På botten

Voj skit ändå! Ja, nu skulle jag verkligen kunna svära mycket fulare också. Voj satan!!! Skulle bara ha hållit munnen fast på onsdag. Igår blev det bara värre. Det värsta hittills.

Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?

Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.

Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.

Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.

Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.

Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!

Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.

Downhill

Oj, oj, oj! Nu börjar nerförsbacken igen. Min första antibiotika hjälpte inte och jag överlevde det där ena veckoslutet endast med hjälp av en massa värkmediciner. Genast på måndag (för en vecka sedan) var jag på nytt hos läkaren. Det togs röntgenbilder för säkerhets skull och högra bihålan var nästan full med var, eller vad det nu sen är som samlas där. Yäk! Fick en ny antibiotika och någon slemmlösande medicin samt nån medicin som skulle skydda magen och förhindra diarré mm. Det tog länge innan medicinerna började verka men sist och slutligen hade symptomen försvunnit. På måndag denna vecka tog jag sista medicinerna och på tisdag blev jag rödprickig. Undrade faktiskt redan på måndag när jag måste ta min astmamedicin flera gånger för att kunna andas ordentligt eftersom jag inte normalt behöver ta den alls. På natten till tisdag kliade mina innerlår en del men fattade inte att det var medicinen. Trodde det var en dragkedje på en dyna jag hade mellan knäna. Nästa förmiddag då prickarna hade spridits ända upp till bröstkoegen fattade jag vad det var fråga om. Nu har jag en kortisonkur och äter antihistamin mot en allergisk reaktion som jag fått av någon av de tre medicinerna jag hade. Själv misstänker jag antibiotikan, eller penicillinen egentligen. Hittade mycket info om den på nätet, att den orsakat just sådana här symptom. Andningssvårigheterna lättade som tur redan igår men nipporna blev ännu värre under natten. Nu är jag alldeles täckt med exem, från topp till tå...

Mannen min har hemska ryggbesvär, eftersom Lillgubben råkade hoppa på den just när mannen gjorde sin ryggjumppa. Han har haft problem med ryggen tidigare också men inte så här svåra på evigheter. Nu är det verkligen illa, han kan inte röra på sig ordentligt och därmed inte riktigt delta i hemsysslor eller barnskötsel heller...

Jep jep, vali vali.

Min tid?

Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.

Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.

Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...

Natti natti!

Pyjamasdagen

Idag har vi hängt i pyjamas hela dagen. Eller tja, jag hade nog ordentliga kläder på mig när vi var till matbutiken och apoteket, men ungarna klädde bara ytterkläder på pyjamasarna.

På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.

Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.

Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...

Dominoeffekten

Nåja, nu väntar jag med skräck vad som går sönder till näst: tvättmaskinen, diskmaskinen, tv:n eller något annat lika dyrt. Först var det min telefon för två veckor sedan som bara plötsligt blev svart. Den fungerade nog men man såg inget. Jag kunde svara när någon ringde men hade ingen aning om vem det var som ringde. Att läsa meddelanden var rätt omöjligt och att ringa någon var också ganska svårt ifall man inte kom ihåg numret utantill. Ibland kunde man i några sekunder se vad det stod på skärmen men för det mesta var det bara svart. Nu försöker jag lära mig använda min nya smartphone...

Igår när vi kom hem från stugan och efter att barnen lagt sig, skulle jag sitta en stund och surfa på datan. Jag hade stängt av den innan vi for och igår när jag försökte sätta igång den gick det inte. Ibland kom startrutan fram men det var allt, datan gick inte på. Och ibland var det bara svart. Mannen misstänkte att hårdskivan nu fått nog av allt strul, då den lossnat osv. Så nu borde jag då skaffa mig en ny laptop också. Great!

Som sagt får jag ingen lön av majoriteten av mina semesterdagar och eftersom jag bara jobbar 75% är lönen i sig inte något att hurra över just nu. Jag har en hög räkningar som väntar på att bli betalda så jag har verkligen inte råd att skaffa mig en ny data just nu... Äh, måste kolla om jag skulle klara mig med bara telefonen (och mannens data nu och då) i några månader. Jag har födelsedag i början av december och kunde önska mig lite sponsring till en ny data istället för andra gåvor av föräldrarna t.ex.

