Imorgon blir den minsta i familjen två år. Fattar inte, två år! När och hur hände det? Han har alltid varit mera bebis av sig än storesystern, men i ett huj har han blivit så stor, så stor. Egentligen började det redan tidigt på sommaren.
Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.
Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.
Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.
Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."
Visar inlägg med etikett Utveckling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utveckling. Visa alla inlägg
tisdag 8 oktober 2013
torsdag 15 augusti 2013
Min tid?
Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.
Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.
Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...
Natti natti!
Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.
Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...
Natti natti!
söndag 6 januari 2013
Syskonen
Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
lördag 5 januari 2013
Musikälskaren
Jag har väl tidigare också nämnt att Flickan tycker väldigt mycket om musik och olika musikprogram. De är egentligen de enda programmen hon orkar titta på ordentligt, fast Pikku Kakkonen tidigare var ganska pop och innan jul blev Buu-Klubben allt populärare (Jätteglada Jenni!). Tartu Mikkiin och Biisikärpänen var länge stora favoriter men Vain Elämää, som kom på hösten, kilade nog rakt på första plats. Igår var igen en lyckodag då en ny säsong av The Voice of Finland inleddes. Det hade Flickan väntat på redan en tid och det hjälpte inte precis att det på varje busshållplats finns stora reklamer som vi såg nästan dagligen.
Jag har flera gånger blivit med munnen öppen av förundran när Flickan visat sina talanger. Visst, hon går omkring och sjunger mycket som andra barn också, barnvisor, Arne Alligators sånger och en del "vuxna låtar". Men den mängd musik och artister hon känner igen. När vi lyssnade på Julradion innan jul berättade hon för mig om det t.ex. var Katri Helena eller Jartsa (Jari Sillanpää) som sjöng. Och de sånger hade hon inte hört tidigare, bara sett på Vain Elämää och kände igen deras röster, inte utséendet. Lika känner hon igen andra artister, hon kan t.ex. säga att det här är samma som sjunger Pihtiote eller det här är samma som mammas telefon (jag har en låt av Jenni Vartiainen som rington) eller något annat liknande när vi lyssnar på radio. När man frågar henne om hon känner igen någon sång svarar hon Jo, det är damdidam rakkaalleni och så sjunger hon med PMMP:s Rakkaalleni sången.
Ledaren på hennes klubb konstaterade också att Flickan verkligen tycker om musik och att hon alltid ville sjunga och spela. Dessutom kan hon översätta sånger i farten. Vi hade en kompis på besök före jul, som inte talar svenska, och Flickan hade show för oss. Hon sjöng sånger som hon lärt sig på klubben eller musikleken (på svenska) och så slutade hon och ojade sig en stund över att kompisen inte kan svenska och så började hon sjunga på finska Renkaat bussissa pyörii ympäri, ympäri... eller Tuli hai tyttyytydydy, isähai tyttyytydydy, äitihai, tyttyytydydy... och göra tillhörande koreografier samtidigt. Helt otroligt!
Jag har flera gånger blivit med munnen öppen av förundran när Flickan visat sina talanger. Visst, hon går omkring och sjunger mycket som andra barn också, barnvisor, Arne Alligators sånger och en del "vuxna låtar". Men den mängd musik och artister hon känner igen. När vi lyssnade på Julradion innan jul berättade hon för mig om det t.ex. var Katri Helena eller Jartsa (Jari Sillanpää) som sjöng. Och de sånger hade hon inte hört tidigare, bara sett på Vain Elämää och kände igen deras röster, inte utséendet. Lika känner hon igen andra artister, hon kan t.ex. säga att det här är samma som sjunger Pihtiote eller det här är samma som mammas telefon (jag har en låt av Jenni Vartiainen som rington) eller något annat liknande när vi lyssnar på radio. När man frågar henne om hon känner igen någon sång svarar hon Jo, det är damdidam rakkaalleni och så sjunger hon med PMMP:s Rakkaalleni sången.
Ledaren på hennes klubb konstaterade också att Flickan verkligen tycker om musik och att hon alltid ville sjunga och spela. Dessutom kan hon översätta sånger i farten. Vi hade en kompis på besök före jul, som inte talar svenska, och Flickan hade show för oss. Hon sjöng sånger som hon lärt sig på klubben eller musikleken (på svenska) och så slutade hon och ojade sig en stund över att kompisen inte kan svenska och så började hon sjunga på finska Renkaat bussissa pyörii ympäri, ympäri... eller Tuli hai tyttyytydydy, isähai tyttyytydydy, äitihai, tyttyytydydy... och göra tillhörande koreografier samtidigt. Helt otroligt!
onsdag 28 november 2012
Jävla unge!
Alltså, den där ungen! Kan någon berätta för mig vad man kan göra med henne? Tydligen lärde hon sig inget av gårdagen eftersom på dagen (då hon borde ha sovit igen!) var hon igen och tassade i vårt sovrum och öppnade samma låda som hon hittat nagellacket i, i tvättrummet och God knows var hon skulle ha varit om jag inte hade vaktat henne. Samma upprepades ikväll. Vi trodde att vi hade en bra plan att lägga Lillgubben först och sedan föra Flickan och sova, men antingen hade inte Lillgubben hunnit somna ordentligt eller så vaknade han till något, för där var han vaken i alla fall när Flickan började med sin kvällsrutin. Jag stod i trapporna en lång tid och fick kommendera henne tillbaks i sängen om och om igen. När jag var nere gick hon otaliga gånger till vårt sovrum där mannen var. Och den mindre fick inte sova i fred.
Fattar inte vad det här är för en fas nu, tidigare gick det ju hur bra som helst. Nu får man bara drömma om att Flickan skulle somna före kl. 22.00, oftast går det till halv elva eller t.o.m. elva. How's that for tumistid eller egentid, eller ens att kunna lägga sig i tid? Imorgon tänkte vi prova på att lägga Flickan först, hon får lägga sig tidigt och så tar vi hårda åtgärder, tillåter inte något tassande runt eller liknande. Det blir troligen en hemsk skrikfest men därför lägger vi henne först så att inte Lillgubben blir störd och väckt hela tiden. Men jag bara orkar inte mera med sånt här. Var enda jävliga kväll samma gnäll: Jag vill inte sova, Tinna behöver inte sova. Jag vill inte bli i sängen, jag vill inte i sängen. Jag glömde dricka vatten, jag glömde sätta läppomada, jag glömde natta hästen. Jag ska ännu leka, jag ska ännu kissa, jag ska ännu äta yoghurt. Jag ska bara, jag ska bara...
Och ja, ögat är bra. Vi behövde inte gå till läkaren utan fick det skött via telefon. De tyckte att ifall ögat inte är rött och irriterat och hon inte klagar över det behöver vi inte besöka läkaren, de tyckte att ögat nog skulle reagera ifall det gått nagellack in i ögat, eftersom ögonen brukar lätt bli röda av t.ex. tvål också. De forskade saken vidare och ringde på nytt på eftermiddagen och berättade att de nog inte kommit på någon lösning eller metod att få bort nagellacket från ögonlocken och -fransarna, annat än att låta det nötas bort eller att lätt försöka skrapa bort det. Men det är nu redan mycket bättre, nu finns det rött endast alldeles i roten på de övre ögonfransarna, det ser ut som om hon hade röd eye-liner. Så vi kom undan med blotta förskräckelsen denna gång.
Fattar inte vad det här är för en fas nu, tidigare gick det ju hur bra som helst. Nu får man bara drömma om att Flickan skulle somna före kl. 22.00, oftast går det till halv elva eller t.o.m. elva. How's that for tumistid eller egentid, eller ens att kunna lägga sig i tid? Imorgon tänkte vi prova på att lägga Flickan först, hon får lägga sig tidigt och så tar vi hårda åtgärder, tillåter inte något tassande runt eller liknande. Det blir troligen en hemsk skrikfest men därför lägger vi henne först så att inte Lillgubben blir störd och väckt hela tiden. Men jag bara orkar inte mera med sånt här. Var enda jävliga kväll samma gnäll: Jag vill inte sova, Tinna behöver inte sova. Jag vill inte bli i sängen, jag vill inte i sängen. Jag glömde dricka vatten, jag glömde sätta läppomada, jag glömde natta hästen. Jag ska ännu leka, jag ska ännu kissa, jag ska ännu äta yoghurt. Jag ska bara, jag ska bara...
