Minnesregeln

Förra året gick jag och tittade runt på Galna Dagarna på fredag kväll efter att ha haft on/off sammandragningar i några dagar och tänkte att ifall förlossningen inte tänker sätta igång så kan jag väl lika bra shoppa. Och så hoppades jag lite på att shoppandet skulle ha satt igång den. Det fanns något jag hade tänkt gå och köpa på söndag, men så kom jag ju aldrig dit på söndag för jag var på Kättären och födde. Nu kommer jag för evigt att komma ihåg tidpunkten när Galna Dagarna är på hösten.

Händelsen för ett år sedan

Lillgubbens födelsedag (igår) i ära tänkte jag dela med mig min förlossningsberättelse. Jag publicerade den på min gamla blogg som jag skrev på finska men här har jag aldrig talat om mina förlossningar. Kanske det blir den första förlossningsberättelsen sen i januari.

Jag hade regelbundna sammandragningar lite on/off några dagar innan förlossningen och slemproppen hade lossnat. De koncentrerade sig till natten förstås, så jag fick minimalt med sömn. Dagtid måste jag ju sköta Flickan. Natten mellan fredag och lördag blev sammandragningarna så kraftiga och de gjorde verkligen ont, så att jag inte kunde sova största delen av natten. Sammandragningarna fortsatte ännu på förmiddagen, men de blev aldrig tätare än 8-10 minuter och så slutade de helt plötsligt. På dagen hade vi gäster och jag hann inte vila innan sammandragningarna började på nytt ungefär femtiden på eftermiddagen. Så här i efterhand tänkt så borde jag ha skitit i gästerna och gått och vilat när jag kunde!

Sammandragningarna kom med 7-23 minuters mellanrum och blev kraftigare till kvällen. Vid midnatt hade det varit under 10 minuter en god tid och jag ringde till Storkboet ettiden. Vi fick order att när sammandragningarna kommer med 5 minuters mellanrum och de är väldigt kraftiga kan vi ta oss till sjukhuset. Jag ringde min mamma, som var färdig att komma till oss och sköta Flickan, att hon kunde börja ta sig till oss eftersom det verkade att vi åker på natten. Jag gick i duschen, där det varma vattnet lättade lite sammandragningarna som kändes allt kraftigare på nedre magen, jag hade också tagit 2 Panadoltableter, men jag tycker inte att de hjälpte något (någondera gångerna). Mannen var med mig och klockade sammandragningarna med Contraction Master, vilket visade sig vara ett väldigt bra program eftersom man såg även sammandragningarnas längd. Någon gång kring kl. 03 hade jag haft sammandragningar med mindre än 5 minuter mellan dem i 1,5 timme och vi började göra oss klara för avfärd. Min mamma hade redan kommit till oss tidigare. Jag ringde ännu till Storkboet och varnade dem för vår ankomst och de välkomnade oss fastän de vid det laget inte visste var de skulle placera oss.

Till Storkboet på Barnmorskeinstitutets sjukhus anlände vi kl. 04.00 och fick genast gå till förlossningssal nr. 2, och fick därmed inte ett rum med badkar denna gång heller vilket jag blev lite missnöjd och ledsen över. Jag hade redan vid första graviditeten haft som önskemål att få vara i badkaret under öppningsskedet och min drömförlossning skulle ske i vattnet utan medicinsk smärtlindring. Jag fick lägga mig i sängen och blev kopplad till CTG-apparaten som läste babyns hjärtljud och mina sammandragningar. Med det samma undersöktes jag och jag var fjuttiga 2-3 cm öppen och livmoderhalsen var ännu långt bak. Vi som var säkra på att förlossningen var mycket längre nu eftersom jag hade haft sammandragningar så länge och så tätt. Som en okontrollbar reflex sade jag någon svordom högt när jag hörde resultatet på hela nattens värkar och sammandragningar. Om en stund gick jag till duschen och sammandragningarna blev allt kraftigare igen och jag började må illa. Min höft och mina sätesmuskler började krampa och barnmorskan gav order att komma och vila. Jag provade lustgasen, som hade hjälpt senast, och det gjorde den nu också.  Jag fick också aquablåsor i nedre ryggen och på rumpan där kramperna var, och det gjorde mycket mera ont den här gången att sätta dem än senast, samt akupunkturnålar i händerna. Då var klockan omkring 6.15-7.00 på söndagmorgon.





