Bara skit

Det tycks bara bli värre. Jag fattar inte hur ett år kan innehålla så mycket skit som det här året har gjort! Jag orkar inte mera. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och visa mittfingret åt hela världen. Allt oftare är jag på dåligt humör på morgonen och på väg till jobbet i bussen skulle jag vilja knäppa upp volymen på musiken i mina hörlurar. Just de gånger är det någon sorts fuck you world musik som spelar på min Lumia, musik med lite aggre mentalitet. En del dagar har det inte lättat, utan jag har gått omkring och önskat att jag jobbade som en kontorsrotta och inte behövde ha någon slags kontakt med andra människor. Jag skulle bara vilja sura för mig själv. Men nähäpp, i mitt jobb är jag väldigt nära andra människor. I fysiskt nära kontakt, as in hands on the patient, och nära genom konversationer. Största delen av kunderna berättar mycket om deras liv och ibland får man nästan agera psykolog. Och ibland orkar man bara inte, just de där dåliga dagarna. Fast jag annars älskar mitt jobb. Men jag är tydligen begåvad som skådespelerska eftersom ingen märkt något om mitt dåliga humör.

Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.

Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.

Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.

Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.

Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.

Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!

Bilderna hittade jag i min telefon; sjuka barn och den sista bilden visar hur det nuförtiden ser ut i vår säng nästan varje morgon, då minst ett barn tassat dit under natten eller morgonnatten. En liten dyna och täcke (eller filtu, som Lillgubben kallar det) finns kvar som bevis att någon annan förutom mamma och pappa har sovit där. När månne vi får sova hela nätter igen?!

Kallt!

Hrr, vad det var kallt i morse. -7 grader visade termometern och jag grävde fram vinterhalarna. Lillgubben fick ärva storesysters svarta Ticket halare, i storlek 92, som hon använt i 2 vintrar. Den är en aning stor åt honom (halaren är av äldre modell och motsvarar mer storlek 98 än 92), men han kan bra använda den. Flickan har en ny Isbjörn of Sweden halare, som jag köpte med enorm rabatt på barnmässan. Samma mässa där Flickan och jag var de första Kakkakaffe-läsarna vid Varuste.nets monter och fick välja en skaljacka av Isbjörn. Som tur köpte jag en halare i storlek 104, fast den då såg så enorm ut på henne. Nu är den perfekt. 98 skulle säkert ha varit för liten. Jag har köpt en begagnad Ticket halare i samma storlek för en halv evighet sedan och den är alldeles för stor ännu, den motsvarar säkert 110, om inte ännu större.

På eftermiddagen var det ju redan varmare och vinterhalarna var för varma. Tror vi ännu skall försöka klara oss med ylle-/fleeceoverall och höstkläder. Vill ju inte heller att vinterhalarna skall slitas redan nu när det inte finns någon snö (fast det är ju inte sagt att det finns det på vintern heller), så att det inte håller värmen på vintern.

Lillgubben blev för övrigt hemma, han hade lite stegring och piper och rosslar väldigt mycket igen. Det låter så tungt och svårt när han andas stackaren, så vi har fått ge astmamedicin åt honom flera gånger om dagen. Jag blir hemma med honom ännu imorgon. Flickan däremot vill till dagis. Hon får ha lite kortare dagisdagar, idag var hon ungefär 4 timmar på dagis eftersom vi var där just innan lunch.

Hemmafrissa

Fick spunk med mitt hår idag när jag var i butiken, och köpte hårfärg. Visst har jag tänkt på det redan länge, men skjutit undan tanken och tänkt vidare att det ljusa nog minskar då man klipper topparna. Men nog fanns det ju massor kvar av det där ljusa, speciellt framme och i det översta lagret, de nedre hårstråna var nästan helt mörka. Jag har färgat håret senast kanske för 1,5 år sedan, och har haft en ganska lång utväxt. Mitt hår har varit allt mellan platinablond och mörk, mörk brun under åren, och jag själv tycker att jag passar bra med både mörkt och ljust. De senaste åren har jag dock haft ljust, och nu var det gult i ändorna med en mycket mörkare utväxt.

Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.

Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.

Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!

Feverish

Jag har varit hemma med Flickan idag. Förra natten när hon ville gå på toaletten kändes hon väldigt varm, och när vi mätte hade hon 38,2 grader feber. Själv känner jag mig lite si och så, känns som om jag skulle ha feber men har inte ändå. Dottern har haft omkring 38,5 grader feber hela dagen och det gick väldigt smidigt med henne, till min förvåning. Vi förde lillebrodern till dagis först efter 10 idag och hade det väldigt chill på tumis. Tittade på gårdagens The Voice of Kids (dottern är som sagt den största musikälskaren jag vet), åt lunch tillsammans och gick och sova dagssömn. Mannen kom hem lite tidigare än vanligt eftersom det var hans sista arbetsdag idag. Han gick efter Lillgubben från dagis och sedan kom farten igång igen. Fattar inte hur våra ungar orkar springa, hoppa och härja så mycket. Och försök nu sen få en febrig, livlig 3-åring att sitta stilla och ta det lugnt när den andra står framför henne och hoppar jämnfota och uppmanar "Tilda hoppa, Tilda kom och dansa!".

