Dålig arbetssituation

Som jag lite snuddade vid saken tidigare, så går det inte så bra på mannens arbetsplats. De har yt-neuvottelut (vad heter det på svenska?!) och mest troligen blir han uppsagd. Hela företaget han jobbar för är en stor röra och det är så komplicerat så jag försöker inte ens förklara det, men de är bara två stycken som gör det där "själva" arbetet och de kommer mest troligen båda två få sparken.

Inte nog med att hans arbetssituation är denna är ju min arbetssituation också väldigt osäker. Jag har arbetskontrakt till den 22.12 och vet faktiskt inte om jag får fortsätta på min nuvarande arbetsplats eller inte. De är flera som är på vårdledighet från jobbet och ifall de alla kommer tillbaka till jobbet i januari har jag inte jobb men det vet jag senast i slutet av oktober när de måste informera om en ny vårdledighet. Så i värsta fall måste jag vänta 1,5 månad innan jag vet. Och så har jag eventuellt söka arbete-rumban framför mig. Usch!! Alla arbetsplatser som annonserats nu börjar arbetet redan typ i oktober och såna kan jag ju inte riktigt söka. Och så vill jag inte jobba någon annanstans! Det här är just det jobbet jag vill göra, och det finns inte många liknande platser i Finland. Skit också!!

"Joku taika sulla on"

Idag firar vi (eller firar och firar, äter lite choko dagen till ära) vår tredje bröllopsdag, dvs. läderbröllop. Idag har vi faktiskt inte firat vår dag på något sätt, men på lördag skall vi till grannen och fira deras äktenskap (de gifte sig förra veckoslutet), nya hem (de flyttade i maj) och baby (b.f i januari). Min mamma skalla sköta barnen, så kanske vi skålar några gånger för vårt tre-åriga äktenskap också.




 




Några bilder från bröllopsdagen. Temafärgen kan ni säkert gissa... Oj oj, bara man kunde leva om sin bröllopsdag! Det var en otroligt fin och lyckad dag med de allra närmaste och käraste.

Miika Ylhäinen har tagit alla bilder.

Ett super veckoslut

Det var ett super veckoslut. Vi fick massor gjort och hela familjen hade bra feeling. På lördag tog vi tag i gårdsarbetet som väntat i evigheter. Vi fick en kompis och en granne som hjälp och arbetet löpte på bra. Grannens fru kom också och hängde på vår gård, underhöll barnen och så åt vi alla tillsammans. Lite senare kom min barndomsvän med sambo och deras 2,5 månader gamla bebis på besök och ungarna var om sig och kring sig över bebisen. Mot kvällen fick vi ytterligare ännu en kompisfamilj på besök. De har en liten och livlig 1-åring, och våra barn nästan grälades om vem som fick leka med "Emmo".

Blombänken blir till.

Hundarna var med, den ena njöt av solen och värmen medan den andra sökte sig till skuggan.

 En Instagram- (eller Instance med Lumian) bild från telefonen.

Lek med "Emmo".

Vi fick blombänken gjord på lördag och som söndagsgöra hade vi att olja terrassen en andra gång, då min mamma, syster och mostrar från Barcelona och Stockholm kom på besök. Vi åt sushi till lunch, grillade till middag och åt mudcake och glass till efterrätt, samtidigt firade min systers födelsedag som var på torsdag. Vädret var så otroligt fint hela veckoslutet. Kan inte fatta att det är september. Det var så härligt att få träffa så många kära vänner och släktingar under ett och samma veckoslut. Nu är jag full med energi inför veckan.

Telefonbild på vår storfamiljs middag.

Ungarna såg "fancy" ut i sina solglasögon. Mostern från Barcelona har rest och bott runt i världen och talar väldigt internationellt. Båda ungarna nappade upp engelska ord som de nu upprepar om och om igen.

Jag fattar ännu heller inte hur jag ska kunna lägga till bilder från min telefon till bloggen. Något program (kanske Google+) fungerar bara med Android och iOS och jag har en Nokia, Windows Phone. Har försökt med telefonen rakt och nu via SkyDrive, fattar inte. Synd, eftersom jag har mycket mera bilder från veckoslutet på telefonen...

Edit: fick nu några bilder laddade från telefonen via SkyDrive med mannens data. Skulle ännu vilja lära mig att ladda dem rakt med telefonen...

Kontrollen

På tisdag var vi på kontroll på Barnkliniken. Det togs nya röntgenbilder och så träffade vi en ortoped/kirurg. Där var en ung läkare och en äldre kirurg-/ortopedstuderande också på plats. Det var alltså en lärningssituation där läkarna först diskuterade sinsemellan om vården (på engelska) och sen berättade själva ortopeden väldigt kort åt oss samma saker.

