Jag har varit hemma med Flickan idag. Förra natten när hon ville gå på toaletten kändes hon väldigt varm, och när vi mätte hade hon 38,2 grader feber. Själv känner jag mig lite si och så, känns som om jag skulle ha feber men har inte ändå. Dottern har haft omkring 38,5 grader feber hela dagen och det gick väldigt smidigt med henne, till min förvåning. Vi förde lillebrodern till dagis först efter 10 idag och hade det väldigt chill på tumis. Tittade på gårdagens The Voice of Kids (dottern är som sagt den största musikälskaren jag vet), åt lunch tillsammans och gick och sova dagssömn. Mannen kom hem lite tidigare än vanligt eftersom det var hans sista arbetsdag idag. Han gick efter Lillgubben från dagis och sedan kom farten igång igen. Fattar inte hur våra ungar orkar springa, hoppa och härja så mycket. Och försök nu sen få en febrig, livlig 3-åring att sitta stilla och ta det lugnt när den andra står framför henne och hoppar jämnfota och uppmanar "Tilda hoppa, Tilda kom och dansa!".
Nåja, det blir jobb för mig imorgon och den arbetslösa i familjen stannar hemma med sjuklingen. Hoppas vi andra hålls friska eftersom det skall firas födelsedagar på veckoslutet. Lillgubben fyller 2 år på onsdag och mannen 30 år på fredag. På veckoslutet har vi kalas båda dagarna.
Visar inlägg med etikett Tjejen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tjejen. Visa alla inlägg
måndag 7 oktober 2013
fredag 30 augusti 2013
På botten
Voj skit ändå! Ja, nu skulle jag verkligen kunna svära mycket fulare också. Voj satan!!! Skulle bara ha hållit munnen fast på onsdag. Igår blev det bara värre. Det värsta hittills.
Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?
Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.
Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.
Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.
Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.
Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!
Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.
Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?
Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.
Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.
Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.
Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.
Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!
Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.
torsdag 7 mars 2013
Gissa om vi är friska?!
Nähäpp, säger jag. Lillgubben var febrig i början av veckan och var på dagis första gången i dag denna vecka, förra veckan hann han ju vara 3 dagar på dagis. Idag var det Flickans tur att få feber, vi mätte den på kvällen då hon kändes het. Och två gånger har vi redan bytt lakan när hon spytt ner dem, tror nog att spyendet mer beror på att hon hostar konstant än på magsjuka. Vad kan man göra med ett konstant hostande barn? Aldrig förr har det varit så här illa. Vi har gett hostmedicinen hon fick recept på då senast hos läkaren. Hon kan inte sova, vi kan inte sova. Jag hann inte jumppa heller idag.
Edit: tredje lakanbytet och nu sitter jag med ett hostande knytte i famnen om hon skulle somna och hostan mirakulöst försvinna. Stackarn är så trött att hon inte hålls på benen utan snubblar genast hon skall gå någonstans.
Edit: tredje lakanbytet och nu sitter jag med ett hostande knytte i famnen om hon skulle somna och hostan mirakulöst försvinna. Stackarn är så trött att hon inte hålls på benen utan snubblar genast hon skall gå någonstans.
tisdag 26 februari 2013
Sjukdomsstatus
Idag bytte vi roller: jag gick på jobb och mannen blev hemma med ungarna. Igår hade han ännu ett måste på jobbet så jag var hemma. Vi besökte dessutom Pikkujätti för första gången och måste nog säga att jag kanske hade högre förväntningar, men helt ok var det ju. Jag hade kanske förväntat mig att en läkare, som jobbar på en barn- och undomsläkarstation, som är specialiserad på barnsjukdomar hade varit lite bättre med barn. Fickan har nu senaste tiden varit väldigt rädd, misstänksam och motvillig angående undersökningar, läkare, tandläkare mm. Hos tandläkaren var det en hemsk show för några veckor sedan när jag var ensam med båda barnen. Nu var det lite samma sak, Flickan grät och tjöt, ville absout inte bli undersökt. Stetoskopen var värst, till slut fick läkaren lyssna genom skjortan. Öronen lät hon kolla snällt men halsen var igen en kamp, till slut blev det halvtvång: jag höll i Flickan och då hon grät tryckte läkaren hennes mun upp med spateln. Det var snabbt klart men kanske inte det bästa sättet.
Vi fick inte några konkreta svar: öronen var friska, halsen såg inte inflammerad ut så läkaren tyckte att vi bara har två olika virus som bollar fram och tillbaka hos oss; magsjukan och flunsan. Inga blodprov togs ens fastän Flickan haft hög feber nu i flera dagar och hon är väldigt trött och hängig, hon bara sitter eller ligger och säger att hon är sjuk, att hennens ben inte orkar bära henne och att hon nog troligen inte kan gå till dagis. Lilla älsklingen som aldrig sitter still och som alltid vill gå till dagis. Ännu idag har hon haft 38,8 grader feber och så har det varit hela tiden. På morgonen har febern varit omkring 38,5 vilket är ganska högt tycker jag, för tidigare har febern varit nere på morgonen och stigit mot kvällen. Läkaren sade samma visa som alla andra; det är normalt att barnen är mycket sjuka då de börjat dagis och första halva året går de igenom alla sjukdomar innan motståndskraften blivit tillräckligt stark. Ok, fine. Men inte tröstar det mig så värst mycket ändå. Då har vi ännu 4 månader kvar att vara sjuka. Jag skulle kanske hellre ha tagit emot en konkret orsak, en diagnos (annat än flunsa), till att ungarna hela tiden är sjuka. Ifall febern inte börjar sjunka så måste vi ju föra henne på nytt till en läkare, en veckas hög feber låter inte så bra i mina öron, kombinerat med att Flickan är så hängig, trött och kraftlös. Och inte äter hon riktigt någonting, som tur dricker hon ändå bra.
Jag sjäv har stridit emot flunsan med allt vad jag har. Äter vitaminer, fiskoljor, mjölksyrebakterier, använder Carmolisdroppar och gurglar med saltvatten och sköljer näsan med nässköljningskanna och saltvatten. Har i några dagar haft någon sorts känningar i svalget och lite täppt näsa, men de har inte blivit starkare, så jag hoppas HOPPAS att jag kommer undan med det här.