Semestern tar slut

Nu börjar mina semesterdagar ta slut, känns riktigt vemodigt att måsta gå på jobb på måndag. Själva jobbet känns inte illa men det att resten av familjen får fortsätta semestra ännu i två veckor och åka ut på landet och till skärgården, medan jag måste stanna här i stan. Dessutom gick den här semestern alldeles för fort. Det känns som om jag inte hann med någonting. Egentligen hade jag bara 4 dagar sommarlov, men jag tog semester på egen bekostnad så att jag fick vara 2 veckor på semester samtidigt som resten av familjen.

Jag skall skriva ännu skilt om vad vi gjort under sommaren och försöka få bilder till, måste använda mannens arbetsdata eftersom min egen laptop nu slutligen sagt upp kontraktet... :(

Bestämt

Idag fick jag ett samtal av en dagisföreståndare och hon erbjöd oss två platser på det dagiset som vi önskade. Vilken lättnad!! Jag sa det åt henne också flera gånger i telefonen, hur glada och nöjda vi blev. Hon berättade att hon hade hört av sin personal att de blivit bekanta och nära med våra barn och oss under tiden de evakuerat på vårt (nu kan jag säga gamla) dagis och tyckte som skötarna också att det var rätt att vi fick platserna. När hon berättade om att de kommer att fortsätta evakuera men på ett annat ställe och frågade om det hade varit tal om det, och jag berättade att vi hört om det och att det egentligen passar oss utmärkt eftersom vi bor på gåavstånd blev hon jätteglad och tyckte att det här absolut var menat. Hon lät väldigt trevlig!

De skall göra ett hembesök fastän personalen är bekant från förut och hon uppmanade oss att mjuklanda några dagar ifall vi har möjlighet. Dagiset öppnar 5.8 och min man är på semester ännu den veckan så troligen går de till dagiset för att leka och eventuellt äta i slutet av veckan. Hon tyckte att det kunde vara bra att bekanta barnen med det nya dagiset fastän personalen och majoriteten av barnen är bekanta från förut eftersom platsen är ny för alla. Jag hade lust att berätta om våra erfarenheter på sommardagiset, då platsen var ny för barnen och skötarna samt barnen alldeles obekanta, och ingen mjuklandning hade de där. Men jag sparade henne från mina klagomål.

Men shit så glada vi är! Det känns så mycket tryggare att lämna barnen hos skötarna på det nya dagiset än på det gamla. Alla skötarna som vi talade med om förflyttningsansökan önskade att vi träffas på nytt i höst, och nu förverkligas det, jippii!! Me so happy!

Gjort!

Nu är det gjort, vi ställde oss i kö för inre förflyttning idag. Nu talar jag om dagis igen. Vi har funderat och grubblat över saken, frågat råd och bytt tankar med bekanta och funderat ännu mera. Och så kom vi till det här beslutet. Jag har ju jobb bara fram till jul på min nuvarande arbetsplats, fastän det lite ser ut som om två av de vårdlediga inte tänker komma tillbaks på jobb ännu i januari. Men jag kan ju inte förvänta mig att jag kommer att jobba där om t.ex. ett år eftersom jag inte är fastanställd. Fast jag själv nog skulle stanna där länge, lääänge!! Trivs verkligen superbra, älskar jobbet och arbetskompisarna. Men det som eventuellt fick mig att bli helt övertygad om det här beslutet sist och slutligen var händelserna den här veckan.

Förra veckan var ungarnas första vecka på sommardagiset och de var där bara måndag och tisdag eftersom de båda hade diarré ons-fre. Förra veckan hade de sina egna skötare från sitt eget dagis också där och det var tal om att det varje dag/vecka kommer att vara åtminstone en skötare från varje dagis då det finns barn från respektive dagis på sommardagiset den dagen/veckan. I förrgår, på måndag, när vi kom till dagiset fanns det inte en enda bekant kompis på gården och när jag frågade efter skötarna kom det fram att det inte heller fanns någon skötare från barnens eget dagis. Det kändes ganska vemodigt att lämna barnen där med helt främmande människor, men det hade gått riktigt bra som tur. På tisdag upprepades samma sak och när jag frågade om skötarna alls kommer att vara den här veckan på plats fick jag svaret att båda skötarna är på semester och istället har de en förskoleassistent på plats som kommer att börja jobba på förskolan i höst. Ja just det! Det tröstar ju jättemycket. Inte känner ju barnen henne, hon har ju inte jobbat med dagisbarnen alls.