Och ja, ögat är bra. Vi behövde inte gå till läkaren utan fick det skött via telefon. De tyckte att ifall ögat inte är rött och irriterat och hon inte klagar över det behöver vi inte besöka läkaren, de tyckte att ögat nog skulle reagera ifall det gått nagellack in i ögat, eftersom ögonen brukar lätt bli röda av t.ex. tvål också. De forskade saken vidare och ringde på nytt på eftermiddagen och berättade att de nog inte kommit på någon lösning eller metod att få bort nagellacket från ögonlocken och -fransarna, annat än att låta det nötas bort eller att lätt försöka skrapa bort det. Men det är nu redan mycket bättre, nu finns det rött endast alldeles i roten på de övre ögonfransarna, det ser ut som om hon hade röd eye-liner. Så vi kom undan med blotta förskräckelsen denna gång.
torsdag 15 november 2012
Barnets insomningssvårigheter
Nu tror alla att jag tänker skriva om Lillgubbens insomningssvårigheter, men han har inga svårigheter med att somna nu för tiden. Man lägger honom i sängen eller vagnen och så somnar han för sig själv, oftast på direkten dessutom. Nu talar vi om Flickans insomningssvårigheter. Ingen skillnad är det natt eller dag och vilken tid på natten eller dagen. Med natt menar jag kväll (=nattsömn). T.ex. ikväll har hon tassat ner 3 gånger och vi har varit upp i barnrummet några gånger för hon samlar alla böcker i sin säng och läser för sig själv i mörkret eller leker med leksakerna, och i värsta fall väcker sin bror.
Men vad fa-an skall man göra för att få henne att sova. Var enda kväll har vi samma diskussion vid läggdags då hon ältar att hon inte vill sova, hon vill inte börja sova, hon behöver inte sova. Och vad vi än säger hjälper inte, och oftast fortsätter vakandet, nertassandet och lekandet så länge vi säger till snällt men oftast i något skede, då det fortsatt i 2 timmar och man själv skulle vilja gå och duscha (tvättrummet är bredvid barnrummet och hon kommer definitivt dit om hon hör att någon är där) och sånt, vet man inte längre vad man skall säga och blir arg och ryter till och så börjar hon sova. Det känns liksom onödigt att försöka resonera med henne och vara lugn om man kommer till önskat resultat med att bli arg. Hur skall man göra?
Det här har hållit på en längre tid redan. Och hon vaknar ändå mellan 7.00 och 7.30, så man skulle ju tro att hon blev trött lite tidigare än klockan 22.30-23.00. Det har ingen skillnad fast hon inte skulle sova dagssömn. Och den har hon också börjat jucka med nu för tiden. En tid gick det ju väldigt bra, då båda ungarna sov omkring 12-14, men nu kan Flickan vara vaken och leka eller sjunga eller vad som helst i 2 timmar och så är hon trött och vill sova senare på eftermiddagen. Klubben har ju lite rubbat till rytmen eftersom vi oftast är hemma först lite före ett.
Jag har läst flera trådar på nätet och sökt om råd och vi har försökt att ignorera henne och föra henne tillbaks i sängen, vara lugna, tala med lugn och tyst röst, förklara situationen åt henne, inte förklara eller tala mer än nödvändigt, inte bli arga. Aargh, inget hjälper!
Men vad fa-an skall man göra för att få henne att sova. Var enda kväll har vi samma diskussion vid läggdags då hon ältar att hon inte vill sova, hon vill inte börja sova, hon behöver inte sova. Och vad vi än säger hjälper inte, och oftast fortsätter vakandet, nertassandet och lekandet så länge vi säger till snällt men oftast i något skede, då det fortsatt i 2 timmar och man själv skulle vilja gå och duscha (tvättrummet är bredvid barnrummet och hon kommer definitivt dit om hon hör att någon är där) och sånt, vet man inte längre vad man skall säga och blir arg och ryter till och så börjar hon sova. Det känns liksom onödigt att försöka resonera med henne och vara lugn om man kommer till önskat resultat med att bli arg. Hur skall man göra?
Det här har hållit på en längre tid redan. Och hon vaknar ändå mellan 7.00 och 7.30, så man skulle ju tro att hon blev trött lite tidigare än klockan 22.30-23.00. Det har ingen skillnad fast hon inte skulle sova dagssömn. Och den har hon också börjat jucka med nu för tiden. En tid gick det ju väldigt bra, då båda ungarna sov omkring 12-14, men nu kan Flickan vara vaken och leka eller sjunga eller vad som helst i 2 timmar och så är hon trött och vill sova senare på eftermiddagen. Klubben har ju lite rubbat till rytmen eftersom vi oftast är hemma först lite före ett.
Jag har läst flera trådar på nätet och sökt om råd och vi har försökt att ignorera henne och föra henne tillbaks i sängen, vara lugna, tala med lugn och tyst röst, förklara situationen åt henne, inte förklara eller tala mer än nödvändigt, inte bli arga. Aargh, inget hjälper!
tisdag 9 oktober 2012
1-åringen
Idag fyller min minsta hela 1 år!
Otroligt, hur snabbt tiden slutligen har gått. Han är en superfin liten typ, med bra humor. Han är mycket annorlunda än sin syster, fastän de har mycket gemensamt också. Han tänker mycket på saker och funderar länge innan han gör något. Gällande utvecklingen har han varit mycket mer försiktig än sin syster och tänkt ut saken först i stället för att bara skrika sig genom det. Vi tar krypandet och gåendet som exempel. Han steg upp i krypställning men det tog ungefär 2 månader efter det innan han började krypa, han provade ställningen ofta, flyttade på ena handen eller knät och sen tillbaka. Men när han började krypa, gick det bra. Samma sak med gåendet.
Han är väldigt beroende av mig och oftast kvällstid är det bara mamma som duger, men ni skulle se hur glad han blir då pappa kommer hem från jobbet. Då kryper eller går han så snabbt han kan emot pappa och skrattar och vill komma upp i famnen. När han är ledsen klamrar han sig tätt intill mig och burrar ansiktet mot mitt bröst eller i mitt hår. Och han kramar faktiskt hårt. Ännu talar han inte desto mera än mamma och ibland pappa.
En stolt storesyster räcker över present och kort som hon gjort själv på klubben.
Lillebror beundrar kortet.
Öppning av paketet. Storesyster var ivrig att hjälpa.
Vi är säkert de sista människorna som skaffar Sophie la girafe, och de som skaffar den så här sent åt sitt barn.
Visste inte att den höll ett pipande ljud. Den blev mycket pop även bland hundarna. Lillgubben fattade genast omtycke för Sophie och började gnaga på henne.
Storesysters kort.
Vi hade rådgivning idag och som prick 1 år är Lillgubben 78,5 cm lång och väger 9795 g. Inte var han så stor som vi trodde han skulle bli med tanke på farten han växte då i början. Men lite större än sin syster i samma ålder är han, hon var 2 cm kortare och 1,3 kg lättare.
Otroligt, hur snabbt tiden slutligen har gått. Han är en superfin liten typ, med bra humor. Han är mycket annorlunda än sin syster, fastän de har mycket gemensamt också. Han tänker mycket på saker och funderar länge innan han gör något. Gällande utvecklingen har han varit mycket mer försiktig än sin syster och tänkt ut saken först i stället för att bara skrika sig genom det. Vi tar krypandet och gåendet som exempel. Han steg upp i krypställning men det tog ungefär 2 månader efter det innan han började krypa, han provade ställningen ofta, flyttade på ena handen eller knät och sen tillbaka. Men när han började krypa, gick det bra. Samma sak med gåendet.
Han är väldigt beroende av mig och oftast kvällstid är det bara mamma som duger, men ni skulle se hur glad han blir då pappa kommer hem från jobbet. Då kryper eller går han så snabbt han kan emot pappa och skrattar och vill komma upp i famnen. När han är ledsen klamrar han sig tätt intill mig och burrar ansiktet mot mitt bröst eller i mitt hår. Och han kramar faktiskt hårt. Ännu talar han inte desto mera än mamma och ibland pappa.
En stolt storesyster räcker över present och kort som hon gjort själv på klubben.
Lillebror beundrar kortet.
Öppning av paketet. Storesyster var ivrig att hjälpa.
Vi är säkert de sista människorna som skaffar Sophie la girafe, och de som skaffar den så här sent åt sitt barn.