Men det som varit positivt är att vi läst mycket nu när Flickan varit sjuk. Nu har vi börjat läsa igenom Pettson böckerna och de är så roliga, Findus som säger sicken till allt. Tidigare har vi läst alla Mamma Mu-, Alfons Åberg- och Billy böcker vi har. Några böcker fattas ännu av Mamma Mu och Billy serierna men Alfons och Pettson böckerna tror jag faktiskt att vi har alla. Andra bra och roliga barnbokstips (lite längre, i stil med de ovan nämnda) tas emot, Elsa Beskows böcker älskar jag själv och dem har vi en del. Tänkte faktiskt att vi borde skaffa någon bok som handlar om att gå till läkaren, så det skulle bli mera bekant på det sättet åt Flickan.
Jag har några påbörjade inlägg men jag får inte dem färdiga, tappade inspirationen någonstans på vägen. Kanske den åkte ner i wc-byttan (eller toalettstolen som de säger på dagis) med Flickans spyor eller blev snyten i någon av de tusentals näsdukar... I väntan på ny inspiration.
Vi fick inte några konkreta svar: öronen var friska, halsen såg inte inflammerad ut så läkaren tyckte att vi bara har två olika virus som bollar fram och tillbaka hos oss; magsjukan och flunsan. Inga blodprov togs ens fastän Flickan haft hög feber nu i flera dagar och hon är väldigt trött och hängig, hon bara sitter eller ligger och säger att hon är sjuk, att hennens ben inte orkar bära henne och att hon nog troligen inte kan gå till dagis. Lilla älsklingen som aldrig sitter still och som alltid vill gå till dagis. Ännu idag har hon haft 38,8 grader feber och så har det varit hela tiden. På morgonen har febern varit omkring 38,5 vilket är ganska högt tycker jag, för tidigare har febern varit nere på morgonen och stigit mot kvällen. Läkaren sade samma visa som alla andra; det är normalt att barnen är mycket sjuka då de börjat dagis och första halva året går de igenom alla sjukdomar innan motståndskraften blivit tillräckligt stark. Ok, fine. Men inte tröstar det mig så värst mycket ändå. Då har vi ännu 4 månader kvar att vara sjuka. Jag skulle kanske hellre ha tagit emot en konkret orsak, en diagnos (annat än flunsa), till att ungarna hela tiden är sjuka. Ifall febern inte börjar sjunka så måste vi ju föra henne på nytt till en läkare, en veckas hög feber låter inte så bra i mina öron, kombinerat med att Flickan är så hängig, trött och kraftlös. Och inte äter hon riktigt någonting, som tur dricker hon ändå bra.
Jag sjäv har stridit emot flunsan med allt vad jag har. Äter vitaminer, fiskoljor, mjölksyrebakterier, använder Carmolisdroppar och gurglar med saltvatten och sköljer näsan med nässköljningskanna och saltvatten. Har i några dagar haft någon sorts känningar i svalget och lite täppt näsa, men de har inte blivit starkare, så jag hoppas HOPPAS att jag kommer undan med det här.
Men det som varit positivt är att vi läst mycket nu när Flickan varit sjuk. Nu har vi börjat läsa igenom Pettson böckerna och de är så roliga, Findus som säger sicken till allt. Tidigare har vi läst alla Mamma Mu-, Alfons Åberg- och Billy böcker vi har. Några böcker fattas ännu av Mamma Mu och Billy serierna men Alfons och Pettson böckerna tror jag faktiskt att vi har alla. Andra bra och roliga barnbokstips (lite längre, i stil med de ovan nämnda) tas emot, Elsa Beskows böcker älskar jag själv och dem har vi en del. Tänkte faktiskt att vi borde skaffa någon bok som handlar om att gå till läkaren, så det skulle bli mera bekant på det sättet åt Flickan.
Jag har några påbörjade inlägg men jag får inte dem färdiga, tappade inspirationen någonstans på vägen. Kanske den åkte ner i wc-byttan (eller toalettstolen som de säger på dagis) med Flickans spyor eller blev snyten i någon av de tusentals näsdukar... I väntan på ny inspiration.
tisdag 5 februari 2013
3-års festligheterna
Vi firade Flickans födelsedag i två omgångar, som vi firat alla barnens födelsedagar hittills. Vi bara inte ryms alla samtidigt när det skall vara släktingar (största delen av mannens släktingar bor i huvudstadsregionen och om man bjuder en så måste man bjuda alla) och vänner, varav största delen ännu i det här skedet är våra, föräldrarnas, vänner men så småningom börjar väl kompisfesterna komma in i bilden. Speciellt nu efter dagisstart. Flickan bara babblar på om sina vänner på dagis och leker att hon ringer dem osv. En del vänner har barnen ändå fått via våra vänner, t.ex. deras barn som speciellt Flickan ofta talar om, även dem hon inte ännu ens träffat. Och nog tycker de ju om våra vänner också, de liksom hör till deras liv tycker de.
Den fina, lilla damen på lördagens släktfest.
Småkusinerna hade roligt tillsammans.
Alla leksaker vältes ur lådan och t.o.m. hästen låg på rygg.
Vi bjöd på skink-paprikasnurrar, kött-svampsnurrar och knackkorvar och köttbullar åt barnen. Som kaka hade vi en Angry Birds kaka och morotscupcakes med grisar på, som hade stulit äggen (i skålen).
Det var full fart och fläng med kompisarna.
Ungarna på söndag.
Festerna var lyckade och Flickan fick fina gåvor. Fast de inte hade så stor roll. Hon tycktes uppskatta tiden med vänner, nära och kära mest vilket jag gläder mig över. Visst tyckte hon det var roligt att få presenter, men jag tror hon skulle ha varit lika glad fast hon skulle ha fått mycket mindre (billigare) presenter.
Den fina, lilla damen på lördagens släktfest.
Vi bjöd på skink-paprikasnurrar, kött-svampsnurrar och knackkorvar och köttbullar åt barnen. Som kaka hade vi en Angry Birds kaka och morotscupcakes med grisar på, som hade stulit äggen (i skålen).Ungarna på söndag.Festerna var lyckade och Flickan fick fina gåvor. Fast de inte hade så stor roll. Hon tycktes uppskatta tiden med vänner, nära och kära mest vilket jag gläder mig över. Visst tyckte hon det var roligt att få presenter, men jag tror hon skulle ha varit lika glad fast hon skulle ha fått mycket mindre (billigare) presenter.
torsdag 31 januari 2013
Urk!
Hahah, ja man borde väl aldrig, ALDRIG säga något högt. Hur gick det nu igen, man ska inte ropa hej....