Nåja, det blir jobb för mig imorgon och den arbetslösa i familjen stannar hemma med sjuklingen. Hoppas vi andra hålls friska eftersom det skall firas födelsedagar på veckoslutet. Lillgubben fyller 2 år på onsdag och mannen 30 år på fredag. På veckoslutet har vi kalas båda dagarna.

Kontrollen

På tisdag var vi på kontroll på Barnkliniken. Det togs nya röntgenbilder och så träffade vi en ortoped/kirurg. Där var en ung läkare och en äldre kirurg-/ortopedstuderande också på plats. Det var alltså en lärningssituation där läkarna först diskuterade sinsemellan om vården (på engelska) och sen berättade själva ortopeden väldigt kort åt oss samma saker.

Jag hann se bara en liten glimt av röntgenbilden snabbt på datorskärmen, och vad jag såg så hade benbitarna kommit närmare varandra men de var ännu snett, inte i rak linje alltså.

Läkaren berättade att Flickan skall ha bärslyngan ännu i två veckor och så får vi ta bort den. Till en början kan Flickan lite akta armen och eventuellt inte röra så mycket på den, men så småningom kommer armen att ha tillbaka sin normala rörelse. Flickan får ingen fysioterapi, inga övningar hon skall göra och så ska vi dessutom inte ens gå på någon kontroll mera. Läkaren sade att benbrottet läks av sig själv och inga kontroller/röntgenbilder behövs ifall allt går bra och inga komplikationer uppstår. Jag tycker det låter så galet att det inte kontrolleras på något sätt att benet läkts bra och i rätt position. Tänk om det börjar krångla till senare i livet.

Vi kollade upp med två andra läkare (en bekant och en annan bekants kollega) om vårdrekommendationen verkligen är sådan och båda två svarade ja. Efter att jag berättat åt alla arbetskompisar hur skum vår läkare var råkade jag se honom på tv. Han är tydligen med i "Pieniä potilaita" serien. Den där mannen med en rosa Me&I mössa på huvudet. Så kanske han är riktigt skicklig och kan sin sak när han är på tv...

Han tyckte också att Flickan kan bra gå på dagis fastän hon har bärslyngan och benbrottet inte ännu har läkts. Skötarna på dagis var alldeles skräckslagna när de hörde det, men mannen är nu ännu hemma med henne eftersom det inte är så bra situation på hans arbetsplats.

Det är bara ganska tungt att var hemma med henne, hon är arg som ett bi nästan hela tiden. Och är hon inte det gråter hon. När tar det här trotset slut?!

På botten

Voj skit ändå! Ja, nu skulle jag verkligen kunna svära mycket fulare också. Voj satan!!! Skulle bara ha hållit munnen fast på onsdag. Igår blev det bara värre. Det värsta hittills.

Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?

Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.

Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.

Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.

Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.

Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!

Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.

Downhill

Oj, oj, oj! Nu börjar nerförsbacken igen. Min första antibiotika hjälpte inte och jag överlevde det där ena veckoslutet endast med hjälp av en massa värkmediciner. Genast på måndag (för en vecka sedan) var jag på nytt hos läkaren. Det togs röntgenbilder för säkerhets skull och högra bihålan var nästan full med var, eller vad det nu sen är som samlas där. Yäk! Fick en ny antibiotika och någon slemmlösande medicin samt nån medicin som skulle skydda magen och förhindra diarré mm. Det tog länge innan medicinerna började verka men sist och slutligen hade symptomen försvunnit. På måndag denna vecka tog jag sista medicinerna och på tisdag blev jag rödprickig. Undrade faktiskt redan på måndag när jag måste ta min astmamedicin flera gånger för att kunna andas ordentligt eftersom jag inte normalt behöver ta den alls. På natten till tisdag kliade mina innerlår en del men fattade inte att det var medicinen. Trodde det var en dragkedje på en dyna jag hade mellan knäna. Nästa förmiddag då prickarna hade spridits ända upp till bröstkoegen fattade jag vad det var fråga om. Nu har jag en kortisonkur och äter antihistamin mot en allergisk reaktion som jag fått av någon av de tre medicinerna jag hade. Själv misstänker jag antibiotikan, eller penicillinen egentligen. Hittade mycket info om den på nätet, att den orsakat just sådana här symptom. Andningssvårigheterna lättade som tur redan igår men nipporna blev ännu värre under natten. Nu är jag alldeles täckt med exem, från topp till tå...

Mannen min har hemska ryggbesvär, eftersom Lillgubben råkade hoppa på den just när mannen gjorde sin ryggjumppa. Han har haft problem med ryggen tidigare också men inte så här svåra på evigheter. Nu är det verkligen illa, han kan inte röra på sig ordentligt och därmed inte riktigt delta i hemsysslor eller barnskötsel heller...

