Trotsiga tider

Vi är hemma igen efter nästan 2 veckor på luffen. Den här veckan har vi bara tagit det lugnt och försökt återhämta oss efter resan. Vår kära dotter har inte lättat till saken eftersom hon nu har den värsta trotsperioden hittills. Vi får grälas hela tiden och tvätta lakan jämt. Hon har nämligen börjat kissa ner sängen både dag- och nattid bara för att jävlas med oss. Det vet vi p.g.a att hon just varit på toaletten och kissat och efter en stund kommer hon och säger att sängen är våt. Eller så tjuras hon och säger att hon inte är kissnödig då hon är på toaletten och inget kommer men så fort hon lägger sig i sängen blir den våt. Gud, så man kan bli irriterad och arg på en liten 2,5 åring!

Man får verkligen andas djupt och räkna till 10 flera gånger i dagen nuförtiden. Visst kan det bero på att på semestern hade vi lite semesterregler också och det var inte riktigt så noga med tider och hon fick spela upp sig för släktingar och bekanta, visa riktigt vad hon kan. Och nu är hon stucked hemma med gamla tråkiga mamma, pappa och lillebror. Ja, vänta bara på den dagen mannens semester tar slut. Då är jag screwed! Men tillbaks till att tappa nerverna med henne. Ibland funderar jag ifall jag har en mild form av anger management issues när det enda jag skulle vilja göra är att gå upp till den skrikande ungen, som just väckt sin lillebror efter att jag fått honom att somna efter en timmes kamp, och skrika med ansiktet rött en rad hotelser och få tyst på henne på vilket sätt som helst. Och ibland när jag inte längre kan hålla mig lugn och sansad och går med i skriket och verkligen ryter till funderar jag på när grannarna får tillräckligt och ringer socialen. Men grannarna är antingen döva eller väldigt artiga och hyfsade eftersom de varje gång jag frågat sagt att det inte hört ett pip. Och då talar vi en konsert med en skrikande och bölande 2,5 åring, en ylande hund som tycker att Flickans bölande faller på just rätt ton så han stämmer in, en hysteriskt gråtande lillebror och en rytande mamma.

Lillgubben är fortfarande väldigt mammig, på kvällen duger ingen annan än mamma. Det känns ganska tungt för ibland vill jag ju pyssla tillsammans med Flickan, alldeles i fred, sköta kvällsrutinerna och läsa saga med henne i hennes säng. Eller vara för mig själv och pappan skulle sköta Lillgubbens kvällsrutiner. Då vi är i skilda rum och Lillgubben inte ser mig går det relativt bra men ifall han vet var jag är blir det inget. Han har också börjat visa en ganska stark egen vilja vilket jag inte var särskilt glad över. Jag hoppas verkligen att hans trots är mildare!

Men något positivt: vi har börjat fixa nätterna bättre. Somnandet kan ännu ta en god tid, men nu har vi haft två nätter då han inte ätit alls. Annars har han klarat sig med en amning ifall han somnat tidigare på kvällen. Normalt brukar han alltså somna kring elva och nu har han ätit nästa gång 6-7 tiden på morgonen, vilket inte egentligen är så hemskt lång tid men en stor skillnad till amning med 3-4 timmars mellanrum. Några kvällar har han somnat t.o.m halv tie tiden, vilket är väldigt lyx. Det blir bättre!

Märkte förresten att förra inläggets text försvunnit någonstans. Måste kolla om jag kan fixa det.