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
lördag 26 januari 2013
Kära dotter
Den lilla, tjuriga och envisa Flickan fyller 3 år idag. Min käraste lilla tös som vuxit så massor på en kort tid. Plötsligt är hon så stor och så självständig, mamma behövs till allt mindre och mindre hjälp under dagen. Men som tur vill hon ännu ganska ofta krypa upp i famnen och kurra ihop sig där, kramas och pussas lite. Och så är hon den där lilla babyn igen. Och så kommer hon och paijar och frågar vill jag ha mycket eller litet, vilket betyder hastigheten på paijningarna.
Min man och jag förundrade oss i morse över faktumet att vi varit föräldrar i 3 år redan. Det känns som en helt galet absurd tanke på något sätt. Men ändå så rätt. Mina fina små barn och speciellt min underbara, fina dotter som går på glödande eld och väntar på gästerna och kalaset. Och kakan (inte för att få äta den, utan att få se den).
Min man och jag förundrade oss i morse över faktumet att vi varit föräldrar i 3 år redan. Det känns som en helt galet absurd tanke på något sätt. Men ändå så rätt. Mina fina små barn och speciellt min underbara, fina dotter som går på glödande eld och väntar på gästerna och kalaset. Och kakan (inte för att få äta den, utan att få se den).
onsdag 23 januari 2013
Still alive!
Hups, nästan en veckas paus med bloggen... Jag har bara inte haft något ens nära på vettigt att skriva så det har varit tyst. Veckoslutet chillade vi och laddade batterier, träffade släktingar efter en lång paus och förberedde oss (eller närmare sagt jag) för denna vecka och tandoperationen som den förde med sig.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
fredag 11 januari 2013
Just vad vi önskade
Voj jessus ändå! Nu när vi äntligen börjar komma ur vattenkoppsmyren får vi hem en lapp från dagiset där det rekommenderas att alla familjer äter en maskkur eftersom många barn drabbats av springmask. Huj usch fy! Jag är verkligen inte rädd för några kräk som t.ex. spindlar, getingar, skalbaggar eller dyligt men det är något ytterst äckligt och motbjudande med såna som invaderar min kropp. T.ex. fästingar kan jag inte tåla, jag har lärt mig att acceptera att de attackerar hundarna och vi plockar bort dem men när jag förra sommaren hade en liten fästing fastsugen i mitt lår fick jag såna äckelrysningar att det inte är sant. Nu går jag och inbillar mig hela tiden att det är något som kravlar sig ur min rumpa. Huuu!
För övrigt har det gått bra på dagis. Igår åt Flickan mellanmål efter dagsvilan innan mannen gick efter henne och idag blev det oväntat en lite längre dag för henne när mannen kunde åka efter henne först lite före fyra, då hade barnen gått ut på gården och leken var i full gång. Hon har sovit omkring en timme och insomnandet har varit lite svårt men en av de snälla dagistanterna från det andra dagiset har paijat henne lite så hon somnat. Hon äter precis som hemma (=dåligt) och de hade bytt sittplatser så hon nu sitter bredvid dagistanten så hon kan bli påminnd och lite hjälpt ibland.
Man borde säkert inte säga så här men vi väntar med skräck på den dagen det andra dagiset flyttar tillbaks till sina egna utrymmen. Då är det bara Flickans egenvårdare som tar hand om de stora barnen och jag är nästan säker på att hon är just en sådan tant som tappar nerverna och tejpar fast Flickan i stolen och tvångsmatar henne eller ställer henne ensam i ett hörn för att äta. (Ta det med en nypa salt) Hoppas vi har fel, men vi har för oss att hon inte gillar Flickan allt för mycket, det känns som att hon tycker att Flickan är för livlig och sprallig. Idag hade hon klagat på att Flickan går ut ur deras rum på egen hand medan de andra tanterna tycker det är bra att hon inte är rädd och att hon är modig och utåtriktad. Visst kan det vara ett problem om någon ofta vandrar i väg på fel ställen, men så olika kan man se på saker. Och dessutom flyttades en av Flickans bästa vänner (kan man säga så i den där åldern) mitt i allt till de småas grupp och det tyckte både vi och den andra flickans föräldrar var jättedumt. Den andra flickan tycker massor om Flickan och när de är ute samtidigt leker de tillsammans och ifall de möts på korridoren springer Flickan till henne och kramar om henne. De har 10 mån åldersskillnad och då hoppade den andra flickan från stora barnens grupp över mellanstoras grupp till de småas grupp där Lillgubben är. Jag tycker grupperna är lite konstigt uppbyggda, vet inte riktigt hur de har bestämt dem, för i storas grupp finns det såna som fyller 3 i år och äldre och i småas grupp fyller alla väl 2 i år så vad blir kvar i mellanstoras grupp? Om man skulle dela upp dem åldersmässigt tycker jag att under 2-åringar, 2-3 åringar och 4-5 åringar skulle låta logiskt men jag är igen bara en intetvetande hemmamamma...
Det har blivit ganska mycket dagis nu den senaste tiden och kommer kanske ännu att göra det en tid framöver, men jag försöker skriva om annat också. Ämnet är bara nu så på tapeten här hos oss och det att vi är (lite) oroliga över hur det kommer att funka från personalens sida får mig att grubbla över saken ännu mera. Försök stå ut!
För övrigt har det gått bra på dagis. Igår åt Flickan mellanmål efter dagsvilan innan mannen gick efter henne och idag blev det oväntat en lite längre dag för henne när mannen kunde åka efter henne först lite före fyra, då hade barnen gått ut på gården och leken var i full gång. Hon har sovit omkring en timme och insomnandet har varit lite svårt men en av de snälla dagistanterna från det andra dagiset har paijat henne lite så hon somnat. Hon äter precis som hemma (=dåligt) och de hade bytt sittplatser så hon nu sitter bredvid dagistanten så hon kan bli påminnd och lite hjälpt ibland.
