Svårt att be om hjälp

Som jag tidigare nämnde diskuterade vi Lillgubbens vakande med rådgivningstanten i går. Hon frågade hur vi själv orkar och dyligt. Trötta är vi ju nog, mannen har nu lagt sig tidigare men ofta vaknar han då vi ska lägga oss. En tid vakade han med oss att jag inte behövde sitta ensam vaken med Lillgubben, men det är ju jättedumt att ingen sover och alla är trötta. Om Lillgubben skulle vara enda barnet så skulle jag ju kunna sova hur bra som helst på dagen då han också sover och sova länge på förmiddagen, men Flickan vaknar senast kl. 9.00 och så är det ju fullt upp med henne.

Och så varierar det jättemycket, en dag kan jag orka hur bra som helst och känner inte mig ett dugg trött men en annan dag känns det nästan oöverkomligt att stiga upp på morgonen och hela dagen går som i ett moln. Dessa dagar har jag så dåliga nerver att det minsta lilla gnäll får mig att koka inombords, och så är det just dessa dagar (eller så känns det bara så) som Flickan bråkar och gnäller mest. Huvudvärk brukar jag ha rätt så ofta nuförtiden, vilket jag normalt har väldigt sällan. Jag glömmer bort saker och t.ex. bestämda möten (Lillgubbens fysioterapi) och får helt hemska skuldkänslor till flera dagar av det och ser t.o.m. mardrömmar om att jag glömt något möte eller dyligt.

Dessa dagar orkar jag inte göra nästan något, att gå ut känns motbjudande men att bara sitta inne tär ganska bra på både mina och Flickans nerver. Hemmet blir råddigt, jag orkar inte anstränga mig att ha flickan och städa undan efter sig, försöker bara få henne i säng så snabbt som möjligt. Och så blir det att jag städar undan det värsta just innan mannen kommer hem, så det ska se ut att jag ens försökt. Jag orkar inte höra klagomål om hur råddigt det är och så skulle jag ju själv också villa orka göra något åt saken. Inte trivs jag heller i ett kaotiskt hem och ganska ofta får jag själv små raseriutbrott när jag inser hur bökigt det ser ut här. Och när jag har alltid varit ganska aktiv med att göra saker och ting (nej, super städig har jag aldrig varit), t.ex pysslat och gjort mycket handarbeten, idrottat osv. så känns det här sättet att bara möggla hemma så fel. Jag blir så arg, ledsen och besviken på mig själv när jag inte gör något. Kanske det skulle hjälpa att ha t.ex. någon att träffa under dagarna så man skulle få energi till annat också, men nu är vi ju de enda i vår närmaste bekantskapskrets med barn och alla kompisar jobbar under dagarna.

Rådgivningstanten berättade om Socialverkets Tidigt stöd och hemservice för barnfamiljer. Att vi skulle kunna få hjälp därifrån, att någon kunde komma hem till oss på dagen och titta efter barnen så jag själv kunde vila. Men inte vet jag. Det känns så svårt att be om hjälp i allmänhet också. Och att nån helt främmande människa skulle komma och vakta mina barn, för att jag inte själv orkar. För nog orkar jag ju ännu, är bara lite trött emellanåt. Jag skulle känna mig så svag och misslyckad ifall nån kom hem till oss i detta ändamål. På nåt sätt ger inte min stolthet efter. Jag har som sagt annors också väldigt svårt att be om hjälp och att medge att jag inte kan/orkar/klarar av något. Inte har jag ju kunnat säga hela sanningen för rådgivningstanten heller, lite dit åt. Men det känns att jag nog orkar ännu, det är bara hemmet och förhållandet som får lida en stund. Ifall resten av familjen orkar och klarar av detta vill jag undvika att kontakta Socialverket.

Bara namnet får mig att rysa till, Socialverket. Inte är det ju vanliga människor som har kontakt med socialverket, bara knarkare, alkkisar mm. Och nej, nu var jag inte riktigt allvarlig. Ville bara få fram hur twisted min mind är, för vem som helst kan ju och bör få hjälp vid behov och kanske jag bara borde svälja min stolthet och sluta vara töntig... Jag vill inte såra eller döma någon, det här är min syn och mina förväntningar på mig själv.