Bara skit

Det tycks bara bli värre. Jag fattar inte hur ett år kan innehålla så mycket skit som det här året har gjort! Jag orkar inte mera. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och visa mittfingret åt hela världen. Allt oftare är jag på dåligt humör på morgonen och på väg till jobbet i bussen skulle jag vilja knäppa upp volymen på musiken i mina hörlurar. Just de gånger är det någon sorts fuck you world musik som spelar på min Lumia, musik med lite aggre mentalitet. En del dagar har det inte lättat, utan jag har gått omkring och önskat att jag jobbade som en kontorsrotta och inte behövde ha någon slags kontakt med andra människor. Jag skulle bara vilja sura för mig själv. Men nähäpp, i mitt jobb är jag väldigt nära andra människor. I fysiskt nära kontakt, as in hands on the patient, och nära genom konversationer. Största delen av kunderna berättar mycket om deras liv och ibland får man nästan agera psykolog. Och ibland orkar man bara inte, just de där dåliga dagarna. Fast jag annars älskar mitt jobb. Men jag är tydligen begåvad som skådespelerska eftersom ingen märkt något om mitt dåliga humör.

Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.

Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.

Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.

Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.

Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.

Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!

Bilderna hittade jag i min telefon; sjuka barn och den sista bilden visar hur det nuförtiden ser ut i vår säng nästan varje morgon, då minst ett barn tassat dit under natten eller morgonnatten. En liten dyna och täcke (eller filtu, som Lillgubben kallar det) finns kvar som bevis att någon annan förutom mamma och pappa har sovit där. När månne vi får sova hela nätter igen?!

Ett super veckoslut

Det var ett super veckoslut. Vi fick massor gjort och hela familjen hade bra feeling. På lördag tog vi tag i gårdsarbetet som väntat i evigheter. Vi fick en kompis och en granne som hjälp och arbetet löpte på bra. Grannens fru kom också och hängde på vår gård, underhöll barnen och så åt vi alla tillsammans. Lite senare kom min barndomsvän med sambo och deras 2,5 månader gamla bebis på besök och ungarna var om sig och kring sig över bebisen. Mot kvällen fick vi ytterligare ännu en kompisfamilj på besök. De har en liten och livlig 1-åring, och våra barn nästan grälades om vem som fick leka med "Emmo".

Blombänken blir till.

Hundarna var med, den ena njöt av solen och värmen medan den andra sökte sig till skuggan.

 En Instagram- (eller Instance med Lumian) bild från telefonen.

Lek med "Emmo".

Vi fick blombänken gjord på lördag och som söndagsgöra hade vi att olja terrassen en andra gång, då min mamma, syster och mostrar från Barcelona och Stockholm kom på besök. Vi åt sushi till lunch, grillade till middag och åt mudcake och glass till efterrätt, samtidigt firade min systers födelsedag som var på torsdag. Vädret var så otroligt fint hela veckoslutet. Kan inte fatta att det är september. Det var så härligt att få träffa så många kära vänner och släktingar under ett och samma veckoslut. Nu är jag full med energi inför veckan.

Telefonbild på vår storfamiljs middag.

Ungarna såg "fancy" ut i sina solglasögon. Mostern från Barcelona har rest och bott runt i världen och talar väldigt internationellt. Båda ungarna nappade upp engelska ord som de nu upprepar om och om igen.

Jag fattar ännu heller inte hur jag ska kunna lägga till bilder från min telefon till bloggen. Något program (kanske Google+) fungerar bara med Android och iOS och jag har en Nokia, Windows Phone. Har försökt med telefonen rakt och nu via SkyDrive, fattar inte. Synd, eftersom jag har mycket mera bilder från veckoslutet på telefonen...

Edit: fick nu några bilder laddade från telefonen via SkyDrive med mannens data. Skulle ännu vilja lära mig att ladda dem rakt med telefonen...

Traditionen

Idag har vi firat morsdag enligt en ny tradition som vi skapat just idag. Andra året i rad bjöd vi våra mammor med familjer hem till oss på middag. Det blev grillmat, likasom förra året. T.o.m efterrätten blev samma, Pavlova. Slurp! Vädret var inte riktigt lika fint som igår, det var lite mulet men på kvällen när vi satt och njöt av efterrätten och lite bubbligt ute på terrassen kom solen också fram. En fin dag med mina käraste, fina barn och snälla man som skötte barnen på morgonen så jag fick ha sovmorgon och våra fina mammor och syskon. Dessutom fick jag en fin present, något jag är så lycklig över. Vi har inte brukat satsa så mycket på presenter tidigare. En bok, en mugg eller dyligt har räckt. Men i år satsade han, min man.