Man borde säkert inte säga så här men vi väntar med skräck på den dagen det andra dagiset flyttar tillbaks till sina egna utrymmen. Då är det bara Flickans egenvårdare som tar hand om de stora barnen och jag är nästan säker på att hon är just en sådan tant som tappar nerverna och tejpar fast Flickan i stolen och tvångsmatar henne eller ställer henne ensam i ett hörn för att äta. (Ta det med en nypa salt) Hoppas vi har fel, men vi har för oss att hon inte gillar Flickan allt för mycket, det känns som att hon tycker att Flickan är för livlig och sprallig. Idag hade hon klagat på att Flickan går ut ur deras rum på egen hand medan de andra tanterna tycker det är bra att hon inte är rädd och att hon är modig och utåtriktad. Visst kan det vara ett problem om någon ofta vandrar i väg på fel ställen, men så olika kan man se på saker. Och dessutom flyttades en av Flickans bästa vänner (kan man säga så i den där åldern) mitt i allt till de småas grupp och det tyckte både vi och den andra flickans föräldrar var jättedumt. Den andra flickan tycker massor om Flickan och när de är ute samtidigt leker de tillsammans och ifall de möts på korridoren springer Flickan till henne och kramar om henne. De har 10 mån åldersskillnad och då hoppade den andra flickan från stora barnens grupp över mellanstoras grupp till de småas grupp där Lillgubben är. Jag tycker grupperna är lite konstigt uppbyggda, vet inte riktigt hur de har bestämt dem, för i storas grupp finns det såna som fyller 3 i år och äldre och i småas grupp fyller alla väl 2 i år så vad blir kvar i mellanstoras grupp? Om man skulle dela upp dem åldersmässigt tycker jag att under 2-åringar, 2-3 åringar och 4-5 åringar skulle låta logiskt men jag är igen bara en intetvetande hemmamamma...
Det har blivit ganska mycket dagis nu den senaste tiden och kommer kanske ännu att göra det en tid framöver, men jag försöker skriva om annat också. Ämnet är bara nu så på tapeten här hos oss och det att vi är (lite) oroliga över hur det kommer att funka från personalens sida får mig att grubbla över saken ännu mera. Försök stå ut!
torsdag 10 januari 2013
Koppstatus
Nu börjar väl Lillgubbens vattenkoppor gå mot det bättre. Idag har vi inte behövt ge honom någon medicin, det har räckt att vi har smörjat in honom med vattenkoppsalvan. Redan från morgonen kändes han som en annan pojke och var inte alls het som tidigare morgnar. Men ännu igår var han väldigt ynklig och grät och jämrade mycket, han hade feber och sov mycket efter medicinen. Vi gav både Atarax och Pamol-F åt honom, eftersom han hade mycket nippor och klåda och så hög feber. Lillgubben har alltså haft svårare vattenkoppor än Flickan hade.
Hon kom ganska lätt undan; hade lite stegring, men väldigt lite under en dag men hon hostade ganska mycket om nätterna eller under dagsvilan, hon hade bara lite nippor som kliade en del men med salvan och långa ärmar och buntar fixade vi kliandet och skrapandet. På en knapp vecka var det bara skorpor kvar. Lillgubben har haft hög feber i 2-3 dagar och mycket nippor, han har inte skrapat sig så mycket men det känns att han haft väldigt obehagligt att vara och kännt sig allmänt sjuk. Han har varit på jättedåligt humör, då han orkat leka eller dyligt har han gjort precis allt han inte får göra och blivit rosen rasande när man hämtat bort honom eller förbjudit honom. Han har gråtit och jämrat mycket. Nu den femte dagen av sjukan har han mycket skorpor eller halvskorpor men det ser ut att det skulle vara ännu några små prickar som först är på väg, men vi hoppas att det går om under veckoslutet så han kan börja sin dagisinskolning på måndag.
De där nipporna är nog ganska vidriga när de finns över allt, på handflatorna och fotsulorna, mellan fingrar och tår, i ögonlocken nästan inne i ögat, i näsan, i munnen, mellan skinkorna och på snoppen och pungen, Flickan däremot hade nippor i snippan, där inuti. Usch! Som tur går det relativt snabbt över och man behöver lida bara en gång.
Hon kom ganska lätt undan; hade lite stegring, men väldigt lite under en dag men hon hostade ganska mycket om nätterna eller under dagsvilan, hon hade bara lite nippor som kliade en del men med salvan och långa ärmar och buntar fixade vi kliandet och skrapandet. På en knapp vecka var det bara skorpor kvar. Lillgubben har haft hög feber i 2-3 dagar och mycket nippor, han har inte skrapat sig så mycket men det känns att han haft väldigt obehagligt att vara och kännt sig allmänt sjuk. Han har varit på jättedåligt humör, då han orkat leka eller dyligt har han gjort precis allt han inte får göra och blivit rosen rasande när man hämtat bort honom eller förbjudit honom. Han har gråtit och jämrat mycket. Nu den femte dagen av sjukan har han mycket skorpor eller halvskorpor men det ser ut att det skulle vara ännu några små prickar som först är på väg, men vi hoppas att det går om under veckoslutet så han kan börja sin dagisinskolning på måndag.
De där nipporna är nog ganska vidriga när de finns över allt, på handflatorna och fotsulorna, mellan fingrar och tår, i ögonlocken nästan inne i ögat, i näsan, i munnen, mellan skinkorna och på snoppen och pungen, Flickan däremot hade nippor i snippan, där inuti. Usch! Som tur går det relativt snabbt över och man behöver lida bara en gång.
onsdag 9 januari 2013
Helt ensam
Idag har Flickan varit på dagis helt ensam, duktiga flickan. Mannen förde henne dit på morgonen och hon hade genast sprungit i väg till sina lekar. Han talade med skötarna (det andra dagisets skötare) och kom tillbaka till dagiset lite efter tolv då barnen sover middagsvila. De hade rekommenderat att han inte visar sig innan vilan, utan kommer för säkerhets skull ifall det skulle bli mycket gråt. Efter halv ett skickade de honom i väg och ba honom komma tillbaks så att han är på plats då vilan tar slut. Han kom hem och äta emellan och åkte efter Flickan.
Allt hade gått bra enligt skötarna, hon hade ätit som normalt och somnat kl. 12.40 så ganska bra hade hon somnat. Hemma kan hon ju vara vaken i flere timmar innan hon somnar, om man vill att hon skall sova och inte låter henne komma bort från rummet efter en tid. När hon kom hem var hon en glad och pigg liten tjej. Hela kvällen gick egentligen superbra, utan några större gräl eller trotsanfall.
