Äh, vi befinner oss i en knipa. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra med dagis. Situationen var mycket bättre här på våren i några månader då där var en vikarie, som var superbra och initiativ, barnen tyckte massor om henne och saker rullade på bra. Vårfesten kom och därmed fick vi veta att hon inte skulle fortsätta längre på vårt dagis. Ungefär i samma veva fick vi höra att även den andra fastanställda, den enda som har pedagogisk utbildning, skall sluta. Hon jobbar ännu i juli på sommardagiset där våra barn ännu skall gå 3 veckot på, men efter sommarpausen kommer hon inte tillbaka. Dvs. den enda bekanta skötaren som blir kvar är hon, som jag säkert skrivit om tidigare, som inte riktigt sköter sin uppgift. Vi har våra kontakter och fick lite den uppfattningen att just den här personen är orsaken till att de andra byter arbetsplats. Det är helt från rumpan eftersom det troligen inte kommer att ändra, hon har fast anställning och ifall hon inte gör något gravt misstag kommer hon ju inte att få sparken. Och om ingen ny kommer överens med henne så kommer det här att fortsätta. Men sen igen vet vi inte hurdana typer som skall börja jobba på dagis i augusti, det kan ju vara superfina typer som får dagiset att funka och vardagen att rulla på.
Av våra kontakter fick vi också lite info om andra daghems situationer, om köer och sånt. Det andra dagiset som varit i samma utrymmen med vårt nu sedan januari hade iaf då för några veckor sen 2 lediga platser och ingen kö, så ifall situationen ännu är den samma skulle vi kunna ansöka om byte och eventuellt få byta dagis. Problemet är det att det här dagiset befinner sig på en krånglig plats för oss, ifall jag skall åka kollektiv trafik. Men ifall vi skulle skaffa den där cykelkärran jag tjatat om en evighet, skulle jag kunna cykla till dagis och därifrån till jobbet och det skulle inte vara alls illa väg, typ 15-20 min/ sträcka vilket är kortare än med buss. Vintertid skulle det vara buss som gäller ifall vi inte skulle få fixat att vi t.ex. lånar grannarnas bil (de har 2 bilar och sagt att man får låna den andra som de inte använder, men kanske de inte tänkt på dagligt lånande...) Plusset är det att de inte kommer att börja i sina egna utrymmen i augusti eftersom dagiset ännu också är oanvändbart efter fuktskadan, och de kommer att vara i vår grannförort på gåavstånd åtminstone till julen. Det skulle vara perfekt ifall dagiset skulle flytta dit permanent, för då skulle vi få den härliga personalen och ypperligt läge. Med vårt nuvarande dagis skulle jag inte vilja mista läget eftersom jag går till min arbetsplats på några minuter därifrån så jag behöver inte åka åt fel håll först och så behöver barnen inte vara så länge på dagis. Men that's about it, den här våren har nog varit en sådan flopp så vi inte skulle vilja fortsätta där och dessutom är gården ingen vidare bra.
Men vad skall vi göra?! Ska vi ansöka om flytt? Är det viktigare med bra läge eller superbra personal? I vårt nuvarande dagis tycks inte båda förvekligas. För mig börjar personalen verkligen vinna den här kampen, även om det skulle göra vår vardag lite krångligare. Före påsken t.ex. frågade en skötare från det andra dagiset vad vi gör på påsken och efter påsken kom hon och frågade ifall vi hade fått remppan gjord och hur det blev. När vi kommer till dagis och någon från det andra dagiset går förbi stannar de och har en stund att prata med oss och kramar barnen. Det händer aldrig med våra egna skötare. Förra veckan när vårt och det andra dagiset var öppet sista dagen hade vi med oss självbakad rabarberpaj åt hela personalen, både från vårt och det andra dagiset. Vi gav ett gemensamt kort till alla på det andra dagiset där vi tackade för våren och den enorma hjälpen de varit till och hur våra barn tycker om dem och att vi kommer att sakna dem på hösten. Hon som tog emot kortet blev tårögd och kramade om barnen många gånger. Hon fick svälja gråten när hon svarade att de också kommer att sakna oss och uppmanade oss att byta dagis flera gånger när jag nämnde om våra funderingar. Vi förde ett eget kort och en jordgubbsampel åt vår egen skötare (den andra var sjuk så hon får sina gåvor denna vecka) men hon hade inte ännu kommit på morgonen så Flickan hade gett gåvan åt skötaren på dagen. När mannen gick efter barnen och frågade ifall hon hade fått dem svarade hon bara kort och lite surt att hon fått dem. Vilken skillnad alltså! Kanske hon hade läst de andras kort och blev sur. Vi har hört att de inte tyckt om när de andra hjälpt till.
Men är det för sent att ansöka om flytt redan? Bäst skulle det ju vara att barnen kunde börja på nytt ställe genast efter sommarpausen. Fast för oss har det ju ingen skillnad egentligen...
Visar inlägg med etikett Tankar och funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tankar och funderingar. Visa alla inlägg
måndag 24 juni 2013
måndag 11 mars 2013
Irriterad
Aargh, vad jag blev irriterad på en min FB kompis status uppdatering och den diskussion den förde med sig. Hon har vikarierat på ett daghem och 5 barn har insjuknat förra veckan i magsjuka eller feber och under veckoslutet hade hon också blivit sjuk. Hon kritiserade föräldrar som hämtar sina sjuka eller halvfriska (snuva, hosta) barn till dagis och dem som hämtar ett barn till dagis fastän syskonet är hemma sjuk.
Jo, jag håller med om att man inte skall föra sjuka barn till dagis men lite snuva/hosta tycker jag inte man kan kräva att någon blir hemma och sköta. I så fall skulle inte mina barn ha varit på dagis så hemskt många dagar i år. Och inget annat barn på vårt dagis heller. Och i så fall skulle vi ligga djupt nere i pisset just nu eftersom vi skulle ha måstat vara hemma från våra jobb ännu mer än vi nu varit. Dessutom har jag inte fått något betalt av de dagar jag varit hemma den första månaden, och några dagar har också varit på egen bekostnad eftersom jag varit längre än 3 dagar i sträck hemma med sjuka barn och då får jag inte betalt. Känns hemskt att säga men jag kan inte vara hemma med barn som har snuva, om inte barnen har feber eller är annars väldigt svaga eller i dåligt skick (och oftast är de inte det ifall de inte har feber, tvärtom är de fulla med energi och vilda som fan). Inte just nu när jag nyss börjat ett nytt jobb och har prövotid och har varit så här mycket borta redan i år. Jag är orolig över har jag mer en arbetsplats kvar då.
Och vi har i alla fall gjort beslutet om att föra eller inte föra ena barnet till dagis om det andra är sjukt varje gång skilt. Vissa gånger har båda blivit hemma, men andra gånger har vi sett det som bättre att föra det friska barnet till dagis för en stund så att den som är sjuk får vila i fred, för hos oss kan den sjuka verkligen inte vila i fred ifall den andra också är hemma. Vet inte hur det är med andra syskon, men hos oss funkar det inte om det bara är en vuxen på plats. Det har blivit så här nu senaste tiden, då Lillgubben var lite mindre var det inga problem men nu lyckas det inte längre. Dessutom tycker jag att det är viktigt att barnen, speciellt Lillgubben, får den där rutinen med dagis eftersom den mindre har väldigt svårt att anpassa sig varje gång på nytt efter en lång paus från dagis. Han blir helt annorlunda, ledsen, arg och hysterisk hemma och vi märker hur det är väldigt tungt för honom. Så helst skulle vi nu hålla en bra rytm på dagisdagarna så här i början att det blir en naturlig del av vardagen för dem och inte något då och då. Vi skulle ju ha fått vara hemma flere veckor, om inte månader, i sträck om vi varit hemma från det då den första fått snuva till att den andra blivit alldeles frisk. Men visst skulle jag ju vara hemma med dem mera om det bara var möjligt!
Bra går det ju att säga att barnen mår bäst av att vara hemma med föräldrarna och att båda borde vara hemma om den ena är sjuk, men så länge hon inte har barn själv och inte har ett humm om hurdant det är hemma med två (i alla fall mina) barn så tycker jag att hon inte vet vad hon talar om.
Jo, jag håller med om att man inte skall föra sjuka barn till dagis men lite snuva/hosta tycker jag inte man kan kräva att någon blir hemma och sköta. I så fall skulle inte mina barn ha varit på dagis så hemskt många dagar i år. Och inget annat barn på vårt dagis heller. Och i så fall skulle vi ligga djupt nere i pisset just nu eftersom vi skulle ha måstat vara hemma från våra jobb ännu mer än vi nu varit. Dessutom har jag inte fått något betalt av de dagar jag varit hemma den första månaden, och några dagar har också varit på egen bekostnad eftersom jag varit längre än 3 dagar i sträck hemma med sjuka barn och då får jag inte betalt. Känns hemskt att säga men jag kan inte vara hemma med barn som har snuva, om inte barnen har feber eller är annars väldigt svaga eller i dåligt skick (och oftast är de inte det ifall de inte har feber, tvärtom är de fulla med energi och vilda som fan). Inte just nu när jag nyss börjat ett nytt jobb och har prövotid och har varit så här mycket borta redan i år. Jag är orolig över har jag mer en arbetsplats kvar då.
