Traditionen

Idag har vi firat morsdag enligt en ny tradition som vi skapat just idag. Andra året i rad bjöd vi våra mammor med familjer hem till oss på middag. Det blev grillmat, likasom förra året. T.o.m efterrätten blev samma, Pavlova. Slurp! Vädret var inte riktigt lika fint som igår, det var lite mulet men på kvällen när vi satt och njöt av efterrätten och lite bubbligt ute på terrassen kom solen också fram. En fin dag med mina käraste, fina barn och snälla man som skötte barnen på morgonen så jag fick ha sovmorgon och våra fina mammor och syskon. Dessutom fick jag en fin present, något jag är så lycklig över. Vi har inte brukat satsa så mycket på presenter tidigare. En bok, en mugg eller dyligt har räckt. Men i år satsade han, min man.

Phink, eftersom dottern min uttalar det så amerikanskt med ett h efter p:et. Gud, vad jag väntar på konserten. Tror att Flickan får följa med mig, hon borde väl få komma utan biljett. Hon tycker massor om Pinks musik och vi tittar nästan varje kväll på Pinks uppträdanden på olika konserter från You Tube, och Flickan är alldeles fascinerad över de fina akrobatiknumren Pink gör (mommy's girl!) och frågar om hon får komma med och se på Phink...

P.S Märkte just att skumppan passade utmärkt ihop med presenten...

Första maj

Första maj firades för första gången för vår barnfamilj i centrum, vi åkte på piknik till Kaisaniemi. Tiden före barnen brukade vi fira första maj i Brunnsparken och mina minnen därifrån var att det är smockfullt, så vi har inte varit in till centrum med barnen tidigare år. Kaisaniemi var alltså en helt ny plats för mig och jag var ganska överraskad av hur lite människor där egentligen fanns. Men det gick jättebra med barnen, de hade bra med utrymme att springa omkring och det gick lugnt till i parken.

Hemma blev det gung och lek på vår egen gård med grannflickan. Tyvärr blev det inga fler representabla bilder från pikniken...

Wappen

Valborgsaftonsmorgon började med maskerad på dagis. Med sista minutens ändringar var det en liten Pippi Långstrump och en ännu mindre sjörövare (Sjörövar Faffe = Sjörövar Fabbe, som Flickan kallade sin bror). Förra veckan när vi började tala om maskeraden ville Flickan klä ut sig till en prinsessa. På dagis finns några lite äldre flickor som är i en prinsessfas, då allt skall vara ljusrött och lila och prisessklänningar, t.o.m gult och orange är pojkfärger enligt dem. Jag har mildt sagt fått fnatt med det där flickfärg, flickleksak, flick hit och dit. Men mer om det i ett annat inlägg.

På jobbet fortsatte festligheterna med skumppa och smörgåstårta, jag hade ingen mat med mig men det behövdes inte heller. Sjukt bra fiilis på jobbet och alla var glada och spralliga.

Vi dekorerade även lite i jumppasalen...

Efter jobb och dagis blev det matuppköp och en kompis hängde med. Till kvällen fick vi några kompisar till på besök och vi grillade hela högen hemma hos oss. Efter maten kom ännu ett kompispar och hälsade på. Flickan fick vaka lite längre än vanligt och alla trivdes. Tyvärr kom jag inte ihåg att knäppa ett enda foto under kvällen. 

På sjukhus

Nu har vi testat jouren på Barnkliniken och Jorv sjukhus för första gången.

Vi blev alla flunsiga på söndag kväll/måndag morgon men alla var på dagis/jobb på måndag. På eftermiddagen var det klart att vi föräldrar inte skulle gå på jobb nästa dag och barnen var också allt mer flunsiga fastän de inte hade feber. Vi vuxna däremot hade det och natten till tisdag och tisdag förmiddag var det värsta jag varit med om någonsin. Det värkte och gjorde så ont överallt, jag var så trött och skulle inte alls ha orkat sköta två barn. Men när mannen var i precis samma skick som jag så måste vi dela på skötansvaret.

Febern började stiga och Lillgubben blev trött.