Sammandragningarna kom mycket mer sällan när jag låg i sängen och barnmorskan tyckte att jag borde vila de längre mellanrummen. Hon berättade också att de sammandragningar man har när man vilar/ligger är mycket effektivare än de man har när man står. Och jag som hade trott en släkting som sade just det motsatta. Fast det visste jag ju att i alldeles början är sammandragningarna i vila/på natten effektiva men vi var så säkra på att förlossningen skulle ha framskridit redan längre och att rörelse var bäst. Men nu vet jag att bara vila och ligga så länge det bara är möjligt ifall det någonsin blir en tredje förlossning för min del (vilket jag verkligen hoppas på så hemskt mycket).

Ibland satt jag i gungstolen och klarade mig ganska bra med lustgasen, fastän jag redan tidigare bett om epiduralen då allt började krampa i duschen. Den ville inte barnmorskan att jag skulle ännu då få så att förlossningen inte skulle förlängas eller avta helt och hållet. Och det var ju sist och slutligen bra att jag inte fick den då, när det gick att vila en stund utan den. Efter kl. 07 blev det skiftesbyte och vi fick barnmorskan som var bekant från bekantningsbesöket och förlossningsplaneringen. Hon var väldigt trevlig och peppande.

Kl. 8.15 traskade jag i väg på wc och när jag satte mig ner hördes och kändes det ett litet poks, som om något spruckit och fostervattnet gick. Vid första förlossningen sprängdes ju hinnorna och det hade inte riktigt någon inverkan men denna gång märkte jag nog skillnad på sammandragningarna direkt. De blev snabbt kraftigare och efter en stund kunde jag inte slappna av över huvudtaget. Hela nedre kroppen krampade och jag bad efter epiduralen efter att ha försökt klara mig med lustgasen en tid. Barnmorskan kollade livmoderhalsen och jag var 5 cm öppen och hon bad anestesiläkaren komma. 9.36 fick jag epiduralbedövning, vilket gick väldigt smidigt och smärtfritt även denna gång (har hört en del skräckhistorier) och 10-15 minuter senare kunde jag slappna av igen. Babyn fick en knopp och en sladd fast i huvudet som mätte hjärtljuden eftersom CTG-apparaten inte riktigt fungerade så bra. Ett par timmar kunde vi vila tills jag började känna mera tryck och försökte gå på toaletten men det lyckades inte. Samma sak hände vid första förlossningen. Kl. 11.50 började jag känna att jag måste krysta och barnmorskan undersökte mig och jag var 7 cm öppen. Jag fick order att absolut inte krysta fastän det kändes så, för det fanns kanter på båda sidor om livmoderhalsen och krystandet skulle ha kunnat göra saken värre och förlossningen kunde ha tagit ett steg bakåt i stället. Jag blev katetrerad och fick lustgasen till hjälp för att klara sammandragningarna och för att jag skulle koncentrera mig på något annat än att krysta. En timme kunde jag andas mig igenom sammandragningarna och låta bli att krysta men sedan blev känslan så outhärdlig att jag ringde efter barnmorskan. Hon undersökte mig och med det samma kände jag en sammandragning komma och hon gav mig lov att krysta. Vilken härlig känsla att få göra något!

Kl. 12.50 började krystningsskedet och till en början försökte jag krysta på förlossningspallen men efter en stund blev babyns hjärtljud sämre och det tog så pass länge för dem att repa sig så barnmorskan rekommenderade mig att byta ställning. Det är ganska vanligt att många barn reagerar så på pallen eftersom navelsträngen kan bli någonstans i kläm. Jag flyttade mig till sängen och fortsatte krysta på alla fyra. Jag lutade mot den höjda sängändan och en hög dynor och babyn mådde bättre men jag hade väldigt svårt att hitta rätt riktning för krystningarna i denna ställning, så till slut vände jag mig om till halvsittande position (vilken jag fasade för före första förlossningen) och fick ordentligt kraft i krystningarna.

