På sommaren då Bron (den där serien) började, hann jag kolla det första avsnittet, men sen glömde jag bort att titta. Jag sparade avsnitten på digiboxen då jag kom ihåg och nu på hösten fortsatte jag att spara serien. När jag varit hemma med sjuka barn de senaste veckorna tänkte jag att nu skall jag titta igenom serien. Jag brukar vilja se serier ganska intensivt, hatar t.ex. att vänta en vecka på nytt avsnitt av Grey's anatomy (och ändå måste jag se den varje vecka, kan inte låta bli att se, annars kunde jag ju se hela säsongen senare på en gång).
Nåja, tillbaka till Bron. Jag såg första avsnittet på nytt så jag skulle vara helt på kartan om händelserna. Så fortsatte jag se, såg kanske 3 eller 4 avsnitt per dag. Jag undrade hur serien var så kaotisk och ologisk, klagade även för min man över hur serien gjorts så konstigt. Att händelserna mellan två avsnitt inte alls hängde ihop. Hur det hoppade typ mellan två olika år. Nå, jag fortsatte se men hängde inte alls med. När jag sett det åttonde avsnittet märkte jag att jag inte hade det nionde på digiboxen, så jag kollade om det fanns på Arenan eller någon annanstans på nätet. Började gapskratta och sa till min man att det kanske inte är så konstigt att jag inte fattar händelserna när jag sett två olika säsonger blandat, typ varannat avsnitt ur säsong 1 och varannat ur säsong 2. Alltså hur korkad får man vara?! Men kanske jag kan skylla på tröttheten och mattheten, när vi fått sova så dåligt på senaste när barnen varit sjuka. Men ja, inte fattade jag att det kommit ut två säsonger.
Nu kollar jag på första säsongen från Netflix, hann som tur inte spoila nåt för mig.
Och "dille dång" brukar vi säga här hemma när någon är lite dum eller fånig eller tassig.
fredag 15 november 2013
lördag 9 november 2013
Bara skit
Det tycks bara bli värre. Jag fattar inte hur ett år kan innehålla så mycket skit som det här året har gjort! Jag orkar inte mera. Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och visa mittfingret åt hela världen. Allt oftare är jag på dåligt humör på morgonen och på väg till jobbet i bussen skulle jag vilja knäppa upp volymen på musiken i mina hörlurar. Just de gånger är det någon sorts fuck you world musik som spelar på min Lumia, musik med lite aggre mentalitet. En del dagar har det inte lättat, utan jag har gått omkring och önskat att jag jobbade som en kontorsrotta och inte behövde ha någon slags kontakt med andra människor. Jag skulle bara vilja sura för mig själv. Men nähäpp, i mitt jobb är jag väldigt nära andra människor. I fysiskt nära kontakt, as in hands on the patient, och nära genom konversationer. Största delen av kunderna berättar mycket om deras liv och ibland får man nästan agera psykolog. Och ibland orkar man bara inte, just de där dåliga dagarna. Fast jag annars älskar mitt jobb. Men jag är tydligen begåvad som skådespelerska eftersom ingen märkt något om mitt dåliga humör.
Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.
Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.
Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.
Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.
Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.
Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!
Fast sen igen, det hörs inte till min mentalitet att ge upp och tycka synd om mig själv. Jag tänker att jag nog klarar det och ofta är det jag som mantrar att vi nog klarar oss, vi skall orka och vara starka osv. Men ibland, i mina mörkaste stunder, skulle det vara skönt att låta andra ta hand om allt och bara vara.
Det här året har varit fullt med sjukdom, feber, flunsa, magsjuka, sjukhusvistelser, räddslan att mista arbetsplatsen, byte av arbetsplats, olyckor, brutna ben, sjukledigheter, konkurrs och miste av arbetsplats, infon om att även den andra försörjarens arbetskontrakt inte kommer att fortsätta, arbetsansökning, mera flunsa och feber och sjukdom och sjukledigheter. Och nu som ett slag i magen, har vi fått veta att det finns en fuktighetsskada på barnens dagis, en fuktighetsskada som lett till att det finns mögel där. De har tagit flera inneluftsprover och mätningar av mikrober där. Det har kommit fram att det är sädesieni som där finns. När jag läst om svampen, låter det inte så bra. Rätt skrämmande in fact. Kombinerat med Lillgubbens astma-symptom är jag skiträdd att han skall få någon sorts livslång sjukdom av det här.