Jag hann se bara en liten glimt av röntgenbilden snabbt på datorskärmen, och vad jag såg så hade benbitarna kommit närmare varandra men de var ännu snett, inte i rak linje alltså.

Läkaren berättade att Flickan skall ha bärslyngan ännu i två veckor och så får vi ta bort den. Till en början kan Flickan lite akta armen och eventuellt inte röra så mycket på den, men så småningom kommer armen att ha tillbaka sin normala rörelse. Flickan får ingen fysioterapi, inga övningar hon skall göra och så ska vi dessutom inte ens gå på någon kontroll mera. Läkaren sade att benbrottet läks av sig själv och inga kontroller/röntgenbilder behövs ifall allt går bra och inga komplikationer uppstår. Jag tycker det låter så galet att det inte kontrolleras på något sätt att benet läkts bra och i rätt position. Tänk om det börjar krångla till senare i livet.

Vi kollade upp med två andra läkare (en bekant och en annan bekants kollega) om vårdrekommendationen verkligen är sådan och båda två svarade ja. Efter att jag berättat åt alla arbetskompisar hur skum vår läkare var råkade jag se honom på tv. Han är tydligen med i "Pieniä potilaita" serien. Den där mannen med en rosa Me&I mössa på huvudet. Så kanske han är riktigt skicklig och kan sin sak när han är på tv...

Han tyckte också att Flickan kan bra gå på dagis fastän hon har bärslyngan och benbrottet inte ännu har läkts. Skötarna på dagis var alldeles skräckslagna när de hörde det, men mannen är nu ännu hemma med henne eftersom det inte är så bra situation på hans arbetsplats.

Det är bara ganska tungt att var hemma med henne, hon är arg som ett bi nästan hela tiden. Och är hon inte det gråter hon. När tar det här trotset slut?!

På botten

Voj skit ändå! Ja, nu skulle jag verkligen kunna svära mycket fulare också. Voj satan!!! Skulle bara ha hållit munnen fast på onsdag. Igår blev det bara värre. Det värsta hittills.

Vi skulle åka ut och cykla och jag hade spännt Flickan fast i cykelsitsen och skulle sätta hjälmen på mig själv. Cykeln stod mot sitt stödben och lutade mot mig, då Lillgubben råkade knuffa till cykeln i misstag. Cykeln började falla ifrån mig och jag fick inte tag i den så hela cykeln med Flickan i föll omkull. Flickan fick ont i armen just nedanför axeln. Min första tanke var att den är bruten, men mannen igen tyckte det såg ut som om axeln var ur led. Lillgubben fixades till farmor för att skötas och vi ringde till hälsorådgivningen (10023) eftersom det inte finns direkt nummer till Barnklinikens jour någonstans (Why?!!). De tyckte att vi skulle ringa 112 och åka med ambulans till Barnkliniken ifall axeln verkligen är ur led. Vi ringde 112 och lite senare hade vi en ambulans på gården. Två män undersökte Flickan, som hade lugnat ner sig helt otroligt fint och grät och klagade över smärta bara då man försökte röra på armen. De tyckte att axeln inte är ur led och de verkade vara av den åsikten att det inte var något mer allvarligt med armen. Vi fick alltså åka till Barnkliniken med egen bil. Väl framme undersökte först en skötare Flickan och hon verkade också väldigt säker på att det inte var något. Flickan fick ändå värkmedicin och vi fick gå och vänta på läkaren. Läkaren sa genast bestämt att axeln är på plats, men sedan noterade han svullnaden som jag själv lagt märke till. Han skickade oss till röntgen och mumlade något om en möjlig fraktur, men sade det egentligen bara i förbifarten. Jag gick med till röntgen med Flickan och hon var så otroligt duktig. Gjorde precis allt som krävdes och flyttade på armen fast det gjorde så ont. Röntgenskötaren sade att de inte får säga något om resultaten men för att det var så klart ett benbrott, berättade han det för mig och uppmanade mig att försöka hålla armen riktigt stilla. Min stackars lilla älskade dotter! Vad måste hon gå igenom?

Vi gick och väntade på läkaren på nytt och han bad oss inte ens in till sitt rum utan kom och berättade att det är fråga om ett benbrott och skickade oss iväg till akuten för att träffa en kirurg. Gud, vad orolig jag blev när jag hörde ordet kirurg. En skötare kom och vägde Flickan så hon skulle få rätt dos värkmedicin. Hon vägde för övrigt 14,5 kg till min förundran, för 5 månader sedan vägde hon 13,4 kg, tycker hon börjat gå bra upp i vikt för hennes vikt har ju varit ett litet problem enligt rådgivningen.