Det blev snabbt klart för mig att krystningen skulle vara mycket tyngre den här gången och mannen och barnmorskan agerade fotstöd åt mig, så att jag skulle få ännu mer kraft i krysningarna. Barnmorskan konstaterade att babyns huvud kan vara lite dåligt men att det kunde rätta till sig ännu. Det kändes som en evighet innan huvudet kom ut ens lite för första gången och en till evighet då huvudet bara kom ut och gled in igen. Jag lade märke till att det gjorde mer ont den här gången då huvudet kom ut helt och hållet och barnmorskorna (de var två vid det här laget) berättade att huvudet kom snett och med ansiktet uppåt ut (avonainen viistotarjonta på finska) vilket gjorde det tyngre. Mannens kommentar var Så stort huvve! när han såg ungens huvud komma ut, och kl. 13.39 på söndag eftermiddag då hela ungen gled lätt ut var både mannens och barnmorskornas kommentarer förundrade eftersom de tyckte att babyn var så stor.

Jag hann sälv se att det var en pojke, som vi hade varit nästan säkra på p.g.a ultraljudsbilderna, och tyckte inte att han verkade alls större än sin storesyster vid födseln men när han blev vägd måste även jag medge att han nog var lite större. När den nyblivna pappan hade klippt navelsträngen fick jag pojken upp på mitt bröst men eftersom barnmorskorna tyckte att han rosslade och pep lite bad de barnläkaren komma och kolla upp honom. Moderkakan föddes lätt efter 10 minuter, vilket var mycket mycket lättare och snabbare än senast, och jag blev ihopsydd (fick 5 stygn i mellangården) samtidigt som barnläkaren mätte syresaturationen på pojken och lyssnade på hans lungor och putsade luftvägarna, eftersom han troligen hade fått fostervatten i lungorna. Vid det här laget skrek ungen till ordentligt och personalen tyckte att hans lungor nog blivit tillräckligt rena nu. Som tur behövde han inte tas in på barnpolikliniken utan vi fick honom med oss till familjerummet. Pojken fick 7 apgarpoäng (minus för hudfärg, retbarhet och muskeltonus) vid 1 minut och 8 apgarpoäng vid 5 minuter.

Efter läkarkontrollen fick jag pojken bredvid mig igen och jag började amma kl. 14.20. En dryg timme efteråt sov han och en ny barnmorska kom och ta de officiella måtten på honom. Mannen fick tvätta pojken, som blev påklädd och lindad efteråt och jag fick gå och kissa (hade varit kissnödig en halv evighet redan) och duscha mig. Sedan fick vi gå in på vårt familjerum och vi fick äta och vila.

Vi måste stanna på Storkboet i två dygn, fastän omföderskor ofta får åka hem efter ett dygn, eftersom babyns vikt överskred just och just 4,5 kg:s gränsen och då måste hans blodsocker kontrolleras 3 gånger om dygnet. Läkarna ville också kolla att syresaturationen hölls bra. Under det första dygnet rosslade pojken lite och ibland lät det som om han gaspade efter luft, speciellt mitt i natten. När jag ammade åt han ganska avbutet och kunde pukla (spy) en del. När man lyfte honom upprätt fick han spytt större mängder fostervatten som ännu fanns kvar i luftvägarna. Detta var alldeles normalt och det var den varma mjölken som satt spyrelflexen i gång.

 En liten matrjosjka/babushka (så mycket bättre namn på finska: maatuska)

Pojkens vikt var verkligen en överraskning, eftersom rådgivningsläkaren hade sagt att ifall graviditeten går till beräknat datum (han föddes en knapp vecka före BF), skulle babyn vara lite mindre än vad Flickan var vid födseln och läkaren gissade 3,6 kg. Första barnmorskan på Storkboet uppskattade babyns vikt vara omkring 4 kg, alltså lika som Flickans, men ingen gissade att han skulle vara så här stor, vilket i.o.f.s var bra för jag tror jag skulle ha tappat tron på mig själv om jag vetat. Vi vet inte riktigt vart han gömt det överskridande halva kilot.