Och vi har i alla fall gjort beslutet om att föra eller inte föra ena barnet till dagis om det andra är sjukt varje gång skilt. Vissa gånger har båda blivit hemma, men andra gånger har vi sett det som bättre att föra det friska barnet till dagis för en stund så att den som är sjuk får vila i fred, för hos oss kan den sjuka verkligen inte vila i fred ifall den andra också är hemma. Vet inte hur det är med andra syskon, men hos oss funkar det inte om det bara är en vuxen på plats. Det har blivit så här nu senaste tiden, då Lillgubben var lite mindre var det inga problem men nu lyckas det inte längre. Dessutom tycker jag att det är viktigt att barnen, speciellt Lillgubben, får den där rutinen med dagis eftersom den mindre har väldigt svårt att anpassa sig varje gång på nytt efter en lång paus från dagis. Han blir helt annorlunda, ledsen, arg och hysterisk hemma och vi märker hur det är väldigt tungt för honom. Så helst skulle vi nu hålla en bra rytm på dagisdagarna så här i början att det blir en naturlig del av vardagen för dem och inte något då och då. Vi skulle ju ha fått vara hemma flere veckor, om inte månader, i sträck om vi varit hemma från det då den första fått snuva till att den andra blivit alldeles frisk. Men visst skulle jag ju vara hemma med dem mera om det bara var möjligt!
Bra går det ju att säga att barnen mår bäst av att vara hemma med föräldrarna och att båda borde vara hemma om den ena är sjuk, men så länge hon inte har barn själv och inte har ett humm om hurdant det är hemma med två (i alla fall mina) barn så tycker jag att hon inte vet vad hon talar om.
måndag 28 januari 2013
Bråttom bråttom
Vi har haft fullt upp med kalasandet hela veckoslutet och den här dagen gick i ett huj. Vi kom hem från jobb och dagis (gick inte ens på simningen) och plötsigt var det läggdags igen. Hemskt när man är trött hela tiden och hemma måste man göra mat, städa, tvätta kläder mm., så när ska man hinna hänga med ungarna, spendera ordentligt tid med dem. 100% tid, inte lite ditåt, då man lagar mat samtidigt eller plockar undan smutsiga kläder eller leksaker och muttrar samtidigt några sura ord. Nästa veckoslut skall vi ta igen den gemensamma tiden!
söndag 6 januari 2013
Syskonen
Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
fredag 28 december 2012
Reashoppingen som lyfte fram självavskyn och missnöjdheten
Idag åkte jag och kollade på rea-utbudet och blev kanske lite missnöjd. Tyckte inte att det fanns så värst bra erbjudanden. Den enda affären jag hittade riktigt bra erbjudanden på var Polarn och Pyret, och där kunde jag inte shoppa så mycket (har inga pengar). Jag har haft några presentkort redan i flera år så jag försökte hitta något åt mig själv men jag har nuförtiden noll lust att ens titta på kläder åt mig själv, ännu mindre att tänka mig på att pröva något. För det första vet jag inte vad min stil nuförtiden är, de senaste 3 åren har jag köpt kläder som lämpat sig för en gravid kropp (fast jag inte ägt andra preggokläder än en preggotop och ett par preggojeans) och för amning. För det andra trivs jag verkligen inte i min nuvarande kropp, som saknar muskler alldeles totalt och är bara svag, mjuk, bullig och mycket större än den kropp jag känner som min kropp.
Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.
Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.
Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.
Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!
Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.
Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.
Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.
Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.
Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.
Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!
Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.
Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.
söndag 16 december 2012
Känslorna, jag helst inte skulle ha
Fick igår veta att min ena vän är gravid, vilket jag ärligt, ärligt är superglad över. Jag önskar verkligen att allt skall gå bra för hon har fått gå igenom så mycket negativt på det senaste 1,5 året så hon verkligen förtjänar att det går bra och att få hålla sitt eget barn i famnen. Så fick jag också höra att min andra vän försöker bli gravid, vilket jag också är glad över. Men varför känner jag mig så här då?
Jag känner mig väldigt självisk när jag har dessa känslor och helst av allt skulle jag inte ha dem. Jag bara tänker att nu får de båda uppleva graviditeten och att få barn tillsammans, vara på mammaledigt samtidigt, ha ungefär jämngamla barn (fast det ju inte är sagt eftersom den andra inte ännu är gravid osv.) och jag skall just återvända till arbetet. Efter att ha varit hemma i 3 år och inte egentligen haft någon riktig nära vän att dela upplevelsen med. Jag har kännt mig så utanför fast jag ändå haft dem där, och nu känns det som att jag igen kommer att vara utanför, vara på jobb när de andra lever ett helt annorlunda liv som nyblivna mammor.
Jag vet inte om det är normalt att känna så här och jag skäms verkligen att jag har dessa känslor. Vill inte, vill inte känna så här. Vill bara vara glad och lycklig för mina vänners skull. Fattar inte hur jag blivit en så här deppig människa. Tycker inte att jag aldrig någonsin har varit det, och nu känns det att hela hösten har varit en enda deppig röra. Visst har jag glätt mig över saker och kunnat vara glad på riktigt men grundhumöret har nog varit ganska nedstämt de senaste månaderna. Det känns som att ingenting lyckas, allt jag gör är fel eller inte tillräckligt och vardagen har varit ganska tung. Visst har vi varit väldigt mycket sjuka nu de senaste 2 månaderna, vilket vi aldrig tidigare har varit, så det har nog också dragit ner på humöret och orket. Men just nu önskar jag mig energi och ett gott humör för året 2013 till julklapp!
Jag känner mig väldigt självisk när jag har dessa känslor och helst av allt skulle jag inte ha dem. Jag bara tänker att nu får de båda uppleva graviditeten och att få barn tillsammans, vara på mammaledigt samtidigt, ha ungefär jämngamla barn (fast det ju inte är sagt eftersom den andra inte ännu är gravid osv.) och jag skall just återvända till arbetet. Efter att ha varit hemma i 3 år och inte egentligen haft någon riktig nära vän att dela upplevelsen med. Jag har kännt mig så utanför fast jag ändå haft dem där, och nu känns det som att jag igen kommer att vara utanför, vara på jobb när de andra lever ett helt annorlunda liv som nyblivna mammor.
Jag vet inte om det är normalt att känna så här och jag skäms verkligen att jag har dessa känslor. Vill inte, vill inte känna så här. Vill bara vara glad och lycklig för mina vänners skull. Fattar inte hur jag blivit en så här deppig människa. Tycker inte att jag aldrig någonsin har varit det, och nu känns det att hela hösten har varit en enda deppig röra. Visst har jag glätt mig över saker och kunnat vara glad på riktigt men grundhumöret har nog varit ganska nedstämt de senaste månaderna. Det känns som att ingenting lyckas, allt jag gör är fel eller inte tillräckligt och vardagen har varit ganska tung. Visst har vi varit väldigt mycket sjuka nu de senaste 2 månaderna, vilket vi aldrig tidigare har varit, så det har nog också dragit ner på humöret och orket. Men just nu önskar jag mig energi och ett gott humör för året 2013 till julklapp!
fredag 30 november 2012
En väluppfostrad flicka lyder inte!
Hahaa, läste just en bra kolumn, som några mina FB-kompisar hade länkat till. Känner igen ganska mycket i texten. Men sen igen hade jag nog aldrig förväntat mig att en flicka skulle vara lugn, lydig och tyst, eller lugnare, lydigare och tystare än en pojke skulle vara. Enligt den här skribenten har vi ett väluppfostrat barn som litar/tror på sig själv.
Hyvin kasvatettu lapsi on sellainen, joka luottaa itseensä. Luottaa vanhempiensa ehdottomaan rakkauteen, vaikka olisikin välillä kärsimätön kiukkupussi, joka ei malta odottaa vuoroaan ja viihdy tuntemattomien sukulaisten hääkirkossa suu supussa.
Men (som tur) allt som oftast brukar Flickan nog uppföra sig bra på "viktiga" tillfällen, då man allra minst önskar sig ett raseriutbrott, som t.ex. bröllop, dop och andra mer formella fester. Här hemma, i butiken eller på något besök gör det ju inte så mycket fast man skulle måsta ha "en diskussion" med henne.
Det här tycker jag är så bra sagt, tycker jag själv var just sådan här som barn:
Tytöstä tulee terve ja vahva, kun hän oppii kiipeämään puuhun. Mutalammikot on tehty kieriskelyä varten, pesukoneet pyykkiä varten. Lapsen on hyvä koetella voimiaan tuntitolkulla joka päivä: juosta hiki päässä silläkin uhalla, että välillä sattuu ja tapahtuu. Jos joku maljakko kaatuu lapsen tiellä, se on typerän aikuisen vika, joka on laittanut maljakon väärään paikkaan.
Och så här har vi försökt fixa det här hemma, att barnen kan leka fritt och inte behöva se sig för hela tiden och att vi inte behöver vakta barnen på det sättet. Klart man måste vara närvarande och kolla efter vad de håller på med men jag kan t.ex. laga mat och ha ryggen mot barnen eller gå på wc i fred utan att behöva oroa mig över om de fäller ner en vas eller springer mot en lampa under tiden. Och det här tycker jag är det mest irriterande i att vara hos någon som inte har barn eller vars hem är fullt med småsaker och dyra inredningsprylar så barnen får tag på dem, för då måste man verkligen vakta dem var enda sekund. Bara vi ännu skulle hitta den där perfekta tv-bänken så att tv:n och högtalarna skulle vara i säkerhet. Nu har vi en tillfällig lösning där tv:n står på högtalarna, som står på tv-bänken, men högtalarna är ändå i farzonen eftersom Lillgubben är ivrig att tafsa på allt. Och nästa vecka borde vi ju överlämna tv-bänken åt min syster...
