Bara skit

Det tycks bara bli värre. Jag fattar inte hur ett år kan innehålla så mycket skit som det här året har gjort! Jag orkar inte mera. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och visa mittfingret åt hela världen. Allt oftare är jag på dåligt humör på morgonen och på väg till jobbet i bussen skulle jag vilja knäppa upp volymen på musiken i mina hörlurar. Just de gånger är det någon sorts fuck you world musik som spelar på min Lumia, musik med lite aggre mentalitet. En del dagar har det inte lättat, utan jag har gått omkring och önskat att jag jobbade som en kontorsrotta och inte behövde ha någon slags kontakt med andra människor. Jag skulle bara vilja sura för mig själv. Men nähäpp, i mitt jobb är jag väldigt nära andra människor. I fysiskt nära kontakt, as in hands on the patient, och nära genom konversationer. Största delen av kunderna berättar mycket om deras liv och ibland får man nästan agera psykolog. Och ibland orkar man bara inte, just de där dåliga dagarna. Fast jag annars älskar mitt jobb. Men jag är tydligen begåvad som skådespelerska eftersom ingen märkt något om mitt dåliga humör.

Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.

Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.

Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.

Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.

Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.

Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!

Bilderna hittade jag i min telefon; sjuka barn och den sista bilden visar hur det nuförtiden ser ut i vår säng nästan varje morgon, då minst ett barn tassat dit under natten eller morgonnatten. En liten dyna och täcke (eller filtu, som Lillgubben kallar det) finns kvar som bevis att någon annan förutom mamma och pappa har sovit där. När månne vi får sova hela nätter igen?!

Min tid?

Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.

Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.

Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...

Natti natti!

Pyjamasdagen

Idag har vi hängt i pyjamas hela dagen. Eller tja, jag hade nog ordentliga kläder på mig när vi var till matbutiken och apoteket, men ungarna klädde bara ytterkläder på pyjamasarna.

På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.

Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.

Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...

Två och två

Ikväll spenderade vi tid två och två. Pappan och dottern hade tumistid då de gick på ishockeymatch och Lillgubben och jag blev hemma. Vi lekte och busades och hade det roligt. Jag hade tänkt städa och dammsuga men det blev ju inget eftersom Lilleman ville ha all uppmärksamhet när han för en gångs skull var enda barnet. Och för en gångs skull var det roligt att kunna koncentrera sig på bara ett barn. Och dottern hade stortrivats på ishockeymatchen efter första halvlekens milda chock.

Idag fick vi hem barnen påskpynt från dagis. De hade gjort fina kvistar och sått påskgräs i fina "korgar". De tillsammans med kvistarna vi fick och gjorde själv förra veckoslutet blir troligtvis de enda påskpynten vi har hemma i år för vi har lite andra planer för påsken. Mer om det senare. Nu bara en arbetsdag kvar.

Ont om tid

Igen är jag i den här situationen, då jag inte hinner göra annat än föra barn på dagis (efter att ha stått ute i kylan och frusit rumpan av mig när bussarna är supersena), jobba, hämta barn från dagis, vistas ute, laga mat, tvätta kläder, lägga barn och gå själv och sova. Jag har haft några lite längre arbetsdagar då jag varit på första hjälpkurs och vi haft vattenräddningsskolning på jobbet. Så har vi haft bankärenden mm. att sköta på eftermiddagarna så det känns att några veckor bara har försvunnit någonstans. Jag ska försöka aktivera mig igen, tycker det är synd att jag inte har något uppskrivet åt mig själv. Jag brukar nämligen skriva om största delen här, så bloggen fungerar som en dagbok för mig själv. Då vi var hos läkaren t.ex. kunde jag bara kolla upp från bloggen när vi varit sjuka (det var en och annan gång). Men nu skall jag gå och lägga mig, igen, för att börja allt om på nytt imorgon, igen. Godnatt!