Allt hade gått bra enligt skötarna, hon hade ätit som normalt och somnat kl. 12.40 så ganska bra hade hon somnat. Hemma kan hon ju vara vaken i flere timmar innan hon somnar, om man vill att hon skall sova och inte låter henne komma bort från rummet efter en tid. När hon kom hem var hon en glad och pigg liten tjej. Hela kvällen gick egentligen superbra, utan några större gräl eller trotsanfall.
tisdag 8 januari 2013
Bättre
Som tur var det en bättre dag idag på dagis. Barnen fick gå ut på gården, fast först efter att de andra barnen först gått ut en stund tidigare. Det här förklarades åt mig på ett hembesök med att våra barn skall kunna ha en lugn stund med deras egenvårdare och bekanta sig med henne och lära sig att det är henne de kan vända sig till ifall de har något på hjärtat. Till rummet hade det dykt upp lite pussel och memoryspel och dylikt så det går nog mot det bättre.
Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.
Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.
På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.
När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.
Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.
Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...
Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.
Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.
På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.
När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.
Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.
Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...
måndag 7 januari 2013
Inte så bra på dagis idag
Idag for jag ensam med Flickan till dagis, mannen blev hemma med Lillgubben. Först hade vi tänkt att jag skulle ha lämnat Flickan till en stund ensam medan mannen skulle en sväng till jobbet men sen bestämde vi oss att jag blir där hela dagen och vi åkte sedan hem efter lunch för att vila hemma medan mannen åkte på jobb till eftermiddagen. Det här visade sig vara ett mycket bra beslut eftersom det var ganska kaotiskt på dagiset. Nu hade allt ändrats totalt, barnen hade blivit delade i nya grupper; de små-, mellanstora- och stora barnen och det var både våra dagisbarn och det andra dagisets barn, som är inhysta där pga. fuktskador på eget daghem, i grupperna. Det var alltså mycket större grupper än förra veckan och väldigt stökigt. Kanske det fungerade bra i de mindre barns grupper, jag vet inte eftersom jag bara var med stora barnen där Flickan var, men i Flickans grupp var dagen nog den sämsta hittills tycker jag.
Det andra dagisets barn och skötare (2 st) hade ju en rutin från förr och gjorde det vad de normalt gör och dem måste jag nog ge erkännande för för de försökte verkligen ta Fenix-barnen med i lekarna och pysselstunderna, så länge de var tillsammans.
Det första jag inte fattar mig på är det att när det andra dagiset gick ut på morgonen fick inte vårt dagis gå med ut utan de måste bli inne "och leka med deras skötare". Så här uttrycktes det bokstavligen. Och så var alla överenergiska barn "inlåsta" på ett rum med minimalt med leksaker eller underhållning. Varför kunde de inte få gå ut, lika kan de ju leka och bekanta sig där.
Det andra jag inte fattar är att så fort de andra gått ut var det barnen och jag, en annan mamma och en mormor i rummet. Det var vi mammor och mormor som vaktade barnen och hade ansvar för att de skulle vara underhållna och inte ta livet av sig själv eller varandra. Deras egenskötare och därmed den enda skötaren i deras egna grupp (sen när andra dagiset åkt tillbaks till sina egna utrummen) var någon annanstans hela tiden. Ibland kom hon insvävande i rummet och pratade något för sig själv och så hördes ett jag måste... och så försvann hon igen. Ibland kunde hon komma in mitt i ett bråk om leksaker, och fast jag inte försöker favorisera mina egna barn, så tycker jag att hon var lite orättvis eftersom hon inte hade sett hela situationen och visste inte alls hur grälet hade uppstått, och så kommer hon och kommenderar mitt barn att ge den leksak, hon först haft och lekt med i lugn och ro tills ett annat barn bestämt sig för att han skall ta leksaken fast med våld av henne, åt det andra barnet. Mormorn som var på plats var en pensionerad barnträdgårdslärare och jag diskuterade mycket med henne, hon verkade också mycket orolig och kritiserade sättet att lämna barnen alldeles för sig själva. Vad om vi inte skulle ha varit på plats? Skulle barnen ha fått vara alldeles ensamma, springa fritt fram i korridoren och de olika rummen och härja på hur de vill?! Helt otroligt!
När det började gå alldeles för vildt till frågade jag barnen ifall de vill rita och så sökte vi i lådor och hyllor efter papper och pennor, som vi till slut lyckligtvis hittade. Efter det satt barnen en god stund och ritade alldeles i lugn och ro tills springandet igen började. I något skede försökte mormorn och jag få barnen att lugna ner sig och sjunga något. Men deras skötare gjorde alltså inget för att få barnen att koncentrera sig på annat än att springa och härja (för att de inte fick gå ut), hon var inte ens närvarande!
Det tredje jag inte fattar är varför barnen måste byta rum. Förra veckan var vi i ett annat rum dit alla leksaker hämtades på fredag och idag var vi i ett helt annat rum med verkligen lite leksaker. Mormorn hade hämtat med sig mjukisdjur och tygbitar och papplådor så barnen kunde leka med dem, men annars fanns det lite leksakskärl och några småbilar att leka med.
Det fjärde jag inte fattar är att skötaren inte tyckte det var tillräckligt viktigt att infinna sig på samma plats som barnen och göra sitt jobb, men vid lunch var hon så ivrig att kommendera och påpeka saker och ting (vad jag tycker var lite i onödan). T.ex. tyckte hon att det var alldeles totalt fel och dåligt betéende när Flickan ställde sitt mjölkglas bredvid den bredvidsittande flickans mjölkglas. Skötaren kom upprepade gånger och flyttade glaset längre bort och hotade redan med att Flickan måste byta plats eller att hon inte får något mjölkglas imorgon ifall hon inte låter glaset vara på sin plats och låter den andra flickan äta i fred. Och jag tycker inte att den andra flickan blev alls störd, jag satt mitt emot dem och såg allt och fattar inte hur det var så hemskt ifall mjölkglasen stod bredvid varann på bordet. Men kanske jag bara är en vanlig hemmamamma (inte så länge mera) som inte förstår sig på goda fasoner.
Jag framförde min önskan om att barnen skulle få gå ut imorgon och vi får se hurdan dagen blir. Ursprungligen hade vi ju tänkt att mannen för Flickan och åker på jobb nästan genast och jag skulle föra Lillgubben och vaktas till bekanta och åka till dagis till lunch/middagsvilan, men när jag berättade hurdant det var idag tyckte mannen att jag borde åka dit på morgonen och stanna ännu en hel dag med Flickan. Kanske det är bäst så vi ser hur det utvecklas, kanske det är mycket bättre imorgon. Men det som vi blev och undra över med mormorn är att borde man ta upp det här med någon, göra ett klagomål eller liknande. Vi hoppas ju att det bara är början som är trög för alla, men man skulle ju nog ändå hoppas att det alltid fanns någon vuxen (anställd) med barnen, fastän det är trögt till en början. De måste ju få mera personal dit!