Jos sisällä ei saa juosta, on aikuisen tehtävä viettää pari tuntia päivässä pihalla lapsen remutessa kiipeilytelineissä tai pallokentällä. Sisällä voi sitten vaikka pomppia sängyllä ja opetella seisomaan päällään.
Det här igen har vi försökt lära oss nu på senaste tiden. Alltså att låta barnen springa inomhus, hoppa på soffan, då ingen annan sitter där (fast det nog ännu också svider lite i hjärtat, för soffans skull inte barnens) osv. Men i vår säng låter jag dem inte ännu heller hoppa, madrasserna var så pass dyra och väl utvalda för att passa den ryggskadade mannen. Och så tycker jag att barn heller inte behöver få hoppa och härja precis var som helst. Vårt sovrum är vårt rum, inte barnens (fastän de spenderar mycket tid där på morgnarna). Den där trampolinen vore bra. Men akrobatik har vi ju hållt på med Flickan alltid, oftast hon och jag och ibland även pappan och hon. Det tycker hon om! Men nog brukar vi vara ute också, no need to worry!
Hyvin kasvatettu lapsi on sellainen, joka luottaa itseensä. Luottaa vanhempiensa ehdottomaan rakkauteen, vaikka olisikin välillä kärsimätön kiukkupussi, joka ei malta odottaa vuoroaan ja viihdy tuntemattomien sukulaisten hääkirkossa suu supussa.
Men (som tur) allt som oftast brukar Flickan nog uppföra sig bra på "viktiga" tillfällen, då man allra minst önskar sig ett raseriutbrott, som t.ex. bröllop, dop och andra mer formella fester. Här hemma, i butiken eller på något besök gör det ju inte så mycket fast man skulle måsta ha "en diskussion" med henne.
Det här tycker jag är så bra sagt, tycker jag själv var just sådan här som barn:
Tytöstä tulee terve ja vahva, kun hän oppii kiipeämään puuhun. Mutalammikot on tehty kieriskelyä varten, pesukoneet pyykkiä varten. Lapsen on hyvä koetella voimiaan tuntitolkulla joka päivä: juosta hiki päässä silläkin uhalla, että välillä sattuu ja tapahtuu. Jos joku maljakko kaatuu lapsen tiellä, se on typerän aikuisen vika, joka on laittanut maljakon väärään paikkaan.
Och så här har vi försökt fixa det här hemma, att barnen kan leka fritt och inte behöva se sig för hela tiden och att vi inte behöver vakta barnen på det sättet. Klart man måste vara närvarande och kolla efter vad de håller på med men jag kan t.ex. laga mat och ha ryggen mot barnen eller gå på wc i fred utan att behöva oroa mig över om de fäller ner en vas eller springer mot en lampa under tiden. Och det här tycker jag är det mest irriterande i att vara hos någon som inte har barn eller vars hem är fullt med småsaker och dyra inredningsprylar så barnen får tag på dem, för då måste man verkligen vakta dem var enda sekund. Bara vi ännu skulle hitta den där perfekta tv-bänken så att tv:n och högtalarna skulle vara i säkerhet. Nu har vi en tillfällig lösning där tv:n står på högtalarna, som står på tv-bänken, men högtalarna är ändå i farzonen eftersom Lillgubben är ivrig att tafsa på allt. Och nästa vecka borde vi ju överlämna tv-bänken åt min syster...
Jos sisällä ei saa juosta, on aikuisen tehtävä viettää pari tuntia päivässä pihalla lapsen remutessa kiipeilytelineissä tai pallokentällä. Sisällä voi sitten vaikka pomppia sängyllä ja opetella seisomaan päällään.
Det här igen har vi försökt lära oss nu på senaste tiden. Alltså att låta barnen springa inomhus, hoppa på soffan, då ingen annan sitter där (fast det nog ännu också svider lite i hjärtat, för soffans skull inte barnens) osv. Men i vår säng låter jag dem inte ännu heller hoppa, madrasserna var så pass dyra och väl utvalda för att passa den ryggskadade mannen. Och så tycker jag att barn heller inte behöver få hoppa och härja precis var som helst. Vårt sovrum är vårt rum, inte barnens (fastän de spenderar mycket tid där på morgnarna). Den där trampolinen vore bra. Men akrobatik har vi ju hållt på med Flickan alltid, oftast hon och jag och ibland även pappan och hon. Det tycker hon om! Men nog brukar vi vara ute också, no need to worry!
tisdag 6 november 2012
Chockad
Oj Guhuud, hur kan det finnas människor med såna här åsikter?! Jag vill inte ta desto mera del i några politiska diskussioner här på bloggen fastän förra och det här inlägget lite tangerar ämnet. Artikeln jag länkat till här och blogginlägget jag länkat till i det föregående inlägget handlar alltså om Samlingspartiets ungdomsförbundsmedlemmars åsikter och uttalanden, som jag inte kan underskriva hur jag än skulle försöka, och det vill jag egentligen inte ens försöka. Fast det lär nog inte vara Samlingspartiets eller ungdomsförbundets officiella ställning.
Men alltså, jag fattar inte hur en kvinna, hur antifeministisk man än skulle vara, kan säga så där som hon i Helsingin Sanomat artikeln. Det är ju helt sjukt! Och så skäms jag lite att medge att jag faktiskt kände den här personen någon gång i tiderna...
Men alltså, jag fattar inte hur en kvinna, hur antifeministisk man än skulle vara, kan säga så där som hon i Helsingin Sanomat artikeln. Det är ju helt sjukt! Och så skäms jag lite att medge att jag faktiskt kände den här personen någon gång i tiderna...
Bra text
Läste just en väldigt bra text som ni kan hitta här, den är på finska.
Det är en egenskap jag så gärna skulle vilja ha, konsten att skriva bra text. Jag är lite avundsjuk på såna som kan det. Skriva text som text, men så att den antingen är rolig, roande och humoristisk att läsa eller rörande.
Jag har en halvbekant som kan skriva så rörande och så beskrivande. Hon är sjuksköterska och jobbar med åldringar och har bl.a. skrivit om patienternas sista stunder. Jag har själv också jobbat på ett rehabiliteringssjukhus för åldringar, där det fanns en avdelning för de som var i livets slutskede (saattohoito-osasto på finska) och när jag läste denna halvbekantas texter/dikter kunde jag böla ögonen ur mig. Samma sak hände faktiskt med Arttu Wiskaris Tuntematon potilas låten, för jag kände igen så många bekanta patienter i den. Fast den där halvbekantas texter var av helt annan stil.
Och så finns det så många välskrivna bloggar, som är skrivna med lite humor och självironi fastän de skulle bahandla negativa saker. Jag okar inte läsa sådana bloggar där allt är alltid så himla bra, där maken är den bästa i världen och ger en fotmassage så fort man stiger in genom dörren, där han lagar romantiska middagar och hämtar blommor och what not vareviga dag, där barnen är som änglar, trippar tyst på tå och leker lekar som inte råddar och aldrig trotsar och där livet annars också är en dans på tagglösa rosor och fluffiga ljusröda moln. Uäk!! *spyreflex* Inte behöver man ju göra en utredning varje gång man haft en strid med sin man eller då man haft en förjävlig dag och då ungarna bara varit outhärdliga, men varför försköna det liksom? Och jag tycker nog att man får skriva om sådana saker också. De som vill läsa bara positiva saker kan väl läsa något annat då. Men det jag försökte säga var att vissa har den där förmågan att skriva om dessa dåliga dagar med en glimt i ögonen så att det inte låter som att man bara gnäller. Det är det jag skulle vilja kunna!
Det är en egenskap jag så gärna skulle vilja ha, konsten att skriva bra text. Jag är lite avundsjuk på såna som kan det. Skriva text som text, men så att den antingen är rolig, roande och humoristisk att läsa eller rörande.
Jag har en halvbekant som kan skriva så rörande och så beskrivande. Hon är sjuksköterska och jobbar med åldringar och har bl.a. skrivit om patienternas sista stunder. Jag har själv också jobbat på ett rehabiliteringssjukhus för åldringar, där det fanns en avdelning för de som var i livets slutskede (saattohoito-osasto på finska) och när jag läste denna halvbekantas texter/dikter kunde jag böla ögonen ur mig. Samma sak hände faktiskt med Arttu Wiskaris Tuntematon potilas låten, för jag kände igen så många bekanta patienter i den. Fast den där halvbekantas texter var av helt annan stil.
