Gnäll gnäll gnäll

Oj suck, får jag gnälla riktigt ordentligt nu? Gör jag förresten något annat nu för tiden?

Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.

På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.

Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!

Med fågeln

Då vi var på den där Hobby Hall greijen kunde man bli fotad med en Angry Bird om man ville. Och det ville ju Flickan förstås. Jag förväntade mig kanske lite tårar eller ängslighet när fågeln kom bredvid henne men hon klarade det hela väldigt fint. Lite styv är hon på bilden, men nog skrattade hon och klappade t.o.m. fågeln.

Fattar inte hur spelet gjort ett sådant intryck på henne, fast ingen av oss här hemma har det och Flickan har egentligen bara spelat det hos grannarna ibland. Men ändå är det så pop. Det är en orsak varför vi tänkte skaffa den där Childpaden åt henne, för där finns Angry Birds spelet (och så är hon, och lillebrodern också, så väldigt intresserad av våra datorer som vi inte låter henne leka med att jag tror hon blir alldeles till sig av att få en egen). Men så måste vi ju såklart se till att hon inte spelar hela tiden, bara nu och då, måttligt. Och så kunde det eventuellt vara en sak som vi kunde ha som belöning åt henne (eller som "straff" att inte få spela/använda paden) av gott betéende. Jaja, hur var det nu igen med att vara förälder, att muta och hota...

Snorungar

Idag har vi haft en hemmadag, dvs. det blev ingen klubb för Flickan och inget sim för hela familjen. Båda barnen är rätt så snoriga ännu och båda två hostar när de sover. Annars stör inte hostan, och de brukar inte hosta så mycket då de är vakna, men att den alltid ska förstöra sömnen! Så brukar det ju vara med mig också, att hostan håller en vaken och man börjar hosta mitt i natten men inte dagtid då man är vaken. Vi kollar läget imorgon, ifall det blir någon musiklek eller inte.

Någon innedag klarar vi nog inte av, vi tappar nerverna och Flickan blir omöjlig. Hur skall man komma ihåg att låta henne skrika ut, bli arg och få kina med en?! Och inte säga till om det, försöka få henne att sluta, bli tystare och lyda genast. Visst, i vissa fall är det nödvändigt att kunna ha kontroll över den lilla trotsaren och man borde väl lära barnet att inte tappa nerverna totalt av någon pytteliten, obefintlig sak, men då det inte är så noga, man har tid och ork och tålamod. Ja, då kunde man ju låta henne skrika allt vad hon orkar, tjata och bli sur. Och inte blanda i sig så mycket. Låta det gå ut genom andra örat liksom. Sen om hon behöver hjälp för att lungna ner sig får hon ju det förstås. Det är en sak jag skulle vilja göra bättre som mamma, för det kommer alldeles för lätt ut ett lungna nu ner dig!, inte skrika!, nu ska du lyda eller... eller liknande.

Imorgon skall jag göra bättre!

Här är mina två snoriga ungar som höll hatt-modeshow idag: