måndag 31 december 2012
Happy New Year!
När året byts till 2013 står mannen och jag på vår egen gård och skålar med skumppa och beundrar fyrverkerien. Egna raketer har vi inte. Barnen sover och hundarna stressar över oljudet. Vi har haft en lugn och barnvänlig nyårsafton. Som vi haft de senaste 6 åren (fast vi haft barn bara de senaste 2 åren).
Skål och all lycka och glädje till året 2013!
fredag 28 december 2012
Reashoppingen som lyfte fram självavskyn och missnöjdheten
Idag åkte jag och kollade på rea-utbudet och blev kanske lite missnöjd. Tyckte inte att det fanns så värst bra erbjudanden. Den enda affären jag hittade riktigt bra erbjudanden på var Polarn och Pyret, och där kunde jag inte shoppa så mycket (har inga pengar). Jag har haft några presentkort redan i flera år så jag försökte hitta något åt mig själv men jag har nuförtiden noll lust att ens titta på kläder åt mig själv, ännu mindre att tänka mig på att pröva något. För det första vet jag inte vad min stil nuförtiden är, de senaste 3 åren har jag köpt kläder som lämpat sig för en gravid kropp (fast jag inte ägt andra preggokläder än en preggotop och ett par preggojeans) och för amning. För det andra trivs jag verkligen inte i min nuvarande kropp, som saknar muskler alldeles totalt och är bara svag, mjuk, bullig och mycket större än den kropp jag känner som min kropp.
Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.
Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.
Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.
Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!
Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.
Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.
Det här beror på att jag inte först hade tid, ork eller möjlighet att träna och motionera och i augusti/september fick jag ju dessutom totalförbud för nästan all idrott. En fatal kombination med noll motionering är sockerberoendet som jag fint skapat åt mig under de senaste 7-8 månaderna. I en början (efter den andra förlossningen) gick det relativt bra och jag åt godis och drack limonad på veckosluten. När nätterna började tära på mina krafter och orken försvann började jag äta choklad, godis eller annat sött för att hålla mig något sånär vaken och vid liv under dagarna, dessutom belönade jag mig själv för att jag t.ex. orkat förmiddagen om det varit tungt eller trotsigt. Speciellt om jag lyckades få båda barnen samtidigt på dagssömn satte jag mig ner i soffan och åt något gott. En annan grej jag märkte var att limonaden, som allt oftare blev någon coladryck (fast jag tidigare nästan alltid druckit fanta/jaffa), bärdes nuförtiden hem även på vardagar.
Jag är ju ingen expert, men jag misstänker att jag haft någon sorts (kaamos)trötthet eller (kaamos)depression nu på hösten, jag har varit så omotiverad och flegmatisk med precis allt. Det är inte alls likt mig. Jag har inte orkat ringa mina vänner så ofta, har sett dem väldigt lite efter sommaren, har inte haft någon inspiration att ens försöka få mig i form, har bara varit hemma och ätit. Jag hoppas i varje fall att det har med hösten att göra, att det är sån där kaamosgrej och inte något långvarigare. Någon förlossningsdepression kan det ju knappt vara eftersom den började så långt efter förlossningen. Jag tror att det att jag inte rör på mig och inte motionerar spelar en stor roll.
Tidigare har jag alltid tränat mycket och ofta. Jag tränade och tävlade ju i närmare 15 år och då tränade jag 6-7 gånger i veckan, oftast 2-3 timmar per gång och det var inga lätta pass vi hade. Efter att jag slutat min voltigekarriär hade jag en tid då jag inte gjorde något. Det var kanske en lite liknande "depressionsfas" då jag verkligen fattade att det var slut. Det som hunnit bli en så stor del av mitt liv; sporten, tränandet, människorna - min tränare och mina "lag"kamrater (vi tränade tillsammans men tävlade individuellt) - var plötsligt borta. Jag umgicks med de där människorna mera än med mina vänner eller min familj (förutom sambon), de kände mig ut och in, visste precis allt om mig, visste utan att jag behövde säga något om nåt var på tok. Sportgrenen mitt liv kretsade runt var pötsligt någon annans, det var någon annan som tränade i landslaget, vann Finska mästerskapen och reste utomlands för att tävla. Det kändes som en väldigt stor förändring. När jag tagit mig över den största chocken började jag träna igen, fast det i början ändå kändes väldigt korkat att bara träna för "ingenting", inga konkreta mål liksom. I något skede började jag bli hooked on träningen och fick annan sorts mål för träningen, t.ex. att kunna köra ett Body Pump pass med allt större tyngder, kunna hålla pulsen lägre i samma fart på Body Attack eller Body Combat lektionerna, kunna cykla med större växlar under en spinninglektion och att få lite muskler fram. Jag ville absolut inte ha någon body building eller fitness kropp men en atletisk och muskulös kropp på ett kvinnligt sätt. Jag tränade 5-6 gånger i veckan och gick ofta på 2 eller t.o.m. 3 lektioner efter varann och märkte nog snabbt hur jag utvecklades.
Det här tog slut någon gång under den första graviditeten och efter förlossningen och att vi flyttade längre bort från det stället jag brukade träna på har jag inte tränat regelbundet. Efter första förlossnigen tränade jag en del och jag gick på olika timmar till ungefär halvvägs under den andra graviditeten, men efter andra förlossningen har jag inte kunnat gå på några timmar eller på punttis. Det här då p.g.a smärtorna jag haft i bäckenet. Nu har jag inte ens haft någon inspiration att försöka träna något, men nästa år ska det ändras!
Jag har bestämt mig att efter nyår blir det slut på det här godisätandet och mässändet, jag skall börja röra på mig och ha en intensivkur då jag gör aktivt de övningar jag fick av fysioterapeuten och gå på en check up och hoppeligen få lov att börja träna lite hårdare igen. Jag tror att det kommer att vara lättare att inte äta godsaker då jag jobbar. Då är jag inte hemma dagarna i ända och kan inte tycka synd om mig själv. Då har jag en vardagsrutin (fast visst har jag haft en sorts rutin här hemma också) och träffar andra vuxna dagligen, jag måste anstränga min hjärna och får lite annanslags stimulus under dagarna. Dessutom rör jag ju på mig automatiskt eftersom jobbet är fysiskt.
Jag hade tänkt spara den här utredningen till de första dagarna i januari men när jag igen idag fick en sån enorm äckelkänsla och självavsky när jag gick i klädaffärer och så läste jag Muffins/Camomillas inlägg så på rätt stund, så jag fick inspiration att skriva av mig nu. Ett annat inspirerande inlägg läste jag för inte så länge sedan här på Oma Koti Valkoinen bloggen.
Fuktande julklappar
Jag fick delta i en Buzzador kampanj för Dove pure&sensitive body lotion och tänkte att vad är bättre än att stoppa med en liten flaska fuktighetscreme i julklapparna. Så det gjorde jag. Min mamma och min syster, mannens mamma och syster och en del kompisar fick en liten flaska var. Jag tycker det är så svårt att hitta på julklappar åt de flesta nu för tiden så det var roligt att kunna packa ner något man har användning för. Ett stort plus med tanke på en del, som har väldigt känslig hud, som fick body lotionen i gåva är det att lotionen är hypoallergenic och utan parfym och utan alkohol.
Själv tycker jag att fuktighetscremen hittills har fungerat bra. Plus ger jag för att den torkar snabbt och sugs in i huden och inte blir som en fettig yta på huden.
Själv tycker jag att fuktighetscremen hittills har fungerat bra. Plus ger jag för att den torkar snabbt och sugs in i huden och inte blir som en fettig yta på huden.
onsdag 26 december 2012
Vattkopporna
Som sagt så fick Flickan vattkoppor på julafton, vi märkte dem genast på förmiddagen och då klagade hon lite över dem att de kliade. Vi har en salva, Professorin vesirokkovoide, som man kan smörja på nipporna så de inte skall klia eller bli inflammerade. Vi har inte behövt använda salvan så mycket, kanske smörjat en gång om dagen innan läggdags så hon inte skall klia på natten så mycket. Jag tycker Flickan har kommit lätt undan, ifall det nu inte kommer något värre. Hon har en del nippor, men inte så farligt mycket, skulle gissa på en 50 kanske. En del har redan torkat ut och är bara skorpor kvar medan hon först håller på och får helt nya, så nog håller det säkert på ännu i några dagar. Hon har inte haft feber men ibland har hon kännts lite varmare än vanligt och så har hon lite snuva och hosta. Men precis lika hyperaktiv är hon som vanligt, så hemskt ont kan hon nog inte ha. Kopporna kliar lite, men inte något farligt. Ifall hon inte har kläder på sig eller t.ex. kortärmat skrapar hon men då vi haft långärmat och -buntat på henne så har det gått bra.
De här bilderna är från igår. Ja, hon orkar nog joxa och spela upp sig precis som förr.