Jep jep, vali vali.

Min tid?

Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.

Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.

Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...

Natti natti!

Pyjamasdagen

Idag har vi hängt i pyjamas hela dagen. Eller tja, jag hade nog ordentliga kläder på mig när vi var till matbutiken och apoteket, men ungarna klädde bara ytterkläder på pyjamasarna.

På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.

Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.

Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...

På sjukhus

Nu har vi testat jouren på Barnkliniken och Jorv sjukhus för första gången.

Vi blev alla flunsiga på söndag kväll/måndag morgon men alla var på dagis/jobb på måndag. På eftermiddagen var det klart att vi föräldrar inte skulle gå på jobb nästa dag och barnen var också allt mer flunsiga fastän de inte hade feber. Vi vuxna däremot hade det och natten till tisdag och tisdag förmiddag var det värsta jag varit med om någonsin. Det värkte och gjorde så ont överallt, jag var så trött och skulle inte alls ha orkat sköta två barn. Men när mannen var i precis samma skick som jag så måste vi dela på skötansvaret.

Febern började stiga och Lillgubben blev trött.

Lillgubben fick också feber på eftermiddagen men var i bra skick och orkade leka och även härja med sin syster som förr. Vid åtta gick han och lade sig och fick värkmedicin. Han sov bra till ca. 01-01.30, då han vaknade några gånger och grät. Före två tog mannen honom till vår säng och vi märkte att han inte andades så bra. Han andades väldigt tungt och snabbt. Det lät nästan som om han hyperventilerade men hans andning var väldigt ansträngd och svår. Det rosslade och pep och när jag gick på wc hördes det ända dit. Han kändes väldigt het också och hade ganska hög feber så vi gav en till värkmedicin och ringde terveysneuvonta (10023). Där rekommenderade hon i andra ändan oss att vänta tills medicinen verkar och kolla om hans andning lättar av att febern sjunker. Hon gav olika tips varav en del vi redan hade gjort. Vi hade t.ex. lyft Lillgubben i en halvsittande position där han försökte sova. Stackaren var så trött så trött men kunde inte sova. Jag började kolla på Lillgubbens övre kropp när han andades och märkte att hans bröstkorg inte rörde alls på sig. Jag kände även efter och inget hände där, allt andningsarbete skedde i mellangärdet/diafragman så jag blev orolig över att han inte fick tillräckligt med syre ifall det skulle hålla på länge. Ibland spände han t.o.m. magmusklerna kraftigt för att förstärka utandningen och det blev en grop i halsen när han andades in. Då bestämde jag mig, och tretiden gjorde vi oss klara för avfärd och så åkte Lillgubben och jag till Barnkliniken.

Där var det väldigt tomt och tyst och Lillgubben blev undersökt genast. Sjukskötaren och läkaren som kom lite senare konstaterade båda att han nog hade väldigt svårt att andas och att det såg väldigt ansträngande och tungt ut. Det mättes feber, andningsfrekvens och syresaturation, det lyssnades på lungor och hjärta och andning. Lillgubben fick andas medicin, Ventoline, via en spira och det lättade lite på det allra värsta men efter två medicindoser hade ingen nämnvärd ändring skett och det började talas om att vi måste stanna till morgonen. Det togs blodprov och det kanske allra värsta - ett snor-/slemprov med att föra in en slang genom näsborren ända ner till svalget, från båda näsborrarna. Han fick en till dos av Ventolinen och när läkaren kom och undersökte honom på nytt efter det blev det klart att vi inte skulle få åka hem utan måste stanna på avdelningen. Men eftersom Barnklinikens infektionsavdelning var proppfull skulle vi åka til Jorv. Skötarna började ordna vår färd till Jorv och jag började reda ut hur vi skulle få bilen hem från Barnkliniken. Vi skulle ha fått åka till Jorv med egen bil men inte få åka via hemmet och plocka med mannen och Flickan, utan endast raka vägen till Jorv. Jag, som inte ens vet var Jorv ligger, ville inte köra själv och dessutom skulle mannen ha haft ännu svårare att få bilen från Jorv ifall vi måste stanna där en längre tid. Så vi bestämde oss att han och Flickan åker efter bilen från Barnklinikens gård och hämtar saker åt mig och Lillgubben till Jorv. Att skaffa slantar för att betala parkeringen var en helt egen story.

Lillgubben hann få ännu en dos Ventoline och vi hade just fått frukost när ambulansmännen stormade in i rummet. Skötarna var väldigt överraskade eftersom de alla trott att det tar i alla fall några timmar innan vår skjuts kommer. Så det blev brått med att växla pengar och betala parkeringen så att vi inte skulle få böter, packa ihop allt, klä på barnet och mig själv och ta med oss frukosten. Men vi fick allt fixat och fick åka ambulans för första gången. Lillgubben var lugn och intresserad av fordonet. Han som satt där bak med oss konstaterade att Lillgubben nog troligen är det lugnaste barnet som någonsin åkt i ambulans. Ofta brukar de vara rädda sa han.