Storätaren

Hur rymms det så mycket mat i en så liten pojke?! Lillgubben åt en lätt middag idag, han stoppade i sig 2 ugnspotatisar med tzatsiki som innehöll väldigt mycket vitlök (min stoppa flunsan-kampanj fortsätter!), tyckte t.o.m själv att den var på gränsen till för stark men han ville bara ha mera. Flickan spottade ut det hon smakade. Förutom potatisarna åt den mindre filuren 7 maletköttbiffar, sju!!! Jag åt knappa 3. Han har tydligen blivit frisk igen när maten smakar, då han var sjuk hade han ingen aptit och det om något är oroväckande hos Lillgubben. Men vad ska vi på riktigt göra sen när han är tonårig? Inte har vi ju råd att mata honom sen längre.

Måste ännu säga att det var helt sjukt god mat jag lagade idag. Jag har tyckt att vi hamnat lite i en tråkig och trist cirkel då det kommer till mat, att vi alltid har samma maträtter och det smakar ungefär lika varje gång. Jag gjorde tzatsikin lite tidigare och fick för mig att göra ugnspotatis med den och när maletköttet råkade vara på -30% i mataffären (jag tycker det inte är alls nolot att köpa mat på rea) tänkte jag göra köttbullar med medelhavssmaker. Det blev maletköttbiffar eftersom de var lättare att forma och det blev mindre jobb. Biffarna blev helt supergoda med lite grekiska kryddor och örter, fetaost, gräddfil mm. och till dem gjorde jag en tomatsås med örter. Mina köttbullar/maletköttbiffar har aldrig lyckats lika bra tidigare, ofta har de blivit lite torra eller hårda och så har de smakat skorpsmula (fast en del säger att man inte behöver använda dem alls) men nu var de riktigt saftiga med mycket bra konsistens och smaken var helt härlig, tycker jag. Omakehu haisee, skulle man säga på finska. Nu är det slut på självprisandet!

Långa dagar

Det har varit långa dagar här på senaste tiden. På veckoslutet var mannen på vift (för övrigt var jag också det på lördag men kom hem till natten), då han for i väg på lördag förmiddag och kom hem på söndagkväll och tidigt på måndagmorgon före vi andra ens hade vaknat åkte han på arbetsresa och så skall vi vara på tremis hela långa veckan med barnen, ifall inte ett under sker.

De här två dagarna skulle ha gått riktigt bra ifall vi inte skule ha haft så mycket program. Vi brukar ju ha simning på måndagar och eftersom mannen undantagsvis lämnade bilen åt mig så var det meningen att efter jag slutat jobba hämta barnen till min arbetspats och äta och åka direkt och simma. Planen var bra, men så var det en annan bil som hade fastnat i en brant backe mitt på vägen tvärledes i en snödriva med bakhjulen samtidigt som framhjulen bara slirade på den hala vägen. Där stod vi och väntade i 20 minuter och var försenade från simningen. Det kunde inte ens diskuteras om att inte åka och simma, för det blev sådant skrik av det. Efter simningen tog det en ganska lång stund att få sig själv och båda ungarna tvättade, påklädda och inpackade i bilen. Hemma var vi halv åtta och då fick jag börja göra barnen i ordning för läggdags. Idag hade jag tid hos munhygienisten på andra sidan stan så resorna tog en evighet. Vi hade barnens fammo och sköta barnen under tiden och jag var borta i dryga 3 timmar och när jag kom hem fick jag börja med kvällsrutinerna igen.

Mat har jag inte hunnit laga på 2 dagar och till butiken har vi inte heller hunnit sedan fredag (på söndag köpte jag bröd och mamma hämtade lite mat till oss då hon var på besök). Hemmet är huller om buller och smutskädshögen bara växer och bordet blir inte alltid torkat när jag måste rusa efter något barn mitt i städningen eller liknande. Som tur har vi haft hemma allt så vi klarat oss. Men nog är det ganska tungt att vara ensam med barnen. Allt tar enormt mycket längre tid, och nu har jag inte all tid på mig utan måste vara på jobb en viss tid osv. Hoppas resten av veckan är lite chilligare!