Jag tycker att förlossningen var fin och bra i överlag och jag har ett gott minne av den, fastän sammandragningarna igen blev så kraftiga och onda att jag inte klarade mig utan epidural och att jag inte denna gång heller fick uppleva badkaret och prova ifall det skulle vara effektivare smärtlindring än t.ex. dusch. Dagen vi åkte hem kom vår barnmorska och checkade mig och vi diskuterade om förlossningen. Hon var väldigt peppande och sa att jag hade krystat väldigt fint och gjorde ett hårt och svårt jobb, och när jag själv konstaterade kanske lite missnöjt att förlossning utan läkemedel kanske då inte passar mig tyckte hon att saken inte behöver vara så svartvit. Jag hade flera nätter med lite och dålig sömn bakom mig och trötthet sänker på smärtnivån (jag som tyckt att jag annars har en hög smärtnivå). Förlossningen var mycket snabbare den här gången och hon var av den åsikten att ifall jag skulle föda en tredje gång, kunde den vara så pass snabb att jag klarade mig utan medicinsk smärtlindring. Vi bestämde träff om 2 år igen och för mig skulle det passa eftersom jag vill ha tre barn men mannen är inte säker om han vill ha flera barn eller om dessa två räcker (nu för tiden tycker han ju att två räcker) fastän det var han som bestämde träffen med barnmorskan.

När man tänker på förlossning som en helhet är krystningsskedet absolut min grej. Det är då jag är som bäst, jag får jobba med min kropp och det känns att man verkligen gör något. Jag har båda gångerna haft ett sånt enormt behov att få krysta, och jag har inte alls kunnat vila en enda sammandragning när krystningsskedet börjat. Men det känns att jag inte behövt vila mer i det skedet, fastän jag nog varit trött och utmattad. Men någonstans har jag hittat krafter att krysta och det som jag är väldigt nöjd och stolt över är att jag klarade Lillgubbens förlossning. Det kunde ha slutat på ett helt annat sätt för att han var så stor och för att huvudet var snett. Men jag fixade det, alldeles själv, med mina egna krafter. Fast tungt var det ju, jag var alldeles genomsvettig och anfådd när pojken äntligen föddes efter 50 minuters krystande. Öppningsskedet är igen en mycket svårare grej för mig. Jag har haft svårt att slappna av då sammandragningarna gått över en gräns och det känns så svårt att inte egentligen göra något. Bara försöka andas igenom värkarna. Jag är mer en action-människa!

Jag skulle absolut vilja få uppleva ännu en förlossning och försöka göra allt rätt den gången (och jag skulle ju förstås vilja ha ett tredje barn och därför skulle jag vilja uppleva ännu en förlossning). Jag skulle absolut vila så länge det är möjligt under sammandragningarna då jag ännu var hemma och på sjukhuset skulle jag försöka röra på mig mera, sitta på en terapiboll eller något liknande när sammandragningarna börjar bli outhärdliga. Jag skulle stanna hemma så länge det bara är möjligt eftersom det i mina båda fall tagit en lång tid innan något på riktigt har börjat hända, och man hinner nog vara på sjukhus sen. Jag skulle skaffa en egen flyttbar bassäng (köpa/hyra/låna) så att jag skulle få prova smärtlindring i form av bad och så skulle jag låna en TNS-maskin för att använda den som smärtlindring. Jag skulle ta reda på olika alternativ till icke-medicinsk smärtlindring och antingen gå på några kurser eller anställa en doula eller en egen barnmorska eller någon person som kunde eventuellt hjälpa med smärtlindring i icke-medicinsk väg. Men så borde man ändå komma ihåg att inte ställa för höga eller stora krav på sig själv eftersom man inte kan påverka en del saker själv. Annars tycker jag att min man och jag har fungerat som ett väldigt bra team vid båda förlossningarna. Han var själv orolig före första förlossningen att han skulle börja må illa eller svimma men han har klarat sig väldigt fint båda gångerna. Inte ens under andra förlossningen, då han måste vara i fotändan och såg precis allt, blev han illamående eller svimfärdig.

1-åringen

Idag fyller min minsta hela 1 år!

Otroligt, hur snabbt tiden slutligen har gått. Han är en superfin liten typ, med bra humor. Han är mycket annorlunda än sin syster, fastän de har mycket gemensamt också. Han tänker mycket på saker och funderar länge innan han gör något. Gällande utvecklingen har han varit mycket mer försiktig än sin syster och tänkt ut saken först i stället för att bara skrika sig genom det. Vi tar krypandet och gåendet som exempel. Han steg upp i krypställning men det tog ungefär 2 månader efter det innan han började krypa, han provade ställningen ofta, flyttade på ena handen eller knät och sen tillbaka. Men när han började krypa, gick det bra. Samma sak med gåendet.