Vi hade rådgivning idag och som prick 1 år är Lillgubben 78,5 cm lång och väger 9795 g. Inte var han så stor som vi trodde han skulle bli med tanke på farten han växte då i början. Men lite större än sin syster i samma ålder är han, hon var 2 cm kortare och 1,3 kg lättare.
måndag 8 oktober 2012
Om tygblöjor och steg
Med Lillgubben har vi använt tygblöjor och engångsblöjor ganska fifty-fifty. I början använde vi bara engångsblöjor men när kakkandet började bli lite mer rytmiskt och varje blöja inte var full med det, började vi använda tygblöjor också. Nu brukar vi använda bara tygblöjor om vi är hemma förutom till natten då vi sätter en engångsblöja. Jag borde skaffa lanolin, så att vi kunde börja använda tygblöjor även till natten. Jag vill inte sätta ett "plastskal" till natten när blöjan ändå är på så länge, så det känns bättre att klä ullbyxor, som andas lite bättre, till natten. Detta ifall vi har rena blöjor. Vi har ännu ganska få blöjor så det blir att tvätta dem nästan varje dag.
Med Flickan använde vi de tygblöjor som kom i moderskapsförpackningen (nej, jag får inte desto större rysningar eller problem av att kalla den moderskapsförpackning...), d.v.s Imse Vimses innerblöjor och skal men de höll inte alls. Precis allt läckte. Drygt ett år sedan beställde jag 3 fickblöjor av märket Babyland, som fungerade ganska bra med Flickan. Men då var jag ju inte så insatt på ämnet och fattade inte att man måste sätta extra sug i blöjorna förutom mikrofiberssuget som kom med med dem. Med ett extrasug fungerar de bra.
Till näst köpte jag Popolinis innerblöjor (8 st) och två stycken skal från Huuto.net. De håller jättebra och har aldrig falskat men de är nog inte alls behändiga att använda tycker jag. För det första tror jag att de är alldeles för stora för Lillgubben ännu också, fastän kilogrammen stämmer. De är alldeles för långa och det blir en stor och tjock klump mellan benen på ungen när blöjan är på. För det andra har innerblöjorna inget eget fäste (kardborrband eller knäppen) utan de fästs i skalet och så är det endast skalet som fästs med kadborrband. Detta är ganska krångligt med en unge som inte hålls stilla en enda sekund och blöjan går snett osv. Av dem fick jag lite motbjudande tankar för skilda inner- och skalblöjor. Tills jag hittade Mannamaas hemsidor. Nu vill jag absolut skaffa deras innerblöjor och pul-skal, har läst så mycket bra om dem. Och dessutom ser de ju så läckra och fina ut och man kan välja tygen själv. Tyvärr har jag inte hittat begagnade på huuto, endast Mannamaas fickblöja som jag just köpte, men inte ännu fått hem. Därtill är jag väldigt intresserad av deras nattblöja och Kestovaippakauppas (KVK) Sleepy- nattblöja. Såna måste vi absolut skaffa.
Av min kompis fick jag låna en Myllymuksut Muksut fickblöja som var med i moderskapsförpacningen förra året. Den är storlek s/m = 5-10 kg men går ännu också fint på Lillgubben (hans vikt får vi reda på imorgon). Blöjan har fungerat bra och sitter väldigt bra på Lillgubben så jag köpte en begagnad, mycket lite använd, i den större storeken m/l = 10-15 kg i härligt elefanttyg på huuto, men den är alldeles för stor. Man får inte blöjan tillräckligt spänt runt låren och den läcker alltid. Och jag som just läste en annons där den större storleken såldes och det skrevs att den mindre gick endast de 3 första månaderna tills den blev för liten så den större (som ännu är för stor hos oss) kunde börja användas redan vid ca. 6 kg. Ingen chans! Av dessa Muksut blöjor finns det ganska mycket av på huuto, så jag har tänkt köpa några till i den mindre storleken eftersom de är ganska lätta att använda om man sätter sugen färdigt på pats. Med tanke på dagis alltså.
Och som man kan se på bilderna, så går Lillgubben. Det har jag väl inte raporterat om här. Han tog sina första steg alldeles i slutet av augusti, den enda gången jag var borta hela dagen (på min kompis möhippa). Fick ett textmeddelande av min man att Lillgubben svängt sig stående och tagit sina första steg utan stöd. Efter det tog det en lång tid innan han igen tog några steg. Som sagt funderar han och tänker han mera på saker än sin storesyster. Han måste processera saken och några veckor senare var han färdig med processen och började ta steg lite oftare. När han väl börjat med gåendet (typ 2 steg i början) gick det ganska snabbt framåt och han började gå 10-20 steg åt gången och nu för tiden kan han gå flera varv runt matbordet t.ex. Men nog faller han ju omkull ganska lätt ännu, som tur faller han alltid på rumpan.
*På bilderna har Lillgubben en Babyland fickblöja på sig.
Med Flickan använde vi de tygblöjor som kom i moderskapsförpackningen (nej, jag får inte desto större rysningar eller problem av att kalla den moderskapsförpackning...), d.v.s Imse Vimses innerblöjor och skal men de höll inte alls. Precis allt läckte. Drygt ett år sedan beställde jag 3 fickblöjor av märket Babyland, som fungerade ganska bra med Flickan. Men då var jag ju inte så insatt på ämnet och fattade inte att man måste sätta extra sug i blöjorna förutom mikrofiberssuget som kom med med dem. Med ett extrasug fungerar de bra.
Till näst köpte jag Popolinis innerblöjor (8 st) och två stycken skal från Huuto.net. De håller jättebra och har aldrig falskat men de är nog inte alls behändiga att använda tycker jag. För det första tror jag att de är alldeles för stora för Lillgubben ännu också, fastän kilogrammen stämmer. De är alldeles för långa och det blir en stor och tjock klump mellan benen på ungen när blöjan är på. För det andra har innerblöjorna inget eget fäste (kardborrband eller knäppen) utan de fästs i skalet och så är det endast skalet som fästs med kadborrband. Detta är ganska krångligt med en unge som inte hålls stilla en enda sekund och blöjan går snett osv. Av dem fick jag lite motbjudande tankar för skilda inner- och skalblöjor. Tills jag hittade Mannamaas hemsidor. Nu vill jag absolut skaffa deras innerblöjor och pul-skal, har läst så mycket bra om dem. Och dessutom ser de ju så läckra och fina ut och man kan välja tygen själv. Tyvärr har jag inte hittat begagnade på huuto, endast Mannamaas fickblöja som jag just köpte, men inte ännu fått hem. Därtill är jag väldigt intresserad av deras nattblöja och Kestovaippakauppas (KVK) Sleepy- nattblöja. Såna måste vi absolut skaffa.
Av min kompis fick jag låna en Myllymuksut Muksut fickblöja som var med i moderskapsförpacningen förra året. Den är storlek s/m = 5-10 kg men går ännu också fint på Lillgubben (hans vikt får vi reda på imorgon). Blöjan har fungerat bra och sitter väldigt bra på Lillgubben så jag köpte en begagnad, mycket lite använd, i den större storeken m/l = 10-15 kg i härligt elefanttyg på huuto, men den är alldeles för stor. Man får inte blöjan tillräckligt spänt runt låren och den läcker alltid. Och jag som just läste en annons där den större storleken såldes och det skrevs att den mindre gick endast de 3 första månaderna tills den blev för liten så den större (som ännu är för stor hos oss) kunde börja användas redan vid ca. 6 kg. Ingen chans! Av dessa Muksut blöjor finns det ganska mycket av på huuto, så jag har tänkt köpa några till i den mindre storleken eftersom de är ganska lätta att använda om man sätter sugen färdigt på pats. Med tanke på dagis alltså.
Och som man kan se på bilderna, så går Lillgubben. Det har jag väl inte raporterat om här. Han tog sina första steg alldeles i slutet av augusti, den enda gången jag var borta hela dagen (på min kompis möhippa). Fick ett textmeddelande av min man att Lillgubben svängt sig stående och tagit sina första steg utan stöd. Efter det tog det en lång tid innan han igen tog några steg. Som sagt funderar han och tänker han mera på saker än sin storesyster. Han måste processera saken och några veckor senare var han färdig med processen och började ta steg lite oftare. När han väl börjat med gåendet (typ 2 steg i början) gick det ganska snabbt framåt och han började gå 10-20 steg åt gången och nu för tiden kan han gå flera varv runt matbordet t.ex. Men nog faller han ju omkull ganska lätt ännu, som tur faller han alltid på rumpan.
*På bilderna har Lillgubben en Babyland fickblöja på sig.
Sleeping cutie
Den här synen möttes jag av när jag kom hem efter att ha fört Flickan till klubben och varit och handlat frukosttillbehör åt oss vuxna (åt barnen finns det ju alltid mat):
Lilleman hade nog på riktigt somnat i mannens famn men han hade lagt Lillgubben och sova på golvet i en filthög.
Mannen är på sjukledigt p.g.a sin rygg så jag kunde åka med bilen och lämna Lillgubben hemma. Han brukar somna för en kort stund (30-60 min) omkring kl.10 ifall han är i vagnen (och en till dagssömn på eftermiddan omkring 14-15), men om vi är hemma och barnen leker och härjar på verkar han inte alls trött. Vet inte riktigt borde vi ändå sätta honom ut och sova, för om han inte sover sin korta stund på morgonen sover han en lååång dagssömn ungefär mellan 11.30/12.00 och 15.00. Flickan sov nog två dagssömner ännu en tid efter ettårsdagen...
Lilleman hade nog på riktigt somnat i mannens famn men han hade lagt Lillgubben och sova på golvet i en filthög.
Mannen är på sjukledigt p.g.a sin rygg så jag kunde åka med bilen och lämna Lillgubben hemma. Han brukar somna för en kort stund (30-60 min) omkring kl.10 ifall han är i vagnen (och en till dagssömn på eftermiddan omkring 14-15), men om vi är hemma och barnen leker och härjar på verkar han inte alls trött. Vet inte riktigt borde vi ändå sätta honom ut och sova, för om han inte sover sin korta stund på morgonen sover han en lååång dagssömn ungefär mellan 11.30/12.00 och 15.00. Flickan sov nog två dagssömner ännu en tid efter ettårsdagen...
lördag 6 oktober 2012
Lyckad natt
Efter en urusel natt följer en bra. To-fre natten var vi säkert vakna mera än vad vi sov. Lillgubben vaknade jämnt och lugnade inte ner sig som vanligt utan steg upp i sängen och skrek i minst 10 min varje gång, dessutom vaknade Flickan också. Men förra natten sov båda ungarna i ett sträck. Visst, de lade sig senare än normalt för vi hade inte kollat att Vain elämää programmet var 1,5 timme långt istället för 1 timme så nån gång kring 21.30 lades de. Normalt brukar de vara i säng mellan åtta och nie. Några gånger måste man gå in till rummet innan Lillgubben somnade men efter det var det tyst ända tills klockan 07.12. Lyx! Ännu om man själv varit fiffig och gått och lagt sig i tid, men icke-avbruten sömn, fastän timantalet skulle vara färre, är nog såå mycket bättre än avbruten!
Den här morgonen har inte sen igen varit så lyckad. Flickan har tyckt att allt är dåligt och det har varit mycket skrik, gnäll och trots. Jag tror inte jag någonsin behövt hålla så länge i henne som jag gjorde i morse. Ifall hon inte lugnar ner sig och bara fortsätter med skriket/gråtet/tjatandet brukar jag ta henne i famnen och hålla om henne, armar och ben och ibland även huvud om hon är riktigt arg, tills hon lugnar ner sig. Först brukar skriket och gråtet bli värre för hon vill komma loss och bort från famnen, men till slut lugnar hon ner sig och det här brukar fungera bäst och bryta den onda gnällcirkeln. Idag tog det verkligen lång tid innan hon lugnade ner sig och vi kunde prata samsat om saken. Men nu har det varit mycket bättre igen!
Den här morgonen har inte sen igen varit så lyckad. Flickan har tyckt att allt är dåligt och det har varit mycket skrik, gnäll och trots. Jag tror inte jag någonsin behövt hålla så länge i henne som jag gjorde i morse. Ifall hon inte lugnar ner sig och bara fortsätter med skriket/gråtet/tjatandet brukar jag ta henne i famnen och hålla om henne, armar och ben och ibland även huvud om hon är riktigt arg, tills hon lugnar ner sig. Först brukar skriket och gråtet bli värre för hon vill komma loss och bort från famnen, men till slut lugnar hon ner sig och det här brukar fungera bäst och bryta den onda gnällcirkeln. Idag tog det verkligen lång tid innan hon lugnade ner sig och vi kunde prata samsat om saken. Men nu har det varit mycket bättre igen!
onsdag 26 september 2012
På pottan
Äntligen börjar det löpa, det här med pottandet med Lillgubben. Tidigare har han fått världens rage-anfall då man satt honom på pottan. Han tycker nog om att leka med den men inte att sitta på den, ännu mindre att göra sina bestyr där. Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal Flickan var, men något omkring 5-6 mån, då hon började sitta själv, som vi började potta henne och hon gjorde något i den alltid då och då. Men Lillgubben behövde lite mera tid, som med nästan allt, att vänja sig med situationen.
Nu har han i någon vecka suttit snällt på pottan små stunder och ibland har det även lyckats med att släppa något i pottan. Men nu, den här veckan har varit succé! Nästan varje gång man satt honom på pottan har det kommit något i den och i två dagar har han använt en och samma blöja hela dagen då allt kommit i pottan. Wuhuu!
Tror jag lyckades knäppa den andra bilden just då han arbetade med något...
Nu har han i någon vecka suttit snällt på pottan små stunder och ibland har det även lyckats med att släppa något i pottan. Men nu, den här veckan har varit succé! Nästan varje gång man satt honom på pottan har det kommit något i den och i två dagar har han använt en och samma blöja hela dagen då allt kommit i pottan. Wuhuu!
Tror jag lyckades knäppa den andra bilden just då han arbetade med något...
Natten
Natten ja, den gick si sådär. Lillgubben somnade lite sämre än vanligt och det märktes att han var lite vilse i det nya rummet. Flickan var också lite förvånad och visste inte riktigt hur hon skulle vara när Lillgubben grät och skrek. Hon sprang av och an och tröstade honom mellan spjälarna eller så låg hon och sjöng riktigt tyst för sig i sin säng. Men sist och slutligen blev det tyst i rummet. Lillgubben sov bra tills klockan började närma sig två. Det är något med klockslaget två för senast då vaknar Lillgubben och det händer var enda natt. Han vaknade två gånger mellan halv två och två och en gång 02.10. Efter det sov han till kvart över fyra och fortsatte även då sova ganska snällt när jag lade honom ner i sängen. Andra gången före två fick jag lugna ner honom en stund innan han fortsatte sova. Så vaknade han ännu en gång lite före fem och då var det mannen som gick till honom. Då blev det skrikfest som varade länge. Flickan vaknade och vi tänkte att hon får komma till vår säng så hon ska få någon sömn. Men tror inte att hon heller sov något under den tid Lillgubben protesterade. Lite efter halv åtta vaknade Lillgubben och var ganska glad, Flickan skulle ha snarkat på i vår säng om inte vi skulle ha haft klubben att gå till.
Ingen katastrof alls, men inte bättre än tidigare heller, precis lika.
Ingen katastrof alls, men inte bättre än tidigare heller, precis lika.
tisdag 25 september 2012
Ett första försök
Stay tuned!
onsdag 19 september 2012
Social
Ja, nu kan man ju fatta rubriken på flera olika sätt. Som t.ex. att jag har varit social, vilket jag iofs har varit eftersom vi nu haft program och varit någonstans varje dag denna vecka på dagen. Jag har träffat människor, vuxna människor som man kunnat diskutera med, fått lite vädra mitt hemmamamma huvud som just nu är fyllt med trots, våta lakan, måltider som drar ut till över en timme, skrik och gnäll, nattande, irriterade föräldrar, trötta makar, råddigt hem och evig sömnbrist. Men don't get me wrong, fastän jag inte har träffat så hemskt många människor nu på senaste tiden har jag nog inte riktigt haft ork för det heller. Visst saknar jag det sociala livet, att få spendera tid med goda vänner, tala om saker och skratta gott, känna att det finns annat i livet än denna hemmabubbla jag lever i nu, men jag är så trött och så matt att jag bara inte orkar. Inte orkar anstränga mig mer än vad som är nödvändigt. Och så blir jag arg och ledsen på mig själv. Jag önskar lite att någon kom och sparkade mig i rumpan och sade att nu gör vi såhär och såhär. Att någon erbjöd sig att sköta barnen en stund, eller t.o.m en natt så att jag skulle få känna hur det känns att sova en hel natt utan störningar. Fast visst har vi ju haft lite gemensam tid med mannen utan barn. Förra veckan var vi på Mikä Viini tillställningen med våra grannar (och träffade några andra bekanta på tillställningen) och tyckte det var väldigt roligt, och kommande fredag skall vi ut och äta med samma grannar till Amigo. Men ändå åker vi hem till barnen och får sköta nattrumban som vanligt, vilket vi gjorde förra veckan också...
Men tillbaks till den här veckan: Vi har varit hos min mamma och syster, på musiklek, Flickan har varit på dagklubb och jag har varit på min nya arbetsplats och prövat byxor så de skall kunna beställa rätt storlek åt mig. Nu börjar det verkligen kännas konkret, jag ska få riktigt egna arbetsbyxor, ingens gamla eller lånade. Beställda just till mig. Jag skall börja jobba! Och jag är så glad för det eftersom det är just det jag är intresserad av inom fysioterapin.
Och det som jag egentligen menade med rubriken var hur social Flickan är. Vart vi än går är hon som hemma, hon är inte det minsta blyg eller rädd, hon går med i en barngrupp som om hon kännt barnen i fråga alltid och deltar (ibland tråmar med våld med) i leken. Hon umgås med båda språken, är väldigt snäll och tar andra i hänsyn. Visst kan det ibland bli lite diskussion om vem som får leka med vad men ganska lite från Flickans sida. För det mesta brukar det vara hon som går mellan två bråkande barn och försöker agera fredssoldat. På dagklubben var vi för första gången, Flickan var där i nästan 2,5 timmar varav hon var ensam lite på en timme. Ledaren berättade att första gångerna blir föräldern där och man följer lite med hur barnet anpassar sig. Efter 45 minuter var det klart att Flickan inte saknade mig, jag fick inte hjälpa till med något, bara ledaren fick göra det och så lekte hon på nöjt. Då jag och Lillgubben var borta saknade hon inte oss ett dugg och allt gick superbra, när det var dags att åka hem blev det gråt att hon inte vill åka hem. Ledaren kommenterade att Flickan var väldigt duktig och inte rädd, hon vågade t.o.m gå med i stora barnens lek, där det fanns en 5-årig pojke som de mindre lär vara lite rädda för. Flickan hade kommenderat honom när han uteslutit en mindre flicka från hans lek, that's my girl! Takes after my mother...
På min arbetsplats gick hon fram till alla och prsenterade sig själv: Minä olen Mathilda. Saisinko minä piirtää? Så satt hon en stund och ritade tills hon gick fram till en arbetskompis och frågade om hon fick komma i famnen och sitta. Där satt hon sedan i en alldeles främmande kvinnas famn och berättade allt mellan himmel och jord och kollegerna var förundrade över hur social och utåtriktad hon är. För jag själv har nog alltid varit mer eller mindre blyg, som barn (bland främmande eller halvbekanta) och ännu som vuxen. Då slog det mig själv också ordentligt. Visst har hon ju alltid varit intresserad av andra människor men att hon verkligen är så där självständig och socialt skicklig bland främmande människor. Jag hoppas att det är bestående och hon förhålls sådan. Ja, det känns att man gjort något rätt i alla fall med hennes uppfostran.
Men tillbaks till den här veckan: Vi har varit hos min mamma och syster, på musiklek, Flickan har varit på dagklubb och jag har varit på min nya arbetsplats och prövat byxor så de skall kunna beställa rätt storlek åt mig. Nu börjar det verkligen kännas konkret, jag ska få riktigt egna arbetsbyxor, ingens gamla eller lånade. Beställda just till mig. Jag skall börja jobba! Och jag är så glad för det eftersom det är just det jag är intresserad av inom fysioterapin.
Och det som jag egentligen menade med rubriken var hur social Flickan är. Vart vi än går är hon som hemma, hon är inte det minsta blyg eller rädd, hon går med i en barngrupp som om hon kännt barnen i fråga alltid och deltar (ibland tråmar med våld med) i leken. Hon umgås med båda språken, är väldigt snäll och tar andra i hänsyn. Visst kan det ibland bli lite diskussion om vem som får leka med vad men ganska lite från Flickans sida. För det mesta brukar det vara hon som går mellan två bråkande barn och försöker agera fredssoldat. På dagklubben var vi för första gången, Flickan var där i nästan 2,5 timmar varav hon var ensam lite på en timme. Ledaren berättade att första gångerna blir föräldern där och man följer lite med hur barnet anpassar sig. Efter 45 minuter var det klart att Flickan inte saknade mig, jag fick inte hjälpa till med något, bara ledaren fick göra det och så lekte hon på nöjt. Då jag och Lillgubben var borta saknade hon inte oss ett dugg och allt gick superbra, när det var dags att åka hem blev det gråt att hon inte vill åka hem. Ledaren kommenterade att Flickan var väldigt duktig och inte rädd, hon vågade t.o.m gå med i stora barnens lek, där det fanns en 5-årig pojke som de mindre lär vara lite rädda för. Flickan hade kommenderat honom när han uteslutit en mindre flicka från hans lek, that's my girl! Takes after my mother...
På min arbetsplats gick hon fram till alla och prsenterade sig själv: Minä olen Mathilda. Saisinko minä piirtää? Så satt hon en stund och ritade tills hon gick fram till en arbetskompis och frågade om hon fick komma i famnen och sitta. Där satt hon sedan i en alldeles främmande kvinnas famn och berättade allt mellan himmel och jord och kollegerna var förundrade över hur social och utåtriktad hon är. För jag själv har nog alltid varit mer eller mindre blyg, som barn (bland främmande eller halvbekanta) och ännu som vuxen. Då slog det mig själv också ordentligt. Visst har hon ju alltid varit intresserad av andra människor men att hon verkligen är så där självständig och socialt skicklig bland främmande människor. Jag hoppas att det är bestående och hon förhålls sådan. Ja, det känns att man gjort något rätt i alla fall med hennes uppfostran.
tisdag 18 september 2012
Om sovandet
Jag har hört talas väldigt mycket om små bebisars sömn från flere olika håll den senaste tiden, men ingen talar riktigt om lite större bebisars sömn. Nu talar jag om ca. ett åringar. Som jag nu som då har nämnt har Lillgubben sovit väldigt dåligt hela sitt liv. Han har haft svårt att somna någon annanstans än vid bröstet eller i famnen och så har han sovit väldigt hackigt och avbrutet. Som värst kan han vakna med 20-30 minuters mellanrum och man får stiga upp och lägga ner honom i sängen igen. Som tur händer detta inte varje natt, men fyra gånger vaknar han åtminstone per natt, ännu också vid snart ett års åldern. Jag har försökt med att inte amma alls på natten, men orkade i två nätter tills jag var trött som en zombie och tänkte för mitt eget välmående fortsätta amma en gång i natten. Det gör jag ännu och ibland är frästelsen väldigt stor att bara stoppa bröstet i munnen på den skrikande ungen så han skulle fortsätta sova.
Inte nog med att han sover dåligt natten igenom, utan han somnar också väldigt dåligt fortfarande. Det var en kort period som han somnade lätt, antingen blev han genast tyst i sin egen säng och somnade eller så räckte det med att en gång gå in till honom och lugna ner honom. Men inte längre! Nu tar det ungefär en timme varje kväll. Och så om man måste göra samma sak på nytt vid kl. 12, 1 eller 2 är fröjden som bäst. Jag har tagit som vana att amma tidigast kl. 3 eftersom han inte kan vara hungrig tidigare och borde kunna sova längre än 2 timmar i ett sträck.
Vi har hela tiden kört sömnskola, en s.k tassuterapia-variant och nu senaste veckan börjat verkligen ta tid hur länge vi är borta från rummet och låter Lillgubben protestera för sig själv. Jag vet inte riktigt är det tillåtet att vara längre tider borta och förlänga tiden i denna variant av sömnskola eller hör det bara ihop med pistäytymisunikoulu, men det känns att Lillgubben riktigt försöker kommendera oss. Speciellt på natten då vi är i samma rum (eftersom han ännu sover i vårt sovrum) så låter hans gråt inte som att han skulle vara rädd eller känna sig otrygg utan närmast låter han arg och irriterad att ingen lyfter honom bort från sängen. Vi har varje kväll börjat med en riktigt kort stund, förlängt det till 2 minuter, sedan hållts vid 5 minuter flera gånger, 7 minuter ett tag och jag tror rekordet har varit något på 10 minuter (mannen har skött slutsidan av sömnskolan när mitt ork tagit slut). Och varje gång lugnar han ner sig snabbt och lägger sig själv i sängen men direkt man börjar gå ut ur rummet ställer han sig upp och stå som en fjäder.
Nattandet går ganska ok, om vi är två som är hemma och kan turas om med springandet och lugnandet, men nätterna är ganska svåra. Hittills har jag oftast skött uppstigandet och lagt ungen tillbaks och sova eftersom jag sover på den sida hans spjälsäng är. Och de nätter han inte vaknar så ofta eller då han fortsätter sova utan desto mera ansträngning går det ganska bra. Men så har vi dom nätterna han vaknar och vaknar och inte lugnar ner sig. Nu har vi några gånger gjort så att mannen sover på Lillgubbens sida början av natten och sköter natten tills jag ammar, sedan byter vi om. Det som gör sömnskolan svår att följa på natten är Flickan, ifall Lillgubben skriker minut efter minut vaknar hon ju. Och två icke sovande ungar orkar vi inte med, det räcker med Flickans wc-besök eller misstag då hon kissat ner sängen och man får byta lakan mitt i natten.
Vi har hela tiden haft tanken att vi måste få Lillgubben att sova bättre nätter innan vi kan försöka flytta barnen till samma rum, men nu känns det som att Lillgubben på något sätt märker när vi går och lägger oss, eller speciellt jag. Känner han min lukt eller vad är det, för han börjar genast sova oroligare och senast efter det börjar vaknandet. Därför känns det ju att man inte får sova alls när man just hunnit sluta ögonen och somnat så vaknar man till en gnällande bebis. Så nu funderar vi på att borde vi ändå försöka flytta Lillgubben till barnrummet, och hoppas på det bästa. Att han mirakulöst skulle börja sova nätterna bra och inte väcka Flickan 4-8 gånger per natt. Jag tycker jag hört att en del barn börjat sova bättre då de flyttats till eget rum. Flickan flyttade ju redan vid 6-7 månaders åldern till eget rum så jag kan inte säga skulle hon ha sovit sämre ifall hon sovit i vårt rum längre.
Jag borde boka in ett-årskontrollen för Lillgubben till rådgivningen och tänkte fråga med detsamma ifall rådgivaren har några tips eller förslag, för nu känns det som att vi inte längre vet vad vi ska ta oss till. Hur ska man få ett barn att börja sova bättre. Han vaknar ungefär halv sex-tiden varje morgon men jag tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp då, för det första får han inte tillräckligt sömn nattetid och för det andra är jag så dödstrött. Ibland fortsätter han sova ganska snällt efter en stund eller så ammar jag att han skall lugna ner sig. Då sover han till sju. Men då har vi det där ammandet igen. Jag skulle vilja börja minska på amningen så småningom, dagtid har jag kunnat göra det men nattetid/tidigt på morgonen känns det så nödvändigt ännu för att han skall sova. Jag har dessutom ingen aning hur man slutar amma, dvs. avvänjer barnet från bröstet. Med Flickan gick det så naturligt och i samförstånd med henne, som om vi varit ense om saken. Men icke med Lillgubben, han skulle säkert smutta på bröstet ända tills skolåldern om han fick bestämma...
Ifall det inte lättar snart bokar jag en tid antingen till zonterapi eller osteopati, för så här kan vi inte ha det. Speciellt i januari då vi båda ska jobba. Nuförtiden kan jag, ifall jag har god tur och barnen sover samtidig, vila en liten stund men hur ska jag/vi orka om vi båda skall vara på jobb på dagarna och inte får sova på nätterna?!
Inte nog med att han sover dåligt natten igenom, utan han somnar också väldigt dåligt fortfarande. Det var en kort period som han somnade lätt, antingen blev han genast tyst i sin egen säng och somnade eller så räckte det med att en gång gå in till honom och lugna ner honom. Men inte längre! Nu tar det ungefär en timme varje kväll. Och så om man måste göra samma sak på nytt vid kl. 12, 1 eller 2 är fröjden som bäst. Jag har tagit som vana att amma tidigast kl. 3 eftersom han inte kan vara hungrig tidigare och borde kunna sova längre än 2 timmar i ett sträck.
Vi har hela tiden kört sömnskola, en s.k tassuterapia-variant och nu senaste veckan börjat verkligen ta tid hur länge vi är borta från rummet och låter Lillgubben protestera för sig själv. Jag vet inte riktigt är det tillåtet att vara längre tider borta och förlänga tiden i denna variant av sömnskola eller hör det bara ihop med pistäytymisunikoulu, men det känns att Lillgubben riktigt försöker kommendera oss. Speciellt på natten då vi är i samma rum (eftersom han ännu sover i vårt sovrum) så låter hans gråt inte som att han skulle vara rädd eller känna sig otrygg utan närmast låter han arg och irriterad att ingen lyfter honom bort från sängen. Vi har varje kväll börjat med en riktigt kort stund, förlängt det till 2 minuter, sedan hållts vid 5 minuter flera gånger, 7 minuter ett tag och jag tror rekordet har varit något på 10 minuter (mannen har skött slutsidan av sömnskolan när mitt ork tagit slut). Och varje gång lugnar han ner sig snabbt och lägger sig själv i sängen men direkt man börjar gå ut ur rummet ställer han sig upp och stå som en fjäder.
Nattandet går ganska ok, om vi är två som är hemma och kan turas om med springandet och lugnandet, men nätterna är ganska svåra. Hittills har jag oftast skött uppstigandet och lagt ungen tillbaks och sova eftersom jag sover på den sida hans spjälsäng är. Och de nätter han inte vaknar så ofta eller då han fortsätter sova utan desto mera ansträngning går det ganska bra. Men så har vi dom nätterna han vaknar och vaknar och inte lugnar ner sig. Nu har vi några gånger gjort så att mannen sover på Lillgubbens sida början av natten och sköter natten tills jag ammar, sedan byter vi om. Det som gör sömnskolan svår att följa på natten är Flickan, ifall Lillgubben skriker minut efter minut vaknar hon ju. Och två icke sovande ungar orkar vi inte med, det räcker med Flickans wc-besök eller misstag då hon kissat ner sängen och man får byta lakan mitt i natten.
Vi har hela tiden haft tanken att vi måste få Lillgubben att sova bättre nätter innan vi kan försöka flytta barnen till samma rum, men nu känns det som att Lillgubben på något sätt märker när vi går och lägger oss, eller speciellt jag. Känner han min lukt eller vad är det, för han börjar genast sova oroligare och senast efter det börjar vaknandet. Därför känns det ju att man inte får sova alls när man just hunnit sluta ögonen och somnat så vaknar man till en gnällande bebis. Så nu funderar vi på att borde vi ändå försöka flytta Lillgubben till barnrummet, och hoppas på det bästa. Att han mirakulöst skulle börja sova nätterna bra och inte väcka Flickan 4-8 gånger per natt. Jag tycker jag hört att en del barn börjat sova bättre då de flyttats till eget rum. Flickan flyttade ju redan vid 6-7 månaders åldern till eget rum så jag kan inte säga skulle hon ha sovit sämre ifall hon sovit i vårt rum längre.
Jag borde boka in ett-årskontrollen för Lillgubben till rådgivningen och tänkte fråga med detsamma ifall rådgivaren har några tips eller förslag, för nu känns det som att vi inte längre vet vad vi ska ta oss till. Hur ska man få ett barn att börja sova bättre. Han vaknar ungefär halv sex-tiden varje morgon men jag tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp då, för det första får han inte tillräckligt sömn nattetid och för det andra är jag så dödstrött. Ibland fortsätter han sova ganska snällt efter en stund eller så ammar jag att han skall lugna ner sig. Då sover han till sju. Men då har vi det där ammandet igen. Jag skulle vilja börja minska på amningen så småningom, dagtid har jag kunnat göra det men nattetid/tidigt på morgonen känns det så nödvändigt ännu för att han skall sova. Jag har dessutom ingen aning hur man slutar amma, dvs. avvänjer barnet från bröstet. Med Flickan gick det så naturligt och i samförstånd med henne, som om vi varit ense om saken. Men icke med Lillgubben, han skulle säkert smutta på bröstet ända tills skolåldern om han fick bestämma...
Ifall det inte lättar snart bokar jag en tid antingen till zonterapi eller osteopati, för så här kan vi inte ha det. Speciellt i januari då vi båda ska jobba. Nuförtiden kan jag, ifall jag har god tur och barnen sover samtidig, vila en liten stund men hur ska jag/vi orka om vi båda skall vara på jobb på dagarna och inte får sova på nätterna?!
tisdag 21 augusti 2012
Trotsiga tider
Vi är hemma igen efter nästan 2 veckor på luffen. Den här veckan har vi bara tagit det lugnt och försökt återhämta oss efter resan. Vår kära dotter har inte lättat till saken eftersom hon nu har den värsta trotsperioden hittills. Vi får grälas hela tiden och tvätta lakan jämt. Hon har nämligen börjat kissa ner sängen både dag- och nattid bara för att jävlas med oss. Det vet vi p.g.a att hon just varit på toaletten och kissat och efter en stund kommer hon och säger att sängen är våt. Eller så tjuras hon och säger att hon inte är kissnödig då hon är på toaletten och inget kommer men så fort hon lägger sig i sängen blir den våt. Gud, så man kan bli irriterad och arg på en liten 2,5 åring!