Phink, eftersom dottern min uttalar det så amerikanskt med ett h efter p:et. Gud, vad jag väntar på konserten. Tror att Flickan får följa med mig, hon borde väl få komma utan biljett. Hon tycker massor om Pinks musik och vi tittar nästan varje kväll på Pinks uppträdanden på olika konserter från You Tube, och Flickan är alldeles fascinerad över de fina akrobatiknumren Pink gör (mommy's girl!) och frågar om hon får komma med och se på Phink...

P.S Märkte just att skumppan passade utmärkt ihop med presenten...

Wappen

Valborgsaftonsmorgon började med maskerad på dagis. Med sista minutens ändringar var det en liten Pippi Långstrump och en ännu mindre sjörövare (Sjörövar Faffe = Sjörövar Fabbe, som Flickan kallade sin bror). Förra veckan när vi började tala om maskeraden ville Flickan klä ut sig till en prinsessa. På dagis finns några lite äldre flickor som är i en prinsessfas, då allt skall vara ljusrött och lila och prisessklänningar, t.o.m gult och orange är pojkfärger enligt dem. Jag har mildt sagt fått fnatt med det där flickfärg, flickleksak, flick hit och dit. Men mer om det i ett annat inlägg.

På jobbet fortsatte festligheterna med skumppa och smörgåstårta, jag hade ingen mat med mig men det behövdes inte heller. Sjukt bra fiilis på jobbet och alla var glada och spralliga.

Vi dekorerade även lite i jumppasalen...

Efter jobb och dagis blev det matuppköp och en kompis hängde med. Till kvällen fick vi några kompisar till på besök och vi grillade hela högen hemma hos oss. Efter maten kom ännu ett kompispar och hälsade på. Flickan fick vaka lite längre än vanligt och alla trivdes. Tyvärr kom jag inte ihåg att knäppa ett enda foto under kvällen. 

Hjälpredorna

Mina små remppaknattar som hjälpte till att städa och dammsuga bort remppadammet:

Och så var det klappat och klart, tycker Lillgubben.

Jag skall återkomma till renoveringen, för inte gick det ju som i Strömsö denna gång heller.

Barnkalas

Förra lördagen var vi på barnkalas då en släkting till mannen, hans kusin faktiskt, fyllde 3 år. Det var roligt med kalas men jag fattar inte hur det är så svårt för människor att hantera det att inte någons (läs: våra) barn får äta godis och sötsaker i oändliga mängder.

Kaka och kex har de fått på kalas eller festligheter men godis äter ju inte Flickan i tre års ålder ännu heller. Visst skulle hon äta om hon fick lov, hon har nämligen förstått sig på godis genom att de andra barnen alltid ätit godis. Limonad dricker våra barn inte heller. Ibland kan Flickan få en liten ask mumin xylitolkarameller något veckoslut, men det är absolut ingen vana.

Nu på festen kom t.ex. mannens mummi med en plastkasse med karamellpåsar åt barnen och när jag förbjöd Flickan att ta en påse började mannens mummi sucka och oja sig över det, hon tyckte det var en väldigt svår situation och jag märkte att hon tyckte jag var lite fjantig när jag inte bara tillät mitt barn äta godis som alla andra barnen. Som att det är jag som förälder som är svår och gör andras liv svårare.

Några bilder från festen:

Jag var förundrad över att Flickan ville ha sin nya fintröja på sig. Normalt brukar hon villa klä av sig så mycket som möjligt.

Lillgubben satt bara coolt och hengaile eller lekte med krakan så där nonchalant löst runt halsen.

En liten joxare.

Lillgubben omringad av flickor. Först var han riktigt glad av all uppmärksamhet men så blev han lite ledsen.

Hemmahäng

Igår fick vi pappan i huset hem och har bara chillat med familjen. Magsjukan tycks vi ha tacklat men Lillgubbens feber steg igen igår fastän han på torsdag var redan feberfri och idag har även Flickan haft feber. Båda ungarna hostar igen. Det har bara blivit hemmahäng trots mina stora och fina planer att ta mig ut till butiker och lufta mig. Hade även tänkt att jag kunde ha behandlat den där träskivan, som skall komma upp som hylla i köket, med Osmo men det har varit fullt upp med sjuka, icke-sovande ungar.