Jag har varit hemma 2-3 dagar per vecka de senaste 3 veckorna nu, och min man var hemma 2 veckor innan mig då han också hade sjuka barn hemma någon dag. De senaste 3 veckorna har Lillgubben varit sjuk och febrig varje vecka. Varje vecka! 2-3 dagar varar det, så blir han bättre och är "frisk" ungefär en halv-en vecka och blir sjuk på nytt. Den här veckan var Flickan sjuk må-ti, då jag hade båda barnen hemma. Dvs. de var hemma lö-ti, och Lillgubben började vara ganska frisk redan, han hostade väldigt sällan och hade ingen som helst snuva längre. Efter en dag på dagis blev han snorig och täppt och hostade natten igenom. Efter två dagar på dagis hade han över 38 grader feber och jag fick bli hemma på fredag igen. Det börjar kännas så nolot att ringa till jobbet och säga att jag inte kan komma, för jag har sjuka barn. Jag skäms verkligen för det redan, det känns ju så otroligt. Tror att de snart tänker att jag ljuger.
Men min man kan inte riktigt bli hemma eftersom han studerar sådant med typ 80% praktisk övning och han har mycket att ta fatt (han började studierna 3 mån efter de andra). Och så har jag ju inte egentligen en arbetsplats att tänka på, eftersom jag inte kommer att fortsätta där. Men ändå känns det så pissigt att lämna de andra i knipan och måsta inhibera mina kunders fysioterapier. Och så vill jag ju hålla en bra relation dit för jag vill ju så klart att jag har en chans att få jobb där någon gång i framtiden ifall det blir en ledig plats.
Vi har verkligen börjat fundera på om det kan finnas ett sammanhang med höstens sjukdomar och möglet på dagis. Som tur skall dagiset flytta till de ursprungliga utrymmen, som har blivit totalrenoverade, i januari. Eller det är planen, om den håller. Men det tröstar ändå inte så mycket när det ännu är 2 månader dit. Och ifall det är 2 månader som vi är sjuka. Det var en del på jobbet som sa att inte kan vi ju föra barnen dit. Men vad har vi för alternativ. Vi har ingen som skulle kunna sköta barnen då vi är på jobb. Våra bådas föräldrar är antingen ännu i arbetslivet eller bor så långt borta. Alla våra vänner, som är hemma på dagarna har små barn och händerna fulla med sina egna.
Idag hade vi bestämt en parkdejt genast på morgonen med Flickans kompis från det gamla dagiset. Vi skulle börja klä på oss då hon skrek till som en hyena. Hon hade fått ont i nacken och vägrade röra på huvudet och jag fick inte röra nacken. Hon satt med huvudet mot vänster, hela kroppen var krokig, och högra sidan av nacken var sjuk. Jag ringde hälsorådgivningen, för tänkte om vi borde gå och kolla upp att det inte är något allvarligare (hittade t.ex. meningit, dvs. hjärnhinneinflammation, på nätet) men eftersom hon inte mådde illa, hade huvudvärk eller feber så tyckte tanten i luren inte att det var något annat än en muskelspasm. Tycker själv att det låter så konstigt att en tre-åring har så där starka muskelvärkar. Värsta smärtan varade i 2-3 timmar och lättade med värkmedicin, men nacken är väldigt stel ännu också. Parkdejten blev inhiberad. Lillgubbens feber fortsätter och just innan läggdags klagade han över sitt högra öra, han har aldrig gjort det tidigare. Igår hos läkaren (som för övrigt inte tyckte det lät alls oroväckande med varken mögel-situationen eller Lillgubbens återkommande symptom, tyckte det "hör till") var öronen okej. Han fick både Panadol och Burana till natten och imorgon måste vi säkert gå och visa upp honom på nytt. För att ännu klaga lite till har jag blivit lite förkyld. Skall bli en hejsan natt!
Bilderna hittade jag i min telefon; sjuka barn och den sista bilden visar hur det nuförtiden ser ut i vår säng nästan varje morgon, då minst ett barn tassat dit under natten eller morgonnatten. En liten dyna och täcke (eller filtu, som Lillgubben kallar det) finns kvar som bevis att någon annan förutom mamma och pappa har sovit där. När månne vi får sova hela nätter igen?!
lördag 2 november 2013
Happy Halloween!
Pumpan gröpte vi ur och gjorde ögon och mun åt nog redan förra veckoslutet, men den funkar riktigt bra ännu också.
torsdag 31 oktober 2013
Lampan
Äntligen har vi fått upp lampan, som stått i förrådet snart i 4 år i sitt paket. Lampan, som verkligen förtjänar så mycket mera än att vara inklämd i ett paket i ett mörkt förråd under allt annat bråte. Lampan, som ska få flyga fri som en fågel, som t.ex. en mås.
Här får ni Måsen, var så goda:
Ja, lampan är ju Yki Nummis Lokki (=mås), if you get my bad humor... Och så syns det allt möjligt bråte i bakgrunden på bilderna och våra härliga halvfärdiga väggar...