Man får verkligen andas djupt och räkna till 10 flera gånger i dagen nuförtiden. Visst kan det bero på att på semestern hade vi lite semesterregler också och det var inte riktigt så noga med tider och hon fick spela upp sig för släktingar och bekanta, visa riktigt vad hon kan. Och nu är hon stucked hemma med gamla tråkiga mamma, pappa och lillebror. Ja, vänta bara på den dagen mannens semester tar slut. Då är jag screwed! Men tillbaks till att tappa nerverna med henne. Ibland funderar jag ifall jag har en mild form av anger management issues när det enda jag skulle vilja göra är att gå upp till den skrikande ungen, som just väckt sin lillebror efter att jag fått honom att somna efter en timmes kamp, och skrika med ansiktet rött en rad hotelser och få tyst på henne på vilket sätt som helst. Och ibland när jag inte längre kan hålla mig lugn och sansad och går med i skriket och verkligen ryter till funderar jag på när grannarna får tillräckligt och ringer socialen. Men grannarna är antingen döva eller väldigt artiga och hyfsade eftersom de varje gång jag frågat sagt att det inte hört ett pip. Och då talar vi en konsert med en skrikande och bölande 2,5 åring, en ylande hund som tycker att Flickans bölande faller på just rätt ton så han stämmer in, en hysteriskt gråtande lillebror och en rytande mamma.
Lillgubben är fortfarande väldigt mammig, på kvällen duger ingen annan än mamma. Det känns ganska tungt för ibland vill jag ju pyssla tillsammans med Flickan, alldeles i fred, sköta kvällsrutinerna och läsa saga med henne i hennes säng. Eller vara för mig själv och pappan skulle sköta Lillgubbens kvällsrutiner. Då vi är i skilda rum och Lillgubben inte ser mig går det relativt bra men ifall han vet var jag är blir det inget. Han har också börjat visa en ganska stark egen vilja vilket jag inte var särskilt glad över. Jag hoppas verkligen att hans trots är mildare!
Men något positivt: vi har börjat fixa nätterna bättre. Somnandet kan ännu ta en god tid, men nu har vi haft två nätter då han inte ätit alls. Annars har han klarat sig med en amning ifall han somnat tidigare på kvällen. Normalt brukar han alltså somna kring elva och nu har han ätit nästa gång 6-7 tiden på morgonen, vilket inte egentligen är så hemskt lång tid men en stor skillnad till amning med 3-4 timmars mellanrum. Några kvällar har han somnat t.o.m halv tie tiden, vilket är väldigt lyx. Det blir bättre!
Märkte förresten att förra inläggets text försvunnit någonstans. Måste kolla om jag kan fixa det.
Man får verkligen andas djupt och räkna till 10 flera gånger i dagen nuförtiden. Visst kan det bero på att på semestern hade vi lite semesterregler också och det var inte riktigt så noga med tider och hon fick spela upp sig för släktingar och bekanta, visa riktigt vad hon kan. Och nu är hon stucked hemma med gamla tråkiga mamma, pappa och lillebror. Ja, vänta bara på den dagen mannens semester tar slut. Då är jag screwed! Men tillbaks till att tappa nerverna med henne. Ibland funderar jag ifall jag har en mild form av anger management issues när det enda jag skulle vilja göra är att gå upp till den skrikande ungen, som just väckt sin lillebror efter att jag fått honom att somna efter en timmes kamp, och skrika med ansiktet rött en rad hotelser och få tyst på henne på vilket sätt som helst. Och ibland när jag inte längre kan hålla mig lugn och sansad och går med i skriket och verkligen ryter till funderar jag på när grannarna får tillräckligt och ringer socialen. Men grannarna är antingen döva eller väldigt artiga och hyfsade eftersom de varje gång jag frågat sagt att det inte hört ett pip. Och då talar vi en konsert med en skrikande och bölande 2,5 åring, en ylande hund som tycker att Flickans bölande faller på just rätt ton så han stämmer in, en hysteriskt gråtande lillebror och en rytande mamma.
Lillgubben är fortfarande väldigt mammig, på kvällen duger ingen annan än mamma. Det känns ganska tungt för ibland vill jag ju pyssla tillsammans med Flickan, alldeles i fred, sköta kvällsrutinerna och läsa saga med henne i hennes säng. Eller vara för mig själv och pappan skulle sköta Lillgubbens kvällsrutiner. Då vi är i skilda rum och Lillgubben inte ser mig går det relativt bra men ifall han vet var jag är blir det inget. Han har också börjat visa en ganska stark egen vilja vilket jag inte var särskilt glad över. Jag hoppas verkligen att hans trots är mildare!
Men något positivt: vi har börjat fixa nätterna bättre. Somnandet kan ännu ta en god tid, men nu har vi haft två nätter då han inte ätit alls. Annars har han klarat sig med en amning ifall han somnat tidigare på kvällen. Normalt brukar han alltså somna kring elva och nu har han ätit nästa gång 6-7 tiden på morgonen, vilket inte egentligen är så hemskt lång tid men en stor skillnad till amning med 3-4 timmars mellanrum. Några kvällar har han somnat t.o.m halv tie tiden, vilket är väldigt lyx. Det blir bättre!
Märkte förresten att förra inläggets text försvunnit någonstans. Måste kolla om jag kan fixa det.
måndag 23 juli 2012
Måndagen from hell
Om jag för några veckor sedan skrev att jag hatade måndagar och hade haft en tung dag så toppar nog denna måndag alla andra måndagar jag någonsin haft. Voi satan ändå! Och jag svär mycket sällan.
Dagen började med normalt måndagstrots och -gnäll, härjande och lite för fartfyllda lekar för lillebror. Flickan klättrade upp i dockvagnen och Lillgubben råkade just stå mellan vagnen och handtaget då vagnen kippade omkull på honom. Det blev brått att få Flickan bort som tyngd från vagnen och jag lyfte henne kanske lite hårdhänt. Det blev ingen middagsvila för Flickan fastän hon nog låg riktigt tyst i sin säng i en timme eller så, och Lillgubbens första dagssömn blev bara en halv timme lång så jag hade två mycket griniga ungar. Mot kvällen lugnade farten ner som tur men med detsamma steg grinighets- och gnällighetsgraden. Vid middag fick vi genomgå samma diskussion med Flickan på nytt och på nytt och hon blev bortvisad till sitt rum i ett skede. Efter det åt hon hela portionen snällt och resten av kvällen gick ganska lugnt och fint. Det positiva var att hon lade sig jättesnällt, samma kan jag inte säga om lillebrodern.
Guud, sådan envis unge! Vi har nu i en vecka (varför började vi inte tidigare?!) haft någon sorts sömnskola åt honom, eftersom han inte tidigare somnat alls i sin säng utan bara i famnen. Vi tänkte börja lite lättare så att han somnar i sin säng medan vi är i rummet, och senare avancera till att vi inte är i samma rum. Alltså den ungen, han vägrar ligga i sängen och ställer sig upp och stå på direkten man lyfter handen bort. Antingen får man lägga ner honom om och om igen eller hålla handen på honom som tyngd för att han inte skall stiga upp. Och inte har det blivit något lättare på en vecka heller, idag stod jag där bredvid sängen i nästan en timme, igen. Förra måndagen var det en timme och 15 minuter och så har tiden varierat allt från några minuter till en dryg timme. Och nu har jag dessutom hamnat springa in i rummet två gånger för att lägga ner honom igen (och på det här viset håller det på hela natten igenom). Den som säger att barn börjar sova bra och få rytm då de får fast föda får för min del se sig där solen inte lyser!
Och det som gör min måndag ännu bättre är det faktum att jag varit ensam med ungarna hela dagen och kommer att vara det största delen denna vecka. Mannen är på arbetsresa till onsdagen (som tur blev slutveckans arbetsresa bara en en-dagsresa så han kommer hem till torsdagkväll) och sedan åker han bort till veckoslutet igen. Ain't that fun! Jag är helt ok med att vara ensam med barnen (fastän det ju aldrig är riktigt roligt när mannen är borta längre tider) och klarar mig nog men ibland har man nog sin psykiska hälsa på prov, speciellt om det blir många ensamma, stridiga dagar med barnen. Jep, vali vali för idag!
Dagen började med normalt måndagstrots och -gnäll, härjande och lite för fartfyllda lekar för lillebror. Flickan klättrade upp i dockvagnen och Lillgubben råkade just stå mellan vagnen och handtaget då vagnen kippade omkull på honom. Det blev brått att få Flickan bort som tyngd från vagnen och jag lyfte henne kanske lite hårdhänt. Det blev ingen middagsvila för Flickan fastän hon nog låg riktigt tyst i sin säng i en timme eller så, och Lillgubbens första dagssömn blev bara en halv timme lång så jag hade två mycket griniga ungar. Mot kvällen lugnade farten ner som tur men med detsamma steg grinighets- och gnällighetsgraden. Vid middag fick vi genomgå samma diskussion med Flickan på nytt och på nytt och hon blev bortvisad till sitt rum i ett skede. Efter det åt hon hela portionen snällt och resten av kvällen gick ganska lugnt och fint. Det positiva var att hon lade sig jättesnällt, samma kan jag inte säga om lillebrodern.