Den mindre sov dagssömn bra men natten var säkert den sämsta någonsin. Han var vaken från kl. 03 och slumrade till bara några gånger, annars skrek han och grät han helt hysteriskt. Har aldrig hört eller sett honom sådan. Började redan fundera om man borde gå och visa upp honom. Det verkar som om han skulle ha ont i halsen, varje gång han hostar rynkar han till ansiktet och gråter en skvätt. Den äldre sov kanske 20 minuter dagssömn innan hon kom ner mycket ynklig, trött och sjuk men ville inte ligga kvar i sängen och sova. Hon orkade inte gå till matbordet, hennes ben var för trötta och sladdriga sa hon. Ingendera av barnen har riktigt ätit något och vi har bjudit dem mycket sådant de inte normalt får för att få vätska och näring i dem.

Är det förresten någon som har erfarenheter eller åsikter om homeopatiska mediciner eller homeopati överlag? En bekant rekommenderade mig på Facebook att gå och träffa en homeopat (själv hade hon fört sin dotter till en läkare-homeopat på Sofianova efter att dottern hamnat i en sjukdomsspiral efter en antibiotikakur då hon var under 1 år) eftersom hon upplevde det som väldigt positivt och nyttigt. En annan bekant instämde.

Har dygnen blivit kortare?

Det känns som om dygnen skulle plötsligt ha blivit flera timmar kortare. Vi hinner ju inte med något nu för tiden. Jag hämtar barnen från dagis och beroende på vilken tid vi är hemma går vi ut på gården och på länk med hundarna eller så kommer vi raka vägen in och äta middag. Så hinner vi lite umgås och grälas innan det är dags för kvällsrutinerna och sovdags.

Efter vår långa sjukledighet har barnen, speciellt Lillgubben, bara gnällt, gråtit, varit arga och olydiga och skrikit och gormat när vi kommit hem. Det börjar riktigt bra med glada barn som berättar om dagen och vi leker tillsammans men i middagsbordet börjar showen och det håller på ända tills de går och lägger sig. Det känns väldigt tungt att spendera så lite tid med sina barn och den tiden man spenderar med dem är de sura och arga och till slut tappar jag nerverna och tålamodet. Hoppas det går om fort och vi får tillbaka våra glada barn. Flickans trots inbillar jag inte mig att ska försvinna helt och hållet men den yngre känns det väldigt svårt att se så ledsen, arg och på dåligt humör. Han som alltid varit så glad och nöjd. Men månne han inte snart börjar med trotsandet...

Men nu ska jag absolut försöka ta itu med bloggen igen! Den har blivit helt bortglömd. Och så har jag så mycket att berätta och visa. Som t.ex. när vi hade lite time off och var ute tillsammans med mannen förra veckoslutet, i en bar!

Men nu måste jag sova först. Igen. Godnatt.

Ännu vid liv

Det här tycks bli en (o)vana... "Vi är sjuka igen, vi är vid liv och nu är vi friska."

Vi håller på att bli friska, tror jag. Mannen spydde inte efter den första natten, Flickan spydde ännu nästa natt fast hon inte hade spytt alls på dagen. Vi alla har haft magarna mer eller mindre sjuka och lösa. På torsdag fick jag en hemsk hosta och halsont som kändes lägre ner, i lungorna. Båda barnen började också hosta och det har vi nu gjort hela veckoslutet och ännu idag. Barnens hosta börjar ändra karaktär och den låter som att något skulle lossna (slem?) men min hosta har hela tiden varit väldigt torr och hackig. Och så har jag haft riktigt svårt att andas när det gör ont i lungorna och andningen bara piper.

Jag blev hemma från jobbet ännu idag och var till läkaren och fick medicin. Det är min fjärde antibiotikakur inom 3 månader, det kan ju inte vara helt ok det heller. Först på torsdag skall jag till jobbet igen. Mannen var också hemma och är det ännu imorgon. Han har inget halsont men magen krånglar ännu. Barnen börjar vara riktigt vilda och bara härjar och springer omkring och strider om saker så fort man inte underhåller dem och "leder" deras lek så jag tror de saknar dagis redan, Flickan i alla fall. Vet inte ännu om morgondagen, de har ännu ganska hemsk hosta men det tycks inte sakta ner dem.

Jag ringde och konsulterade om barnens hosta idag och hälsovårdaren i andra ändan berättade att det är en stor flunsavåg på gång just nu och ca. 2/3 av Helsingforsborna är insjuknade i flunsa och som symptom kan man ha just hård hosta som kan hålla på i 2-3 veckor, slem som kommer upp med hostan, antingen hög feber i flera dagar eller bara lite stegring, snuva, huvudvärk och symptom av magsjuka. Hon tyckte inte det var skäl att visa upp barnen ifall det inte blir värre nu. De låter inte heller som jag när de andas (pipandet, svårt att andas) så jag tror de klarar sig. I mitt fall är det visst astman som orsakat luftrörskatarren/luftrörsinfektionen.