Lillgubben fick också feber på eftermiddagen men var i bra skick och orkade leka och även härja med sin syster som förr. Vid åtta gick han och lade sig och fick värkmedicin. Han sov bra till ca. 01-01.30, då han vaknade några gånger och grät. Före två tog mannen honom till vår säng och vi märkte att han inte andades så bra. Han andades väldigt tungt och snabbt. Det lät nästan som om han hyperventilerade men hans andning var väldigt ansträngd och svår. Det rosslade och pep och när jag gick på wc hördes det ända dit. Han kändes väldigt het också och hade ganska hög feber så vi gav en till värkmedicin och ringde terveysneuvonta (10023). Där rekommenderade hon i andra ändan oss att vänta tills medicinen verkar och kolla om hans andning lättar av att febern sjunker. Hon gav olika tips varav en del vi redan hade gjort. Vi hade t.ex. lyft Lillgubben i en halvsittande position där han försökte sova. Stackaren var så trött så trött men kunde inte sova. Jag började kolla på Lillgubbens övre kropp när han andades och märkte att hans bröstkorg inte rörde alls på sig. Jag kände även efter och inget hände där, allt andningsarbete skedde i mellangärdet/diafragman så jag blev orolig över att han inte fick tillräckligt med syre ifall det skulle hålla på länge. Ibland spände han t.o.m. magmusklerna kraftigt för att förstärka utandningen och det blev en grop i halsen när han andades in. Då bestämde jag mig, och tretiden gjorde vi oss klara för avfärd och så åkte Lillgubben och jag till Barnkliniken.

Där var det väldigt tomt och tyst och Lillgubben blev undersökt genast. Sjukskötaren och läkaren som kom lite senare konstaterade båda att han nog hade väldigt svårt att andas och att det såg väldigt ansträngande och tungt ut. Det mättes feber, andningsfrekvens och syresaturation, det lyssnades på lungor och hjärta och andning. Lillgubben fick andas medicin, Ventoline, via en spira och det lättade lite på det allra värsta men efter två medicindoser hade ingen nämnvärd ändring skett och det började talas om att vi måste stanna till morgonen. Det togs blodprov och det kanske allra värsta - ett snor-/slemprov med att föra in en slang genom näsborren ända ner till svalget, från båda näsborrarna. Han fick en till dos av Ventolinen och när läkaren kom och undersökte honom på nytt efter det blev det klart att vi inte skulle få åka hem utan måste stanna på avdelningen. Men eftersom Barnklinikens infektionsavdelning var proppfull skulle vi åka til Jorv. Skötarna började ordna vår färd till Jorv och jag började reda ut hur vi skulle få bilen hem från Barnkliniken. Vi skulle ha fått åka till Jorv med egen bil men inte få åka via hemmet och plocka med mannen och Flickan, utan endast raka vägen till Jorv. Jag, som inte ens vet var Jorv ligger, ville inte köra själv och dessutom skulle mannen ha haft ännu svårare att få bilen från Jorv ifall vi måste stanna där en längre tid. Så vi bestämde oss att han och Flickan åker efter bilen från Barnklinikens gård och hämtar saker åt mig och Lillgubben till Jorv. Att skaffa slantar för att betala parkeringen var en helt egen story.

Lillgubben hann få ännu en dos Ventoline och vi hade just fått frukost när ambulansmännen stormade in i rummet. Skötarna var väldigt överraskade eftersom de alla trott att det tar i alla fall några timmar innan vår skjuts kommer. Så det blev brått med att växla pengar och betala parkeringen så att vi inte skulle få böter, packa ihop allt, klä på barnet och mig själv och ta med oss frukosten. Men vi fick allt fixat och fick åka ambulans för första gången. Lillgubben var lugn och intresserad av fordonet. Han som satt där bak med oss konstaterade att Lillgubben nog troligen är det lugnaste barnet som någonsin åkt i ambulans. Ofta brukar de vara rädda sa han.

Humoristen på Jorv: "Oj, oj, vad jag är sjuk!"

