Dominoeffekten

Nåja, nu väntar jag med skräck vad som går sönder till näst: tvättmaskinen, diskmaskinen, tv:n eller något annat lika dyrt. Först var det min telefon för två veckor sedan som bara plötsligt blev svart. Den fungerade nog men man såg inget. Jag kunde svara när någon ringde men hade ingen aning om vem det var som ringde. Att läsa meddelanden var rätt omöjligt och att ringa någon var också ganska svårt ifall man inte kom ihåg numret utantill. Ibland kunde man i några sekunder se vad det stod på skärmen men för det mesta var det bara svart. Nu försöker jag lära mig använda min nya smartphone...

Igår när vi kom hem från stugan och efter att barnen lagt sig, skulle jag sitta en stund och surfa på datan. Jag hade stängt av den innan vi for och igår när jag försökte sätta igång den gick det inte. Ibland kom startrutan fram men det var allt, datan gick inte på. Och ibland var det bara svart. Mannen misstänkte att hårdskivan nu fått nog av allt strul, då den lossnat osv. Så nu borde jag då skaffa mig en ny laptop också. Great!

Som sagt får jag ingen lön av majoriteten av mina semesterdagar och eftersom jag bara jobbar 75% är lönen i sig inte något att hurra över just nu. Jag har en hög räkningar som väntar på att bli betalda så jag har verkligen inte råd att skaffa mig en ny data just nu... Äh, måste kolla om jag skulle klara mig med bara telefonen (och mannens data nu och då) i några månader. Jag har födelsedag i början av december och kunde önska mig lite sponsring till en ny data istället för andra gåvor av föräldrarna t.ex.

Semestern tar slut

Nu börjar mina semesterdagar ta slut, känns riktigt vemodigt att måsta gå på jobb på måndag. Själva jobbet känns inte illa men det att resten av familjen får fortsätta semestra ännu i två veckor och åka ut på landet och till skärgården, medan jag måste stanna här i stan. Dessutom gick den här semestern alldeles för fort. Det känns som om jag inte hann med någonting. Egentligen hade jag bara 4 dagar sommarlov, men jag tog semester på egen bekostnad så att jag fick vara 2 veckor på semester samtidigt som resten av familjen.

Jag skall skriva ännu skilt om vad vi gjort under sommaren och försöka få bilder till, måste använda mannens arbetsdata eftersom min egen laptop nu slutligen sagt upp kontraktet... :(

Bestämt

Idag fick jag ett samtal av en dagisföreståndare och hon erbjöd oss två platser på det dagiset som vi önskade. Vilken lättnad!! Jag sa det åt henne också flera gånger i telefonen, hur glada och nöjda vi blev. Hon berättade att hon hade hört av sin personal att de blivit bekanta och nära med våra barn och oss under tiden de evakuerat på vårt (nu kan jag säga gamla) dagis och tyckte som skötarna också att det var rätt att vi fick platserna. När hon berättade om att de kommer att fortsätta evakuera men på ett annat ställe och frågade om det hade varit tal om det, och jag berättade att vi hört om det och att det egentligen passar oss utmärkt eftersom vi bor på gåavstånd blev hon jätteglad och tyckte att det här absolut var menat. Hon lät väldigt trevlig!

De skall göra ett hembesök fastän personalen är bekant från förut och hon uppmanade oss att mjuklanda några dagar ifall vi har möjlighet. Dagiset öppnar 5.8 och min man är på semester ännu den veckan så troligen går de till dagiset för att leka och eventuellt äta i slutet av veckan. Hon tyckte att det kunde vara bra att bekanta barnen med det nya dagiset fastän personalen och majoriteten av barnen är bekanta från förut eftersom platsen är ny för alla. Jag hade lust att berätta om våra erfarenheter på sommardagiset, då platsen var ny för barnen och skötarna samt barnen alldeles obekanta, och ingen mjuklandning hade de där. Men jag sparade henne från mina klagomål.

Men shit så glada vi är! Det känns så mycket tryggare att lämna barnen hos skötarna på det nya dagiset än på det gamla. Alla skötarna som vi talade med om förflyttningsansökan önskade att vi träffas på nytt i höst, och nu förverkligas det, jippii!! Me so happy!

Gjort!

