Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
Visar inlägg med etikett Lillgubben. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lillgubben. Visa alla inlägg
onsdag 9 oktober 2013
2 år
Grattis min lilla älskling!! Mammas lilla nosedjur. Vill bara krama om dig och berätta hur fin du är.
Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
tisdag 8 oktober 2013
En nästan två-årings önskemål
Och vad önskar den snart två-åriga filuren sig till födelsedagspresent, det har en del frågat. För tillfället älskar han alla möjliga piipaa-bilar som han kallar brandbilar, polisbilar, ambulanser och paketbilar. Lastbilar, bussar och tåg är också pop. En tid sedan gick vi förbi legohyllan i butiken och Lilleman fastnade för brandbilarna, ambulanserna och lyftkranarna på duplopaketen.
Pussel och böcker är väldigt omtyckta. Träpussel är bäst eftersom Lillgubben också har en fas på gång då han vrider sönder vanliga paff pusselbitar. Knopp pussel börjar dock vara lite för lätta och tråkiga enligt honom. Mumin är pop och jag bongade "Vem ska trösta Knyttet" i galna dagar katalogen. Tycker jag hade den som barn men nu hittas den inte. Även den nyaste Pettson-boken, "Findus flyttar ut" kunde vara skoj.
I klädväg är det byxor som behövs. Jeans har han 3-4 par, men helt vanliga mjukisbyxor i storlek 92, 92/98 eller 100 har han knappt ett enda par eftersom Flickan vägrade använda byxor och skjorta i den här åldern/storleken. Det var bara klänningar och tunikor med strumpbyxor och leggings som dög.
Släktingar har vi också erbjudit alternativet att delta i "cykelfonden" så vi kan skaffa en större cykel så att Lillgubben får ärva storesysterns gamla.
Pussel och böcker är väldigt omtyckta. Träpussel är bäst eftersom Lillgubben också har en fas på gång då han vrider sönder vanliga paff pusselbitar. Knopp pussel börjar dock vara lite för lätta och tråkiga enligt honom. Mumin är pop och jag bongade "Vem ska trösta Knyttet" i galna dagar katalogen. Tycker jag hade den som barn men nu hittas den inte. Även den nyaste Pettson-boken, "Findus flyttar ut" kunde vara skoj.
I klädväg är det byxor som behövs. Jeans har han 3-4 par, men helt vanliga mjukisbyxor i storlek 92, 92/98 eller 100 har han knappt ett enda par eftersom Flickan vägrade använda byxor och skjorta i den här åldern/storleken. Det var bara klänningar och tunikor med strumpbyxor och leggings som dög.
Släktingar har vi också erbjudit alternativet att delta i "cykelfonden" så vi kan skaffa en större cykel så att Lillgubben får ärva storesysterns gamla.
Nästan två
Imorgon blir den minsta i familjen två år. Fattar inte, två år! När och hur hände det? Han har alltid varit mera bebis av sig än storesystern, men i ett huj har han blivit så stor, så stor. Egentligen började det redan tidigt på sommaren.
Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.
Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.
Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.
Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."
Han började tala helt plötsligt. Visst hade han sagt enstaka ord nu som då, så som mamma, pappa, mölk, blöja, hund osv. Men det var ungefär där. På våren började han tala några tvåordsmeningar och på sommaren prepplade han redan på som bara den. Det gick lika som med allt annat; han funderar, försöker och låter den nya kunskapen mogna en god stund innan han börjar använda den ordentligt. Det gick väldigt fort framåt, plötsligt talade han treordsmeningar, svarade med meningar när man frågade något och kunde byta språk i farten vid behov. Och kunde använda rätt språk med rätt människor. På sommaren då barnen och mannen var ännu 2 veckor på semester, medan jag gick tillbaka till jobbet, och de var hos mannens pappa, talade jag med barnen i telefon. En kväll kunde jag inte skilja på rösterna vem jag talade med eftersom Lillgubben talade på så flytande och det kom fullständiga meningar. Jag måste flera gånger fråga om det verkligen var Er jag talade med.
Er är det han kallar sig själv. Kommer från slutstavelsen i hans namn. Ibland kallar han sig själv även O. Han är så duktig på dagis, är kompis med alla, hälsar och tackar för dagen med att skaka hand med alla skötare. Och det bästa är att han trivs så oerhört bra på dagis. Dagis, det ska jag berätta mer om i ett eget inlägg. På våren skulle jag aldrig kunnat tänka mig att jag säger det här, men det är verkligen en fröjd att föra barnen till dagis på morgnarna. Att kunna lämna dem där och lita på att de blir skötta så bra som det bara är möjligt. Att kunna lita på personalen, det är väldigt viktigt kan jag säga.
Nu för tiden har Er börjat sura lite på dagis, och säga emot. Det känns härligt att veta att han känner sig så varm i kläderna att han vågar säga emot skötarna, suras lite och stampa med foten när han riktigt vill eller inte vill något. Hemma har vi också lagt märke till hans vilja som vuxit fram. "Er vill int!" är en typisk mening man hör hemma hos oss, flera gånger om dagen. Flickan har också märkt att Lillebrodern plötsligt själv vill saker och ting, vill leka sina egna lekar, inte hennes. Och det tycker hon inte om. Hon försöker kommendera honom och berättar att han är en bebis ännu och kan inte själv bestämma/göra saker. Och han blir bara sur av det och har börjat knuffas i sådana fall.
Men deep down är han en väldigt snäll och älskande liten pojke. Han tycker om att kramas och pussas, gör det mycket med sina skötare och med sin "flickvän" Bella på dagis. Även storesyster får många, våta pussar och kramar dagligen vilket hon inte är så nöjd över varje gång. Han kan plötsligt komma och krama om en, nosas och paija på huvudet och sedan fortsätta med det han höll på med tidigare. Han är den finaste och käraste lilla pojke jag vet! Och omöjligt söt dessutom med sitt läspande s-ljud: "Er sätta byssor på."
torsdag 15 augusti 2013
Min tid?
Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.
Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.
Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...
Natti natti!
Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.
Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...
Natti natti!
torsdag 11 april 2013
På sjukhus
Nu har vi testat jouren på Barnkliniken och Jorv sjukhus för första gången.
Vi blev alla flunsiga på söndag kväll/måndag morgon men alla var på dagis/jobb på måndag. På eftermiddagen var det klart att vi föräldrar inte skulle gå på jobb nästa dag och barnen var också allt mer flunsiga fastän de inte hade feber. Vi vuxna däremot hade det och natten till tisdag och tisdag förmiddag var det värsta jag varit med om någonsin. Det värkte och gjorde så ont överallt, jag var så trött och skulle inte alls ha orkat sköta två barn. Men när mannen var i precis samma skick som jag så måste vi dela på skötansvaret.