Ja, dagen var nog verkligen inte bra tycker jag. Jag blev riktigt deppig när vi talade om klubben som Flickan gick på på hösten och när jag började tänka på allt som de gjorde där och hur härligt engagerad ledaren var. Flickan fattade också omtycke för henne från första sekund och vi saknar nog henne så!
Det andra dagisets barn och skötare (2 st) hade ju en rutin från förr och gjorde det vad de normalt gör och dem måste jag nog ge erkännande för för de försökte verkligen ta Fenix-barnen med i lekarna och pysselstunderna, så länge de var tillsammans.
Det första jag inte fattar mig på är det att när det andra dagiset gick ut på morgonen fick inte vårt dagis gå med ut utan de måste bli inne "och leka med deras skötare". Så här uttrycktes det bokstavligen. Och så var alla överenergiska barn "inlåsta" på ett rum med minimalt med leksaker eller underhållning. Varför kunde de inte få gå ut, lika kan de ju leka och bekanta sig där.
Det andra jag inte fattar är att så fort de andra gått ut var det barnen och jag, en annan mamma och en mormor i rummet. Det var vi mammor och mormor som vaktade barnen och hade ansvar för att de skulle vara underhållna och inte ta livet av sig själv eller varandra. Deras egenskötare och därmed den enda skötaren i deras egna grupp (sen när andra dagiset åkt tillbaks till sina egna utrummen) var någon annanstans hela tiden. Ibland kom hon insvävande i rummet och pratade något för sig själv och så hördes ett jag måste... och så försvann hon igen. Ibland kunde hon komma in mitt i ett bråk om leksaker, och fast jag inte försöker favorisera mina egna barn, så tycker jag att hon var lite orättvis eftersom hon inte hade sett hela situationen och visste inte alls hur grälet hade uppstått, och så kommer hon och kommenderar mitt barn att ge den leksak, hon först haft och lekt med i lugn och ro tills ett annat barn bestämt sig för att han skall ta leksaken fast med våld av henne, åt det andra barnet. Mormorn som var på plats var en pensionerad barnträdgårdslärare och jag diskuterade mycket med henne, hon verkade också mycket orolig och kritiserade sättet att lämna barnen alldeles för sig själva. Vad om vi inte skulle ha varit på plats? Skulle barnen ha fått vara alldeles ensamma, springa fritt fram i korridoren och de olika rummen och härja på hur de vill?! Helt otroligt!
När det började gå alldeles för vildt till frågade jag barnen ifall de vill rita och så sökte vi i lådor och hyllor efter papper och pennor, som vi till slut lyckligtvis hittade. Efter det satt barnen en god stund och ritade alldeles i lugn och ro tills springandet igen började. I något skede försökte mormorn och jag få barnen att lugna ner sig och sjunga något. Men deras skötare gjorde alltså inget för att få barnen att koncentrera sig på annat än att springa och härja (för att de inte fick gå ut), hon var inte ens närvarande!
Det tredje jag inte fattar är varför barnen måste byta rum. Förra veckan var vi i ett annat rum dit alla leksaker hämtades på fredag och idag var vi i ett helt annat rum med verkligen lite leksaker. Mormorn hade hämtat med sig mjukisdjur och tygbitar och papplådor så barnen kunde leka med dem, men annars fanns det lite leksakskärl och några småbilar att leka med.
Det fjärde jag inte fattar är att skötaren inte tyckte det var tillräckligt viktigt att infinna sig på samma plats som barnen och göra sitt jobb, men vid lunch var hon så ivrig att kommendera och påpeka saker och ting (vad jag tycker var lite i onödan). T.ex. tyckte hon att det var alldeles totalt fel och dåligt betéende när Flickan ställde sitt mjölkglas bredvid den bredvidsittande flickans mjölkglas. Skötaren kom upprepade gånger och flyttade glaset längre bort och hotade redan med att Flickan måste byta plats eller att hon inte får något mjölkglas imorgon ifall hon inte låter glaset vara på sin plats och låter den andra flickan äta i fred. Och jag tycker inte att den andra flickan blev alls störd, jag satt mitt emot dem och såg allt och fattar inte hur det var så hemskt ifall mjölkglasen stod bredvid varann på bordet. Men kanske jag bara är en vanlig hemmamamma (inte så länge mera) som inte förstår sig på goda fasoner.
Jag framförde min önskan om att barnen skulle få gå ut imorgon och vi får se hurdan dagen blir. Ursprungligen hade vi ju tänkt att mannen för Flickan och åker på jobb nästan genast och jag skulle föra Lillgubben och vaktas till bekanta och åka till dagis till lunch/middagsvilan, men när jag berättade hurdant det var idag tyckte mannen att jag borde åka dit på morgonen och stanna ännu en hel dag med Flickan. Kanske det är bäst så vi ser hur det utvecklas, kanske det är mycket bättre imorgon. Men det som vi blev och undra över med mormorn är att borde man ta upp det här med någon, göra ett klagomål eller liknande. Vi hoppas ju att det bara är början som är trög för alla, men man skulle ju nog ändå hoppas att det alltid fanns någon vuxen (anställd) med barnen, fastän det är trögt till en början. De måste ju få mera personal dit!
Ja, dagen var nog verkligen inte bra tycker jag. Jag blev riktigt deppig när vi talade om klubben som Flickan gick på på hösten och när jag började tänka på allt som de gjorde där och hur härligt engagerad ledaren var. Flickan fattade också omtycke för henne från första sekund och vi saknar nog henne så!
söndag 6 januari 2013
Vattenkoppor, the sequel
I morse när Lillgubben klädde pyjamasen av sig i vår säng såg jag att han hade en ganska stor nippa på ryggen. Andra nippor syntes inte förutom en mycket mycket ljus en, som kunde vara helt inbillad eller också en riktig nippa. Under dagen kollade vi ofta på hans kropp och det började dyka upp flera nippor. På kvällen var det klart att han hade vattenkoppor. Han kändes lite varm men hade ändå inte feber (37,5) och så har han hostat en del. Det gjorde Flickan också då hon hade vattkoppor. På kvällen var han lite ynklig och satt mycket i famnen, vi gick i duschen där han var i min famn och lutade med huvudet mot mitt bröst och såg sovfärdig ut. Han somnade som normalt lätt men få se vad natten hämtar med sig. Det enda bara att salvan som vi har får man inte använda på barn under 2 år så vi vågade inte smörja in Lillgubben. Kanske vi ringer läkaren imorgon och frågar om man får använda salvan eller får något annat via telefonrecept (läste på flera ställen på nätet att man oftast inte vill ha vattenkoppsmittade i väntrummen och smitta andra, men vet inte sen om det är sant).
Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.
Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.
Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.
Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.
Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.
Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.
Syskonen
Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
lördag 5 januari 2013
Musikälskaren
Jag har väl tidigare också nämnt att Flickan tycker väldigt mycket om musik och olika musikprogram. De är egentligen de enda programmen hon orkar titta på ordentligt, fast Pikku Kakkonen tidigare var ganska pop och innan jul blev Buu-Klubben allt populärare (Jätteglada Jenni!). Tartu Mikkiin och Biisikärpänen var länge stora favoriter men Vain Elämää, som kom på hösten, kilade nog rakt på första plats. Igår var igen en lyckodag då en ny säsong av The Voice of Finland inleddes. Det hade Flickan väntat på redan en tid och det hjälpte inte precis att det på varje busshållplats finns stora reklamer som vi såg nästan dagligen.
Jag har flera gånger blivit med munnen öppen av förundran när Flickan visat sina talanger. Visst, hon går omkring och sjunger mycket som andra barn också, barnvisor, Arne Alligators sånger och en del "vuxna låtar". Men den mängd musik och artister hon känner igen. När vi lyssnade på Julradion innan jul berättade hon för mig om det t.ex. var Katri Helena eller Jartsa (Jari Sillanpää) som sjöng. Och de sånger hade hon inte hört tidigare, bara sett på Vain Elämää och kände igen deras röster, inte utséendet. Lika känner hon igen andra artister, hon kan t.ex. säga att det här är samma som sjunger Pihtiote eller det här är samma som mammas telefon (jag har en låt av Jenni Vartiainen som rington) eller något annat liknande när vi lyssnar på radio. När man frågar henne om hon känner igen någon sång svarar hon Jo, det är damdidam rakkaalleni och så sjunger hon med PMMP:s Rakkaalleni sången.
Ledaren på hennes klubb konstaterade också att Flickan verkligen tycker om musik och att hon alltid ville sjunga och spela. Dessutom kan hon översätta sånger i farten. Vi hade en kompis på besök före jul, som inte talar svenska, och Flickan hade show för oss. Hon sjöng sånger som hon lärt sig på klubben eller musikleken (på svenska) och så slutade hon och ojade sig en stund över att kompisen inte kan svenska och så började hon sjunga på finska Renkaat bussissa pyörii ympäri, ympäri... eller Tuli hai tyttyytydydy, isähai tyttyytydydy, äitihai, tyttyytydydy... och göra tillhörande koreografier samtidigt. Helt otroligt!
Jag har flera gånger blivit med munnen öppen av förundran när Flickan visat sina talanger. Visst, hon går omkring och sjunger mycket som andra barn också, barnvisor, Arne Alligators sånger och en del "vuxna låtar". Men den mängd musik och artister hon känner igen. När vi lyssnade på Julradion innan jul berättade hon för mig om det t.ex. var Katri Helena eller Jartsa (Jari Sillanpää) som sjöng. Och de sånger hade hon inte hört tidigare, bara sett på Vain Elämää och kände igen deras röster, inte utséendet. Lika känner hon igen andra artister, hon kan t.ex. säga att det här är samma som sjunger Pihtiote eller det här är samma som mammas telefon (jag har en låt av Jenni Vartiainen som rington) eller något annat liknande när vi lyssnar på radio. När man frågar henne om hon känner igen någon sång svarar hon Jo, det är damdidam rakkaalleni och så sjunger hon med PMMP:s Rakkaalleni sången.
Ledaren på hennes klubb konstaterade också att Flickan verkligen tycker om musik och att hon alltid ville sjunga och spela. Dessutom kan hon översätta sånger i farten. Vi hade en kompis på besök före jul, som inte talar svenska, och Flickan hade show för oss. Hon sjöng sånger som hon lärt sig på klubben eller musikleken (på svenska) och så slutade hon och ojade sig en stund över att kompisen inte kan svenska och så började hon sjunga på finska Renkaat bussissa pyörii ympäri, ympäri... eller Tuli hai tyttyytydydy, isähai tyttyytydydy, äitihai, tyttyytydydy... och göra tillhörande koreografier samtidigt. Helt otroligt!
onsdag 26 december 2012
Vattkopporna
Som sagt så fick Flickan vattkoppor på julafton, vi märkte dem genast på förmiddagen och då klagade hon lite över dem att de kliade. Vi har en salva, Professorin vesirokkovoide, som man kan smörja på nipporna så de inte skall klia eller bli inflammerade. Vi har inte behövt använda salvan så mycket, kanske smörjat en gång om dagen innan läggdags så hon inte skall klia på natten så mycket. Jag tycker Flickan har kommit lätt undan, ifall det nu inte kommer något värre. Hon har en del nippor, men inte så farligt mycket, skulle gissa på en 50 kanske. En del har redan torkat ut och är bara skorpor kvar medan hon först håller på och får helt nya, så nog håller det säkert på ännu i några dagar. Hon har inte haft feber men ibland har hon kännts lite varmare än vanligt och så har hon lite snuva och hosta. Men precis lika hyperaktiv är hon som vanligt, så hemskt ont kan hon nog inte ha. Kopporna kliar lite, men inte något farligt. Ifall hon inte har kläder på sig eller t.ex. kortärmat skrapar hon men då vi haft långärmat och -buntat på henne så har det gått bra.
De här bilderna är från igår. Ja, hon orkar nog joxa och spela upp sig precis som förr.