Här får ni Måsen, var så goda:
Ja, lampan är ju Yki Nummis Lokki (=mås), if you get my bad humor... Och så syns det allt möjligt bråte i bakgrunden på bilderna och våra härliga halvfärdiga väggar...
onsdag 23 oktober 2013
Den tråkiga dagen
Idag var det då den tråkiga dagen. Dagen jag önskade aldrig skulle komma. Dagen då jag fick budet att jag inte kommer att fortsätta jobba på min nuvarande arbetsplats efter december. Då jag talade med min chef gissade jag ju nästan vad det var fråga om och kunde förvänta detta, men nog kändes det ändå helt asigt. Var inte riktigt på humöret att bli och diskutera mer om saken just då, men skall nog ännu tala med henne om saken lite på samma gång som jag frågar om hon kan rekommendera mig osv. Jag var lite nedstämd hela dagen och när jag klädde på mig efter en vattenterapi blev jag tårögd eftersom jag fattade att jag förmodligen inte kommer att hitta ett jobb där jag skulle få vara lika mycket i bassängen som nu. Det är verkligen något jag älskar, vattenterapi. Och hela mitt nuvarande arbete. Skit också, saaattan!!
tisdag 22 oktober 2013
Snön
Idag hade första snön lagt sig på marken. Förra fredagen regnade det någon slags snöslask, men det blev inte på marken utan smalt genast bort. Men idag var marken vit och vi kunde glida ner för en backe med vagnen med Lillgubben när vi fört Flickan på dagis. Fast på dagen smälte ju den här snön också bort.
måndag 21 oktober 2013
Kallt!
Hrr, vad det var kallt i morse. -7 grader visade termometern och jag grävde fram vinterhalarna. Lillgubben fick ärva storesysters svarta Ticket halare, i storlek 92, som hon använt i 2 vintrar. Den är en aning stor åt honom (halaren är av äldre modell och motsvarar mer storlek 98 än 92), men han kan bra använda den. Flickan har en ny Isbjörn of Sweden halare, som jag köpte med enorm rabatt på barnmässan. Samma mässa där Flickan och jag var de första Kakkakaffe-läsarna vid Varuste.nets monter och fick välja en skaljacka av Isbjörn. Som tur köpte jag en halare i storlek 104, fast den då såg så enorm ut på henne. Nu är den perfekt. 98 skulle säkert ha varit för liten. Jag har köpt en begagnad Ticket halare i samma storlek för en halv evighet sedan och den är alldeles för stor ännu, den motsvarar säkert 110, om inte ännu större.
På eftermiddagen var det ju redan varmare och vinterhalarna var för varma. Tror vi ännu skall försöka klara oss med ylle-/fleeceoverall och höstkläder. Vill ju inte heller att vinterhalarna skall slitas redan nu när det inte finns någon snö (fast det är ju inte sagt att det finns det på vintern heller), så att det inte håller värmen på vintern.
Lillgubben blev för övrigt hemma, han hade lite stegring och piper och rosslar väldigt mycket igen. Det låter så tungt och svårt när han andas stackaren, så vi har fått ge astmamedicin åt honom flera gånger om dagen. Jag blir hemma med honom ännu imorgon. Flickan däremot vill till dagis. Hon får ha lite kortare dagisdagar, idag var hon ungefär 4 timmar på dagis eftersom vi var där just innan lunch.
På eftermiddagen var det ju redan varmare och vinterhalarna var för varma. Tror vi ännu skall försöka klara oss med ylle-/fleeceoverall och höstkläder. Vill ju inte heller att vinterhalarna skall slitas redan nu när det inte finns någon snö (fast det är ju inte sagt att det finns det på vintern heller), så att det inte håller värmen på vintern.
Lillgubben blev för övrigt hemma, han hade lite stegring och piper och rosslar väldigt mycket igen. Det låter så tungt och svårt när han andas stackaren, så vi har fått ge astmamedicin åt honom flera gånger om dagen. Jag blir hemma med honom ännu imorgon. Flickan däremot vill till dagis. Hon får ha lite kortare dagisdagar, idag var hon ungefär 4 timmar på dagis eftersom vi var där just innan lunch.
fredag 18 oktober 2013
Hemmafrissa
Fick spunk med mitt hår idag när jag var i butiken, och köpte hårfärg. Visst har jag tänkt på det redan länge, men skjutit undan tanken och tänkt vidare att det ljusa nog minskar då man klipper topparna. Men nog fanns det ju massor kvar av det där ljusa, speciellt framme och i det översta lagret, de nedre hårstråna var nästan helt mörka. Jag har färgat håret senast kanske för 1,5 år sedan, och har haft en ganska lång utväxt. Mitt hår har varit allt mellan platinablond och mörk, mörk brun under åren, och jag själv tycker att jag passar bra med både mörkt och ljust. De senaste åren har jag dock haft ljust, och nu var det gult i ändorna med en mycket mörkare utväxt.
Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.
Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.
Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!
Färgskillnaden på hårtopparna och rötterna.
Jag stod länge och velade med färgerna, hade redan bestämt mig för en ljusare ton men när den inte fanns i butiken tog jag en mörkare, och nu när jag sitter och väntar att håret skall torka efter färgningen börjar det kännas bra att jag tog den mörkare. Tror den ljusare skulle ha varit lite för ljus. Jag har färgat håret med hemmafärger säkert senast på högstadiet och var lite skeptisk över hur det skulle gå. Tog bara ett färgpaket, för jag tänkte att jag färgar den ljusa halvan av håret och det som blir kvar sätter jag i hårbottnet. Som sagt väntar jag ännu på att få se resultatet. Måste be någon annan kolla imorgon i dagsljus om färgen blivit jämn, jag färgade håret nämligen ensam, så vet inte alls hur det blev där bak t.ex.
Jag har haft som tanke att inte behöva färga håret hela tiden, så jag hoppas det här blev så nära min egen hårfärg som möjligt. Det är också en orsak varför jag har skjutit upp tanken att färga det tidigare. Fast egentligen skulle jag nog vara sugen på riktigt blondt hår igen. Eller riktigt mörkt. Jag tycker jag passar bättre i kalla toner och tyvärr är min egen hårfärg varm. Men det får nu vara så naturligt som det bara kan vara så här färgat. En stund i alla fall. Men jag kommer nog så att få stryk av min kompis, som är frissa, när hon hör att jag färgat håret med butiksfärger... Ups!
onsdag 9 oktober 2013
2 år
Grattis min lilla älskling!! Mammas lilla nosedjur. Vill bara krama om dig och berätta hur fin du är.
Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
Det här är en bild från sommaren, men den beskriver Lillgubben så väl. Finurlig, hittar på allt möjligt, och GLAD. Skrattar alltid. Och joxar vad han hinner. Ska kolla om jag hittar en lite nyare bild imorgon.
tisdag 8 oktober 2013
En nästan två-årings önskemål
Och vad önskar den snart två-åriga filuren sig till födelsedagspresent, det har en del frågat. För tillfället älskar han alla möjliga piipaa-bilar som han kallar brandbilar, polisbilar, ambulanser och paketbilar. Lastbilar, bussar och tåg är också pop. En tid sedan gick vi förbi legohyllan i butiken och Lilleman fastnade för brandbilarna, ambulanserna och lyftkranarna på duplopaketen.
Pussel och böcker är väldigt omtyckta. Träpussel är bäst eftersom Lillgubben också har en fas på gång då han vrider sönder vanliga paff pusselbitar. Knopp pussel börjar dock vara lite för lätta och tråkiga enligt honom. Mumin är pop och jag bongade "Vem ska trösta Knyttet" i galna dagar katalogen. Tycker jag hade den som barn men nu hittas den inte. Även den nyaste Pettson-boken, "Findus flyttar ut" kunde vara skoj.
I klädväg är det byxor som behövs. Jeans har han 3-4 par, men helt vanliga mjukisbyxor i storlek 92, 92/98 eller 100 har han knappt ett enda par eftersom Flickan vägrade använda byxor och skjorta i den här åldern/storleken. Det var bara klänningar och tunikor med strumpbyxor och leggings som dög.
Släktingar har vi också erbjudit alternativet att delta i "cykelfonden" så vi kan skaffa en större cykel så att Lillgubben får ärva storesysterns gamla.
Pussel och böcker är väldigt omtyckta. Träpussel är bäst eftersom Lillgubben också har en fas på gång då han vrider sönder vanliga paff pusselbitar. Knopp pussel börjar dock vara lite för lätta och tråkiga enligt honom. Mumin är pop och jag bongade "Vem ska trösta Knyttet" i galna dagar katalogen. Tycker jag hade den som barn men nu hittas den inte. Även den nyaste Pettson-boken, "Findus flyttar ut" kunde vara skoj.
I klädväg är det byxor som behövs. Jeans har han 3-4 par, men helt vanliga mjukisbyxor i storlek 92, 92/98 eller 100 har han knappt ett enda par eftersom Flickan vägrade använda byxor och skjorta i den här åldern/storleken. Det var bara klänningar och tunikor med strumpbyxor och leggings som dög.
Släktingar har vi också erbjudit alternativet att delta i "cykelfonden" så vi kan skaffa en större cykel så att Lillgubben får ärva storesysterns gamla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)