Humoristen på Jorv: "Oj, oj, vad jag är sjuk!"

Väl framme på Jorv blev vi visade till vårt rum och det berättades att eftersom det är en infektionsavdelning får inte patienten lämna sitt eget rum. Nice! Inlåst i ett itet rum med en 1,5 åring som började bli allt piggare och vildare. Ventolinen gav en energiboost och efter medicintagningen var har ganska vild. Storesysterns besök gjorde inte saken bättre direkt. Lillgubben blev undersökt av skötare och barnläkare, han fick medicin med 3 timmars mellanrum och fick även kortison och värkmedicin till natten när hans feber stigit igen. På förmiddagen var alltså mannen och Flickan på besök och de hämtade lite kläder och saker och mat åt oss. Men eftersom det började gå så vildt till åkte de hem till dagssömnen, dock lite sena, och vi blev på tumis med Lillgubben igen. Hans rytm var helt vriden och vi sov en kort dagssömn omkring fem, innan han fick middag. Vi fick åka rally (ingen gav lov till rallyt) med en Brio-vagn på de långa gångarna i källaren till röntgenavdelningen och där fick Lillgubben genomgå kanske det värsta han upplevt hittills: thorax-röntgen. Han var livrädd och ville inte samarbeta alls. Jag och en skötare fick klä på oss stora blyjackor och hålla i honom. I hopp om framtida barnbarn kläddes en Tarzankläd på Lillgubbens privateparts. Mannen kom på besök igen på kvällskvisten medan Famo var hemma hos oss med Flickan. Hon hade haft superroligt med lite egentid med Famo. Efter kvällsmål och kvällsmedicin sade vi godnatt åt mannen/pappan och han åkte hem.









































































Napan var pop och visades för alla skötare och läkare, förutom röntgenskötaren...

Lillgubben hade börjat reagera bättre på medicinen och mellanrummet kunde ökas till fyra timmar. Han fick en dos omkring halv tolv varefter jag lade mig. På natten var skötaren inne en gång och jag halvvaknade och tänkte stiga upp och hjälpa henne. Det enda jag kommer ihåg var att hon uppmanade mig att fortsätta sova och så åkte masken på Lillgubbens mun och näsa och han fortsatte sova medan han andades medicinen. Han vaknade på morgonnatten och jag tog honom bredvid mig där vi båda fortsatte sova. Jag sov alltså på golvet på en madrass bredvid hans säng. Vet inte vilken tid skötaren har varit inne här och gett medicinen, kanske omkring 7-8, men det gick också smärtfritt medan han sov. Hoppas jag inte snarkade eller dreglade just då!

Idag har vi lite blivit lovade att vi möjligtvis får åka hem, ifall läkaren godkänner Lillgubbens andningsförmåga. Det börjar nog bli lite långtråkigt här, rummet är ganska litet och Lillgubben hittar på allt omöjligt att göra. Han har t.ex. tuggat på lite slangar och instrument de har här på en vägg. De går troligtvis inte att använda mera. Så springer han av och an i wc:n och öppnar vattenkranen och trycker ut käsidesi (handdesinfieringsmedel) på lavoarkanten. Puust!

Senare på kvällen: Några Ventolinedoser, en kortisondos, lite mat och en bunt papper senare fick vi äntligen lov att åka hem. Via apoteket, eftersom Lillgubben ska få medicin med 3-4 timmars mellanrum i 3 dagar och gradvis minskat i en vecka. Skönt att vara hemma igen!

4 veckor

Vi har gjort ett rekord. Nu har vi varit på jobb och dagis i fyra veckor utan att någon varit sjuk. Fattar ni, fyra veckor!! Helt galet underbar känsla! Men nu jinxa jag det säkert och vi insjuknar genast efter påsk. Skämt åsido, jag hade bokat tid till den där läkar-homeopaten till nästa torsdag men nu börjar jag ju så klart fundera om det verkligen är nödvändigt att gå dit. Ifall barnen nu faktiskt börjat få bättre motståndskraft...

Vi har alla tagit en redig kur med mjölksyrebakterier, multivitamin, d-vitamin, sink och fiskoljor. Barnen har förstås ätiti bara det som passar dem. Så har vi använt ekologisk echinaforce ifall man kännt sig sträv i halsen eller täppt eller något liknande. Vet sen inte om den här superkuren inverkat eller har det bara varit ett sammanträffande. Men nöjd är jag i alla fall!

Irriterad

Aargh, vad jag blev irriterad på en min FB kompis status uppdatering och den diskussion den förde med sig. Hon har vikarierat på ett daghem och 5 barn har insjuknat förra veckan i magsjuka eller feber och under veckoslutet hade hon också blivit sjuk. Hon kritiserade föräldrar som hämtar sina sjuka eller halvfriska (snuva, hosta) barn till dagis och dem som hämtar ett barn till dagis fastän syskonet är hemma sjuk.

Jo, jag håller med om att man inte skall föra sjuka barn till dagis men lite snuva/hosta tycker jag inte man kan kräva att någon blir hemma och sköta. I så fall skulle inte mina barn ha varit på dagis så hemskt många dagar i år. Och inget annat barn på vårt dagis heller. Och i så fall skulle vi ligga djupt nere i pisset just nu eftersom vi skulle ha måstat vara hemma från våra jobb ännu mer än vi nu varit. Dessutom har jag inte fått något betalt av de dagar jag varit hemma den första månaden, och några dagar har också varit på egen bekostnad eftersom jag varit längre än 3 dagar i sträck hemma med sjuka barn och då får jag inte betalt. Känns hemskt att säga men jag kan inte vara hemma med barn som har snuva, om inte barnen har feber eller är annars väldigt svaga eller i dåligt skick (och oftast är de inte det ifall de inte har feber, tvärtom är de fulla med energi och vilda som fan). Inte just nu när jag nyss börjat ett nytt jobb och har prövotid och har varit så här mycket borta redan i år. Jag är orolig över har jag mer en arbetsplats kvar då.

Och vi har i alla fall gjort beslutet om att föra eller inte föra ena barnet till dagis om det andra är sjukt varje gång skilt. Vissa gånger har båda blivit hemma, men andra gånger har vi sett det som bättre att föra det friska barnet till dagis för en stund så att den som är sjuk får vila i fred, för hos oss kan den sjuka verkligen inte vila i fred ifall den andra också är hemma. Vet inte hur det är med andra syskon, men hos oss funkar det inte om det bara är en vuxen på plats. Det har blivit så här nu senaste tiden, då Lillgubben var lite mindre var det inga problem men nu lyckas det inte längre. Dessutom tycker jag att det är viktigt att barnen, speciellt Lillgubben, får den där rutinen med dagis eftersom den mindre har väldigt svårt att anpassa sig varje gång på nytt efter en lång paus från dagis. Han blir helt annorlunda, ledsen, arg och hysterisk hemma och vi märker hur det är väldigt tungt för honom. Så helst skulle vi nu hålla en bra rytm på dagisdagarna så här i början att det blir en naturlig del av vardagen för dem och inte något då och då. Vi skulle ju ha fått vara hemma flere veckor, om inte månader, i sträck om vi varit hemma från det då den första fått snuva till att den andra blivit alldeles frisk. Men visst skulle jag ju vara hemma med dem mera om det bara var möjligt!

Bra går det ju att säga att barnen mår bäst av att vara hemma med föräldrarna och att båda borde vara hemma om den ena är sjuk, men så länge hon inte har barn själv och inte har ett humm om hurdant det är hemma med två (i alla fall mina) barn så tycker jag att hon inte vet vad hon talar om.

Gissa om vi är friska?!

Nähäpp, säger jag. Lillgubben var febrig i början av veckan och var på dagis första gången i dag denna vecka, förra veckan hann han ju vara 3 dagar på dagis. Idag var det Flickans tur att få feber, vi mätte den på kvällen då hon kändes het. Och två gånger har vi redan bytt lakan när hon spytt ner dem, tror nog att spyendet mer beror på att hon hostar konstant än på magsjuka. Vad kan man göra med ett konstant hostande barn? Aldrig förr har det varit så här illa. Vi har gett hostmedicinen hon fick recept på då senast hos läkaren. Hon kan inte sova, vi kan inte sova. Jag hann inte jumppa heller idag.

Edit: tredje lakanbytet och nu sitter jag med ett hostande knytte i famnen om hon skulle somna och hostan mirakulöst försvinna. Stackarn är så trött att hon inte hålls på benen utan snubblar genast hon skall gå någonstans.

Greyus greyus greyus!!

Jei, jei jei, riktigt snart börjar det: Grey's Anatomy nämligen. Guud, så jag har väntat! Och så började jag med den mycket omtalade Jillian Michaels 30 day shred idag och blev just färdig med Level 1 som jag gjorde för första gången. Jag är nog i så dåligt skick, helt hemskt. Och så min bulladegsmage som hoppar upp och ner, usch fy! Men jag tycker att det kändes som om work outen tog lite slut på hälft. Jag kom just i gång och så var det redan cooldown. Det absolut värsta var axlarna, jag har alltid haft svårt med dem. Fast jag varit hur tränad och haft hur bra axelmuskler som helst så har det alltid varit helt sjukt tungt att göra axelmuskelrörelser. Men annars var det helt ok. Det som svårade lite var att jag inte fattade ta ner tyngderna från övre våningen (bredvid barnrummet i en proppfull vrå, dit man inte kommer fram utan mycket ljud) så jag fick använda min 8 kg:s girya som tyngd och en del rörelser blev ganska intressanta så.