Han är väldigt beroende av mig och oftast kvällstid är det bara mamma som duger, men ni skulle se hur glad han blir då pappa kommer hem från jobbet. Då kryper eller går han så snabbt han kan emot pappa och skrattar och vill komma upp i famnen. När han är ledsen klamrar han sig tätt intill mig och burrar ansiktet mot mitt bröst eller i mitt hår. Och han kramar faktiskt hårt. Ännu talar han inte desto mera än mamma och ibland pappa.

En stolt storesyster räcker över present och kort som hon gjort själv på klubben.

  

































Lillebror beundrar kortet.

  
































Öppning av paketet. Storesyster var ivrig att hjälpa.

  

































Vi är säkert de sista människorna som skaffar Sophie la girafe, och de som skaffar den så här sent åt sitt barn.

Visste inte att den höll ett pipande ljud. Den blev mycket pop även bland hundarna. Lillgubben fattade genast omtycke för Sophie och började gnaga på henne.

Storesysters kort.

Vi hade rådgivning idag och som prick 1 år är Lillgubben 78,5 cm lång och väger 9795 g. Inte var han så stor som vi trodde han skulle bli med tanke på farten han växte då i början. Men lite större än sin syster i samma ålder är han, hon var 2 cm kortare och 1,3 kg lättare.

Om tygblöjor och steg

Med Lillgubben har vi använt tygblöjor och engångsblöjor ganska fifty-fifty. I början använde vi bara engångsblöjor men när kakkandet började bli lite mer rytmiskt och varje blöja inte var full med det, började vi använda tygblöjor också. Nu brukar vi använda bara tygblöjor om vi är hemma förutom till natten då vi sätter en engångsblöja. Jag borde skaffa lanolin, så att vi kunde börja använda tygblöjor även till natten. Jag vill inte sätta ett "plastskal" till natten när blöjan ändå är på så länge, så det känns bättre att klä ullbyxor, som andas lite bättre, till natten. Detta ifall vi har rena blöjor. Vi har ännu ganska få blöjor så det blir att tvätta dem nästan varje dag.

Med Flickan använde vi de tygblöjor som kom i moderskapsförpackningen (nej, jag får inte desto större rysningar eller problem av att kalla den moderskapsförpackning...), d.v.s Imse Vimses innerblöjor och skal men de höll inte alls. Precis allt läckte. Drygt ett år sedan beställde jag 3 fickblöjor av märket Babyland, som fungerade ganska bra med Flickan. Men då var jag ju inte så insatt på ämnet och fattade inte att man måste sätta extra sug i blöjorna förutom mikrofiberssuget som kom med med dem. Med ett extrasug fungerar de bra.

Till näst köpte jag Popolinis innerblöjor (8 st) och två stycken skal från Huuto.net. De håller jättebra och har aldrig falskat men de är nog inte alls behändiga att använda tycker jag. För det första tror jag att de är alldeles för stora för Lillgubben ännu också, fastän kilogrammen stämmer. De är alldeles för långa och det blir en stor och tjock klump mellan benen på ungen när blöjan är på. För det andra har innerblöjorna inget eget fäste (kardborrband eller knäppen) utan de fästs i skalet och så är det endast skalet som fästs med kadborrband. Detta är ganska krångligt med en unge som inte hålls stilla en enda sekund och blöjan går snett osv. Av dem fick jag lite motbjudande tankar för skilda inner- och skalblöjor. Tills jag hittade Mannamaas hemsidor. Nu vill jag absolut skaffa deras innerblöjor och pul-skal, har läst så mycket bra om dem. Och dessutom ser de ju så läckra och fina ut och man kan välja tygen själv. Tyvärr har jag inte hittat begagnade på huuto, endast Mannamaas fickblöja som jag just köpte, men inte ännu fått hem. Därtill är jag väldigt intresserad av deras nattblöja och Kestovaippakauppas (KVK) Sleepy- nattblöja. Såna måste vi absolut skaffa.