Väl framme på Jorv blev vi visade till vårt rum och det berättades att eftersom det är en infektionsavdelning får inte patienten lämna sitt eget rum. Nice! Inlåst i ett itet rum med en 1,5 åring som började bli allt piggare och vildare. Ventolinen gav en energiboost och efter medicintagningen var har ganska vild. Storesysterns besök gjorde inte saken bättre direkt. Lillgubben blev undersökt av skötare och barnläkare, han fick medicin med 3 timmars mellanrum och fick även kortison och värkmedicin till natten när hans feber stigit igen. På förmiddagen var alltså mannen och Flickan på besök och de hämtade lite kläder och saker och mat åt oss. Men eftersom det började gå så vildt till åkte de hem till dagssömnen, dock lite sena, och vi blev på tumis med Lillgubben igen. Hans rytm var helt vriden och vi sov en kort dagssömn omkring fem, innan han fick middag. Vi fick åka rally (ingen gav lov till rallyt) med en Brio-vagn på de långa gångarna i källaren till röntgenavdelningen och där fick Lillgubben genomgå kanske det värsta han upplevt hittills: thorax-röntgen. Han var livrädd och ville inte samarbeta alls. Jag och en skötare fick klä på oss stora blyjackor och hålla i honom. I hopp om framtida barnbarn kläddes en Tarzankläd på Lillgubbens privateparts. Mannen kom på besök igen på kvällskvisten medan Famo var hemma hos oss med Flickan. Hon hade haft superroligt med lite egentid med Famo. Efter kvällsmål och kvällsmedicin sade vi godnatt åt mannen/pappan och han åkte hem.









































































Napan var pop och visades för alla skötare och läkare, förutom röntgenskötaren...

Lillgubben hade börjat reagera bättre på medicinen och mellanrummet kunde ökas till fyra timmar. Han fick en dos omkring halv tolv varefter jag lade mig. På natten var skötaren inne en gång och jag halvvaknade och tänkte stiga upp och hjälpa henne. Det enda jag kommer ihåg var att hon uppmanade mig att fortsätta sova och så åkte masken på Lillgubbens mun och näsa och han fortsatte sova medan han andades medicinen. Han vaknade på morgonnatten och jag tog honom bredvid mig där vi båda fortsatte sova. Jag sov alltså på golvet på en madrass bredvid hans säng. Vet inte vilken tid skötaren har varit inne här och gett medicinen, kanske omkring 7-8, men det gick också smärtfritt medan han sov. Hoppas jag inte snarkade eller dreglade just då!

Idag har vi lite blivit lovade att vi möjligtvis får åka hem, ifall läkaren godkänner Lillgubbens andningsförmåga. Det börjar nog bli lite långtråkigt här, rummet är ganska litet och Lillgubben hittar på allt omöjligt att göra. Han har t.ex. tuggat på lite slangar och instrument de har här på en vägg. De går troligtvis inte att använda mera. Så springer han av och an i wc:n och öppnar vattenkranen och trycker ut käsidesi (handdesinfieringsmedel) på lavoarkanten. Puust!

Senare på kvällen: Några Ventolinedoser, en kortisondos, lite mat och en bunt papper senare fick vi äntligen lov att åka hem. Via apoteket, eftersom Lillgubben ska få medicin med 3-4 timmars mellanrum i 3 dagar och gradvis minskat i en vecka. Skönt att vara hemma igen!

Hjälpredorna

Mina små remppaknattar som hjälpte till att städa och dammsuga bort remppadammet:

Och så var det klappat och klart, tycker Lillgubben.

Jag skall återkomma till renoveringen, för inte gick det ju som i Strömsö denna gång heller.

Påskmiddag

Visst hann vi med lite påskmat också. Igår åkte vi till min mamma och äta och på kvällen körde vi hem hela familjen, fast allt var på hälft och huller om buller här hemma. Ungarna hade varit snälla, de vanliga busiga, härjande och lite adhd ungar som de är och Lillgubben hade varit väldigt bussig och duktig. Det här var ju första gången han var någonstans över natten utan oss. Tidigare har han varit några gånger hemma så att mommo varit och sköta barnen men vi har alltid kommit hem till/på natten. Och nu var han genast två nätter på en gång. Men inga problem hade det varit, allt dög åt honom, han gjorde allt mommo begärde och han gick snällt och sova. En kväll när vi talade i telefon just innan barnen skulle lägga sig sa vi godnatt och pusspuss och Lillgubben pussade telefonen och började springa mot sovrummet hos mommo. Vilken härlig liten sötnos!