Och så finns det så många välskrivna bloggar, som är skrivna med lite humor och självironi fastän de skulle bahandla negativa saker. Jag okar inte läsa sådana bloggar där allt är alltid så himla bra, där maken är den bästa i världen och ger en fotmassage så fort man stiger in genom dörren, där han lagar romantiska middagar och hämtar blommor och what not vareviga dag, där barnen är som änglar, trippar tyst på tå och leker lekar som inte råddar och aldrig trotsar och där livet annars också är en dans på tagglösa rosor och fluffiga ljusröda moln. Uäk!! *spyreflex* Inte behöver man ju göra en utredning varje gång man haft en strid med sin man eller då man haft en förjävlig dag och då ungarna bara varit outhärdliga, men varför försköna det liksom? Och jag tycker nog att man får skriva om sådana saker också. De som vill läsa bara positiva saker kan väl läsa något annat då. Men det jag försökte säga var att vissa har den där förmågan att skriva om dessa dåliga dagar med en glimt i ögonen så att det inte låter som att man bara gnäller. Det är det jag skulle vilja kunna!
måndag 29 oktober 2012
Snorungar
Idag har vi haft en hemmadag, dvs. det blev ingen klubb för Flickan och inget sim för hela familjen. Båda barnen är rätt så snoriga ännu och båda två hostar när de sover. Annars stör inte hostan, och de brukar inte hosta så mycket då de är vakna, men att den alltid ska förstöra sömnen! Så brukar det ju vara med mig också, att hostan håller en vaken och man börjar hosta mitt i natten men inte dagtid då man är vaken. Vi kollar läget imorgon, ifall det blir någon musiklek eller inte.
Någon innedag klarar vi nog inte av, vi tappar nerverna och Flickan blir omöjlig. Hur skall man komma ihåg att låta henne skrika ut, bli arg och få kina med en?! Och inte säga till om det, försöka få henne att sluta, bli tystare och lyda genast. Visst, i vissa fall är det nödvändigt att kunna ha kontroll över den lilla trotsaren och man borde väl lära barnet att inte tappa nerverna totalt av någon pytteliten, obefintlig sak, men då det inte är så noga, man har tid och ork och tålamod. Ja, då kunde man ju låta henne skrika allt vad hon orkar, tjata och bli sur. Och inte blanda i sig så mycket. Låta det gå ut genom andra örat liksom. Sen om hon behöver hjälp för att lungna ner sig får hon ju det förstås. Det är en sak jag skulle vilja göra bättre som mamma, för det kommer alldeles för lätt ut ett lungna nu ner dig!, inte skrika!, nu ska du lyda eller... eller liknande.
Imorgon skall jag göra bättre!
Här är mina två snoriga ungar som höll hatt-modeshow idag:
Någon innedag klarar vi nog inte av, vi tappar nerverna och Flickan blir omöjlig. Hur skall man komma ihåg att låta henne skrika ut, bli arg och få kina med en?! Och inte säga till om det, försöka få henne att sluta, bli tystare och lyda genast. Visst, i vissa fall är det nödvändigt att kunna ha kontroll över den lilla trotsaren och man borde väl lära barnet att inte tappa nerverna totalt av någon pytteliten, obefintlig sak, men då det inte är så noga, man har tid och ork och tålamod. Ja, då kunde man ju låta henne skrika allt vad hon orkar, tjata och bli sur. Och inte blanda i sig så mycket. Låta det gå ut genom andra örat liksom. Sen om hon behöver hjälp för att lungna ner sig får hon ju det förstås. Det är en sak jag skulle vilja göra bättre som mamma, för det kommer alldeles för lätt ut ett lungna nu ner dig!, inte skrika!, nu ska du lyda eller... eller liknande.
Imorgon skall jag göra bättre!
Här är mina två snoriga ungar som höll hatt-modeshow idag:
fredag 7 september 2012
Slut med sommaren
Ja, nu kan man väl säga att sommaren är slut på riktigt och jag kan ta bort Sommartakt-logon från sidospalten. Det är september och mannens och därmed också mitt sommarlov är över. Det känns som om den här sommaren flög iväg alldeles obemärkt, innan jag visste av det var den slut. Jag känner mig lite sorgsen över saken eftersom det troligen var den sista sommaren jag kunde spendera med barnen helt och hållet. För första gången i mitt liv känner jag mig lite deprimerad inför hösten, har aldrig lidit av s.k kaamosmasennus men nu känner jag mig down redan innan den riktiga kaamos-perioden ens har börjat.
Vi tar några bilder från semestern att pigga upp humöret i stället!
Min mammas barndomshem i norra Finland vid Kemi älv. Älskar stället! Bara det var lite närmare så vi skulle kunna spendera mer tid där, nuförtiden blir det en gång i året.
Ungarna gungar i min mammas och hennes syskons gungstol som min morfar har själv gjort någon gång i tiderna.
Hos barnens farfar fanns det mycket trädgårdsarbete att göra, vi fick bl.a. plocka med oss svarta och röda vinbär, av vilka de röda jag är speciellt glad över. Och nej, Lillgubben har inte kissat ner sig utan vattnat blommor med vattenkanna förstås.
Det var varmt och soligt, duschar med trädgårdsslangen, njuta av solen på filten, simturer med hunden, middagsvila med andra hunden och allmänt häng och avslappnande.
Och så kom vi hem igen. Vi tar de bilderna någon annan gång då jag behöver piggas upp eller annars bara.
Nonatt, som Flickan skulle säga!
Vi tar några bilder från semestern att pigga upp humöret i stället!
Ungarna gungar i min mammas och hennes syskons gungstol som min morfar har själv gjort någon gång i tiderna.
Det var varmt och soligt, duschar med trädgårdsslangen, njuta av solen på filten, simturer med hunden, middagsvila med andra hunden och allmänt häng och avslappnande.
Och så kom vi hem igen. Vi tar de bilderna någon annan gång då jag behöver piggas upp eller annars bara.
Nonatt, som Flickan skulle säga!
tisdag 22 maj 2012
Utan mamma och pappa, utan trygghet
En kompis hade länkat till detta blogginlägg på Facebook och gud, så jag grät när jag läste inlägget. Hur kan det vara möjligt att det händer sådant i Finland. Hur kan det vara möjligt att ett barn, en treåring, måste spendera sina sista stunder alldeles ensam, utan mamma, utan pappa, utan sina nära, utan trygghet. Bara tanken av att mina barn skulle vara utan oss då de är svårt sjuka, för att inte ens tala om att hålla på och dö, är så brutal och så omänsklig. Måste googla runt om det skulle finnas någon adress (heter det så på svenska?) man kan skriva under.
Edit: Hittade genast denna adress på www.adressit.com. Nu ska alla delta!
Edit: Hittade genast denna adress på www.adressit.com. Nu ska alla delta!
lördag 19 maj 2012
Iholla
Jag funderade länge och mycket på om jag ids och vågar publicera den här texten, men here goes. Det blev väldigt långt och råddigt, men när jag försökte lämna bort något kändes det som om hela pointen inte kom fram.
Som några andra, så har även jag blivit hooked på serien Iholla. Kollade på veckans delar och tyckte det var intressant att höra vad kvinnorna tyckte om programmet, filmandet och bilden som programmet gav av dem. För nog har jag i alla fall fått just den bilden av Maria, att hon är allt för snäll och kanske en lite gnällande bild av Esin. Eller inte direkt gnällande men inte nöjd eller nåt sånt. Jag har tidigare tänkt att det skulle vara intressant och roligt att filma mina dagar, så jag skulle se hurdan jag är (kanske närmast som förälder och mamma) från en utomståendes perspektiv. Mannen tyckte också det skulle vara roligt att se hurdana våra dagar är då han är på jobb.
Jag har ganska svårt att be om hjälp, i stora, viktiga saker. Att bära butikskassen, no problem men att hjälpa till med barnskötsel eller något angående hemmet, det känns alldeles för svårt. Vet inte riktigt är det att jag vill bevisa för mig själv eller andra att jag nog klarar mig (vilket jag ju nog gör) och/eller känns det som att jag skulle medge att jag är svag ifall jag ber om hjälp. Eller så kan allt vara ett resultat från min ungdom som skilsmässobarn och storesyster. Jag försökte skydda min lillesyster ifrån föräldrarnas gräl och höll det mesta jag såg och hörde för mig själv, förlitade mig på mina kompisar men inte på föräldrarna. Dessutom blev mina vänner och jag retade, ja man kan väl kalla det för mobbning, på högstadiet för att vi kom från en annan kommun (stad), där det inte fanns svenskspråkig skola, och vi klädde oss lite annorlundare än största delen. Nog fanns det ju andra också som klädde sig olika men kanske vi var lätta offer eftersom vi kom från den där staden. Jag vet inte. Mitt första förhållande var inte heller så här efteråt tänkt så bra för en tonårings självförtroende. Det var inget större eller allvarligare men när jag efteråt reflekterade på mitt parförhållande fanns det många småsaker som en 2 år äldre pojkvän kunde säga så jag alltid var lite osäker på mig själv; var det verkligen det bästa jag gjorde?, får jag verkligen känna så här?, inte är ju mina problem så viktiga eller allvarliga och så vidare. Till och med då jag och min nuvarande man hade börjat vårt förhållande fick jag ett mycket bittert och fult svar av min ex då han hörde mig säga (vi har många gemensamma kompisar och bekanta) att vi (nuvarande mannen och jag) har så mycket gemensamt. Buhuu, pappa lämna mamma var hans exakta ord, och då visste han precis allt jag hade gått i genom (vilket jag inte börjar reda ut här).