Nu är det gjort, vi ställde oss i kö för inre förflyttning idag. Nu talar jag om dagis igen. Vi har funderat och grubblat över saken, frågat råd och bytt tankar med bekanta och funderat ännu mera. Och så kom vi till det här beslutet. Jag har ju jobb bara fram till jul på min nuvarande arbetsplats, fastän det lite ser ut som om två av de vårdlediga inte tänker komma tillbaks på jobb ännu i januari. Men jag kan ju inte förvänta mig att jag kommer att jobba där om t.ex. ett år eftersom jag inte är fastanställd. Fast jag själv nog skulle stanna där länge, lääänge!! Trivs verkligen superbra, älskar jobbet och arbetskompisarna. Men det som eventuellt fick mig att bli helt övertygad om det här beslutet sist och slutligen var händelserna den här veckan.

Förra veckan var ungarnas första vecka på sommardagiset och de var där bara måndag och tisdag eftersom de båda hade diarré ons-fre. Förra veckan hade de sina egna skötare från sitt eget dagis också där och det var tal om att det varje dag/vecka kommer att vara åtminstone en skötare från varje dagis då det finns barn från respektive dagis på sommardagiset den dagen/veckan. I förrgår, på måndag, när vi kom till dagiset fanns det inte en enda bekant kompis på gården och när jag frågade efter skötarna kom det fram att det inte heller fanns någon skötare från barnens eget dagis. Det kändes ganska vemodigt att lämna barnen där med helt främmande människor, men det hade gått riktigt bra som tur. På tisdag upprepades samma sak och när jag frågade om skötarna alls kommer att vara den här veckan på plats fick jag svaret att båda skötarna är på semester och istället har de en förskoleassistent på plats som kommer att börja jobba på förskolan i höst. Ja just det! Det tröstar ju jättemycket. Inte känner ju barnen henne, hon har ju inte jobbat med dagisbarnen alls.

Så träffade jag en skötare från det andra dagiset, som vi skulle vilja byta till, och hon hade reagerat på samma sak och berättade att det uppenbarligen poängterats att det alltid måste finnas en bekant skötare på plats så barnen skall känna sig trygga. Hon hade då föreslagit att de skulle slå ihop båda grupperna eftersom det är så få barn på sommardagiset den här veckan. Verkligen synd att det andra dagiset råkar vara i den andra gruppen, dvs. i nedre våningen medan våra barn är i övre våningen, eftersom de är bekanta från förr.

Igår letade jag en lång stund omkring på nätet men hittade inte någon förflyttningsansökan men idag råkade jag träffa en annan skötare från det andra dagiset och hon fixade det med sommardagisets föreståndare att vi kom i inre förflyttningskön från och med idag. Så nu hoppas vi att de lediga platserna inte ännu gått.

Det var flera bekanta som argumenterade dagisets läge över personal med att personalen ofta byts på alla dagis, och visst det kan det bra hända men jag tror nog inte att personalen byts så ofta som den bytts på vårt dagis denna vår. Dessutom har ju största delen varit vikarier. Jag frågade även hur situationen är på det andra dagiset och en skötare berättade att de för tillfället har ganska ung personal, men att de är utbildade och engagerade. Personalen har inte bytt så hemskt mycket där på senaste tiden, men fr.o.m hösten kommer en skötare att vara på ett annat ställe en tid. Men jag känner på mig att vi gjort rätt beslut, fastän jag ibland får skuldkänslor när jag tänker på den ena skötaren som kommer att fortsätta på barnens dagis. Sådan är jag bara, fast jag inte tycker hon är något vidare som barnskötare och hon har gjort mycket fel och slarvat sig så tycker jag lite synd om henne...

What to do?!

Äh, vi befinner oss i en knipa. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra med dagis. Situationen var mycket bättre här på våren i några månader då där var en vikarie, som var superbra och initiativ, barnen tyckte massor om henne och saker rullade på bra. Vårfesten kom och därmed fick vi veta att hon inte skulle fortsätta längre på vårt dagis. Ungefär i samma veva fick vi höra att även den andra fastanställda, den enda som har pedagogisk utbildning, skall sluta. Hon jobbar ännu i juli på sommardagiset där våra barn ännu skall gå 3 veckot på, men efter sommarpausen kommer hon inte tillbaka. Dvs. den enda bekanta skötaren som blir kvar är hon, som jag säkert skrivit om tidigare, som inte riktigt sköter sin uppgift. Vi har våra kontakter och fick lite den uppfattningen att just den här personen är orsaken till att de andra byter arbetsplats. Det är helt från rumpan eftersom det troligen inte kommer att ändra, hon har fast anställning och ifall hon inte gör något gravt misstag kommer hon ju inte att få sparken. Och om ingen ny kommer överens med henne så kommer det här att fortsätta. Men sen igen vet vi inte hurdana typer som skall börja jobba på dagis i augusti, det kan ju vara superfina typer som får dagiset att funka och vardagen att rulla på.