Febern började stiga och Lillgubben blev trött.
Lillgubben fick också feber på eftermiddagen men var i bra skick och orkade leka och även härja med sin syster som förr. Vid åtta gick han och lade sig och fick värkmedicin. Han sov bra till ca. 01-01.30, då han vaknade några gånger och grät. Före två tog mannen honom till vår säng och vi märkte att han inte andades så bra. Han andades väldigt tungt och snabbt. Det lät nästan som om han hyperventilerade men hans andning var väldigt ansträngd och svår. Det rosslade och pep och när jag gick på wc hördes det ända dit. Han kändes väldigt het också och hade ganska hög feber så vi gav en till värkmedicin och ringde terveysneuvonta (10023). Där rekommenderade hon i andra ändan oss att vänta tills medicinen verkar och kolla om hans andning lättar av att febern sjunker. Hon gav olika tips varav en del vi redan hade gjort. Vi hade t.ex. lyft Lillgubben i en halvsittande position där han försökte sova. Stackaren var så trött så trött men kunde inte sova. Jag började kolla på Lillgubbens övre kropp när han andades och märkte att hans bröstkorg inte rörde alls på sig. Jag kände även efter och inget hände där, allt andningsarbete skedde i mellangärdet/diafragman så jag blev orolig över att han inte fick tillräckligt med syre ifall det skulle hålla på länge. Ibland spände han t.o.m. magmusklerna kraftigt för att förstärka utandningen och det blev en grop i halsen när han andades in. Då bestämde jag mig, och tretiden gjorde vi oss klara för avfärd och så åkte Lillgubben och jag till Barnkliniken.
Där var det väldigt tomt och tyst och Lillgubben blev undersökt genast. Sjukskötaren och läkaren som kom lite senare konstaterade båda att han nog hade väldigt svårt att andas och att det såg väldigt ansträngande och tungt ut. Det mättes feber, andningsfrekvens och syresaturation, det lyssnades på lungor och hjärta och andning. Lillgubben fick andas medicin, Ventoline, via en spira och det lättade lite på det allra värsta men efter två medicindoser hade ingen nämnvärd ändring skett och det började talas om att vi måste stanna till morgonen. Det togs blodprov och det kanske allra värsta - ett snor-/slemprov med att föra in en slang genom näsborren ända ner till svalget, från båda näsborrarna. Han fick en till dos av Ventolinen och när läkaren kom och undersökte honom på nytt efter det blev det klart att vi inte skulle få åka hem utan måste stanna på avdelningen. Men eftersom Barnklinikens infektionsavdelning var proppfull skulle vi åka til Jorv. Skötarna började ordna vår färd till Jorv och jag började reda ut hur vi skulle få bilen hem från Barnkliniken. Vi skulle ha fått åka till Jorv med egen bil men inte få åka via hemmet och plocka med mannen och Flickan, utan endast raka vägen till Jorv. Jag, som inte ens vet var Jorv ligger, ville inte köra själv och dessutom skulle mannen ha haft ännu svårare att få bilen från Jorv ifall vi måste stanna där en längre tid. Så vi bestämde oss att han och Flickan åker efter bilen från Barnklinikens gård och hämtar saker åt mig och Lillgubben till Jorv. Att skaffa slantar för att betala parkeringen var en helt egen story.
Lillgubben hann få ännu en dos Ventoline och vi hade just fått frukost när ambulansmännen stormade in i rummet. Skötarna var väldigt överraskade eftersom de alla trott att det tar i alla fall några timmar innan vår skjuts kommer. Så det blev brått med att växla pengar och betala parkeringen så att vi inte skulle få böter, packa ihop allt, klä på barnet och mig själv och ta med oss frukosten. Men vi fick allt fixat och fick åka ambulans för första gången. Lillgubben var lugn och intresserad av fordonet. Han som satt där bak med oss konstaterade att Lillgubben nog troligen är det lugnaste barnet som någonsin åkt i ambulans. Ofta brukar de vara rädda sa han.
Humoristen på Jorv: "Oj, oj, vad jag är sjuk!"
Väl framme på Jorv blev vi visade till vårt rum och det berättades att eftersom det är en infektionsavdelning får inte patienten lämna sitt eget rum. Nice! Inlåst i ett itet rum med en 1,5 åring som började bli allt piggare och vildare. Ventolinen gav en energiboost och efter medicintagningen var har ganska vild. Storesysterns besök gjorde inte saken bättre direkt. Lillgubben blev undersökt av skötare och barnläkare, han fick medicin med 3 timmars mellanrum och fick även kortison och värkmedicin till natten när hans feber stigit igen. På förmiddagen var alltså mannen och Flickan på besök och de hämtade lite kläder och saker och mat åt oss. Men eftersom det började gå så vildt till åkte de hem till dagssömnen, dock lite sena, och vi blev på tumis med Lillgubben igen. Hans rytm var helt vriden och vi sov en kort dagssömn omkring fem, innan han fick middag. Vi fick åka rally (ingen gav lov till rallyt) med en Brio-vagn på de långa gångarna i källaren till röntgenavdelningen och där fick Lillgubben genomgå kanske det värsta han upplevt hittills: thorax-röntgen. Han var livrädd och ville inte samarbeta alls. Jag och en skötare fick klä på oss stora blyjackor och hålla i honom. I hopp om framtida barnbarn kläddes en Tarzankläd på Lillgubbens privateparts. Mannen kom på besök igen på kvällskvisten medan Famo var hemma hos oss med Flickan. Hon hade haft superroligt med lite egentid med Famo. Efter kvällsmål och kvällsmedicin sade vi godnatt åt mannen/pappan och han åkte hem.
Napan var pop och visades för alla skötare och läkare, förutom röntgenskötaren...
Lillgubben hade börjat reagera bättre på medicinen och mellanrummet kunde ökas till fyra timmar. Han fick en dos omkring halv tolv varefter jag lade mig. På natten var skötaren inne en gång och jag halvvaknade och tänkte stiga upp och hjälpa henne. Det enda jag kommer ihåg var att hon uppmanade mig att fortsätta sova och så åkte masken på Lillgubbens mun och näsa och han fortsatte sova medan han andades medicinen. Han vaknade på morgonnatten och jag tog honom bredvid mig där vi båda fortsatte sova. Jag sov alltså på golvet på en madrass bredvid hans säng. Vet inte vilken tid skötaren har varit inne här och gett medicinen, kanske omkring 7-8, men det gick också smärtfritt medan han sov. Hoppas jag inte snarkade eller dreglade just då!