Men jag lät inte honom trycka ner mig och gjorde till slut det bästa beslutet i mitt dåvarande liv. Jag tycker att jag nog alltid varit en ganska stark person. Vare sig på grund av mitt förflutna eller trots mitt förflutna. Jag har alltid haft starka egna åsikter, vilka nu med åldern bara blivit starkare, och jag har alltid vågat stå bakom mina åsikter och det jag tror på. Och det är jag stolt över, jag behövde inte göra som andra, jag var jag. Fast nog gjorde jag ju många saker som ung, som man kunde ha lämnat ogjorda och nog hade man ju en del "gemensamma åsikter" med vännerna.
Men fastän jag har starka och klara åsikter har jag ändå ganska svårt att prata om mina känslor och tankar, speciellt negativa. Jag kommer inte ihåg att det alltid skulle ha varit så, men vet nog inte när och varför det skulle ha ändrat. Det som jag tycker skulle vara så intressant med att filma om dagarna är det, att skulle jag börja tala mera om mina känslor. Då skulle det ju egentligen inte vara någon person som lyssnar så kanske tröskeln att "klaga" skulle vara lägre. För jag känner ju mig väldigt ensam ganska ofta. Om dagarna, då jag är ensam med barnen. Utan vuxet sällskap. Utan någon att dela åsikter och erfarenheter med. Och inte bara det att inte ha någon att träffa under dagarna, utan närmast det att jag över huvudtaget inte har någon nära vän att dela glädjen och sorgen med föräldraskap och moderskap med. Visst har jag goda och nära vänner, men ingen av dem har barn (förutom hon som nu fick barn, men henne känner jag ursprungligen via hennes sambo och det känns att något smått fattas, inte riktigt klickar, att hon eventuellt ännu håller lite tillbaka fastän vi kännt varandra redan många år och spenderat mycket tid tillsammans).
Mina vänner och jag kan tala om allt, men inte förstår de mig helt och hållet (angående barn). Och jag tycker att ingen kan innan man själv är förälder. Jag bara saknar att ha någon nära att ringa till och diskutera Flickans svåra trotsålder, min trötthet mm. Under graviditeterna, speciellt första, saknade jag att ha någon nära att fråga om råd, ifall något var normalt eller onormalt, diskutera om hur graviditeten kändes och hur den ändrade på mig. Ja, allt angående graviditet och barn. Jag tycker det är lite sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det där. Aldrig få dela upplevelserna om första graviditeten med någon som vet vad jag går igenom, någon som vet hur det känns och någon som förstår mig. Och fastän mina vänner får barn så kommer ingen ändå någonsin ha ens ungefär jämngamla barn som jag. Hemskt att medge, men jag är faktiskt lite avundsjuk på min kompis som nu fick barn eftersom deras granne har beräknat om några veckor, hennes gamla klasskompis har ett barn på 4-5 veckor och en annan kompis har beräknat i juli-augusti så hon kommer att ha så mycket kamratstöd och människor i samma livssituation. Tyst för mig själv önskar jag det åt mig själv också. Och jo, jag har bekanta med barn, arbetskompisar, klasskompisar mm. men ingen riktigt nära vän, och det är det som jag saknar.
Och det som egentligen var meningen med allt det här skriveriet var att skulle jag månne tala mer öppet om dessa känslor ifall jag hade en kamera som filmade mina dagar och mina ensamma stunder. För jag tror att ingen av mina vänner vet om att jag har dessa känslor. Den ända är väl min man och med honom kan jag nog tala om dessa saker, men inte är det samma sak som att dela det med en riktigt god vän.
Huh, nu var det då skrivet. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig bra på skrift. Det är något jag på riktigt är avundsjuk på människor som kan, som kan producera vacker, förståelig och/eller rolig text.
Tack och godnatt för mig!
Som några andra, så har även jag blivit hooked på serien Iholla. Kollade på veckans delar och tyckte det var intressant att höra vad kvinnorna tyckte om programmet, filmandet och bilden som programmet gav av dem. För nog har jag i alla fall fått just den bilden av Maria, att hon är allt för snäll och kanske en lite gnällande bild av Esin. Eller inte direkt gnällande men inte nöjd eller nåt sånt. Jag har tidigare tänkt att det skulle vara intressant och roligt att filma mina dagar, så jag skulle se hurdan jag är (kanske närmast som förälder och mamma) från en utomståendes perspektiv. Mannen tyckte också det skulle vara roligt att se hurdana våra dagar är då han är på jobb.
Jag har ganska svårt att be om hjälp, i stora, viktiga saker. Att bära butikskassen, no problem men att hjälpa till med barnskötsel eller något angående hemmet, det känns alldeles för svårt. Vet inte riktigt är det att jag vill bevisa för mig själv eller andra att jag nog klarar mig (vilket jag ju nog gör) och/eller känns det som att jag skulle medge att jag är svag ifall jag ber om hjälp. Eller så kan allt vara ett resultat från min ungdom som skilsmässobarn och storesyster. Jag försökte skydda min lillesyster ifrån föräldrarnas gräl och höll det mesta jag såg och hörde för mig själv, förlitade mig på mina kompisar men inte på föräldrarna. Dessutom blev mina vänner och jag retade, ja man kan väl kalla det för mobbning, på högstadiet för att vi kom från en annan kommun (stad), där det inte fanns svenskspråkig skola, och vi klädde oss lite annorlundare än största delen. Nog fanns det ju andra också som klädde sig olika men kanske vi var lätta offer eftersom vi kom från den där staden. Jag vet inte. Mitt första förhållande var inte heller så här efteråt tänkt så bra för en tonårings självförtroende. Det var inget större eller allvarligare men när jag efteråt reflekterade på mitt parförhållande fanns det många småsaker som en 2 år äldre pojkvän kunde säga så jag alltid var lite osäker på mig själv; var det verkligen det bästa jag gjorde?, får jag verkligen känna så här?, inte är ju mina problem så viktiga eller allvarliga och så vidare. Till och med då jag och min nuvarande man hade börjat vårt förhållande fick jag ett mycket bittert och fult svar av min ex då han hörde mig säga (vi har många gemensamma kompisar och bekanta) att vi (nuvarande mannen och jag) har så mycket gemensamt. Buhuu, pappa lämna mamma var hans exakta ord, och då visste han precis allt jag hade gått i genom (vilket jag inte börjar reda ut här).
Men jag lät inte honom trycka ner mig och gjorde till slut det bästa beslutet i mitt dåvarande liv. Jag tycker att jag nog alltid varit en ganska stark person. Vare sig på grund av mitt förflutna eller trots mitt förflutna. Jag har alltid haft starka egna åsikter, vilka nu med åldern bara blivit starkare, och jag har alltid vågat stå bakom mina åsikter och det jag tror på. Och det är jag stolt över, jag behövde inte göra som andra, jag var jag. Fast nog gjorde jag ju många saker som ung, som man kunde ha lämnat ogjorda och nog hade man ju en del "gemensamma åsikter" med vännerna.
Men fastän jag har starka och klara åsikter har jag ändå ganska svårt att prata om mina känslor och tankar, speciellt negativa. Jag kommer inte ihåg att det alltid skulle ha varit så, men vet nog inte när och varför det skulle ha ändrat. Det som jag tycker skulle vara så intressant med att filma om dagarna är det, att skulle jag börja tala mera om mina känslor. Då skulle det ju egentligen inte vara någon person som lyssnar så kanske tröskeln att "klaga" skulle vara lägre. För jag känner ju mig väldigt ensam ganska ofta. Om dagarna, då jag är ensam med barnen. Utan vuxet sällskap. Utan någon att dela åsikter och erfarenheter med. Och inte bara det att inte ha någon att träffa under dagarna, utan närmast det att jag över huvudtaget inte har någon nära vän att dela glädjen och sorgen med föräldraskap och moderskap med. Visst har jag goda och nära vänner, men ingen av dem har barn (förutom hon som nu fick barn, men henne känner jag ursprungligen via hennes sambo och det känns att något smått fattas, inte riktigt klickar, att hon eventuellt ännu håller lite tillbaka fastän vi kännt varandra redan många år och spenderat mycket tid tillsammans).
Mina vänner och jag kan tala om allt, men inte förstår de mig helt och hållet (angående barn). Och jag tycker att ingen kan innan man själv är förälder. Jag bara saknar att ha någon nära att ringa till och diskutera Flickans svåra trotsålder, min trötthet mm. Under graviditeterna, speciellt första, saknade jag att ha någon nära att fråga om råd, ifall något var normalt eller onormalt, diskutera om hur graviditeten kändes och hur den ändrade på mig. Ja, allt angående graviditet och barn. Jag tycker det är lite sorgligt att jag aldrig kommer att få uppleva det där. Aldrig få dela upplevelserna om första graviditeten med någon som vet vad jag går igenom, någon som vet hur det känns och någon som förstår mig. Och fastän mina vänner får barn så kommer ingen ändå någonsin ha ens ungefär jämngamla barn som jag. Hemskt att medge, men jag är faktiskt lite avundsjuk på min kompis som nu fick barn eftersom deras granne har beräknat om några veckor, hennes gamla klasskompis har ett barn på 4-5 veckor och en annan kompis har beräknat i juli-augusti så hon kommer att ha så mycket kamratstöd och människor i samma livssituation. Tyst för mig själv önskar jag det åt mig själv också. Och jo, jag har bekanta med barn, arbetskompisar, klasskompisar mm. men ingen riktigt nära vän, och det är det som jag saknar.