Det som jag inte får att gå ihop är varifrån hon fått vattkopporna eftersom jag vet när de andra på klubben haft dem och det går inte ihop med 12-16 dagars inkubationstiden och smittetiden (börjar smitta 1-2 dagar innan nipporna kommer fram). Och det jag mest fasar för är att Lillgubben får vattkopporna om ca. 2 veckor, dvs. omkring 7.1 och han måste då vara hemma och kan inte delta på bekantnings- och inlärningstiden på dagis, som skjuts upp med en vecka eller så. Då skulle hans inlärningsperiod egentligen börja först 14.1 (vet inte om vi kan föra honom på dagis 2.1 eftersom vi inte vet om han har fått vattkopporna och när och om han sedan smittar alla andra barn) då jag borde börja jobba. Jag tror inte att de skulle uppskatta det så mycket på jobbet om jag meddelade att jag måste stanna hemma 2 extra veckor, fast jag redan har måstat ta ut sjukledigt (obetalt) fr.o.m. 21.1 för min visdomstandoperation blev flyttad till det datumet då jag var sjuk senast. Men annars helt jees att barnen har vattkopporna redan nu, jag vill absolut att de ska ha dem och vägrar ta något vaccination mot vattkoppor åt dem.
De här bilderna är från igår. Ja, hon orkar nog joxa och spela upp sig precis som förr.
Det som jag inte får att gå ihop är varifrån hon fått vattkopporna eftersom jag vet när de andra på klubben haft dem och det går inte ihop med 12-16 dagars inkubationstiden och smittetiden (börjar smitta 1-2 dagar innan nipporna kommer fram). Och det jag mest fasar för är att Lillgubben får vattkopporna om ca. 2 veckor, dvs. omkring 7.1 och han måste då vara hemma och kan inte delta på bekantnings- och inlärningstiden på dagis, som skjuts upp med en vecka eller så. Då skulle hans inlärningsperiod egentligen börja först 14.1 (vet inte om vi kan föra honom på dagis 2.1 eftersom vi inte vet om han har fått vattkopporna och när och om han sedan smittar alla andra barn) då jag borde börja jobba. Jag tror inte att de skulle uppskatta det så mycket på jobbet om jag meddelade att jag måste stanna hemma 2 extra veckor, fast jag redan har måstat ta ut sjukledigt (obetalt) fr.o.m. 21.1 för min visdomstandoperation blev flyttad till det datumet då jag var sjuk senast. Men annars helt jees att barnen har vattkopporna redan nu, jag vill absolut att de ska ha dem och vägrar ta något vaccination mot vattkoppor åt dem.
En annorlunda annandag jul
Vanligtvis har vi varit hos mannens morföräldrar annandag jul, det är en tradition de haft i släkten. Mannens morfar har födelsedag just den 26 och dessutom är det morföräldrarnas bröllopsdag. I år samlades släkten hos mannens moster men vi kunde inte delta p.g.a Flickans vattkoppor. Alla andra har haft vattkoppor förutom en pojke, som är en månad yngre än Flickan. Hans mamma har en sådan situation på jobbet att hon inte skulle kunna vara borta så därför fick vi portförbud till träffen, vilket jag förstår och respekterar helt. Men att en del började panikera över bältrosor och liknande fast de redan haft vattkoppor och t.o.m förbjöd min svärmor komma på besök till oss före hon skulle till släktträffen fattar jag inte. Tycker det redan är ganska outrageous. Äh, vad jag blir irriterad av överhysteriska människor!
Svärmodern brydde sig inte över andras förnekningar och hennes familj med mannens syster och systerdotter kom på besök på eftermiddagen, barnen blev väldigt glada över att få lite barnbesök. Vi fick lite till juklappar och jag fick kanske den finaste presenten någonsin. Det var egentligen ingen julklapp sa svärmodern, utan en gåva som hon ville ge mig eftersom hon tycker att jag är en så härlig svärdotter och mamma. Blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga, såg säkert bara dum ut, tackade och kramade om henne. Jag fick en väldigt fin ring med en sjukt stor sten, bergskristall misstänkte svärmodern, som ursprungligen varit hennes mormors ring. Och nu fick jag den, fast hon har en egen dotter hon kunde ha gett den åt. Känner mig verkligen tacksam och uppskattad. Helt underbart att höra att man är omtyckt, fast vi ju nog alltid kommit bra överens.