Idag har vi lite blivit lovade att vi möjligtvis får åka hem, ifall läkaren godkänner Lillgubbens andningsförmåga. Det börjar nog bli lite långtråkigt här, rummet är ganska litet och Lillgubben hittar på allt omöjligt att göra. Han har t.ex. tuggat på lite slangar och instrument de har här på en vägg. De går troligtvis inte att använda mera. Så springer han av och an i wc:n och öppnar vattenkranen och trycker ut käsidesi (handdesinfieringsmedel) på lavoarkanten. Puust!
Senare på kvällen: Några Ventolinedoser, en kortisondos, lite mat och en bunt papper senare fick vi äntligen lov att åka hem. Via apoteket, eftersom Lillgubben ska få medicin med 3-4 timmars mellanrum i 3 dagar och gradvis minskat i en vecka. Skönt att vara hemma igen!
måndag 25 mars 2013
Tuppluren
Igår somnade Lillgubben för en liten stund i bilen då vi åkte till min mamma och sen när det var dagssömnstid på riktigt ville han ju inte somna. Han började nog vara trött men i vagnen på balkongen dög inte, i resesängen i samma rum som storesystern funkade inte eftersom det bara blev härjande, bredvid pappa på soffan gjorde honom mycket ledsen och i min famn i gungstolen hann han inte somna fast han annars lugnade ner sig. Då gick Lillgubben och jag till mommos säng och lade oss och han somnade faktiskt. I samma veva fick jag också sova en liten tupplur. När Lillgubben vaknade ville han ännu snooza och kravlade sig alldeles intill mig. Där slumrade vi till både två.
Tyvärr blev den övre bilden suddig och på den nedre bilden har han ögat opp, när han vaknade till kamerans pip-ljud. Men så sött när han kramar om mig och ligger alldeles alldeles nära. Mammas minsta älskling!
Tyvärr blev den övre bilden suddig och på den nedre bilden har han ögat opp, när han vaknade till kamerans pip-ljud. Men så sött när han kramar om mig och ligger alldeles alldeles nära. Mammas minsta älskling!
torsdag 7 mars 2013
Gissa om vi är friska?!
Nähäpp, säger jag. Lillgubben var febrig i början av veckan och var på dagis första gången i dag denna vecka, förra veckan hann han ju vara 3 dagar på dagis. Idag var det Flickans tur att få feber, vi mätte den på kvällen då hon kändes het. Och två gånger har vi redan bytt lakan när hon spytt ner dem, tror nog att spyendet mer beror på att hon hostar konstant än på magsjuka. Vad kan man göra med ett konstant hostande barn? Aldrig förr har det varit så här illa. Vi har gett hostmedicinen hon fick recept på då senast hos läkaren. Hon kan inte sova, vi kan inte sova. Jag hann inte jumppa heller idag.
Edit: tredje lakanbytet och nu sitter jag med ett hostande knytte i famnen om hon skulle somna och hostan mirakulöst försvinna. Stackarn är så trött att hon inte hålls på benen utan snubblar genast hon skall gå någonstans.
Edit: tredje lakanbytet och nu sitter jag med ett hostande knytte i famnen om hon skulle somna och hostan mirakulöst försvinna. Stackarn är så trött att hon inte hålls på benen utan snubblar genast hon skall gå någonstans.
torsdag 28 februari 2013
Storätaren
Hur rymms det så mycket mat i en så liten pojke?! Lillgubben åt en lätt middag idag, han stoppade i sig 2 ugnspotatisar med tzatsiki som innehöll väldigt mycket vitlök (min stoppa flunsan-kampanj fortsätter!), tyckte t.o.m själv att den var på gränsen till för stark men han ville bara ha mera. Flickan spottade ut det hon smakade. Förutom potatisarna åt den mindre filuren 7 maletköttbiffar, sju!!! Jag åt knappa 3. Han har tydligen blivit frisk igen när maten smakar, då han var sjuk hade han ingen aptit och det om något är oroväckande hos Lillgubben. Men vad ska vi på riktigt göra sen när han är tonårig? Inte har vi ju råd att mata honom sen längre.
Måste ännu säga att det var helt sjukt god mat jag lagade idag. Jag har tyckt att vi hamnat lite i en tråkig och trist cirkel då det kommer till mat, att vi alltid har samma maträtter och det smakar ungefär lika varje gång. Jag gjorde tzatsikin lite tidigare och fick för mig att göra ugnspotatis med den och när maletköttet råkade vara på -30% i mataffären (jag tycker det inte är alls nolot att köpa mat på rea) tänkte jag göra köttbullar med medelhavssmaker. Det blev maletköttbiffar eftersom de var lättare att forma och det blev mindre jobb. Biffarna blev helt supergoda med lite grekiska kryddor och örter, fetaost, gräddfil mm. och till dem gjorde jag en tomatsås med örter. Mina köttbullar/maletköttbiffar har aldrig lyckats lika bra tidigare, ofta har de blivit lite torra eller hårda och så har de smakat skorpsmula (fast en del säger att man inte behöver använda dem alls) men nu var de riktigt saftiga med mycket bra konsistens och smaken var helt härlig, tycker jag. Omakehu haisee, skulle man säga på finska. Nu är det slut på självprisandet!
Måste ännu säga att det var helt sjukt god mat jag lagade idag. Jag har tyckt att vi hamnat lite i en tråkig och trist cirkel då det kommer till mat, att vi alltid har samma maträtter och det smakar ungefär lika varje gång. Jag gjorde tzatsikin lite tidigare och fick för mig att göra ugnspotatis med den och när maletköttet råkade vara på -30% i mataffären (jag tycker det inte är alls nolot att köpa mat på rea) tänkte jag göra köttbullar med medelhavssmaker. Det blev maletköttbiffar eftersom de var lättare att forma och det blev mindre jobb. Biffarna blev helt supergoda med lite grekiska kryddor och örter, fetaost, gräddfil mm. och till dem gjorde jag en tomatsås med örter. Mina köttbullar/maletköttbiffar har aldrig lyckats lika bra tidigare, ofta har de blivit lite torra eller hårda och så har de smakat skorpsmula (fast en del säger att man inte behöver använda dem alls) men nu var de riktigt saftiga med mycket bra konsistens och smaken var helt härlig, tycker jag. Omakehu haisee, skulle man säga på finska. Nu är det slut på självprisandet!
onsdag 20 februari 2013
Hemma igen
Igår var Lillgubben lite snuvig och mot natten började han hosta lite. Halv ett-tiden hade han vaknat redan flera gånger och var riktigt ynklig och gråtfärdig så jag tog honom i vår säng bredvid mig. På natten började han kännas het och på morgonen mätte jag hans feber, som då var 37,8. På dagen har den stigit till 38,5 så det blir i alla fall en hemmadag till för oss. Flickan ville gå till dagis och så tänkte jag att Lillgubben får vila bättre om storesystern inte är här och härjar och retar hela tiden. När vi var och hämta Flickan berättade ena dagistanten att hon hade skickat hem två barn som börjat spy kraftigt, så hon misstänkte lite att de eventuellt har noro-viruset där. Nice! Just nice!