Nu väntar jag med spänning vad min kropp tycker om träningspasset. Annars är jag inte orolig, vanlig träningsvärk är bara bra men det där problemet jag haft med min höft och blygdbensfogen är jag lite orolig över. Ännu för några veckor sedan fick jag ont bara av att bära en lite tyngre väska och av att gå i lite raskare takt. Tänkte gå och kolla upp läget på min arbetsplats bara vi får besked om vem som fortsätter som vår arbetsfysioterapeut eftersom den tidigare just bytt arbetsplats. Jag hoppas, hoppas, verkligen hoppas att det nu skulle bli bättre att jag kunde ta tag i tränandet. Jag saknar Body Pump och Body Combat, oj vad jag på riktigt saknar dem! Och så får jag verkligen illa att vara när jag ser mig själv i spegeln, t.ex. i simdräkt på jobbet.

Sjukdomsstatus

Idag bytte vi roller: jag gick på jobb och mannen blev hemma med ungarna. Igår hade han ännu ett måste på jobbet så jag var hemma. Vi besökte dessutom Pikkujätti för första gången och måste nog säga att jag kanske hade högre förväntningar, men helt ok var det ju. Jag hade kanske förväntat mig att en läkare, som jobbar på en barn- och undomsläkarstation, som är specialiserad på barnsjukdomar hade varit lite bättre med barn. Fickan har nu senaste tiden varit väldigt rädd, misstänksam och motvillig angående undersökningar, läkare, tandläkare mm. Hos tandläkaren var det en hemsk show för några veckor sedan när jag var ensam med båda barnen. Nu var det lite samma sak, Flickan grät och tjöt, ville absout inte bli undersökt. Stetoskopen var värst, till slut fick läkaren lyssna genom skjortan. Öronen lät hon kolla snällt men halsen var igen en kamp, till slut blev det halvtvång: jag höll i Flickan och då hon grät tryckte läkaren hennes mun upp med spateln. Det var snabbt klart men kanske inte det bästa sättet.

Vi fick inte några konkreta svar: öronen var friska, halsen såg inte inflammerad ut så läkaren tyckte att vi bara har två olika virus som bollar fram och tillbaka hos oss; magsjukan och flunsan. Inga blodprov togs ens fastän Flickan haft hög feber nu i flera dagar och hon är väldigt trött och hängig, hon bara sitter eller ligger och säger att hon är sjuk, att hennens ben inte orkar bära henne och att hon nog troligen inte kan gå till dagis. Lilla älsklingen som aldrig sitter still och som alltid vill gå till dagis. Ännu idag har hon haft 38,8 grader feber och så har det varit hela tiden. På morgonen har febern varit omkring 38,5 vilket är ganska högt tycker jag, för tidigare har febern varit nere på morgonen och stigit mot kvällen. Läkaren sade samma visa som alla andra; det är normalt att barnen är mycket sjuka då de börjat dagis och första halva året går de igenom alla sjukdomar innan motståndskraften blivit tillräckligt stark. Ok, fine. Men inte tröstar det mig så värst mycket ändå. Då har vi ännu 4 månader kvar att vara sjuka. Jag skulle kanske hellre ha tagit emot en konkret orsak, en diagnos (annat än flunsa), till att ungarna hela tiden är sjuka. Ifall febern inte börjar sjunka så måste vi ju föra henne på nytt till en läkare, en veckas hög feber låter inte så bra i mina öron, kombinerat med att Flickan är så hängig, trött och kraftlös. Och inte äter hon riktigt någonting, som tur dricker hon ändå bra.

Jag sjäv har stridit emot flunsan med allt vad jag har. Äter vitaminer, fiskoljor, mjölksyrebakterier, använder Carmolisdroppar och gurglar med saltvatten och sköljer näsan med nässköljningskanna och saltvatten. Har i några dagar haft någon sorts känningar i svalget och lite täppt näsa, men de har inte blivit starkare, så jag hoppas HOPPAS att jag kommer undan med det här.

Men det som varit positivt är att vi läst mycket nu när Flickan varit sjuk. Nu har vi börjat läsa igenom Pettson böckerna och de är så roliga, Findus som säger sicken till allt. Tidigare har vi läst alla Mamma Mu-, Alfons Åberg- och Billy böcker vi har. Några böcker fattas ännu av Mamma Mu och Billy serierna men Alfons och Pettson böckerna tror jag faktiskt att vi har alla. Andra bra och roliga barnbokstips (lite längre, i stil med de ovan nämnda) tas emot, Elsa Beskows böcker älskar jag själv och dem har vi en del. Tänkte faktiskt att vi borde skaffa någon bok som handlar om att gå till läkaren, så det skulle bli mera bekant på det sättet åt Flickan.

Jag har några påbörjade inlägg men jag får inte dem färdiga, tappade inspirationen någonstans på vägen. Kanske den åkte ner i wc-byttan (eller toalettstolen som de säger på dagis) med Flickans spyor eller blev snyten i någon av de tusentals näsdukar... I väntan på ny inspiration.