Av våra kontakter fick vi också lite info om andra daghems situationer, om köer och sånt. Det andra dagiset som varit i samma utrymmen med vårt nu sedan januari hade iaf då för några veckor sen 2 lediga platser och ingen kö, så ifall situationen ännu är den samma skulle vi kunna ansöka om byte och eventuellt få byta dagis. Problemet är det att det här dagiset befinner sig på en krånglig plats för oss, ifall jag skall åka kollektiv trafik. Men ifall vi skulle skaffa den där cykelkärran jag tjatat om en evighet, skulle jag kunna cykla till dagis och därifrån till jobbet och det skulle inte vara alls illa väg, typ 15-20 min/ sträcka vilket är kortare än med buss. Vintertid skulle det vara buss som gäller ifall vi inte skulle få fixat att vi t.ex. lånar grannarnas bil (de har 2 bilar och sagt att man får låna den andra som de inte använder, men kanske de inte tänkt på dagligt lånande...) Plusset är det att de inte kommer att börja i sina egna utrymmen i augusti eftersom dagiset ännu också är oanvändbart efter fuktskadan, och de kommer att vara i vår grannförort på gåavstånd åtminstone till julen. Det skulle vara perfekt ifall dagiset skulle flytta dit permanent, för då skulle vi få den härliga personalen och ypperligt läge. Med vårt nuvarande dagis skulle jag inte vilja mista läget eftersom jag går till min arbetsplats på några minuter därifrån så jag behöver inte åka åt fel håll först och så behöver barnen inte vara så länge på dagis. Men that's about it, den här våren har nog varit en sådan flopp så vi inte skulle vilja fortsätta där och dessutom är gården ingen vidare bra.

Men vad skall vi göra?! Ska vi ansöka om flytt? Är det viktigare med bra läge eller superbra personal? I vårt nuvarande dagis tycks inte båda förvekligas. För mig börjar personalen verkligen vinna den här kampen, även om det skulle göra vår vardag lite krångligare. Före påsken t.ex. frågade en skötare från det andra dagiset vad vi gör på påsken och efter påsken kom hon och frågade ifall vi hade fått remppan gjord och hur det blev. När vi kommer till dagis och någon från det andra dagiset går förbi stannar de och har en stund att prata med oss och kramar barnen. Det händer aldrig med våra egna skötare. Förra veckan när vårt och det andra dagiset var öppet sista dagen hade vi med oss självbakad rabarberpaj åt hela personalen, både från vårt och det andra dagiset. Vi gav ett gemensamt kort till alla på det andra dagiset där vi tackade för våren och den enorma hjälpen de varit till och hur våra barn tycker om dem och att vi kommer att sakna dem på hösten. Hon som tog emot kortet blev tårögd och kramade om barnen många gånger. Hon fick svälja gråten när hon svarade att de också kommer att sakna oss och uppmanade oss att byta dagis flera gånger när jag nämnde om våra funderingar. Vi förde ett eget kort och en jordgubbsampel åt vår egen skötare (den andra var sjuk så hon får sina gåvor denna vecka) men hon hade inte ännu kommit på morgonen så Flickan hade gett gåvan åt skötaren på dagen. När mannen gick efter barnen och frågade ifall hon hade fått dem svarade hon bara kort och lite surt att hon fått dem. Vilken skillnad alltså! Kanske hon hade läst de andras kort och blev sur. Vi har hört att de inte tyckt om när de andra hjälpt till.

Men är det för sent att ansöka om flytt redan? Bäst skulle det ju vara att barnen kunde börja på nytt ställe genast efter sommarpausen. Fast för oss har det ju ingen skillnad egentligen...