Ääh, jag orkar inte ens kommentera det här mera. En mamma sa att första halva året då barnen börjar dagis kan vara jättetungt med alla världens sjukdomar men sen borde barnen ha fått motståndskraft. På riktigt?! Ett halvt år?! Då har vi ännu dryga 4 månader kvar. Shit! Kan det inte bli vår och varmare och snön smälta bort? Nu saknar jag verkligen varmare tider, om det ens skulle lätta med de här jävla flunsorna!
Ääh, jag orkar inte ens kommentera det här mera. En mamma sa att första halva året då barnen börjar dagis kan vara jättetungt med alla världens sjukdomar men sen borde barnen ha fått motståndskraft. På riktigt?! Ett halvt år?! Då har vi ännu dryga 4 månader kvar. Shit! Kan det inte bli vår och varmare och snön smälta bort? Nu saknar jag verkligen varmare tider, om det ens skulle lätta med de här jävla flunsorna!
torsdag 31 januari 2013
Urk!
Hahah, ja man borde väl aldrig, ALDRIG säga något högt. Hur gick det nu igen, man ska inte ropa hej....
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Det där skrev jag senast. Nå, det har inte riktigt blivit bättre så att säga. Jag var hos tandläkaren och ta bort stygnen på onsdag och jag klagade över att det värker så mycket. Normalt fylls hålet av levrat blod som bildar ett slags lock, men i mitt fall hade klumpen av blod lossnat av någon orsak. Tandläkaren var av den åsikten att det orsakade den hårda smärtan. Då kunde t.ex. matrester samlas i hålet som efter ett tag började värka och läkningen försenas. Så jag blev bedövad igen och tandläkaren "söndrade" ytan på nytt och spolade med någon vätska, så att tandköttet blödde och skulle bilda en ny klump som lock ovanför hålet. Det värker ännu också helt sjukt massor och jag äter 2-3 st Burana 600 om dagen.
Om inte detta var nog så har vi insjuknat i magsjuka. Igår kväll blev mannen riktigt sjuk, fick feber och bara darrade hela kvällen. Just när vi skulle lägga oss började spyendet. På natten spydde även Flickan så jag fick byta lakan och duscha henne. Jag har kännt mig lite konstig i magen hela dagen, men var ändå på jobb. Jag har ju haft ont i magen varje morgon för jag har spännt så mycket inför arbetsdagen, och inte kunde jag ju bli hemma bara ifall. Mot eftermiddagen började jag känna mig allt sjukare och det började värka i tanden och i hela kroppen. När jag kom hem hade jag 37,5 grader feber. Det var ett likadant mönster som mannens magsjuka började med så jag ringde till jobbet och imorgon blir jag hemma. Det bubblar lite i magen men jag väntar ännu hur det framskrider. Lillgubben har varit jättegråtig hela dagen och på kvällen rapade han jämt så månne han inte också spyr på natten. Jag försökte skydda hans maddrass så gott jag kunde.
Och nu funderar jag, vad kan vi ännu få? Vad kan gå snett? Det att vi fått Noro-viruset? Eller bilen går sönder eller något liknande. Ja, jag orkar inte längre! Dessutom har vi sovit helt jättejätte lite under hela veckan. En natt fick jag sova nere på soffan och då fick jag sova ganska bra men alla andra nätter har vi vaknat jätteofta då båda barnen vaknat eller gråtit och Lillgubben har vaknat före fem och bara yrat och härjat i vår säng fast vi hur än försökt få honom att fortsätta sova. På tisdag hade vi en skolning på jobbet och jag fick ursäkta mig för att mina ögon inte menade hållas upp då vi lyssnade och tittade på en datorskärmsbild. En kollega tröstade mig att fast det nu känns att man aldrig kommer att få ikapp sömnbristen så gör man det. I väntan på det!
tisdag 29 januari 2013
Gnäll gnäll gnäll
Oj suck, får jag gnälla riktigt ordentligt nu? Gör jag förresten något annat nu för tiden?
Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.
På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
Igår när Lillgubben börjat vakna någon gång på morgonnatten (han har nu gjort det en tid, fattar inte varför) och jag tagit honom i vår säng för att få sova lite längre tyckte jag att han kändes het. Jag låg och grubblade över saken och kunde inte sova. Mannen skulle på ett möte till Lahtis så ifall Lillgubben var sjuk måste jag bli hemma med honom. Och jag var ju nästan hela förra veckan på sjukledigt själv. Stressade sjukt massor över jobbet, att jag inte kan något och att jag ger ett så dåligt intryck när jag hela tiden är borta att jag inte kunde äta frukost. Som tur hade inte Lillgubben feber men snorig var han ju. Jag förde båda barnen till dagis men efter dagsvilan hade de ringt från dagis att Lillgubben har feber. Mannen var just på väg mot Helsingfors från sitt möte i Lahtis så han kunde plocka den febriga ungen med sig då han ännu skulle föra sin kollega och några saker till kontoret. Idag har bägge männen varit sjuka hemma efter morgonens snabba jobbärende som mannen måste uträtta. Ännu imorgon kan han vara hemma men ifall Lillgubben inte frisknar till så måste jag bli hemma på torsdag.
På veckoslutet lyckades jag göra något så min rygg blev sjuk igen. Jag har för flere, flere år sedan haft en lindrig diskbråckskada i ryggen och alltid nu som då dyker den upp. Nu när jag inte har motionerat riktigt alls verkar den vara värre än tidigare och jag var jätteorolig över jobbet igår eftersom jag hade en kund som man måste flytta på och hjälpa massor och att lyfta/flytta kanske inte är det jag helst skulle göra med en sjuk rygg, men det gick som tur helt bra. Min tand, eller den bortopererade tandens kvarlevor, började redan vara bättre på veckoslutet men blev sjukare igen igår, så att jag måste ta två värkmediciner. Idag har den varit riktigt, riktigt sjuk och det har värkt i hela käken på vänster sida och ända upp till örat. Förutom Burana har jag nu på kvällen tagit en Panacod med följden att det känns lite dimmigt i huvudet men den molande värken ändå känns någonstans i bakgrunden. Jag tänkte klara mig genom morgondagen med hjälp av Burana och på kvällen skall jag och ta bort stygnen så jag frågar med detsamma om det synns något och om det här är normalt att tanden värker så här mycket över en vecka efter operationen och efter att det redan varit bättre i mellan.
Men nog känns det lite väl mycket nu på en gång. Efter höstens alla sjukdomar och vattkoppor har vi nu igen alla varit flunsiga och jag har ännu ryggont och tandvärk därtill. Jag hoppas att vi får vara friska LÄNGE hädanefter. Nu kan det ju inte bli något annat än bättre. Eller hur? Säg att det inte finns något annat än uppåt nu?!
onsdag 23 januari 2013
Still alive!