Och det som egentligen var meningen med allt det här skriveriet var att skulle jag månne tala mer öppet om dessa känslor ifall jag hade en kamera som filmade mina dagar och mina ensamma stunder. För jag tror att ingen av mina vänner vet om att jag har dessa känslor. Den ända är väl min man och med honom kan jag nog tala om dessa saker, men inte är det samma sak som att dela det med en riktigt god vän.
Huh, nu var det då skrivet. Jag önskar att jag kunde uttrycka mig bra på skrift. Det är något jag på riktigt är avundsjuk på människor som kan, som kan producera vacker, förståelig och/eller rolig text.
Tack och godnatt för mig!
onsdag 9 maj 2012
På tumis
Igår kväll spenderade vi lite tumistid med dottern. Vi åkte på Arne Alligator konsert och oj oj så den var omtyckt. Måste definitivt börja gå på fler barnkonserter. Deras musik är dessutom sådan barnmusik jag också lyssnar gärna på, mycket melodi, internationella sounder och roliga lyriker. Kan inte tåla när barnmusik ska göras så simpelt, som om barn inte skulle fatta sig på melodi och sånt. Och så hatar jag Ti ti nalle tanten (+ musiken) och Pikku Kakkonens måndags tant, de är så irriterande!! Varför måste det överspelas bara för att programmet är riktat för barn? Inte är de dumma, barnen.
Först spelade de två andra utan Alligatorn men sen kom Arne.
Vifta på händerna, hoppa och skutta och dansa rockens roll och rumpa humppa.
En nöjd liten flicka med Arne Alligator stämpel.
Först spelade de två andra utan Alligatorn men sen kom Arne.
Vifta på händerna, hoppa och skutta och dansa rockens roll och rumpa humppa.
En nöjd liten flicka med Arne Alligator stämpel.
söndag 15 april 2012
Fattar ej!
Jag vet inte om jag är naiv eller empatilös, men jag har absolut ingen medkänsla för människor som gör självmord och jag kan inte fatta vad som kör människor till det. Naiv, kanske därför att jag inte kan föreställa mig en situation så dyster och hemsk att man skulle ta livet av sig själv och empatilös därför att jag verkligen har svårt att känna någon empati för människor som gör ett så själviskt val.
I min närkrets finns några människor som försökt självmord (och inte lyckats) och den sista gången det hände märkte jag hur arg jag blev. Arg över att den andra inte kan söka hjälp på ett annat sätt än att orsaka så mycket sorg och oro till sina närmaste. Och dessutom är jag av den åsikten att vill man verkligen dö, så gör man det ordentligt och lyckas med det och inte leker med lite piller och alkohol och ringer någon och sedan blir magpumpad och klarar sig.
Ifall situationen av någon orsak skulle bli så tröstlös att självmord är det enda alternativet, så fine. Men varför, VARFÖR, ska man ta livet av sina barn och/eller sin fru (eller man i något annat fall)?! Varför kan man inte låta de små liven fortsätta leva och växa. Jo, det är säkert svårt för dem när pappan/mannen gjort självmord men come on! Det här är något jag verkligen inte fattar!
Jag medger att jag har ganska starka och radikala åsikter om vissa saker, självmord är ett av dem (alkohol- och drogmissbruk och -brukare ett annat).
I min närkrets finns några människor som försökt självmord (och inte lyckats) och den sista gången det hände märkte jag hur arg jag blev. Arg över att den andra inte kan söka hjälp på ett annat sätt än att orsaka så mycket sorg och oro till sina närmaste. Och dessutom är jag av den åsikten att vill man verkligen dö, så gör man det ordentligt och lyckas med det och inte leker med lite piller och alkohol och ringer någon och sedan blir magpumpad och klarar sig.
Ifall situationen av någon orsak skulle bli så tröstlös att självmord är det enda alternativet, så fine. Men varför, VARFÖR, ska man ta livet av sina barn och/eller sin fru (eller man i något annat fall)?! Varför kan man inte låta de små liven fortsätta leva och växa. Jo, det är säkert svårt för dem när pappan/mannen gjort självmord men come on! Det här är något jag verkligen inte fattar!
Jag medger att jag har ganska starka och radikala åsikter om vissa saker, självmord är ett av dem (alkohol- och drogmissbruk och -brukare ett annat).
torsdag 15 mars 2012
Legohysterin och lite om kläder
Jag är visst lite sen med det här, men ärligt sagt visste jag inget om att Lego gett ut en ny serie och ärligt sagt bryr jag mig inte så hemskt mycket heller. Men kanske jag också måste ta del i hysterin, kan i samma veva ta upp ämnet barnkläder eftersom jag inte orkat delta i den hysterin heller.
Men som sagt, så har Lego visst lanserat en ny serie, Friends hette den väl, som är riktad för flickor. Bakgrunden är väl det att flickor inte köper lika mycket Legon som pojkar. Och nu är det då fel enligt en del människor. Fel att göra en serie av många med lite ljusröda och lite lila klossar, med flickor/kvinnor. EN serie. Det som jag inte förstår är varför denna kalabalik uppstod nu. Varför inte då Star Wars, Ninjago, Technic, Racers eller t.ex. Cars serierna kom ut. De skulle man ju så där snabbt tänkt kunna tro är riktade för pojkar. Men aijo, det är ju inget fel på det. Det är ljusrött och lila som det är fel på. Eller så tycker jag mig läsa mellan raderna ofta då det är t.ex. tal om barnkläder. Flickor får inte klä sig i ljusrött och flickor får inte klä sig i klänning. Det ger färdiga (fel) könsroller för barnen, men att pojkar klär sig i ljusblått eller blått anses inte vara så farligt.
Jag är "allätare" då det kommer till barnkläder och leksaker och jag orkar inte ta någon stress över det. Jag klär/har klätt (hon vill oftast välja sina kläder själv nuförtiden) min dotter i flickiga kläder så som klänningar/tunikor, kjolar, ljusrött och lila. Men sen har hon också mycket (största delen) andra kläder, kläder i sk. neutrala färger och även i pojkfärger om man vill se på saken så. Riktigt pojkiga kläder har hon inte men inte har Lillgubben det heller. Ett par rutiga gubbyxor med lappar på knäna har han men annars är de väldigt lika Flickans kläder. Han har även använt hennes gamla ljusröda bodyer, de få enstaka vi hade i så här små storlekar. Klänningar har jag inte klätt på honom. Jag tycker vardagliga kläder ska vara såna barnet kan röra på sig fritt i och leka utan att akta sig hela tiden eller att något klämmer eller spänner. Att dom ser fina ut är inget minus heller. Och det är det som är frågan tycker jag. Det som jag tycker är fint kanske inte alla andra tycker är fint.
För klär man nu inte sina barn ganska långt i såna kläder man tycker är fina? Om man kan välja alltså. Och när barnen blir äldre börjar de ju visa ett initiativ att själv välja sina kläder, först mellan dem som man har hemma och senare kanske i butiken också. Och jag tror faktiskt att det finns på något sätt inbyggt, kanske inte i alla, i vissa t.ex. flickor att de tycker om att klä upp sig, leka med smycken och smink, sådant som anses vara flick-greijor. Så är det med min dotter i varje fall. Och här kan man verkligen inte tala om någon sorts rollmodell eller exempel som jag skulle ha gett henne. Jag sminkar väldigt sällan, speciellt nu med ögonfransförlängningarna har jag kunnat lämna bort maskaran jag alltid då och då använde. Jag går inte klädd i klänningar och finkläder här hemma, absolut inte. Jag är storkonsument av mjukisbyxor, topp och någon sorts college- eller velourjacka. Jag använder väldigt lite smycken, har ett och samma halsband på mig alltid och därtill har jag förlovnings- och vigselringen på fingrarna. Men ändå har Flickan älskat att leka med pärlhalsband av trä sen hon var långt under ett år. Hon sminkar sig och ibland oss andra familjemedlemmar också. Hon väljer sina kläder oftast själv och väldigt ofta vill hon ha någon av klänningarna, dvs. tunikorna. Men sen igen är hon inte tyst och lugn, intresserad bara av att läsa och rita, så som en del tycker att flickor borde vara. Hon härjar, springer, hoppar och klättrar, bygger saker och söndrar saker. Hjälper till med renoveringen, vill skruva på saker osv. Men så har hon också sin plånbok och sina väskor hon ska ha med sig då hon skuffar dockorna i vagnen. Hon ammar sina dockor, byter blöja på dem och sköter om dem. Hon kör bil och leker med Lego klossar. Duplo klossar.
Och så kommer vi tillbaks till Legona. Varför skulle inte pojkar då kunna leka med den nya Friends serien? Vad jag nu snabbt kollade så fanns det ju alldeles unisex saker, som t.ex. trädkoja, café, veterinär, uppfinnarverkstad, valphus, husdjurspatrull, hundutsällning mm. Varför skulle dessa vara endast för flickor? Och är det inte i sista hand föräldrarna som bestämmer vad de vill skaffa åt sina barn? Så om man vill uppfostra sitt barn så könsneutralt som möjligt så då köper man bara vanliga Legon. Men kan inte de som vill ha just Friends serien (eller Ninjago serien) få ha det utan att bli uppskälld eller utan att få en lektion i könsneutralitet eller jämställdhet? För ärligt sagt ser jag inte att vi kan rätta till jämställdhetsproblem med att förbjuda ljusröda kläder eller flick- och pojkleksaker.