Det som jag inte får att gå ihop är varifrån hon fått vattkopporna eftersom jag vet när de andra på klubben haft dem och det går inte ihop med 12-16 dagars inkubationstiden och smittetiden (börjar smitta 1-2 dagar innan nipporna kommer fram). Och det jag mest fasar för är att Lillgubben får vattkopporna om ca. 2 veckor, dvs. omkring 7.1 och han måste då vara hemma och kan inte delta på bekantnings- och inlärningstiden på dagis, som skjuts upp med en vecka eller så. Då skulle hans inlärningsperiod egentligen börja först 14.1 (vet inte om vi kan föra honom på dagis 2.1 eftersom vi inte vet om han har fått vattkopporna och när och om han sedan smittar alla andra barn) då jag borde börja jobba. Jag tror inte att de skulle uppskatta det så mycket på jobbet om jag meddelade att jag måste stanna hemma 2 extra veckor, fast jag redan har måstat ta ut sjukledigt (obetalt) fr.o.m. 21.1 för min visdomstandoperation blev flyttad till det datumet då jag var sjuk senast. Men annars helt jees att barnen har vattkopporna redan nu, jag vill absolut att de ska ha dem och vägrar ta något vaccination mot vattkoppor åt dem.
De här bilderna är från igår. Ja, hon orkar nog joxa och spela upp sig precis som förr.
Det som jag inte får att gå ihop är varifrån hon fått vattkopporna eftersom jag vet när de andra på klubben haft dem och det går inte ihop med 12-16 dagars inkubationstiden och smittetiden (börjar smitta 1-2 dagar innan nipporna kommer fram). Och det jag mest fasar för är att Lillgubben får vattkopporna om ca. 2 veckor, dvs. omkring 7.1 och han måste då vara hemma och kan inte delta på bekantnings- och inlärningstiden på dagis, som skjuts upp med en vecka eller så. Då skulle hans inlärningsperiod egentligen börja först 14.1 (vet inte om vi kan föra honom på dagis 2.1 eftersom vi inte vet om han har fått vattkopporna och när och om han sedan smittar alla andra barn) då jag borde börja jobba. Jag tror inte att de skulle uppskatta det så mycket på jobbet om jag meddelade att jag måste stanna hemma 2 extra veckor, fast jag redan har måstat ta ut sjukledigt (obetalt) fr.o.m. 21.1 för min visdomstandoperation blev flyttad till det datumet då jag var sjuk senast. Men annars helt jees att barnen har vattkopporna redan nu, jag vill absolut att de ska ha dem och vägrar ta något vaccination mot vattkoppor åt dem.
tisdag 25 december 2012
Julaftonen och juldagen
Julaftonen började som vilken som helst dag. Vi åt frukost och gick ut på förmiddagen, det bara snöade och snöade så man fick skotta snö igen, så att våra och grannens gäster ens skulle kunna köra in på gården. Det var glada barn ända tills det blev gräl om vem som fick sitta i pulkan då vi rastade hundarna och den mindre gjorde ninjahopp ur pulkan mitt i farten och fick sår i läppen.
Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.
Efter utevistelsen var det julbastu och risgrynsgröt till lunch som gällde. I bastun började jag först kolla på Flickans rygg och märkte sedan att hon hade nippor på ryggen, magen, benen och några på armarna också. I bättre ljus inspekterade vi nipporna närmare och jo, vattkoppor hade hon! Även i ansiktet och hårbottnet fanns det av nipporna.
På eftermiddagen kom min mamma och syster hem till oss, vi förberedde maten och mamma dukade bordet. Och ser ni vilka tallrikar finns på bordet?! Tomten hämtade julklapparna just då barnen låg och sov så de hann inte se honom denna jul, tyvärr. Maten var typ höjdpunkten för oss vuxna igen, jag bara älskar alla fiskar och sallader, nomnomnom! Efter maten öppnade vi julklapparna.
Vi fick lite i förväg 8 st KoKos stora tallrikar och 6 st ovala lite mindre tallrikar med bra kanter, de lämpar sig ypperligt för att servera maten ifrån eller som t.ex. frukosttallrikar.
Granen, som ursprungligen var klädd i bara vitt och silver men så tyckte Flickan att det behövdes lite färg också, och julklapparna som det fanns mycket, men väldigt passligt av i år (förra året var ganska extremt). Vid det här skedet fick bollarna och kottarna ännu vara i fred, nu finns det julgranspynt mest i övre delen av granen då en liten, ung man gärna plockar bollar åt sig. Det är också orsaken till att granen är ganska simpelt klädd i år, vi har t.ex. inga girlanger eller dylikt.
Den ovan nämnda lilla, unga mannen som hittat bollarna.
Så blev han trött och ville bara vila på mommo.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.
Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!
Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.
Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!
onsdag 19 december 2012
Ledsamt
Nog var det lite ledsamt att åka hem från klubben sista gången idag. Flickan har verkligen trivts där och tyckt massor om att gå på klubben. Om ledaren och om kompisarna. Kanske just det, att de bara varit 4 barn, har gjort att de blivit en så tight grupp. Fast de är väldigt olika åldrar, en några månader yngre flicka än vår Tinna och Tinna själv och 2 äldre barn, andra 4,5 år och andra 5, har de alla lekt fint ihop. Alla tyckte det var så synd att Flickan inte fortsätter där och jag måste typ hålla mig för att inte gråta när Flickan räckte över blomman vi skaffat och julkortet hon själv gjort till ledaren och de kramades. Jag hoppas hon får en lika fin dagistant sen. Verkligen synd att den blev så kort tid för Flickan på klubben. Och så hoppas jag att de får något barn eller två till till klubben för det ser annars illa ut att de inte får fortsätta, viket vore jättesynd. Klubben är belägen i Månsas och den är menad för barn omkring 2,5 år och äldre.
tisdag 18 december 2012
Gnäll, gnäll, gnäll
Oj oj, vad de tre senaste dagarna har varit fulla med gnäll, gnäll, gnäll och bara gnäll. Vet inte om Flickan reagerade på att vi var borta på lördag och sov sent på söndag då mommo skötte barnen i nedre våningen, men hela söndagen och måndagen var bara gråt, gnäll, skrik, trots och vill inte. Hon börjar faktskt nästan alla sina meningar och svarar på alla frågor nuförtiden med Tinna vill inte... eller Vill inte... Det är ganska tungt kan jag berätta. Idag har Lillgubben i sin tur haft en dålig dag. Han började gråtet redan innan frukost då han var i vår säng, det fortsatte vid frukostbordet och ännu länge efter det. För första gången har jag blivit riktigt ordentligt irriterad på honom faktiskt. Hoppas på en lite positivare eftermiddag. Som tur bestämde jag mig för att gå och julshoppa ensam först på eftermiddagen då mannen kommit hem från jobbet istället för att ta båda ungarna med mig på förmiddagen, tror att vi skulle ha marcherat ut från köpcentret och åkt hem på direkten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)