Hups, nästan en veckas paus med bloggen... Jag har bara inte haft något ens nära på vettigt att skriva så det har varit tyst. Veckoslutet chillade vi och laddade batterier, träffade släktingar efter en lång paus och förberedde oss (eller närmare sagt jag) för denna vecka och tandoperationen som den förde med sig.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
Det var en del strul med tiden, i december då jag måste avboka operationen p.g.a. flunsa fick jag en ny tid via telefon och jag kan svära att det var 21.1 som hon sa, för jag upprepade det så många gånger p.g.a. att jag skulle jobba redan då och måste meddela till jobbet om min sjukledighet i förväg. Förra veckan fick jag ändå ett meddelande där det stod 22.1 och när jag ringde och kollade upp tiden fick jag ett så surt och fräckt svar att Vi här ger aldrig fel datum åt kunderna, det är du själv som misstagit dig. När jag sa emot svarade hon lika surt och argt Dessutom är måndagen fullbokad, så inte har vi kunnat ge någon tid på måndag åt dig! Jag ba Jaha, okej men visst kan man ju av misstag säga fel datum. Och sist och slutligen är det ju skit samma vems moka det var, men det skulle ha varit trevligt att höra ens ett ursäkta från deras sida ifall det är deras moka, för nu hade jag ordnat så att jag skulle vara sjukledig från måndag och måste försöka flytta kunder igen. De kunder jag jobbar med, kommer inte så där bara på kort förvarning utan det måste ordnas skjutser och eventuella assistenter osv.
Nå, men igår var jag på visdomstandoperation genast på morgonen, och som extra spänningsmoment märkte vi att Flickan hade feber på morgonen, och mannen hade ett arbetsmöte i Lahtis där han absolut måste vara på plats. Det blev att ordna barnvakt och skjutser på 5-10 minuter och efter operationen gick jag efter barnen och fick inte vilat alls, så som jag hade planerat. Dessutom är jag själv också sjuk nu, funderade på om det kan vara psykologiskt eftersom jag blev flunsig på måndag eftermiddag, då jag började nysa och ha täppt näsa på jobbet. Eller är det bara samma dagisbobba som jag fått av Flickan. Nu hann jag ju vara lite på en månad frisk, wuhuu! Inget att hurra över faktiskt, fattar inte hur jag är så här sjuk hela tiden! Idag har flunsan blivit värre och jag känner mig febrig men har ingen feber. Hoppas vi blir friska till veckoslutet för då borde vi fira Fickans 3-årsdag. Hon blir superledsen ifall vi måste avboka. Lillgubben var på dagis idag så vi, eller jag, skulle få vila ens lite. Det gick bra med Flickan, hon var lugn och lekte för sig själv eller så byggde vi Duplostall eller gjorde pussel tillsammans. Men nu ser det illa ut att Lillgubben håller på att bli sjuk, så om jag har dem båda hemma imorgon får jag noginte vila. Helt från arslet att man inte får vila och vara sjuk på sin sjukledighet! Kinden värker ändå den också, och kombinerat med feberkänslan och täppt näsa och snuva är inget roligt.
Men operationen gick bra. Jag var sjukt nervös och rädd igen men kunde t.o.m. slappna av mot slutet. Märkte att jag spännde axlarna och ryggen hela tiden och försökte slappna av dem, men så spänndes de igen, men mot slutet kunde jag vara lite mer relaxed. Denna operation tog mycket längre än den förra, då tror jag att det hela var över på 15 minuter men nu tog det nästan en timme. Rötterna var väldigt svåra, då de var alldeles krokiga och nerven gick igenom krokarna och hade dessutom gjort fåror i rötterna så nerven gick till en del in i rötterna. Men läkaren fick allt bort och nerven verkade inte ha tagit någon skada åt sig. Det fanns ju ganska stora förlamningsrisker. Och dessutom var tanden och vävnaden omkring inflammerad så det var bra att tanden kom bort. Det undrade jag också över ifall det kan ha varit orsaken till att jag varit så mycket sjuk på sistone.
torsdag 10 januari 2013
Koppstatus
Nu börjar väl Lillgubbens vattenkoppor gå mot det bättre. Idag har vi inte behövt ge honom någon medicin, det har räckt att vi har smörjat in honom med vattenkoppsalvan. Redan från morgonen kändes han som en annan pojke och var inte alls het som tidigare morgnar. Men ännu igår var han väldigt ynklig och grät och jämrade mycket, han hade feber och sov mycket efter medicinen. Vi gav både Atarax och Pamol-F åt honom, eftersom han hade mycket nippor och klåda och så hög feber. Lillgubben har alltså haft svårare vattenkoppor än Flickan hade.
Hon kom ganska lätt undan; hade lite stegring, men väldigt lite under en dag men hon hostade ganska mycket om nätterna eller under dagsvilan, hon hade bara lite nippor som kliade en del men med salvan och långa ärmar och buntar fixade vi kliandet och skrapandet. På en knapp vecka var det bara skorpor kvar. Lillgubben har haft hög feber i 2-3 dagar och mycket nippor, han har inte skrapat sig så mycket men det känns att han haft väldigt obehagligt att vara och kännt sig allmänt sjuk. Han har varit på jättedåligt humör, då han orkat leka eller dyligt har han gjort precis allt han inte får göra och blivit rosen rasande när man hämtat bort honom eller förbjudit honom. Han har gråtit och jämrat mycket. Nu den femte dagen av sjukan har han mycket skorpor eller halvskorpor men det ser ut att det skulle vara ännu några små prickar som först är på väg, men vi hoppas att det går om under veckoslutet så han kan börja sin dagisinskolning på måndag.
De där nipporna är nog ganska vidriga när de finns över allt, på handflatorna och fotsulorna, mellan fingrar och tår, i ögonlocken nästan inne i ögat, i näsan, i munnen, mellan skinkorna och på snoppen och pungen, Flickan däremot hade nippor i snippan, där inuti. Usch! Som tur går det relativt snabbt över och man behöver lida bara en gång.
Hon kom ganska lätt undan; hade lite stegring, men väldigt lite under en dag men hon hostade ganska mycket om nätterna eller under dagsvilan, hon hade bara lite nippor som kliade en del men med salvan och långa ärmar och buntar fixade vi kliandet och skrapandet. På en knapp vecka var det bara skorpor kvar. Lillgubben har haft hög feber i 2-3 dagar och mycket nippor, han har inte skrapat sig så mycket men det känns att han haft väldigt obehagligt att vara och kännt sig allmänt sjuk. Han har varit på jättedåligt humör, då han orkat leka eller dyligt har han gjort precis allt han inte får göra och blivit rosen rasande när man hämtat bort honom eller förbjudit honom. Han har gråtit och jämrat mycket. Nu den femte dagen av sjukan har han mycket skorpor eller halvskorpor men det ser ut att det skulle vara ännu några små prickar som först är på väg, men vi hoppas att det går om under veckoslutet så han kan börja sin dagisinskolning på måndag.