Jag kommer inte ihåg att det någonsin skulle ha varit så här hysteriskt med kläder eller leksaker då jag var liten. Vi fick leka med de leksaker vi ville, klädde oss som barn, ingen tyckte det var för flickigt eller för pojkigt. Och inte kommer jag ihåg att jag skulle ha blivit behandlad på ett annorlunda sätt än pojkarna eller att jag inte skulle ha fått göra något eller beté mig på något sätt för jag var flicka. Jag kan berätta att på första klassen i lågstadiet klättrade jag ända upp till taket med repen i gymnastiksalen och inte en enda pojke vågade göra det. Sådeså.
Nå nej, men på allvar fattar jag inte what the fuzz is all about. Få se hur många arga genusmänniskor jag får i nacken på mig nu. Tack och god natt!
Men som sagt, så har Lego visst lanserat en ny serie, Friends hette den väl, som är riktad för flickor. Bakgrunden är väl det att flickor inte köper lika mycket Legon som pojkar. Och nu är det då fel enligt en del människor. Fel att göra en serie av många med lite ljusröda och lite lila klossar, med flickor/kvinnor. EN serie. Det som jag inte förstår är varför denna kalabalik uppstod nu. Varför inte då Star Wars, Ninjago, Technic, Racers eller t.ex. Cars serierna kom ut. De skulle man ju så där snabbt tänkt kunna tro är riktade för pojkar. Men aijo, det är ju inget fel på det. Det är ljusrött och lila som det är fel på. Eller så tycker jag mig läsa mellan raderna ofta då det är t.ex. tal om barnkläder. Flickor får inte klä sig i ljusrött och flickor får inte klä sig i klänning. Det ger färdiga (fel) könsroller för barnen, men att pojkar klär sig i ljusblått eller blått anses inte vara så farligt.
Jag är "allätare" då det kommer till barnkläder och leksaker och jag orkar inte ta någon stress över det. Jag klär/har klätt (hon vill oftast välja sina kläder själv nuförtiden) min dotter i flickiga kläder så som klänningar/tunikor, kjolar, ljusrött och lila. Men sen har hon också mycket (största delen) andra kläder, kläder i sk. neutrala färger och även i pojkfärger om man vill se på saken så. Riktigt pojkiga kläder har hon inte men inte har Lillgubben det heller. Ett par rutiga gubbyxor med lappar på knäna har han men annars är de väldigt lika Flickans kläder. Han har även använt hennes gamla ljusröda bodyer, de få enstaka vi hade i så här små storlekar. Klänningar har jag inte klätt på honom. Jag tycker vardagliga kläder ska vara såna barnet kan röra på sig fritt i och leka utan att akta sig hela tiden eller att något klämmer eller spänner. Att dom ser fina ut är inget minus heller. Och det är det som är frågan tycker jag. Det som jag tycker är fint kanske inte alla andra tycker är fint.
För klär man nu inte sina barn ganska långt i såna kläder man tycker är fina? Om man kan välja alltså. Och när barnen blir äldre börjar de ju visa ett initiativ att själv välja sina kläder, först mellan dem som man har hemma och senare kanske i butiken också. Och jag tror faktiskt att det finns på något sätt inbyggt, kanske inte i alla, i vissa t.ex. flickor att de tycker om att klä upp sig, leka med smycken och smink, sådant som anses vara flick-greijor. Så är det med min dotter i varje fall. Och här kan man verkligen inte tala om någon sorts rollmodell eller exempel som jag skulle ha gett henne. Jag sminkar väldigt sällan, speciellt nu med ögonfransförlängningarna har jag kunnat lämna bort maskaran jag alltid då och då använde. Jag går inte klädd i klänningar och finkläder här hemma, absolut inte. Jag är storkonsument av mjukisbyxor, topp och någon sorts college- eller velourjacka. Jag använder väldigt lite smycken, har ett och samma halsband på mig alltid och därtill har jag förlovnings- och vigselringen på fingrarna. Men ändå har Flickan älskat att leka med pärlhalsband av trä sen hon var långt under ett år. Hon sminkar sig och ibland oss andra familjemedlemmar också. Hon väljer sina kläder oftast själv och väldigt ofta vill hon ha någon av klänningarna, dvs. tunikorna. Men sen igen är hon inte tyst och lugn, intresserad bara av att läsa och rita, så som en del tycker att flickor borde vara. Hon härjar, springer, hoppar och klättrar, bygger saker och söndrar saker. Hjälper till med renoveringen, vill skruva på saker osv. Men så har hon också sin plånbok och sina väskor hon ska ha med sig då hon skuffar dockorna i vagnen. Hon ammar sina dockor, byter blöja på dem och sköter om dem. Hon kör bil och leker med Lego klossar. Duplo klossar.
Och så kommer vi tillbaks till Legona. Varför skulle inte pojkar då kunna leka med den nya Friends serien? Vad jag nu snabbt kollade så fanns det ju alldeles unisex saker, som t.ex. trädkoja, café, veterinär, uppfinnarverkstad, valphus, husdjurspatrull, hundutsällning mm. Varför skulle dessa vara endast för flickor? Och är det inte i sista hand föräldrarna som bestämmer vad de vill skaffa åt sina barn? Så om man vill uppfostra sitt barn så könsneutralt som möjligt så då köper man bara vanliga Legon. Men kan inte de som vill ha just Friends serien (eller Ninjago serien) få ha det utan att bli uppskälld eller utan att få en lektion i könsneutralitet eller jämställdhet? För ärligt sagt ser jag inte att vi kan rätta till jämställdhetsproblem med att förbjuda ljusröda kläder eller flick- och pojkleksaker.
Jag kommer inte ihåg att det någonsin skulle ha varit så här hysteriskt med kläder eller leksaker då jag var liten. Vi fick leka med de leksaker vi ville, klädde oss som barn, ingen tyckte det var för flickigt eller för pojkigt. Och inte kommer jag ihåg att jag skulle ha blivit behandlad på ett annorlunda sätt än pojkarna eller att jag inte skulle ha fått göra något eller beté mig på något sätt för jag var flicka. Jag kan berätta att på första klassen i lågstadiet klättrade jag ända upp till taket med repen i gymnastiksalen och inte en enda pojke vågade göra det. Sådeså.
Nå nej, men på allvar fattar jag inte what the fuzz is all about. Få se hur många arga genusmänniskor jag får i nacken på mig nu. Tack och god natt!
tisdag 13 mars 2012
Det bästa på morgonen
Då de ligger bredvid varann i vår säng och berättar nattens händelser åt varann. Då de håller varandra i händerna och klamrar sig närmare varann. Då deras ögon tindrar och ljusnar upp bara av synen av den andra. Då storesyster får de bästa skratten en liten baby kan ge.
fredag 2 mars 2012
söndag 26 februari 2012
En kvinna med mod
Oj, vad glad jag blev av resultatet i UMK-finalen. Jag var säker på att Stig tar hem vinsten eftersom det talats så mycket om honom, och på något sätt hade jag mina fördomar för det finska folket. Kunde inte tänka mig att de röstar en svenskspråkig artist/låt till segrare, men där hade jag fel. Jag är skyldig en ursäkt, anteeksi!
När jag blundar är en låt som blir bara bättre för varje gång man hör den, tycker jag. Orden är så vackra, så positiva och kärleksfulla. Fastän melodin också kunde höra en låt med sorgligare lyrik. En orsak till att jag tycker så mycket om sången är troligen det att jag kommer på min egen mamma och min farmor av orden. Där är två modiga kvinnor, kvinnor med färg i livet, kvinnor som skrattar med ljud, kvinnor som fattar vad man säger fast man talar utan ord och kvinnor som hjälper en och flyga fast man glömt hur man gör. Tyvärr får jag njuta av bara min mammas visdom, mod och kärlek i dagens läge men de fina minnen av min älskade farmor finns alltid kvar.
Hon var en klok och vis kvinna, så modern och före sin tid. Hon hann bli 91 år gammal och hon var alltid där för mig. Som stöd, lyssnade på mig och förstod mig fast man kanske inte förväntade sig det av en 66 år äldre person. Som liten spenderade jag alla somrar hos mina farföräldrar på landet, ville inte åka hem. Oftast var vi där även på veckosluten och andra lov. Då mina föräldrar skilde sig förblev min mamma och farmor bra vänner, mamma hälsade ofta på min farmor och de hade ett speciellt starkt band ända till slut. Det som harmar mig mest är att hon aldrig hann se mig gifta mig och ta hennes flicknamn, eller se mina barn.
Min mamma då. Hon är en riktig stålkvinna, en tigermor som håller ens sida och försvarar de svaga. Som barn kommer jag ihåg hur pinsamt det var när hon skulle lägga sig i allt och veta allt. Men sen igen var det hon som gjorde slut på min systers kompis mobbning. Hon ringde läraren och alla involverade barns föräldrar, bestämde ett möte och där tog mobbningen slut. Sådan är min mamma. Hon kräver mycket, låter mig inte slack around, men ger också enormt mycket. Som tonåring stred jag mycket med henne, när jag ännu bodde hemma, men genast när jag flyttade bort hemifrån slutade grälet. Min mamma har alltid sagt att det är naturens sätt att få ungen att lämna boet när det är dags. Hon är en stark kvinna och jag är glad att mina barn får en sådan förbild. Jag hoppas att jag kan vara en lika stark kvinna och lika bra och rättvis mamma som hon är och har varit.