Det blev igen inga andra bilder än bilder på mat och vid matbordet. Vågar inte sätta bilder på andra än barnen utan lov så det blir ingen helhetsbild denna gång.

En lite annorlunda påsk

Ja, hos oss blev det tyvärr inget påskpynt, ingen påskmat och ingen chill fyra dagar i sträck. Vi drog på oss våra slitna remppakläder och lindade nedre våningen i plast.

På fredag hade vi barnen ännu här men på dagen var de hos sina kusiner och lekte och till kvällen kom min mamma efter dem. Nu har de varit hos mommo och är ännu en natt till. Renoveringen har framskridit ganska bra. Utan överraskningar och motgångar kommer vi nog inte undan i en enda renovering i det här hemmet men vi har tagit det väldigt lugnt och sansat. Fast väldigt vemodigt och asigt känns det nog att under fyra lediga dagar spendera så lite tid med sina barn. Men annars skulle vi nog inte få något gjort. Tur ser vi dem imorgon och får hem dem igen!

4 veckor

Vi har gjort ett rekord. Nu har vi varit på jobb och dagis i fyra veckor utan att någon varit sjuk. Fattar ni, fyra veckor!! Helt galet underbar känsla! Men nu jinxa jag det säkert och vi insjuknar genast efter påsk. Skämt åsido, jag hade bokat tid till den där läkar-homeopaten till nästa torsdag men nu börjar jag ju så klart fundera om det verkligen är nödvändigt att gå dit. Ifall barnen nu faktiskt börjat få bättre motståndskraft...

Vi har alla tagit en redig kur med mjölksyrebakterier, multivitamin, d-vitamin, sink och fiskoljor. Barnen har förstås ätiti bara det som passar dem. Så har vi använt ekologisk echinaforce ifall man kännt sig sträv i halsen eller täppt eller något liknande. Vet sen inte om den här superkuren inverkat eller har det bara varit ett sammanträffande. Men nöjd är jag i alla fall!

Två och två

Ikväll spenderade vi tid två och två. Pappan och dottern hade tumistid då de gick på ishockeymatch och Lillgubben och jag blev hemma. Vi lekte och busades och hade det roligt. Jag hade tänkt städa och dammsuga men det blev ju inget eftersom Lilleman ville ha all uppmärksamhet när han för en gångs skull var enda barnet. Och för en gångs skull var det roligt att kunna koncentrera sig på bara ett barn. Och dottern hade stortrivats på ishockeymatchen efter första halvlekens milda chock.

Idag fick vi hem barnen påskpynt från dagis. De hade gjort fina kvistar och sått påskgräs i fina "korgar". De tillsammans med kvistarna vi fick och gjorde själv förra veckoslutet blir troligtvis de enda påskpynten vi har hemma i år för vi har lite andra planer för påsken. Mer om det senare. Nu bara en arbetsdag kvar.

Tuppluren

Igår somnade Lillgubben för en liten stund i bilen då vi åkte till min mamma och sen när det var dagssömnstid på riktigt ville han ju inte somna. Han började nog vara trött men i vagnen på balkongen dög inte, i resesängen i samma rum som storesystern funkade inte eftersom det bara blev härjande, bredvid pappa på soffan gjorde honom mycket ledsen och i min famn i gungstolen hann han inte somna fast han annars lugnade ner sig. Då gick Lillgubben och jag till mommos säng och lade oss och han somnade faktiskt. I samma veva fick jag också sova en liten tupplur. När Lillgubben vaknade ville han ännu snooza och kravlade sig alldeles intill mig. Där slumrade vi till både två.

Tyvärr blev den övre bilden suddig och på den nedre bilden har han ögat opp, när han vaknade till kamerans pip-ljud. Men så sött när han kramar om mig och ligger alldeles alldeles nära. Mammas minsta älskling!