Av min kompis fick jag låna en Myllymuksut Muksut fickblöja som var med i moderskapsförpacningen förra året. Den är storlek s/m = 5-10  kg men går ännu också fint på Lillgubben (hans vikt får vi reda på imorgon). Blöjan har fungerat bra och sitter väldigt bra på Lillgubben så jag köpte en begagnad, mycket lite använd, i den större storeken m/l = 10-15 kg i härligt elefanttyg på huuto, men den är alldeles för stor. Man får inte blöjan tillräckligt spänt runt låren och den läcker alltid. Och jag som just läste en annons där den större storleken såldes och det skrevs att den mindre gick endast de 3 första månaderna tills den blev för liten så den större (som ännu är för stor hos oss) kunde börja användas redan vid ca. 6 kg. Ingen chans! Av dessa Muksut blöjor finns det ganska mycket av på huuto, så jag har tänkt köpa några till i den mindre storleken eftersom de är ganska lätta att använda om man sätter sugen färdigt på pats. Med tanke på dagis alltså.

Och som man kan se på bilderna, så går Lillgubben. Det har jag väl inte raporterat om här. Han tog sina första steg alldeles i slutet av augusti, den enda gången jag var borta hela dagen (på min kompis möhippa). Fick ett textmeddelande av min man att Lillgubben svängt sig stående och tagit sina första steg utan stöd. Efter det tog det en lång tid innan han igen tog några steg. Som sagt funderar han och tänker han mera på saker än sin storesyster. Han måste processera saken och några veckor senare var han färdig med processen och började ta steg lite oftare. När han väl börjat med gåendet (typ 2 steg i början) gick det ganska snabbt framåt och han började gå 10-20 steg åt gången och nu för tiden kan han gå flera varv runt matbordet t.ex. Men nog faller han ju omkull ganska lätt ännu, som tur faller han alltid på rumpan.

*På bilderna har Lillgubben en Babyland fickblöja på sig.

Sleeping cutie

Den här synen möttes jag av när jag kom hem efter att ha fört Flickan till klubben och varit och handlat frukosttillbehör åt oss vuxna (åt barnen finns det ju alltid mat):

Lilleman hade nog på riktigt somnat i mannens famn men han hade lagt Lillgubben och sova på golvet i en filthög.

Mannen är på sjukledigt p.g.a sin rygg så jag kunde åka med bilen och lämna Lillgubben hemma. Han brukar somna för en kort stund (30-60 min) omkring kl.10 ifall han är i vagnen (och en till dagssömn på eftermiddan omkring 14-15), men om vi är hemma och barnen leker och härjar på verkar han inte alls trött. Vet inte riktigt borde vi ändå sätta honom ut och sova, för om han inte sover sin korta stund på morgonen sover han en lååång dagssömn ungefär mellan 11.30/12.00 och 15.00. Flickan sov nog två dagssömner ännu en tid efter ettårsdagen...

Fest efter fest

Hösten är full med fester för oss. Det börjar i september då min syster och min pappa och barnens småkusin har födelsedagar, dessutom har vi bröllopsdag och våra vänner gifte sig i år i september. I oktober har både Lillgubben och mannen födelsedag, mannens mormor och mannens mammas sambos pojke födelsedag, i november är det tur för mannens syster och moster att fira födelsedag medan december igen är fullbokad med min egen, barnens kusins, mannens båda föräldrars och hans morfars födelsedagar och alla självständighetsdagar, luciadagar och julhelger. Bråttom bråttom! Förra veckoslutet gick igen åt att springa från fest till fest och nästa veckoslut firar vi Lillgubbens födelsedag i dagarna två. Kameran hade jag slarvat bort förra veckan så det blev tyvärr inga bilder.

Lyckad natt

Efter en urusel natt följer en bra. To-fre natten var vi säkert vakna mera än vad vi sov. Lillgubben vaknade jämnt och lugnade inte ner sig som vanligt utan steg upp i sängen och skrek i minst 10 min varje gång, dessutom vaknade Flickan också. Men förra natten sov båda ungarna i ett sträck. Visst, de lade sig senare än normalt för vi hade inte kollat att Vain elämää programmet var 1,5 timme långt istället för 1 timme så nån gång kring 21.30 lades de. Normalt brukar de vara i säng mellan åtta och nie. Några gånger måste man gå in till rummet innan Lillgubben somnade men efter det var det tyst ända tills klockan 07.12. Lyx! Ännu om man själv varit fiffig och gått och lagt sig i tid, men icke-avbruten sömn, fastän timantalet skulle vara färre, är nog såå mycket bättre än avbruten!