När jag blundar är en låt som blir bara bättre för varje gång man hör den, tycker jag. Orden är så vackra, så positiva och kärleksfulla. Fastän melodin också kunde höra en låt med sorgligare lyrik. En orsak till att jag tycker så mycket om sången är troligen det att jag kommer på min egen mamma och min farmor av orden. Där är två modiga kvinnor, kvinnor med färg i livet, kvinnor som skrattar med ljud, kvinnor som fattar vad man säger fast man talar utan ord och kvinnor som hjälper en och flyga fast man glömt hur man gör. Tyvärr får jag njuta av bara min mammas visdom, mod och kärlek i dagens läge men de fina minnen av min älskade farmor finns alltid kvar.
Min mamma då. Hon är en riktig stålkvinna, en tigermor som håller ens sida och försvarar de svaga. Som barn kommer jag ihåg hur pinsamt det var när hon skulle lägga sig i allt och veta allt. Men sen igen var det hon som gjorde slut på min systers kompis mobbning. Hon ringde läraren och alla involverade barns föräldrar, bestämde ett möte och där tog mobbningen slut. Sådan är min mamma. Hon kräver mycket, låter mig inte slack around, men ger också enormt mycket. Som tonåring stred jag mycket med henne, när jag ännu bodde hemma, men genast när jag flyttade bort hemifrån slutade grälet. Min mamma har alltid sagt att det är naturens sätt att få ungen att lämna boet när det är dags. Hon är en stark kvinna och jag är glad att mina barn får en sådan förbild. Jag hoppas att jag kan vara en lika stark kvinna och lika bra och rättvis mamma som hon är och har varit.
fredag 10 februari 2012
Svårt att be om hjälp
Som jag tidigare nämnde diskuterade vi Lillgubbens vakande med rådgivningstanten i går. Hon frågade hur vi själv orkar och dyligt. Trötta är vi ju nog, mannen har nu lagt sig tidigare men ofta vaknar han då vi ska lägga oss. En tid vakade han med oss att jag inte behövde sitta ensam vaken med Lillgubben, men det är ju jättedumt att ingen sover och alla är trötta. Om Lillgubben skulle vara enda barnet så skulle jag ju kunna sova hur bra som helst på dagen då han också sover och sova länge på förmiddagen, men Flickan vaknar senast kl. 9.00 och så är det ju fullt upp med henne.
Och så varierar det jättemycket, en dag kan jag orka hur bra som helst och känner inte mig ett dugg trött men en annan dag känns det nästan oöverkomligt att stiga upp på morgonen och hela dagen går som i ett moln. Dessa dagar har jag så dåliga nerver att det minsta lilla gnäll får mig att koka inombords, och så är det just dessa dagar (eller så känns det bara så) som Flickan bråkar och gnäller mest. Huvudvärk brukar jag ha rätt så ofta nuförtiden, vilket jag normalt har väldigt sällan. Jag glömmer bort saker och t.ex. bestämda möten (Lillgubbens fysioterapi) och får helt hemska skuldkänslor till flera dagar av det och ser t.o.m. mardrömmar om att jag glömt något möte eller dyligt.
Dessa dagar orkar jag inte göra nästan något, att gå ut känns motbjudande men att bara sitta inne tär ganska bra på både mina och Flickans nerver. Hemmet blir råddigt, jag orkar inte anstränga mig att ha flickan och städa undan efter sig, försöker bara få henne i säng så snabbt som möjligt. Och så blir det att jag städar undan det värsta just innan mannen kommer hem, så det ska se ut att jag ens försökt. Jag orkar inte höra klagomål om hur råddigt det är och så skulle jag ju själv också villa orka göra något åt saken. Inte trivs jag heller i ett kaotiskt hem och ganska ofta får jag själv små raseriutbrott när jag inser hur bökigt det ser ut här. Och när jag har alltid varit ganska aktiv med att göra saker och ting (nej, super städig har jag aldrig varit), t.ex pysslat och gjort mycket handarbeten, idrottat osv. så känns det här sättet att bara möggla hemma så fel. Jag blir så arg, ledsen och besviken på mig själv när jag inte gör något. Kanske det skulle hjälpa att ha t.ex. någon att träffa under dagarna så man skulle få energi till annat också, men nu är vi ju de enda i vår närmaste bekantskapskrets med barn och alla kompisar jobbar under dagarna.
Rådgivningstanten berättade om Socialverkets Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer. Att vi skulle kunna få hjälp därifrån, att någon kunde komma hem till oss på dagen och titta efter barnen så jag själv kunde vila. Men inte vet jag. Det känns så svårt att be om hjälp i allmänhet också. Och att nån helt främmande människa skulle komma och vakta mina barn, för att jag inte själv orkar. För nog orkar jag ju ännu, är bara lite trött emellanåt. Jag skulle känna mig så svag och misslyckad ifall nån kom hem till oss i detta ändamål. På nåt sätt ger inte min stolthet efter. Jag har som sagt annors också väldigt svårt att be om hjälp och att medge att jag inte kan/orkar/klarar av något. Inte har jag ju kunnat säga hela sanningen för rådgivningstanten heller, lite dit åt. Men det känns att jag nog orkar ännu, det är bara hemmet och förhållandet som får lida en stund. Ifall resten av familjen orkar och klarar av detta vill jag undvika att kontakta Socialverket.
Bara namnet får mig att rysa till, Socialverket. Inte är det ju vanliga människor som har kontakt med socialverket, bara knarkare, alkkisar mm. Och nej, nu var jag inte riktigt allvarlig. Ville bara få fram hur twisted min mind är, för vem som helst kan ju och bör få hjälp vid behov och kanske jag bara borde svälja min stolthet och sluta vara töntig... Jag vill inte såra eller döma någon, det här är min syn och mina förväntningar på mig själv.
Och så varierar det jättemycket, en dag kan jag orka hur bra som helst och känner inte mig ett dugg trött men en annan dag känns det nästan oöverkomligt att stiga upp på morgonen och hela dagen går som i ett moln. Dessa dagar har jag så dåliga nerver att det minsta lilla gnäll får mig att koka inombords, och så är det just dessa dagar (eller så känns det bara så) som Flickan bråkar och gnäller mest. Huvudvärk brukar jag ha rätt så ofta nuförtiden, vilket jag normalt har väldigt sällan. Jag glömmer bort saker och t.ex. bestämda möten (Lillgubbens fysioterapi) och får helt hemska skuldkänslor till flera dagar av det och ser t.o.m. mardrömmar om att jag glömt något möte eller dyligt.
Dessa dagar orkar jag inte göra nästan något, att gå ut känns motbjudande men att bara sitta inne tär ganska bra på både mina och Flickans nerver. Hemmet blir råddigt, jag orkar inte anstränga mig att ha flickan och städa undan efter sig, försöker bara få henne i säng så snabbt som möjligt. Och så blir det att jag städar undan det värsta just innan mannen kommer hem, så det ska se ut att jag ens försökt. Jag orkar inte höra klagomål om hur råddigt det är och så skulle jag ju själv också villa orka göra något åt saken. Inte trivs jag heller i ett kaotiskt hem och ganska ofta får jag själv små raseriutbrott när jag inser hur bökigt det ser ut här. Och när jag har alltid varit ganska aktiv med att göra saker och ting (nej, super städig har jag aldrig varit), t.ex pysslat och gjort mycket handarbeten, idrottat osv. så känns det här sättet att bara möggla hemma så fel. Jag blir så arg, ledsen och besviken på mig själv när jag inte gör något. Kanske det skulle hjälpa att ha t.ex. någon att träffa under dagarna så man skulle få energi till annat också, men nu är vi ju de enda i vår närmaste bekantskapskrets med barn och alla kompisar jobbar under dagarna.
Rådgivningstanten berättade om Socialverkets Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer. Att vi skulle kunna få hjälp därifrån, att någon kunde komma hem till oss på dagen och titta efter barnen så jag själv kunde vila. Men inte vet jag. Det känns så svårt att be om hjälp i allmänhet också. Och att nån helt främmande människa skulle komma och vakta mina barn, för att jag inte själv orkar. För nog orkar jag ju ännu, är bara lite trött emellanåt. Jag skulle känna mig så svag och misslyckad ifall nån kom hem till oss i detta ändamål. På nåt sätt ger inte min stolthet efter. Jag har som sagt annors också väldigt svårt att be om hjälp och att medge att jag inte kan/orkar/klarar av något. Inte har jag ju kunnat säga hela sanningen för rådgivningstanten heller, lite dit åt. Men det känns att jag nog orkar ännu, det är bara hemmet och förhållandet som får lida en stund. Ifall resten av familjen orkar och klarar av detta vill jag undvika att kontakta Socialverket.
Bara namnet får mig att rysa till, Socialverket. Inte är det ju vanliga människor som har kontakt med socialverket, bara knarkare, alkkisar mm. Och nej, nu var jag inte riktigt allvarlig. Ville bara få fram hur twisted min mind är, för vem som helst kan ju och bör få hjälp vid behov och kanske jag bara borde svälja min stolthet och sluta vara töntig... Jag vill inte såra eller döma någon, det här är min syn och mina förväntningar på mig själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)