårdsplatsen. Jag tror vi börjar kolla på privata dagvårdsplatser på allvar redan nu, för säkerhets skull.