Fick igår veta att min ena vän är gravid, vilket jag ärligt, ärligt är superglad över. Jag önskar verkligen att allt skall gå bra för hon har fått gå igenom så mycket negativt på det senaste 1,5 året så hon verkligen förtjänar att det går bra och att få hålla sitt eget barn i famnen. Så fick jag också höra att min andra vän försöker bli gravid, vilket jag också är glad över. Men varför känner jag mig så här då?
Jag känner mig väldigt självisk när jag har dessa känslor och helst av allt skulle jag inte ha dem. Jag bara tänker att nu får de båda uppleva graviditeten och att få barn tillsammans, vara på mammaledigt samtidigt, ha ungefär jämngamla barn (fast det ju inte är sagt eftersom den andra inte ännu är gravid osv.) och jag skall just återvända till arbetet. Efter att ha varit hemma i 3 år och inte egentligen haft någon riktig nära vän att dela upplevelsen med. Jag har kännt mig så utanför fast jag ändå haft dem där, och nu känns det som att jag igen kommer att vara utanför, vara på jobb när de andra lever ett helt annorlunda liv som nyblivna mammor.
Jag vet inte om det är normalt att känna så här och jag skäms verkligen att jag har dessa känslor. Vill inte, vill inte känna så här. Vill bara vara glad och lycklig för mina vänners skull. Fattar inte hur jag blivit en så här deppig människa. Tycker inte att jag aldrig någonsin har varit det, och nu känns det att hela hösten har varit en enda deppig röra. Visst har jag glätt mig över saker och kunnat vara glad på riktigt men grundhumöret har nog varit ganska nedstämt de senaste månaderna. Det känns som att ingenting lyckas, allt jag gör är fel eller inte tillräckligt och vardagen har varit ganska tung. Visst har vi varit väldigt mycket sjuka nu de senaste 2 månaderna, vilket vi aldrig tidigare har varit, så det har nog också dragit ner på humöret och orket. Men just nu önskar jag mig energi och ett gott humör för året 2013 till julklapp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du kommenterar!