Guud, sådan envis unge! Vi har nu i en vecka (varför började vi inte tidigare?!) haft någon sorts sömnskola åt honom, eftersom han inte tidigare somnat alls i sin säng utan bara i famnen. Vi tänkte börja lite lättare så att han somnar i sin säng medan vi är i rummet, och senare avancera till att vi inte är i samma rum. Alltså den ungen, han vägrar ligga i sängen och ställer sig upp och stå på direkten man lyfter handen bort. Antingen får man lägga ner honom om och om igen eller hålla handen på honom som tyngd för att han inte skall stiga upp. Och inte har det blivit något lättare på en vecka heller, idag stod jag där bredvid sängen i nästan en timme, igen. Förra måndagen var det en timme och 15 minuter och så har tiden varierat allt från några minuter till en dryg timme. Och nu har jag dessutom hamnat springa in i rummet två gånger för att lägga ner honom igen (och på det här viset håller det på hela natten igenom). Den som säger att barn börjar sova bra och få rytm då de får fast föda får för min del se sig där solen inte lyser!
Och det som gör min måndag ännu bättre är det faktum att jag varit ensam med ungarna hela dagen och kommer att vara det största delen denna vecka. Mannen är på arbetsresa till onsdagen (som tur blev slutveckans arbetsresa bara en en-dagsresa så han kommer hem till torsdagkväll) och sedan åker han bort till veckoslutet igen. Ain't that fun! Jag är helt ok med att vara ensam med barnen (fastän det ju aldrig är riktigt roligt när mannen är borta längre tider) och klarar mig nog men ibland har man nog sin psykiska hälsa på prov, speciellt om det blir många ensamma, stridiga dagar med barnen. Jep, vali vali för idag!
måndag 9 juli 2012
9 månader
Lillgubben blev 9 månader gammal idag, 9 månader! Fatta! Vart tar tiden vägen? Snart är han ingen baby längre, snyft.
Vid 9 månaders ålder lär barn börja lida av separationsångest, som värst är det mellan 10 och 18 månaders åldern. Jag skrev redan tidigare om Lillgubbens mammiga fas, så det lär väl vara denna separationsångest då. Första orden brukar barn säga mellan 9 och 15 månaders ålder och Lillgubben är väldigt duktig på att använda Ma-ma eller Mä-mä nuförtiden, ibland känns det att han säger det då han ser mig eller då han är riktigt riktigt ynklig och vill ha sin mamma. Who knows?
Vid 9 månaders ålder kryper Lillgubben, ibland med en enorm fart (om hundarnas vattenkopp är på golvet eller wc-dörren är öppen). Han står mot stöd och ibland korta stunder utan stöd, tar några steg med t.ex. Brio-kärran eller då man leder honom, han sitter stadigt och kan falla mjukt från nästan alla ställningar, t.om. stående då rumpan kommer i marken först. Lillgubben är för det mesta väldigt glad och positiv, skrattar och ler mycket, talar på som bara den och älskar uppmärksamhet. Han är en riktigt charmör och flirtar med flickor och kvinnor. Han har 5 tänder; 2 nere och 3 uppe och fjärde på väg. Han tycker om mat och äter bra, morgon- och kvällsgröt och 2 måltider + mellanmål / dag. Han använder tutt mycket mera än vad Flickan gjorde och han vägrar dricka ersättning, vatten ur flaskan är ok men ingen ersättning. Pumpa skulle jag inte vilja börja med mer i det här skedet, har inte tänkt amma längre än 1 år ungefär. Lillgubben är förresten mycket snällare jämfört med Flickan när det kommer till ammandet. Vid det här skedet hade vi stora svårigheter med henne eftersom hon bet så mycket och så hårt och jag ammade bara nu som då. Jag tror hon var omkring 9 och 10 månader då jag slutade amma helt och hållet. Lillgubben har kanske försökt bita några gånger och bara en gång har han bitit riktigt ordentligt. Dessutom lyder han när jag säger till, han brukar bli ledsen och börja gråta och då får jag säga åt honom att borde det inte vara jag som gråter när han biter mig och inte tvärtom. Flickan bara skrattade och bet hårdare, den lilla jäveln.
Vid 9 månaders ålder lär barn börja lida av separationsångest, som värst är det mellan 10 och 18 månaders åldern. Jag skrev redan tidigare om Lillgubbens mammiga fas, så det lär väl vara denna separationsångest då. Första orden brukar barn säga mellan 9 och 15 månaders ålder och Lillgubben är väldigt duktig på att använda Ma-ma eller Mä-mä nuförtiden, ibland känns det att han säger det då han ser mig eller då han är riktigt riktigt ynklig och vill ha sin mamma. Who knows?
Vid 9 månaders ålder kryper Lillgubben, ibland med en enorm fart (om hundarnas vattenkopp är på golvet eller wc-dörren är öppen). Han står mot stöd och ibland korta stunder utan stöd, tar några steg med t.ex. Brio-kärran eller då man leder honom, han sitter stadigt och kan falla mjukt från nästan alla ställningar, t.om. stående då rumpan kommer i marken först. Lillgubben är för det mesta väldigt glad och positiv, skrattar och ler mycket, talar på som bara den och älskar uppmärksamhet. Han är en riktigt charmör och flirtar med flickor och kvinnor. Han har 5 tänder; 2 nere och 3 uppe och fjärde på väg. Han tycker om mat och äter bra, morgon- och kvällsgröt och 2 måltider + mellanmål / dag. Han använder tutt mycket mera än vad Flickan gjorde och han vägrar dricka ersättning, vatten ur flaskan är ok men ingen ersättning. Pumpa skulle jag inte vilja börja med mer i det här skedet, har inte tänkt amma längre än 1 år ungefär. Lillgubben är förresten mycket snällare jämfört med Flickan när det kommer till ammandet. Vid det här skedet hade vi stora svårigheter med henne eftersom hon bet så mycket och så hårt och jag ammade bara nu som då. Jag tror hon var omkring 9 och 10 månader då jag slutade amma helt och hållet. Lillgubben har kanske försökt bita några gånger och bara en gång har han bitit riktigt ordentligt. Dessutom lyder han när jag säger till, han brukar bli ledsen och börja gråta och då får jag säga åt honom att borde det inte vara jag som gråter när han biter mig och inte tvärtom. Flickan bara skrattade och bet hårdare, den lilla jäveln.
torsdag 28 juni 2012
Iltavilli
Nästan varje kväll får Lillgubben en hepuli, vi kallar den iltavilli. Han kan t.ex. krypa omkring med vild fart och skrika glädjerop. Igår kväll satt han alldeles snällt och lugnt med oss i soffan efter kvällsgröten och tvätten då han plötsligt började härja. Han ställde sig upp och stå och kastade sig bakåt, kröp en liten bit och samma sak igen. Stiga upp och kasta sig åt något håll. På detta sätt höll han på i evigheter och skrek och skrattade samtidigt.
Det som jag reagerade på var hur bra kroppskontroll han redan har. Fastän han kastade sig omkull var det hela tiden kontrollerat. Babytiden börjar lida mot sitt slut, mamma gråter.
Det som jag reagerade på var hur bra kroppskontroll han redan har. Fastän han kastade sig omkull var det hela tiden kontrollerat. Babytiden börjar lida mot sitt slut, mamma gråter.
onsdag 27 juni 2012
Mammis
Lillgubben har en väldigt mammig fas på gång. En stund kan han intressera sig på något annat men direkt jag tar några steg bortåt har jag en mämmämmämmä jodlande 9 kilos klump hängandes i byxbunten så rumpan skiner bar. Ganska opraktiskt när man försöket t.ex. laga mat och måste röra på sig mellan lådor och skåp och spis och lavoar. På kvällarna duger pappa en stund men så fort jag kommer fram bakom knuten och Lillgubben får syn på mig blir det ett oändligt gnäll. Och när han väl får komma i mammas famn igen kramar han så hårt så hårt, tar tag i mina nackhår och drar mitt ansikte tätt intill hans eget, ger en rinnande våt puss så hela min näsa är i hans lilla mun och så tittar han belåtet på sin pappa, med lite hånskrattande min.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)