Hemmahäng

Igår fick vi pappan i huset hem och har bara chillat med familjen. Magsjukan tycks vi ha tacklat men Lillgubbens feber steg igen igår fastän han på torsdag var redan feberfri och idag har även Flickan haft feber. Båda ungarna hostar igen. Det har bara blivit hemmahäng trots mina stora och fina planer att ta mig ut till butiker och lufta mig. Hade även tänkt att jag kunde ha behandlat den där träskivan, som skall komma upp som hylla i köket, med Osmo men det har varit fullt upp med sjuka, icke-sovande ungar.

Den mindre sov dagssömn bra men natten var säkert den sämsta någonsin. Han var vaken från kl. 03 och slumrade till bara några gånger, annars skrek han och grät han helt hysteriskt. Har aldrig hört eller sett honom sådan. Började redan fundera om man borde gå och visa upp honom. Det verkar som om han skulle ha ont i halsen, varje gång han hostar rynkar han till ansiktet och gråter en skvätt. Den äldre sov kanske 20 minuter dagssömn innan hon kom ner mycket ynklig, trött och sjuk men ville inte ligga kvar i sängen och sova. Hon orkade inte gå till matbordet, hennes ben var för trötta och sladdriga sa hon. Ingendera av barnen har riktigt ätit något och vi har bjudit dem mycket sådant de inte normalt får för att få vätska och näring i dem.

Är det förresten någon som har erfarenheter eller åsikter om homeopatiska mediciner eller homeopati överlag? En bekant rekommenderade mig på Facebook att gå och träffa en homeopat (själv hade hon fört sin dotter till en läkare-homeopat på Sofianova efter att dottern hamnat i en sjukdomsspiral efter en antibiotikakur då hon var under 1 år) eftersom hon upplevde det som väldigt positivt och nyttigt. En annan bekant instämde.

Are you frickin kiddin me?!

Japp japp, monsieur Spy kom på besök. Vaknade till ett hemskt skri på natten och visste inte vilket barn det var som skrek. I barnrummet möttes jag av en spyende Flicka och Lillgubben hade också vaknat och hade blivit rädd av Flickans skrik. Efter dusch, kläd- och lakanbyte sov Flickan riktigt bra och på förmiddagen trodde jag redan att det var ett konstigt sammanträffande men nog är hon sjuk på riktigt. Nu luktar nämligen soffan superilla och jag vet inte hur jag skall försöka få den putsad. Borde ha en ångtvätt. Före dagsvilan hade Lillgubben också skitit ner sig så troligen har han samma magsjuka. Det positiva med att min man varit bortrest hela veckan är det att han inte kunnat bli nersmittad. Så ifall jag också blir sjuk och börjar spy får han sköta om hemmet och oss alla tre när han kommer hem imorgon. Oj oj, vilken fars det här är!

Hemma igen

Igår var Lillgubben lite snuvig och mot natten började han hosta lite. Halv ett-tiden hade han vaknat redan flera gånger och var riktigt ynklig och gråtfärdig så jag tog honom i vår säng bredvid mig. På natten började han kännas het och på morgonen mätte jag hans feber, som då var 37,8. På dagen har den stigit till 38,5 så det blir i alla fall en hemmadag till för oss. Flickan ville gå till dagis och så tänkte jag att Lillgubben får vila bättre om storesystern inte är här och härjar och retar hela tiden. När vi var och hämta Flickan berättade ena dagistanten att hon hade skickat hem två barn som börjat spy kraftigt, så hon misstänkte lite att de eventuellt har noro-viruset där. Nice! Just nice!

Ääh, jag orkar inte ens kommentera det här mera. En mamma sa att första halva året då barnen börjar dagis kan vara jättetungt med alla världens sjukdomar men sen borde barnen ha fått motståndskraft. På riktigt?! Ett halvt år?! Då har vi ännu dryga 4 månader kvar. Shit! Kan det inte bli vår och varmare och snön smälta bort? Nu saknar jag verkligen varmare tider, om det ens skulle lätta med de här jävla flunsorna!

Ny energi, nya tag!

Fredag igen. En arbetsvecka (nå, halv i vårt fall) avklarad igen. Livet känns härligt när man äntligen börjar vara frisk. Antibiotikan hjälpte och jag har kunnat andas smärtfritt och ganska lätt sedan tisdag/onsdag. Jag har energi och ork på ett helt annat sätt igen och börjar lida av symptomen som kommer varje år någon gång under våren. Inredningsivern.

Jag tror faktiskt att vi inte gjorde något angående renoveringen eller inredningen förra året. Det var ju mycket tal om olika projekt men sist och slutligen snubblade det på antingen inspirationsbrist (inte från min sida) eller finansiering (närmast från min sida). Men i år lovar jag att det ska hända något! Nedre våningens tak har det nu varit tal om en tid redan och eftersom det inte blev någon renovering under julhelgerna så har mannen och grannen lovat ta tag i saken så fort som möjligt. Det förutsätter bara att vi hålls friska och att vi hittar en tid som passar alla inblandade. Jag skulle vilja delta i renoveringen (och få göra annat än agera som personlig assistent och bära saker och laga mat för en viss mister bossy boss när det gäller att fixa saker...) och då borde vi få barnen någonstans och skötas.