Svärmodern brydde sig inte över andras förnekningar och hennes familj med mannens syster och systerdotter kom på besök på eftermiddagen, barnen blev väldigt glada över att få lite barnbesök. Vi fick lite till juklappar och jag fick kanske den finaste presenten någonsin. Det var egentligen ingen julklapp sa svärmodern, utan en gåva som hon ville ge mig eftersom hon tycker att jag är en så härlig svärdotter och mamma. Blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga, såg säkert bara dum ut, tackade och kramade om henne. Jag fick en väldigt fin ring med en sjukt stor sten, bergskristall misstänkte svärmodern, som ursprungligen varit hennes mormors ring. Och nu fick jag den, fast hon har en egen dotter hon kunde ha gett den åt. Känner mig verkligen tacksam och uppskattad. Helt underbart att höra att man är omtyckt, fast vi ju nog alltid kommit bra överens.
tisdag 25 december 2012
Julaftonen och juldagen
Julaftonen började som vilken som helst dag. Vi åt frukost och gick ut på förmiddagen, det bara snöade och snöade så man fick skotta snö igen, så att våra och grannens gäster ens skulle kunna köra in på gården. Det var glada barn ända tills det blev gräl om vem som fick sitta i pulkan då vi rastade hundarna och den mindre gjorde ninjahopp ur pulkan mitt i farten och fick sår i läppen.
Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.
Efter utevistelsen var det julbastu och risgrynsgröt till lunch som gällde. I bastun började jag först kolla på Flickans rygg och märkte sedan att hon hade nippor på ryggen, magen, benen och några på armarna också. I bättre ljus inspekterade vi nipporna närmare och jo, vattkoppor hade hon! Även i ansiktet och hårbottnet fanns det av nipporna.
På eftermiddagen kom min mamma och syster hem till oss, vi förberedde maten och mamma dukade bordet. Och ser ni vilka tallrikar finns på bordet?! Tomten hämtade julklapparna just då barnen låg och sov så de hann inte se honom denna jul, tyvärr. Maten var typ höjdpunkten för oss vuxna igen, jag bara älskar alla fiskar och sallader, nomnomnom! Efter maten öppnade vi julklapparna.
Vi fick lite i förväg 8 st KoKos stora tallrikar och 6 st ovala lite mindre tallrikar med bra kanter, de lämpar sig ypperligt för att servera maten ifrån eller som t.ex. frukosttallrikar.
Granen, som ursprungligen var klädd i bara vitt och silver men så tyckte Flickan att det behövdes lite färg också, och julklapparna som det fanns mycket, men väldigt passligt av i år (förra året var ganska extremt). Vid det här skedet fick bollarna och kottarna ännu vara i fred, nu finns det julgranspynt mest i övre delen av granen då en liten, ung man gärna plockar bollar åt sig. Det är också orsaken till att granen är ganska simpelt klädd i år, vi har t.ex. inga girlanger eller dylikt.
Den ovan nämnda lilla, unga mannen som hittat bollarna.
Så blev han trött och ville bara vila på mommo.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.
Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!
Men vackert julväder var det, då snön sakta föll ner från himlen.
Flickan och mostern inspekterar Childpaden, Angry Birds spelet och Dress me up appen var pop, Flickan "gjorde" en Munamies och gick runt och sjöng pomppufiilis.
Idag har vi bara latat oss och ätit. Min mamma och syster åkte hem först på kvällen så vi hade sällskap av dem hela dagen. Härligt med sådana här helger med nära och kära!
måndag 24 december 2012
lördag 22 december 2012
Go with the flow
Idag tog vi emot trevligt besök i form av gudbarn och våra barns gudföräldrar istället för att städa julstädningen klar och göra lådor eller baka pepparkakor. Men det var roligt med lite besök och att träffa andra med barn, har inte träffat sådana på länge (vi har inte så många vänner med barn). Nu har jag gjort en to do-lista för imorgon, och det ser ganska tight ut. Vi skall dessutom hälsa på min pappa med familj i Borgå, så vi har inte allt för mycket tid. Men vi måste börja tidigt i så fall.
Morgondagens to do:
- städa nedre våningen klar: töm bord och dammsug
- ordna övre våningen, dammsug och tvätta lakanen (de tvättas med timern och det är bara att hänga upp dem på tork genast på morgonen) samt en maskin kläder
- gör potatis-, morots- och kolrotslådorna
- baka pepparkakor med unga damen
- fixa kortet och paketet som skall med till pappa
- paketera julklapparna
En hel del kvar alltså. Men det skall nog bli bra! Granen har bara fått silverbollar på grenarna och den måste vi klä färdigt. Det kan vi göra antingen imorgon eller på julafton med Flickan.