Men ja, vi fick gå in på ett rum och Flickan fick mera smärtstillande medicin. Vi tentade skötaren och hon svarade oss. Hon berättade att det inte behövs någon operation och förmodligen inget gips heller. Hon sade att barnens benbrott, speciellt så här unga barns, läker bäst då armen hänger i en bärslynga. Hon talade hela tiden om benbrott (murtuma) och jag frågade henne att benet är då inte helt av, till vilket hon svarade att det nog är helt av ordentligt.

Vi blev och vänta på kirurgen och mannen gick efter mat åt oss, eftersom ingen hade ätit på en evighet. Kirurgen kom och bekräftade att ingen operation eller gipsning behövs, han skrev ut recept på värkmedicin, kollade bärslyngan med skötaren och skrev på alla lappar och blanketter. Vi fick ännu se röntgenbilden innan vi åkte hem, och huj fan sådan bild! Visst, fin fraktur med tanke på hur nätt benet gått av men så hemskt att se hur stor skada det på riktigt skett. Printern fungerade inte men på tisdag när vi skall på kontroll röntgen kan vi be om att få en kopia på bilden. Skall visa den sedan, den är ganska rojsig.

Nu är det värkmedicin och immobilisation i bärslynga som gäller. Tre veckor skall Flickan vara i hemvård, inget dagis alltså. Föräldrarna får lön för fyra dagar man sköter ett sjukt barn hemma. Mor- och farföräldrar är ännu i arbetslivet eller bor långt borta så vi har egentligen inga möjliga skötare. Hur fan skall man klara sig ekonomiskt om ingen stöder föräldrarna på något sätt?! Vi måste ännu kolla upp med rådgivningen mm.

Men vilken otrolig tjej jag har! Hon har varit så bussig och duktig hela tiden. Klagar inte över något onödigt. Det känns som att hon klagar alldeles för lite, tror vi båda föräldrar skulle klaga helt klart mera i hennes situation. Vilken tapper hjältinna!

Uh, jag skulle ha så mycket mera att skriva, om mina känslor o.s.v. men det är så asigt med telefonen. Men så mycket kan jag säga att nu har jag ganska "paska fiilis"; skyller mig själv och så börjar det kännas att jag snart tagit emot allt jag är kapabel till just nu. Det börjar liksom vara nog nu.

Downhill

Oj, oj, oj! Nu börjar nerförsbacken igen. Min första antibiotika hjälpte inte och jag överlevde det där ena veckoslutet endast med hjälp av en massa värkmediciner. Genast på måndag (för en vecka sedan) var jag på nytt hos läkaren. Det togs röntgenbilder för säkerhets skull och högra bihålan var nästan full med var, eller vad det nu sen är som samlas där. Yäk! Fick en ny antibiotika och någon slemmlösande medicin samt nån medicin som skulle skydda magen och förhindra diarré mm. Det tog länge innan medicinerna började verka men sist och slutligen hade symptomen försvunnit. På måndag denna vecka tog jag sista medicinerna och på tisdag blev jag rödprickig. Undrade faktiskt redan på måndag när jag måste ta min astmamedicin flera gånger för att kunna andas ordentligt eftersom jag inte normalt behöver ta den alls. På natten till tisdag kliade mina innerlår en del men fattade inte att det var medicinen. Trodde det var en dragkedje på en dyna jag hade mellan knäna. Nästa förmiddag då prickarna hade spridits ända upp till bröstkoegen fattade jag vad det var fråga om. Nu har jag en kortisonkur och äter antihistamin mot en allergisk reaktion som jag fått av någon av de tre medicinerna jag hade. Själv misstänker jag antibiotikan, eller penicillinen egentligen. Hittade mycket info om den på nätet, att den orsakat just sådana här symptom. Andningssvårigheterna lättade som tur redan igår men nipporna blev ännu värre under natten. Nu är jag alldeles täckt med exem, från topp till tå...

Mannen min har hemska ryggbesvär, eftersom Lillgubben råkade hoppa på den just när mannen gjorde sin ryggjumppa. Han har haft problem med ryggen tidigare också men inte så här svåra på evigheter. Nu är det verkligen illa, han kan inte röra på sig ordentligt och därmed inte riktigt delta i hemsysslor eller barnskötsel heller...

Jep jep, vali vali.

Min tid?