Long time no see

Tänkte höra av mig igen. Har haft en enorm bloggtorka, har inte orkat logga in på min egen blogg i evigheter och det har varit lite dåligt med att orka läsa andra bloggar också. Men om jag nu igen skulle ta tag i saken. Något som jag tror har påverkat mycket är att det blivit svårare att lägga upp bilder på bloggen och själva skrivandet också. Min laptop är ganska gammal redan och har haft lite problem nu som då, och situationen med den är nu den att datan inte laddar upp batteriet så den måste vara fast i kabeln hela tiden, vissa tangenter fungerar inte riktigt som de ska och man får knäppa riktigt hårt för att få t.ex. ett mellanslag (en tangent fattas helt och hållet dessutom) och hårdskivan vill inte hållas på plats så den lossnar jämt och man måste skruva upp luckan i bottnet och klicka hårdskivan ordentligt på plats och eftersom hårdskivan inte tycker om det har den blivit bytt redan en gång och nu har jag så lite utrymme på den att alla mina bilder måste laddas upp på en yttre hårdskiva som jag måste gräva fram och klicka fast i laptopen. Och så har jag inte bilderna till hands då jag får inspiration. Dessutom hatar jag det att jag måste först ladda upp bilderna till Photobucket eller dyligt och därifrån ladda upp på bloggen, tar en evighet. Och som sagt har jag ingen fin smartphone, utan en många, många, långa år gammal vanlig Nokia. Men men, det ska nog bli bra.

Kanske jag skaffar en ny telefon när jag fyller 30, telefonen har nämligen också sina problem. Ungarna har lyckats "installera" en everlasting ficklampa på den, dvs. föllt den i golvet så den gått i bitar och efter det lyser det en lampa bak på telefonen alltid. Fastän den skulle vara avstängd. Endast det att man tar batteriet loss släcker lampan. Och så tar batteriet slut ganska snabbt.

Jag har flera inlägg som jag börjat med men inte fått färdiga, inspirationen har tagit slut mitt i, så det kan hända att jag publicerar dem ifall jag får dem färdiga. Så det kan hända att det dyker upp inlägg med konstiga datum...

Traditionen

Idag har vi firat morsdag enligt en ny tradition som vi skapat just idag. Andra året i rad bjöd vi våra mammor med familjer hem till oss på middag. Det blev grillmat, likasom förra året. T.o.m efterrätten blev samma, Pavlova. Slurp! Vädret var inte riktigt lika fint som igår, det var lite mulet men på kvällen när vi satt och njöt av efterrätten och lite bubbligt ute på terrassen kom solen också fram. En fin dag med mina käraste, fina barn och snälla man som skötte barnen på morgonen så jag fick ha sovmorgon och våra fina mammor och syskon. Dessutom fick jag en fin present, något jag är så lycklig över. Vi har inte brukat satsa så mycket på presenter tidigare. En bok, en mugg eller dyligt har räckt. Men i år satsade han, min man.

Phink, eftersom dottern min uttalar det så amerikanskt med ett h efter p:et. Gud, vad jag väntar på konserten. Tror att Flickan får följa med mig, hon borde väl få komma utan biljett. Hon tycker massor om Pinks musik och vi tittar nästan varje kväll på Pinks uppträdanden på olika konserter från You Tube, och Flickan är alldeles fascinerad över de fina akrobatiknumren Pink gör (mommy's girl!) och frågar om hon får komma med och se på Phink...

P.S Märkte just att skumppan passade utmärkt ihop med presenten...

Första maj

Första maj firades för första gången för vår barnfamilj i centrum, vi åkte på piknik till Kaisaniemi. Tiden före barnen brukade vi fira första maj i Brunnsparken och mina minnen därifrån var att det är smockfullt, så vi har inte varit in till centrum med barnen tidigare år. Kaisaniemi var alltså en helt ny plats för mig och jag var ganska överraskad av hur lite människor där egentligen fanns. Men det gick jättebra med barnen, de hade bra med utrymme att springa omkring och det gick lugnt till i parken.

Hemma blev det gung och lek på vår egen gård med grannflickan. Tyvärr blev det inga fler representabla bilder från pikniken...

Wappen

Valborgsaftonsmorgon började med maskerad på dagis. Med sista minutens ändringar var det en liten Pippi Långstrump och en ännu mindre sjörövare (Sjörövar Faffe = Sjörövar Fabbe, som Flickan kallade sin bror). Förra veckan när vi började tala om maskeraden ville Flickan klä ut sig till en prinsessa. På dagis finns några lite äldre flickor som är i en prinsessfas, då allt skall vara ljusrött och lila och prisessklänningar, t.o.m gult och orange är pojkfärger enligt dem. Jag har mildt sagt fått fnatt med det där flickfärg, flickleksak, flick hit och dit. Men mer om det i ett annat inlägg.