Så träffade jag en skötare från det andra dagiset, som vi skulle vilja byta till, och hon hade reagerat på samma sak och berättade att det uppenbarligen poängterats att det alltid måste finnas en bekant skötare på plats så barnen skall känna sig trygga. Hon hade då föreslagit att de skulle slå ihop båda grupperna eftersom det är så få barn på sommardagiset den här veckan. Verkligen synd att det andra dagiset råkar vara i den andra gruppen, dvs. i nedre våningen medan våra barn är i övre våningen, eftersom de är bekanta från förr.

Igår letade jag en lång stund omkring på nätet men hittade inte någon förflyttningsansökan men idag råkade jag träffa en annan skötare från det andra dagiset och hon fixade det med sommardagisets föreståndare att vi kom i inre förflyttningskön från och med idag. Så nu hoppas vi att de lediga platserna inte ännu gått.

Det var flera bekanta som argumenterade dagisets läge över personal med att personalen ofta byts på alla dagis, och visst det kan det bra hända men jag tror nog inte att personalen byts så ofta som den bytts på vårt dagis denna vår. Dessutom har ju största delen varit vikarier. Jag frågade även hur situationen är på det andra dagiset och en skötare berättade att de för tillfället har ganska ung personal, men att de är utbildade och engagerade. Personalen har inte bytt så hemskt mycket där på senaste tiden, men fr.o.m hösten kommer en skötare att vara på ett annat ställe en tid. Men jag känner på mig att vi gjort rätt beslut, fastän jag ibland får skuldkänslor när jag tänker på den ena skötaren som kommer att fortsätta på barnens dagis. Sådan är jag bara, fast jag inte tycker hon är något vidare som barnskötare och hon har gjort mycket fel och slarvat sig så tycker jag lite synd om henne...

What to do?!

Äh, vi befinner oss i en knipa. Vi vet verkligen inte vad vi ska göra med dagis. Situationen var mycket bättre här på våren i några månader då där var en vikarie, som var superbra och initiativ, barnen tyckte massor om henne och saker rullade på bra. Vårfesten kom och därmed fick vi veta att hon inte skulle fortsätta längre på vårt dagis. Ungefär i samma veva fick vi höra att även den andra fastanställda, den enda som har pedagogisk utbildning, skall sluta. Hon jobbar ännu i juli på sommardagiset där våra barn ännu skall gå 3 veckot på, men efter sommarpausen kommer hon inte tillbaka. Dvs. den enda bekanta skötaren som blir kvar är hon, som jag säkert skrivit om tidigare, som inte riktigt sköter sin uppgift. Vi har våra kontakter och fick lite den uppfattningen att just den här personen är orsaken till att de andra byter arbetsplats. Det är helt från rumpan eftersom det troligen inte kommer att ändra, hon har fast anställning och ifall hon inte gör något gravt misstag kommer hon ju inte att få sparken. Och om ingen ny kommer överens med henne så kommer det här att fortsätta. Men sen igen vet vi inte hurdana typer som skall börja jobba på dagis i augusti, det kan ju vara superfina typer som får dagiset att funka och vardagen att rulla på.

Av våra kontakter fick vi också lite info om andra daghems situationer, om köer och sånt. Det andra dagiset som varit i samma utrymmen med vårt nu sedan januari hade iaf då för några veckor sen 2 lediga platser och ingen kö, så ifall situationen ännu är den samma skulle vi kunna ansöka om byte och eventuellt få byta dagis. Problemet är det att det här dagiset befinner sig på en krånglig plats för oss, ifall jag skall åka kollektiv trafik. Men ifall vi skulle skaffa den där cykelkärran jag tjatat om en evighet, skulle jag kunna cykla till dagis och därifrån till jobbet och det skulle inte vara alls illa väg, typ 15-20 min/ sträcka vilket är kortare än med buss. Vintertid skulle det vara buss som gäller ifall vi inte skulle få fixat att vi t.ex. lånar grannarnas bil (de har 2 bilar och sagt att man får låna den andra som de inte använder, men kanske de inte tänkt på dagligt lånande...) Plusset är det att de inte kommer att börja i sina egna utrymmen i augusti eftersom dagiset ännu också är oanvändbart efter fuktskadan, och de kommer att vara i vår grannförort på gåavstånd åtminstone till julen. Det skulle vara perfekt ifall dagiset skulle flytta dit permanent, för då skulle vi få den härliga personalen och ypperligt läge. Med vårt nuvarande dagis skulle jag inte vilja mista läget eftersom jag går till min arbetsplats på några minuter därifrån så jag behöver inte åka åt fel håll först och så behöver barnen inte vara så länge på dagis. Men that's about it, den här våren har nog varit en sådan flopp så vi inte skulle vilja fortsätta där och dessutom är gården ingen vidare bra.