Den här morgonen har inte sen igen varit så lyckad. Flickan har tyckt att allt är dåligt och det har varit mycket skrik, gnäll och trots. Jag tror inte jag någonsin behövt hålla så länge i henne som jag gjorde i morse. Ifall hon inte lugnar ner sig och bara fortsätter med skriket/gråtet/tjatandet brukar jag ta henne i famnen och hålla om henne, armar och ben och ibland även huvud om hon är riktigt arg, tills hon lugnar ner sig. Först brukar skriket och gråtet bli värre för hon vill komma loss och bort från famnen, men till slut lugnar hon ner sig och det här brukar fungera bäst och bryta den onda gnällcirkeln. Idag tog det verkligen lång tid innan hon lugnade ner sig och vi kunde prata samsat om saken. Men nu har det varit mycket bättre igen!

Dagens skratt

Fick nog bästa skrattet på länge när jag såg att någon hittat till min blogg med sökorden cato och kriminell. Få se om polisen bankar på dörren till näst.

Logiken

Ikväll gjorde vi en promenad hela familjen i regnvädret. Mannen har varit hemma från jobbet eftersom han har en gammal skada i ryggen som irriterats igen och han går runt som om han hade en järnstolpe i rumpan. Kan inte riktigt lyfta eller bära (eller borde inte få göra det iaf) något och kan inte sitta länge. Lugn promenad brukar göra riktigt bra för sjuka ryggar och så började Flickan vara hyperenergisk igen, fastän hon hade trevligt kompisbesök på förmiddagen. Vi drog på oss regnkläderna och gick ut, Flickan cyklade ungefär halva länken. När vi kom hem igen konstaterade hon att det var riktigt roligt i regnskogen, med alla vattenpölar och färggranna löv. Ja, regnskogen förstås. Regn + skog = regnskog.

Skokärlek

Jag såg en reklam, en sådan där ljustavla på gatan, på ett par skor på måndag och skorna blev och spöka i mitt huvud. Det är jättesällan jag blir besatt av skor, jag är inte riktigt någon skomänniska på det sättet. Längs med veckan blev det allt säkrare att sådana skor måste jag bara få, de skulle vara perfekta till vintern. Och nej, jag blev inte besatt av ett par Manolo Blahniks i leder eller glittrande guldiga Louboutins. Kan ni gissa vilka skor gjorde ett sådant intryck på mig att jag funderar faktiskt lite på att klyva stortårna av mig, som Askungens elaka styvsystrar, bara för att kunna köpa dessa skor. För nu kommer det sorgliga, de finns bara i barnstorlekar. Why, oh why?!

Jo, dessa Viking Eagle Warm skorna, med Gore Tex-yta:

Alltså, VILL HA!!! Jag var inne på Kookenkä, där de förresten säljs nu för 79,90 till slutet av oktober och gick en lång stund med 39orna på fötterna. De är just så mycket för små att jag inte kan köpa dem, om de skulle ha varit lite mindre för små skulle jag ha köpt dem fastän de klämde. Varför kan jag inte ha en liten och sirlig trettisjuas fot och kunna använda barnskor, varför?! Och två graviditeter har dessutom svällt upp mina fötter från förut, så ingen chans att kunna skaffa små nätta skor, nähä. Jag frågade försäljaren att det säkert inte fanns i vuxenstorlekar och hon sa att jag inte var den första som frågade och att de borde tipsa Viking om att det skulle finnas marknad för dessa skor i vuxenstorlek också. Absolut, jag skulle köpa ett par eller två!!

Och nu behöver ingen vara överraskad när jag säger att jag tidigare i veckan gick runt i klädaffärer (har några presentkort att använda) och tittade, skulle verkligen behöva byxor och övre delar att ha på på offentliga ställen och bland folk. Och ut ur butiken kom jag med ett par lökäpöksyt, mjukisbyxor alltså, och två par fingervantar. Way to go!

*Bilderna lånade från heppo.