Några andra projekt har jag också i tankarna. Övre våningen började jag röja redan på onsdag då jag fick vara alldeles för mig själv sista sjukledighetsdagen och vi borde bygga väggen färdig, den väntar på någo internetkablar och dylikt som ska dras till övre våningen så att vår internetconnection skall vara så bra och trådlös som möjligt. Eller nåt liknande. Jag hatar förresten alla världens kablar och sladdar som går kors och tvärs i vardagsrummet under och bakom soffan och samlar sjukt mycket damm och hundhår och är svåra att dammsuga då alla Elisas boxar, reitittimet och vad allt där finns faller omkull och sladdarna lossnar. Efter att de här kablarna dragits till övre våningen på sin rätta plats och andra sidan av väggen byggts upp kan vi fortsätta göra nytt golv och sedan få skjutdörren mellan barn- och arbetsrummet äntligen på plats. Inte har den ju stått i vårt badrum/hemvårdsrum i några år snart...

Det andra projektet gäller förvaringsutrymmen. Dem har vi ganska lite av i vårt hem, ett ganska stort klädskåp i vårt sovrum, ett likadant i barnrummet som det är meningen att även leksakerna förvaras i i framtiden, ett förråd under trapporna och ett uteförråd. Uteförrådet är proppfullt med barnvagnar, mannens fiskegreijor, renoveringsstuff mm. Inneförrådet rymms man inte in i och man hittar inget där eftersom allt ligger huller om buller på golvet och på byrålådorna som vi har där. Någon gång var det riktigt städigt och fint men inte längre. Vi har märkt att det inte fungerar med byrålådor där eftersom vi måste förvara saker på golvet också, som t.ex. dammsugaren, symaskinen, resekylskåpet, en del verktyg mm. Min idé är att sätta upp hyllor på väggarna och förvara sakerna i hyllorna och i (utdragbara) genomskinliga lådor på hyllorna. Då behöver man inte reservera lika mycket tomt utrymme framför hyllorna som framför byrån i nuläget och då ser man genast vilka saker ligger var.

Jag blir ofta bara lite oinspirerat bemött med mina idéer och förslag. Vi ser så olika på saker. Jag planerar lite ditåt, fast i mitt huvud är planen kristallklar och till slut tänkt medan min man skall ha allting skriftligt på word, en bekostnadsuträkning gjord på excel och en noggrann ritning på projektet gjord med t.ex. ett CAD program. Ja, det är kanske största orsaken till att allting framskrider så dödens långsamt hos oss...

Ännu vid liv

Det här tycks bli en (o)vana... "Vi är sjuka igen, vi är vid liv och nu är vi friska."

Vi håller på att bli friska, tror jag. Mannen spydde inte efter den första natten, Flickan spydde ännu nästa natt fast hon inte hade spytt alls på dagen. Vi alla har haft magarna mer eller mindre sjuka och lösa. På torsdag fick jag en hemsk hosta och halsont som kändes lägre ner, i lungorna. Båda barnen började också hosta och det har vi nu gjort hela veckoslutet och ännu idag. Barnens hosta börjar ändra karaktär och den låter som att något skulle lossna (slem?) men min hosta har hela tiden varit väldigt torr och hackig. Och så har jag haft riktigt svårt att andas när det gör ont i lungorna och andningen bara piper.

Jag blev hemma från jobbet ännu idag och var till läkaren och fick medicin. Det är min fjärde antibiotikakur inom 3 månader, det kan ju inte vara helt ok det heller. Först på torsdag skall jag till jobbet igen. Mannen var också hemma och är det ännu imorgon. Han har inget halsont men magen krånglar ännu. Barnen börjar vara riktigt vilda och bara härjar och springer omkring och strider om saker så fort man inte underhåller dem och "leder" deras lek så jag tror de saknar dagis redan, Flickan i alla fall. Vet inte ännu om morgondagen, de har ännu ganska hemsk hosta men det tycks inte sakta ner dem.

Jag ringde och konsulterade om barnens hosta idag och hälsovårdaren i andra ändan berättade att det är en stor flunsavåg på gång just nu och ca. 2/3 av Helsingforsborna är insjuknade i flunsa och som symptom kan man ha just hård hosta som kan hålla på i 2-3 veckor, slem som kommer upp med hostan, antingen hög feber i flera dagar eller bara lite stegring, snuva, huvudvärk och symptom av magsjuka. Hon tyckte inte det var skäl att visa upp barnen ifall det inte blir värre nu. De låter inte heller som jag när de andas (pipandet, svårt att andas) så jag tror de klarar sig. I mitt fall är det visst astman som orsakat luftrörskatarren/luftrörsinfektionen.

Imorgon skall jag sätta upp bilder från Flickans 3-årskalas, jag har ju inte ens visat den fina kakan som jag var väldigt stolt över.