På jobbet fortsatte festligheterna med skumppa och smörgåstårta, jag hade ingen mat med mig men det behövdes inte heller. Sjukt bra fiilis på jobbet och alla var glada och spralliga.

Vi dekorerade även lite i jumppasalen...

Efter jobb och dagis blev det matuppköp och en kompis hängde med. Till kvällen fick vi några kompisar till på besök och vi grillade hela högen hemma hos oss. Efter maten kom ännu ett kompispar och hälsade på. Flickan fick vaka lite längre än vanligt och alla trivdes. Tyvärr kom jag inte ihåg att knäppa ett enda foto under kvällen. 

På sjukhus

Nu har vi testat jouren på Barnkliniken och Jorv sjukhus för första gången.

Vi blev alla flunsiga på söndag kväll/måndag morgon men alla var på dagis/jobb på måndag. På eftermiddagen var det klart att vi föräldrar inte skulle gå på jobb nästa dag och barnen var också allt mer flunsiga fastän de inte hade feber. Vi vuxna däremot hade det och natten till tisdag och tisdag förmiddag var det värsta jag varit med om någonsin. Det värkte och gjorde så ont överallt, jag var så trött och skulle inte alls ha orkat sköta två barn. Men när mannen var i precis samma skick som jag så måste vi dela på skötansvaret.

Febern började stiga och Lillgubben blev trött.

Lillgubben fick också feber på eftermiddagen men var i bra skick och orkade leka och även härja med sin syster som förr. Vid åtta gick han och lade sig och fick värkmedicin. Han sov bra till ca. 01-01.30, då han vaknade några gånger och grät. Före två tog mannen honom till vår säng och vi märkte att han inte andades så bra. Han andades väldigt tungt och snabbt. Det lät nästan som om han hyperventilerade men hans andning var väldigt ansträngd och svår. Det rosslade och pep och när jag gick på wc hördes det ända dit. Han kändes väldigt het också och hade ganska hög feber så vi gav en till värkmedicin och ringde terveysneuvonta (10023). Där rekommenderade hon i andra ändan oss att vänta tills medicinen verkar och kolla om hans andning lättar av att febern sjunker. Hon gav olika tips varav en del vi redan hade gjort. Vi hade t.ex. lyft Lillgubben i en halvsittande position där han försökte sova. Stackaren var så trött så trött men kunde inte sova. Jag började kolla på Lillgubbens övre kropp när han andades och märkte att hans bröstkorg inte rörde alls på sig. Jag kände även efter och inget hände där, allt andningsarbete skedde i mellangärdet/diafragman så jag blev orolig över att han inte fick tillräckligt med syre ifall det skulle hålla på länge. Ibland spände han t.o.m. magmusklerna kraftigt för att förstärka utandningen och det blev en grop i halsen när han andades in. Då bestämde jag mig, och tretiden gjorde vi oss klara för avfärd och så åkte Lillgubben och jag till Barnkliniken.

Där var det väldigt tomt och tyst och Lillgubben blev undersökt genast. Sjukskötaren och läkaren som kom lite senare konstaterade båda att han nog hade väldigt svårt att andas och att det såg väldigt ansträngande och tungt ut. Det mättes feber, andningsfrekvens och syresaturation, det lyssnades på lungor och hjärta och andning. Lillgubben fick andas medicin, Ventoline, via en spira och det lättade lite på det allra värsta men efter två medicindoser hade ingen nämnvärd ändring skett och det började talas om att vi måste stanna till morgonen. Det togs blodprov och det kanske allra värsta - ett snor-/slemprov med att föra in en slang genom näsborren ända ner till svalget, från båda näsborrarna. Han fick en till dos av Ventolinen och när läkaren kom och undersökte honom på nytt efter det blev det klart att vi inte skulle få åka hem utan måste stanna på avdelningen. Men eftersom Barnklinikens infektionsavdelning var proppfull skulle vi åka til Jorv. Skötarna började ordna vår färd till Jorv och jag började reda ut hur vi skulle få bilen hem från Barnkliniken. Vi skulle ha fått åka till Jorv med egen bil men inte få åka via hemmet och plocka med mannen och Flickan, utan endast raka vägen till Jorv. Jag, som inte ens vet var Jorv ligger, ville inte köra själv och dessutom skulle mannen ha haft ännu svårare att få bilen från Jorv ifall vi måste stanna där en längre tid. Så vi bestämde oss att han och Flickan åker efter bilen från Barnklinikens gård och hämtar saker åt mig och Lillgubben till Jorv. Att skaffa slantar för att betala parkeringen var en helt egen story.