Ja, min egen tid. Vart försvann den idag? Jo, till att försöka få en viss unge man att sova. Han somnade för en stund sedan, kl. 23.24. Det är ju just den tiden en knappa två-åring ska börja sova. Vet inte vad det är för fas nu, är det någon allmänn separationsångestsfas eller har han bara något eget på gång. Det har hållit på nu i några månader att han haft svårt att somna men inget jämfört med denna kväll. Vi börjar vara rådlösa nu. Och när man ännu lägger till Flickans enormt svåra trotsperiod är vi som föräldrar verkligen helt borta med vinden.

Och stackars jag som just idag skulle ha behövt lite egen tid att bara slöa och vila. Jag har haft hemsk värk hela dagen, det började egentligen redan igår men jag fattade inte vad det var förrän idag. Förra natten vände jag och vred mig till halv tre innan jag medgav att en värkmedicin inte hjälpte och tog en till och kunde börja sova. Idag var jag hos läkaren och fick antibiotika mot bihåleinflammation. Nu börjar den och värkmedicinen äntligen funka, så kanske jag också får sömn.

Imorgon har jag mannens laptop så det kanske går lite lättare att skriva inlägg. Jag kunde inte lägga till några bilder igår som det kanske märktes. Måste konsultera min kompis med likadan telefon...

Natti natti!

Pyjamasdagen

Idag har vi hängt i pyjamas hela dagen. Eller tja, jag hade nog ordentliga kläder på mig när vi var till matbutiken och apoteket, men ungarna klädde bara ytterkläder på pyjamasarna.

På måndag var Lillgubben snuvig men annars ok. Barnen började på dagis igen, nu på det nya dagiset (jee!!) och mannen gick tillbaka till jobbet. Måndag kväll steg febern och på tisdag blev mannen och ungen hemma. Jag kände mig lite krasslig hela dagen och på eftermiddagen när jag kommit hem från jobbet slog flunsan till ordentligt. Och nu är vi flunsiga alla tre; barnen och jag. Mannen åkte på arbetsresa och kommer hem imorgon för att åka iväg på nytt på fredag.

Dagen har gått förvånansvärt bra med tanke på hur mycket man fått gräla med Flickan nuförtiden och hur jobbig hon har varit. Mer om det i ett eget inlägg.

Eftersom mannen är borta skriver jag det här med telefonen och tycker att det är lite skrangligt. Få se om jag kan sätta till några
bilder alls...

Dominoeffekten

Nåja, nu väntar jag med skräck vad som går sönder till näst: tvättmaskinen, diskmaskinen, tv:n eller något annat lika dyrt. Först var det min telefon för två veckor sedan som bara plötsligt blev svart. Den fungerade nog men man såg inget. Jag kunde svara när någon ringde men hade ingen aning om vem det var som ringde. Att läsa meddelanden var rätt omöjligt och att ringa någon var också ganska svårt ifall man inte kom ihåg numret utantill. Ibland kunde man i några sekunder se vad det stod på skärmen men för det mesta var det bara svart. Nu försöker jag lära mig använda min nya smartphone...

Igår när vi kom hem från stugan och efter att barnen lagt sig, skulle jag sitta en stund och surfa på datan. Jag hade stängt av den innan vi for och igår när jag försökte sätta igång den gick det inte. Ibland kom startrutan fram men det var allt, datan gick inte på. Och ibland var det bara svart. Mannen misstänkte att hårdskivan nu fått nog av allt strul, då den lossnat osv. Så nu borde jag då skaffa mig en ny laptop också. Great!

Som sagt får jag ingen lön av majoriteten av mina semesterdagar och eftersom jag bara jobbar 75% är lönen i sig inte något att hurra över just nu. Jag har en hög räkningar som väntar på att bli betalda så jag har verkligen inte råd att skaffa mig en ny data just nu... Äh, måste kolla om jag skulle klara mig med bara telefonen (och mannens data nu och då) i några månader. Jag har födelsedag i början av december och kunde önska mig lite sponsring till en ny data istället för andra gåvor av föräldrarna t.ex.

Semestern tar slut

Nu börjar mina semesterdagar ta slut, känns riktigt vemodigt att måsta gå på jobb på måndag. Själva jobbet känns inte illa men det att resten av familjen får fortsätta semestra ännu i två veckor och åka ut på landet och till skärgården, medan jag måste stanna här i stan. Dessutom gick den här semestern alldeles för fort. Det känns som om jag inte hann med någonting. Egentligen hade jag bara 4 dagar sommarlov, men jag tog semester på egen bekostnad så att jag fick vara 2 veckor på semester samtidigt som resten av familjen.

Jag skall skriva ännu skilt om vad vi gjort under sommaren och försöka få bilder till, måste använda mannens arbetsdata eftersom min egen laptop nu slutligen sagt upp kontraktet... :(