De där nipporna är nog ganska vidriga när de finns över allt, på handflatorna och fotsulorna, mellan fingrar och tår, i ögonlocken nästan inne i ögat, i näsan, i munnen, mellan skinkorna och på snoppen och pungen, Flickan däremot hade nippor i snippan, där inuti. Usch! Som tur går det relativt snabbt över och man behöver lida bara en gång.
tisdag 8 januari 2013
Bättre
Som tur var det en bättre dag idag på dagis. Barnen fick gå ut på gården, fast först efter att de andra barnen först gått ut en stund tidigare. Det här förklarades åt mig på ett hembesök med att våra barn skall kunna ha en lugn stund med deras egenvårdare och bekanta sig med henne och lära sig att det är henne de kan vända sig till ifall de har något på hjärtat. Till rummet hade det dykt upp lite pussel och memoryspel och dylikt så det går nog mot det bättre.
Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.
Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.
På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.
När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.
Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.
Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...
Jag var på dagis hela dagen men gick bort emellanåt, t.ex. när barnen gick ut följde jag Flickan ut på gården och efter en stund sa vi hejdå och jag gick in. Vid lunch satt jag i ett hörn i rummet så Flickan fick klara sig "på egen hand". De hade ordnat upp barnen och alla hade egna platser vid borden, Fickan hade plaserats i ett bord där alla andra barn var från det andra dagiset och inte bekanta från förut men det tycktes inte störa alls, lika roligt hade hon ändå. Skötaren som satt i hennes bord hjälpte henne med maten och det tycktes gå ganska bra. Efter maten talade jag med skötaren och berättade att Flickan alltid ätit (jätte) dåligt och att det är en kamp att få henne att äta något över huvud taget. Hon skrattade och sa att hon märkt det genast och att Flickan ätit potatismos helt bra och även fisk med lite uppmuntring. Hon konstaterade att Flickan visst skulle leva på dricka och bröd och smör ifall hon själv fick bestämma, det är sant fast ibland är brödet också svårt att få i henne, bara smöret och osten duger.
Efter lunch åkte vi hem igen eftersom Lillgubben varit väldigt sjuk och ynklig idag, han har haft 38,7 grader feber och varit mycket missnöjd, så vi hade inte hjärta att lämna honom med någon annan under tiden mannen skulle på jobb. Lillgubben har mycket, mycket nippor och huden kliar och så har han säkert dåligt att vara allmänt. Hoppas det börjar bli bättre nu, tycker jag läste någonstans att den tredje dagen skulle vara värst.
På förmiddagen talade jag med den andra mamman som också var på plats igår och hon frågade ifall jag tror att det skall bli bättre. Hon var väldigt orolig och sa att hon också hade funderat på saken hela kvällen. Hon tyckte att man borde nämna om saken och jag bestämde mig för att ta upp det på hembesöket.
När vi kommit hem och jag fått Flickan på sin dagsvila bakade jag ihop en kryddkaka med Marikas recept men satte till lite russin (jag har säkert något sjukligt behov av att ändra lite på alla recept). Kl. 14.30 kom Lillgubbens egenvårdare och någon administrativ typ, vars titel jag inte kommer ihåg, på hembesök och guuud, sådan tent! Jag hade förberett mig på en fri diskussion om Lillgubben och var färdig att berätta saker om honom men det frågades sjukt svåra frågor såsom Vad är dina starka sidor som mamma? plus de förväntade Hurdan är han när han är glad/ledsen/arg? förstås. Det var en massa tal om våra förväntningar och sådant vi oroar oss över osv. Det var ett trevligt besök och nu känns det på något sätt tryggare att lämna Lillgubben på dagis när de vet hur han tycker om att bli tröstad, att han behöver den där lilla stunden i famnen alltid då och då, att han är väldigt intresserad av saker och hur de fungerar och att han ofta vill komma och visa vad han gjort (t.ex. med Legona) och att han blir väldigt glad över lite pepp och beröm och gärna klappar då han eller någon annan gjort något fint. Det känns som att de nu känner honom lite bättre fast han var jätteynklig då de var här och inte alls var den vanliga, glada Lillgubben som han brukar vara.
Och det som gjorde mig särskilt glad var det att hans egenvårdare gjort iakttagelser som stämde precis på honom. Hon berättade att hon lagt märke till att han är nyfiken och social och utåtriktad och gärna kommit och kollat på henne och de andra barnen förra veckan. Men att han ändå sökt stöd och trygghet från mig genom att han med jämna mellanrum kommit till mig och kramat och sedan fortsatt sin nyfikna färd. Det andra som gjorde mig glad var då jag svarade på den svåra frågan om mina starka sidor som mamma var det att den där administrativa typen berättade att hon just fått en likadan beskrivning om mig av Lillgubbens egenvårdare, att jag är en lugn typ och har ett lugnt sätt att vara med barn och att det ger en viss trygghet åt barnen. Det som jag igen blev överraskad av var det att när jag berättade mitt yrke åt dem fick jag höra att den administrativa typen hade gissat att jag jobbar inom hälsovården eftersom jag talar och uttrycker mig så tydligt och konkret och kan beskriva saker så tydligt och förståeligt. Jag blev lite paff och fattade inte hur det har med hälsovårdsyrket att göra.
Och till slut tog jag då upp mina tankar om gårdagen, att det kännts lite otryggt och som en ömöjlig tanke att lämna barnen där då de lämnades ensamma för hela förmiddagen ända till lunch i stort sätt, och att det var vi anhöriga som hade ansvaret för dem och måste uderhålla dem. Jag försökte vara så neutral jag kunde och inte låta för negativ och jag tror de fattade mig på rätt sätt. I alla fall verkade de förstå min (eller alla anhörigas) oro och tyckte att det verkligen måste alltid finnas en vuxen med barnen och att de måste få någon annan att sköta de andra uppgifterna. Jag gick alltså inte in i detalj om gårdagen utan nämnde närmast om att ingen övervakat barnen. Men vi får se imorgon hur mördande blickar jag får av Flickans egenvårdare...
söndag 6 januari 2013
Vattenkoppor, the sequel
I morse när Lillgubben klädde pyjamasen av sig i vår säng såg jag att han hade en ganska stor nippa på ryggen. Andra nippor syntes inte förutom en mycket mycket ljus en, som kunde vara helt inbillad eller också en riktig nippa. Under dagen kollade vi ofta på hans kropp och det började dyka upp flera nippor. På kvällen var det klart att han hade vattenkoppor. Han kändes lite varm men hade ändå inte feber (37,5) och så har han hostat en del. Det gjorde Flickan också då hon hade vattkoppor. På kvällen var han lite ynklig och satt mycket i famnen, vi gick i duschen där han var i min famn och lutade med huvudet mot mitt bröst och såg sovfärdig ut. Han somnade som normalt lätt men få se vad natten hämtar med sig. Det enda bara att salvan som vi har får man inte använda på barn under 2 år så vi vågade inte smörja in Lillgubben. Kanske vi ringer läkaren imorgon och frågar om man får använda salvan eller får något annat via telefonrecept (läste på flera ställen på nätet att man oftast inte vill ha vattenkoppsmittade i väntrummen och smitta andra, men vet inte sen om det är sant).
Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.
Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.
Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.
Han fick vattkopporna på den värsta möjliga stunden. Barnen skulle ju mjuklanda ännu nästa vecka på dagis och i slutet av veckan skulle de börja vara ensamma där. Nu skjuts Lillgubbens inlärningsvecka framåt och jag skall börja jobba den 14. Ifall jag skulle sköta inlärningsveckan borde jag då vara borta från jobbet den första veckan och så har jag visdomstandoperation den 21 då jag är sjukledig i 2-3 dagar i alla fall. Då skulle jag börja jobba först 1,5-2 veckor senare än ursprungligen planerat och jag vet inte hur glada de skulle vara över det på jobbet. Det bästa skulle ha varit om Lillgubben fått vattkopporna först om en vecka då han skulle ha hunnit mjuklanda den kommande veckan som normalt, sen varit en vecka hemma (vi hoppas att han blir frisk på en vecka) och efter det kunnat återvända till dagis med en mjukstart när jag ändå är på sjukledigt och skulle ha möjlighet att vara med honom lite i början och ha honom lite kortare stunder ensam.
Men som tur får vi det nu fixat på något sätt. Vi för Flickan till dagis hela nästa vecka och mannen åker väl bara en sväng till jobbet imorgon och annars är någon av oss hemma med sjuklingen och den andra på dagis med Flickan. Tisdag-onsdag för mannen Flickan till dagis och är vid behov en stund med henne innan han åker på jobb, förmiddagen tror jag att hon klarar fint ensam. Jag för Lillgubben till grannens föräldrar och åker själv till dagis antingen till lunchen eller strax efter lunchen, så att någon är på plats då hon skall öva sig inför dagsvilan. På torsdag kommer svärmor hit efter elva och ifall det behövs åker jag till dagis till vilan/efter vilan eller så hämtar jag Flickan hem efter en hel dag på dagis. På fredag hoppas vi att hon klarar sig hela dagen utan att någon är med henne där.
Vi räknar med att Lillgubben tillfrisknar så att han kan börja mjuklanda 14.1 (då jag skall börja jobba och inte kan vara med honom på dagis, snyft!) och då tänkte mannen först att han håller sin semestervecka, men när han talade med sin förman tyckte han att ifall mannen får sitt arbete skött antingen hemifrån etänä eller på eftermiddagen/kvällen så behöver han inte ta ut någon semestervecka. Verkligen schysst! Barnen ska nu väl ändå vara i olika grupper på dagis så kanske det är helt bra att de mjuklandar olika veckor för jag skulle ju inte kunna vara på två olika ställen samtidigt. Och efter det här är vattenkoppruljansen förbi! Vi ska förresten få besök av min gamla klasskompis och hennes barn någon dag, de vill ha vattenkoppor. Hihih.
Syskonen
Jag har många gånger tänkt hur bra det var att vi fick barnen i den ordning vi fick. Att Flickan kom först. Ifall Lillgubben kommit först tror jag inte att vi skulle ha två barn med så liten åldersskillnad. De är så olika.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
Flickan har alltid varit jätteduktig och gjort saker utan tvekan eller räddsla. Hon har alltid varit ganska självständig och velat göra allt själv. Dessutom har hon alltid haft stor skötselinstinkt och pynjat om sina dockor, djur, våra hundar och bebisar. Lillgubben är mycket mera en bebis ännu själv också och jag tror inte att han skulle vara färdig för storebroderns roll i samma skede som Flickan var. Då Flickan var i Lillgubbens ålder var jag ju redan 3 månader in i andra graviditeten. Lillgubben är väldigt mammig fortfarande och han är mycket medveten om att han är minst i familjen. Som Eva beskrev sin blivande 2-åring, tror även Lillgubben att han har förkörsrätt till famnen, annars skriker han. Lika är det med t.ex. mat, dryck, leksaker eller dyligt. Ifall han inte får det han vill just då skriker han. Han började faktiskt för en knapp månad sedan visa en helt annan sida, en skrikig och gråtig Lillgubbe. Jag fasar över att det är trotset som nu redan lyfter fram huvudet, med önskar att det är något som ännu går över.
Kanske det skulle vara annorlunda om Lillgubben fått vara det enda barnet en tid, vem vet, men i nuläget tycker jag inte att det skulle vara möjligt eller ens rättvist att få ett tredje barn inom de kommande 6 månaderna (ungefär den tiden föddes Lillgubben). Men nog har jag ännu den där lilla längtan efter att få ett tredje barn, en baby, någon gång. Trots allt hössel, skrik och gråt, trotsanfall och liknande. Fast barnen "grälar" (Flickan vill leka i fred och Lillgubben vill absolut vara med och förstöra t.ex. hennes Legobyggelser) en del just nu så är de så söta tillsammans. Flickan vill att lillebrodern kommer med och dansar med henne, de brottas och kastar sig på golvet och asgarvar tillsammans, Flickan hjälper den mindre upp ifall han fallit omkull och springer och tröstar direkt han gråter. Hon ser efter honom och varnar att han skall vara försiktig t.ex. då han klättrar upp någonstans eller kommer och säger åt mig ifall Lillgubben är på väg att göra något han inte borde, eftersom han inte riktigt lyder henne ännu och hon orkar inte flytta på honom ifall han strider emot, och det första hon frågar på morgonen är var Lillgubben är. Lillgubben däremot kramar storesystern ofta och pussar och blåser pruttljud på hennes bara armar eller mage (då han inte är för vild och bits förstås). Han ser upp till sin syster och följer henne överallt, han vill alltid vara med i hennes lekar.
De två små käraste.
tisdag 25 december 2012
Julaftonen och juldagen
Julaftonen började som vilken som helst dag. Vi åt frukost och gick ut på förmiddagen, det bara snöade och snöade så man fick skotta snö igen, så att våra och grannens gäster ens skulle kunna köra in på gården. Det var glada barn ända tills det blev gräl om vem som fick sitta i pulkan då vi rastade hundarna och den mindre gjorde ninjahopp ur pulkan mitt i farten och fick sår i läppen.
Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.
Efter utevistelsen var det julbastu och risgrynsgröt till lunch som gällde. I bastun började jag först kolla på Flickans rygg och märkte sedan att hon hade nippor på ryggen, magen, benen och några på armarna också. I bättre ljus inspekterade vi nipporna närmare och jo, vattkoppor hade hon! Även i ansiktet och hårbottnet fanns det av nipporna.
På eftermiddagen kom min mamma och syster hem till oss, vi förberedde maten och mamma dukade bordet. Och ser ni vilka tallrikar finns på bordet?! Tomten hämtade julklapparna just då barnen låg och sov så de hann inte se honom denna jul, tyvärr. Maten var typ höjdpunkten för oss vuxna igen, jag bara älskar alla fiskar och sallader, nomnomnom! Efter maten öppnade vi julklapparna.
Vi fick lite i förväg 8 st KoKos stora tallrikar och 6 st ovala lite mindre tallrikar med bra kanter, de lämpar sig ypperligt för att servera maten ifrån eller som t.ex. frukosttallrikar.
Granen, som ursprungligen var klädd i bara vitt och silver men så tyckte Flickan att det behövdes lite färg också, och julklapparna som det fanns mycket, men väldigt passligt av i år (förra året var ganska extremt). Vid det här skedet fick bollarna och kottarna ännu vara i fred, nu finns det julgranspynt mest i övre delen av granen då en liten, ung man gärna plockar bollar åt sig. Det är också orsaken till att granen är ganska simpelt klädd i år, vi har t.ex. inga girlanger eller dylikt.
Den ovan nämnda lilla, unga mannen som hittat bollarna.
Så blev han trött och ville bara vila på mommo.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.
Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!
Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.
Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!
tisdag 18 december 2012
Gnäll, gnäll, gnäll
Oj oj, vad de tre senaste dagarna har varit fulla med gnäll, gnäll, gnäll och bara gnäll. Vet inte om Flickan reagerade på att vi var borta på lördag och sov sent på söndag då mommo skötte barnen i nedre våningen, men hela söndagen och måndagen var bara gråt, gnäll, skrik, trots och vill inte. Hon börjar faktskt nästan alla sina meningar och svarar på alla frågor nuförtiden med Tinna vill inte... eller Vill inte... Det är ganska tungt kan jag berätta. Idag har Lillgubben i sin tur haft en dålig dag. Han började gråtet redan innan frukost då han var i vår säng, det fortsatte vid frukostbordet och ännu länge efter det. För första gången har jag blivit riktigt ordentligt irriterad på honom faktiskt. Hoppas på en lite positivare eftermiddag. Som tur bestämde jag mig för att gå och julshoppa ensam först på eftermiddagen då mannen kommit hem från jobbet istället för att ta båda ungarna med mig på förmiddagen, tror att vi skulle ha marcherat ut från köpcentret och åkt hem på direkten.
fredag 7 december 2012
Hjälpredan
Jag har en ivrig liten hjälpreda som vill manövrera dammsugaren då det städas. Antingen drar han den efter sig eller så kan han också skuffa den så här:
Och så har barnen sin egen röda dammsugare, som syns på den övre bilden, som de surrar med dagarna i ända.
tisdag 27 november 2012
Horrornattandet och nagellack
Oj gud, sådan kväll. Ingen av barnen ville sova, den större gick av och an, hämtade böcker från bokhyllan, tassade ner och skulle på pottan eller hade glömt att sätta läppomada (varje kväll kommer hon ner och säger att hon glömt göra något) och den mindre skrek som en stucken gris. Förmodligen för att storesystern höll honom vaken och till slut kunde han inte lugna ner sig längre. Allas nerver var på helspänn.
Vi lugnade ner den mindre och gav lite extra gröt och välling (han åt väldigt dåligt kvällsmål) i nedre våningen och hoppades på att Flickan skulle somna under tiden. När Lillgubben började gråta igen genast efter att han lades i sin säng bestämde vi för att följa sömnskolemetoderna. Samtidigt som mannen var på väg upp för första gången började Flickan gråta hysteriskt. Mannen ropar att jag måste komma och hjälpa. Snabbt.
Flickan har hittat nagellack i någon låda i vårt sovrum, som jag själv inte ens visste att fanns där, och "sminkat" sig. Hon har rött nagellack över allt, på händerna, i ansiktet, i ögat. Hon skriker och det svider. Mannen sköljer hennes öga och hon börjar lugna ner sig. Samtidigt får jag Lillgubben att tystna och vi går ner och ringer terveysneuvonta (0910023). Där får vi råd att vänta tills morgonen ifall Flickan inte klagar över ögat och ifall det inte svider, i annat fall måste vi till jouren. Som tur har hon inte fått nagellack in i ögat, men på nedre ögonlocket (där "inne" man sätter kajal), övre ögonlocket och på ögonfransarna finns det av, så en färd till läkaren blir det imorgon. Vet inte hur de ska få bort nagellacket eller måste man bara låta det nötas bort men tänkte att vi ändå går och visar det att det inte blir några kompikationer. Men gud ändå, så vi blev skrämda! Dottern vår orsakar hjärtattack åt oss ännu...
Vi lugnade ner den mindre och gav lite extra gröt och välling (han åt väldigt dåligt kvällsmål) i nedre våningen och hoppades på att Flickan skulle somna under tiden. När Lillgubben började gråta igen genast efter att han lades i sin säng bestämde vi för att följa sömnskolemetoderna. Samtidigt som mannen var på väg upp för första gången började Flickan gråta hysteriskt. Mannen ropar att jag måste komma och hjälpa. Snabbt.
Flickan har hittat nagellack i någon låda i vårt sovrum, som jag själv inte ens visste att fanns där, och "sminkat" sig. Hon har rött nagellack över allt, på händerna, i ansiktet, i ögat. Hon skriker och det svider. Mannen sköljer hennes öga och hon börjar lugna ner sig. Samtidigt får jag Lillgubben att tystna och vi går ner och ringer terveysneuvonta (0910023). Där får vi råd att vänta tills morgonen ifall Flickan inte klagar över ögat och ifall det inte svider, i annat fall måste vi till jouren. Som tur har hon inte fått nagellack in i ögat, men på nedre ögonlocket (där "inne" man sätter kajal), övre ögonlocket och på ögonfransarna finns det av, så en färd till läkaren blir det imorgon. Vet inte hur de ska få bort nagellacket eller måste man bara låta det nötas bort men tänkte att vi ändå går och visar det att det inte blir några kompikationer. Men gud ändå, så vi blev skrämda! Dottern vår orsakar hjärtattack åt oss ännu...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)