Men vad skall vi göra?! Ska vi ansöka om flytt? Är det viktigare med bra läge eller superbra personal? I vårt nuvarande dagis tycks inte båda förvekligas. För mig börjar personalen verkligen vinna den här kampen, även om det skulle göra vår vardag lite krångligare. Före påsken t.ex. frågade en skötare från det andra dagiset vad vi gör på påsken och efter påsken kom hon och frågade ifall vi hade fått remppan gjord och hur det blev. När vi kommer till dagis och någon från det andra dagiset går förbi stannar de och har en stund att prata med oss och kramar barnen. Det händer aldrig med våra egna skötare. Förra veckan när vårt och det andra dagiset var öppet sista dagen hade vi med oss självbakad rabarberpaj åt hela personalen, både från vårt och det andra dagiset. Vi gav ett gemensamt kort till alla på det andra dagiset där vi tackade för våren och den enorma hjälpen de varit till och hur våra barn tycker om dem och att vi kommer att sakna dem på hösten. Hon som tog emot kortet blev tårögd och kramade om barnen många gånger. Hon fick svälja gråten när hon svarade att de också kommer att sakna oss och uppmanade oss att byta dagis flera gånger när jag nämnde om våra funderingar. Vi förde ett eget kort och en jordgubbsampel åt vår egen skötare (den andra var sjuk så hon får sina gåvor denna vecka) men hon hade inte ännu kommit på morgonen så Flickan hade gett gåvan åt skötaren på dagen. När mannen gick efter barnen och frågade ifall hon hade fått dem svarade hon bara kort och lite surt att hon fått dem. Vilken skillnad alltså! Kanske hon hade läst de andras kort och blev sur. Vi har hört att de inte tyckt om när de andra hjälpt till.

Men är det för sent att ansöka om flytt redan? Bäst skulle det ju vara att barnen kunde börja på nytt ställe genast efter sommarpausen. Fast för oss har det ju ingen skillnad egentligen...

Long time no see

Tänkte höra av mig igen. Har haft en enorm bloggtorka, har inte orkat logga in på min egen blogg i evigheter och det har varit lite dåligt med att orka läsa andra bloggar också. Men om jag nu igen skulle ta tag i saken. Något som jag tror har påverkat mycket är att det blivit svårare att lägga upp bilder på bloggen och själva skrivandet också. Min laptop är ganska gammal redan och har haft lite problem nu som då, och situationen med den är nu den att datan inte laddar upp batteriet så den måste vara fast i kabeln hela tiden, vissa tangenter fungerar inte riktigt som de ska och man får knäppa riktigt hårt för att få t.ex. ett mellanslag (en tangent fattas helt och hållet dessutom) och hårdskivan vill inte hållas på plats så den lossnar jämt och man måste skruva upp luckan i bottnet och klicka hårdskivan ordentligt på plats och eftersom hårdskivan inte tycker om det har den blivit bytt redan en gång och nu har jag så lite utrymme på den att alla mina bilder måste laddas upp på en yttre hårdskiva som jag måste gräva fram och klicka fast i laptopen. Och så har jag inte bilderna till hands då jag får inspiration. Dessutom hatar jag det att jag måste först ladda upp bilderna till Photobucket eller dyligt och därifrån ladda upp på bloggen, tar en evighet. Och som sagt har jag ingen fin smartphone, utan en många, många, långa år gammal vanlig Nokia. Men men, det ska nog bli bra.

Kanske jag skaffar en ny telefon när jag fyller 30, telefonen har nämligen också sina problem. Ungarna har lyckats "installera" en everlasting ficklampa på den, dvs. föllt den i golvet så den gått i bitar och efter det lyser det en lampa bak på telefonen alltid. Fastän den skulle vara avstängd. Endast det att man tar batteriet loss släcker lampan. Och så tar batteriet slut ganska snabbt.

Jag har flera inlägg som jag börjat med men inte fått färdiga, inspirationen har tagit slut mitt i, så det kan hända att jag publicerar dem ifall jag får dem färdiga. Så det kan hända att det dyker upp inlägg med konstiga datum...