Imorgon skall jag sätta upp bilder från Flickans 3-årskalas, jag har ju inte ens visat den fina kakan som jag var väldigt stolt över.

Syskonen

Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.

Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.

Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.

De två små käraste.

Gnäll, gnäll, gnäll

Oj oj, vad de tre senaste dagarna har varit fulla med gnäll, gnäll, gnäll och bara gnäll. Vet inte om Flickan reagerade på att vi var borta på lördag och sov sent på söndag då mommo skötte barnen i nedre våningen, men hela söndagen och måndagen var bara gråt, gnäll, skrik, trots och vill inte. Hon börjar faktskt nästan alla sina meningar och svarar på alla frågor nuförtiden med Tinna vill inte... eller Vill inte... Det är ganska tungt kan jag berätta. Idag har Lillgubben i sin tur haft en dålig dag. Han började gråtet redan innan frukost då han var i vår säng, det fortsatte vid frukostbordet och ännu länge efter det. För första gången har jag blivit riktigt ordentligt irriterad på honom faktiskt. Hoppas på en lite positivare eftermiddag. Som tur bestämde jag mig för att gå och julshoppa ensam först på eftermiddagen då mannen kommit hem från jobbet istället för att ta båda ungarna med mig på förmiddagen, tror att vi skulle ha marcherat ut från köpcentret och åkt hem på direkten.

Fotosessionen

Vi hade en ganska snabb fotosession då jag försökte få någon sorts bild på ungarna till julkort men är inte riktigt nöjd med slutresultatet. Det blev en massa såna här bilder och bilder där andra barnet är skarpt och det andra har en härlig, superfin min men ansiktet är alldeles suddigt.

Eller så intresserade ingendera sig av att bli fotad och tittade bara åt helt annat håll...

Men, nog fanns det ungefär en bild vi kan använda. Fast jag inte tycker att den ger någo hipphej hurraa feelisar. Ingen nära på så fin bild fanns det som förra årets julbild, tycker den hade en så fin och lugn stämning.



Ja och så kommer vi till den årliga diskussionen, får man skicka julkort med sina barns bilder på? Det här är andra året som vi skickar/ger julkort med barnens bilder på, Flickans första jul skickade vi faktiskt inga julkort alls. Men de vi gett ett sådant kort med bild på har varit sådana människor som vi verkligen vet att uppskattar det eller som inte tar illa upp. T.ex. mor- och farföräldrar, faddrar, våra syskon och en del släktingar och andra kompisar. Och fast vi vet att en av Flickans faddrar haft svårigheter att få barn tror vi inte att den personen tar illa upp fast vi ger ett kort med våra barn på. Inte gör vi det för att fittas och jag vill tro att den personen är intresserad av att vara i våra barns liv fastän denne inte fått egna barn än.

Snön

Jippii, nu är den här, snön! Så som jag har väntat på den. Jag hatar mörkret och att det hela tiden är vått, nu är det så mycket ljusare igen, jeij! Både ungar och hundar var glada. Ikväll när snöstormen hade lugnat ner sig skottade vi snö ute på gården och tog pulkan fram och gick på vinterns första pulkatur. Båda barnen satt i pulkan och tyckte om det, Flickan jublade det här är hauskaa! och Lillgubben skrattade och klappade. Några gånger välte pulkan omkull i de höga snödrivorna men lika glatt fortsatte Lillgubben färden fast han fick snö i ansiktet. Igår och idag tidigare på dagen var det inte så gemytligt att vara ute när snön blåste rakt i ansiktet och man nästan inte kom framåt. Lillgubben hade dessutom blivit insnöad i vagnen då han sov sin dagssömn där. Bilderna nedan är från igår då det inte ännu fanns så mycket snö, nu är gården alldeles täckt.

  

Att gå med skor på är längre inget problem.

 Igår kunde man ännu leka i sandlådan, idag hittade man den inte mera under all snö.

Så här glada blir man när det kommer snö! Vinteroverallerna togs också i bruk.

Oj, vad jag önskar att det skulle vara sådant här väder på julen!

Jag måste skriva bildtexterna skilt under bilderna igen, för när jag addade texten i bilden som bildtext (bloggers egen redigering) syntes texten ändå inte.