Lillgubben hann få ännu en dos Ventoline och vi hade just fått frukost när ambulansmännen stormade in i rummet. Skötarna var väldigt överraskade eftersom de alla trott att det tar i alla fall några timmar innan vår skjuts kommer. Så det blev brått med att växla pengar och betala parkeringen så att vi inte skulle få böter, packa ihop allt, klä på barnet och mig själv och ta med oss frukosten. Men vi fick allt fixat och fick åka ambulans för första gången. Lillgubben var lugn och intresserad av fordonet. Han som satt där bak med oss konstaterade att Lillgubben nog troligen är det lugnaste barnet som någonsin åkt i ambulans. Ofta brukar de vara rädda sa han.

Humoristen på Jorv: "Oj, oj, vad jag är sjuk!"

Väl framme på Jorv blev vi visade till vårt rum och det berättades att eftersom det är en infektionsavdelning får inte patienten lämna sitt eget rum. Nice! Inlåst i ett itet rum med en 1,5 åring som började bli allt piggare och vildare. Ventolinen gav en energiboost och efter medicintagningen var har ganska vild. Storesysterns besök gjorde inte saken bättre direkt. Lillgubben blev undersökt av skötare och barnläkare, han fick medicin med 3 timmars mellanrum och fick även kortison och värkmedicin till natten när hans feber stigit igen. På förmiddagen var alltså mannen och Flickan på besök och de hämtade lite kläder och saker och mat åt oss. Men eftersom det började gå så vildt till åkte de hem till dagssömnen, dock lite sena, och vi blev på tumis med Lillgubben igen. Hans rytm var helt vriden och vi sov en kort dagssömn omkring fem, innan han fick middag. Vi fick åka rally (ingen gav lov till rallyt) med en Brio-vagn på de långa gångarna i källaren till röntgenavdelningen och där fick Lillgubben genomgå kanske det värsta han upplevt hittills: thorax-röntgen. Han var livrädd och ville inte samarbeta alls. Jag och en skötare fick klä på oss stora blyjackor och hålla i honom. I hopp om framtida barnbarn kläddes en Tarzankläd på Lillgubbens privateparts. Mannen kom på besök igen på kvällskvisten medan Famo var hemma hos oss med Flickan. Hon hade haft superroligt med lite egentid med Famo. Efter kvällsmål och kvällsmedicin sade vi godnatt åt mannen/pappan och han åkte hem.









































































Napan var pop och visades för alla skötare och läkare, förutom röntgenskötaren...

Lillgubben hade börjat reagera bättre på medicinen och mellanrummet kunde ökas till fyra timmar. Han fick en dos omkring halv tolv varefter jag lade mig. På natten var skötaren inne en gång och jag halvvaknade och tänkte stiga upp och hjälpa henne. Det enda jag kommer ihåg var att hon uppmanade mig att fortsätta sova och så åkte masken på Lillgubbens mun och näsa och han fortsatte sova medan han andades medicinen. Han vaknade på morgonnatten och jag tog honom bredvid mig där vi båda fortsatte sova. Jag sov alltså på golvet på en madrass bredvid hans säng. Vet inte vilken tid skötaren har varit inne här och gett medicinen, kanske omkring 7-8, men det gick också smärtfritt medan han sov. Hoppas jag inte snarkade eller dreglade just då!

Idag har vi lite blivit lovade att vi möjligtvis får åka hem, ifall läkaren godkänner Lillgubbens andningsförmåga. Det börjar nog bli lite långtråkigt här, rummet är ganska litet och Lillgubben hittar på allt omöjligt att göra. Han har t.ex. tuggat på lite slangar och instrument de har här på en vägg. De går troligtvis inte att använda mera. Så springer han av och an i wc:n och öppnar vattenkranen och trycker ut käsidesi (handdesinfieringsmedel) på lavoarkanten. Puust!

Senare på kvällen: Några Ventolinedoser, en kortisondos, lite mat och en bunt papper senare fick vi äntligen lov att åka hem. Via apoteket, eftersom Lillgubben ska få medicin med 3-4 timmars mellanrum i 3 dagar och gradvis minskat i en vecka. Skönt att vara hemma igen!