Morgondagens to do:
- städa nedre våningen klar: töm bord och dammsug
- ordna övre våningen, dammsug och tvätta lakanen (de tvättas med timern och det är bara att hänga upp dem på tork genast på morgonen) samt en maskin kläder
- gör potatis-, morots- och kolrotslådorna
- baka pepparkakor med unga damen
- fixa kortet och paketet som skall med till pappa
- paketera julklapparna
En hel del kvar alltså. Men det skall nog bli bra! Granen har bara fått silverbollar på grenarna och den måste vi klä färdigt. Det kan vi göra antingen imorgon eller på julafton med Flickan.
fredag 21 december 2012
Julkänslan börjar smyga sig fram
Nu börjar jag äntligen få tillbaka min julkänsla. Hade redan en ganska bra julfiilis i början av december och jag brände flere ljus (tuikkun) per kväll, drack lite glögg och gjorde julstjärnor. Men poff, så var den känslan borta! På onsdag var vi och hämtade en gran men den spenderade 2 dygn i grannens garage så den skulle vänja sig med värmen så småningom. Ikväll hämtades den in och Flickan hoppade jämnfota och jublade Vilken fin gran, vi har en julgran, hurra vad fin gran vi har!! Vi har pysslat på de sista korten med Flickan (de vi skall ge personligen) och gjort pepparkaksdeg, nu står den i kylskåpet tills imorgon.
På förmiddagen drog jag min rumpa upp från soffan och efter länken åkte vi in till stan med ungarna. Flickan var ivrig, för hon skulle få åka stadiin. Där gick vi och kollade på julmarknaden, det måste jag göra varje år, och shoppade en leksak i trä åt Lillgubben så han också skall få något annat än en Angry Birds reflex av sina föräldrar och ett par Rasavil handskar åt honom, för hans händer alltid är kalla i de vinterhandskar han nu har. Honom jag köpte leksaken av var där förra året också och då köpte jag ett elefantpussel med 10 elefanter som man sätter fast i varann så de bildar ett långt led. Den har varit pop och Flickan har sjungit 1 pieni elefantti marssi näin... då hon pusslat med elefanterna. En annan försäljare jag letade efter var en som säljer handgjorda silversmycken. Han var där igen och jag hittade det smycket jag blev förälskad i redan förra året. Priset var bara lite för stort för min vårdledighetspenning, så jag lovade komma nästa jul igen och leta upp honom, då jag är på jobb och eventuellt kan betala 90€ (80 utan kedja) för ett smycke. Han berättade att de skall vara på salutorget nästa sommar (de har en butik i Barcelona, där priserna är dubbla) och lovade ha samma halsband då också.
Efter att vi tittat igenom alla de små stugornas utbud gick vi och åt ärtsoppa och laxsoppa till sen lunch och gick via Stockmanns julfönster (tycker förra årets var finare) till bussen. Där började Flickan snyfta och sa att hon hade kallt och att hon inte hade sovit alls. Hemma brukar hon ju inte villa sova alls men tydligen behöver hon den där sömnen ändå för hon somnade på några fjuttiga minuter i min famn när jag värmde henne i bussen. Jag måste flytta på mig några gånger när det kom en till vagn och Flickan reagerade inte alls, så jag måste göra en switch. På något sätt fick jag Lillgubben lyft från vagnen till bänken och med ena benet hållet emot att han inte föll ner från bänken, samtidigt som jag hade Flickan i famnen och lyfte henne i vagnen. Jag hade tagit Manducan med mig just p.g.a det här om Flickan skulle slockna, men det visade sig vara lite krångligare att få Lillgubben i Manducan på ryggen med alla tjocka vinterkläder på ensam. Som tur satt det en vänlig dam bakom oss som erbjöd hjälp.
Samma kan jag inte säga om en högljudd bitter gubbe, som började tala högt skit om mig och mina barn, som båda då antingen sov eller satt tyst och snällt på sin pats, direkt han fick syn på oss på den plats som är reserverad för barnvagnar. Tydligen hade han velat komma och sitta där för han hade stora kassar med sig och tog illa upp. Han talade nog allmänt om saatanan kakarat och Suomen tulevaisuuden sukupolvi som inte behöver tänka något eller göra något arbete och något liknande. Och varje gång sneglade han bakåt på mig och mina barn. Jag var så arg, så arg men sa inget eftersom han inte sa något rakt åt mig. Men om han hade gjort det skulle jag ha berättat en och annan sanning för honom. Och önskat honom också en väldigt trevlig jul till slut. Men som tur lyckades inte ens han dra ner på den smygande julkänslan och nu är jag riktigt förväntansfull inför jul.
Tyvärr blev det inga bilder idag, det var så jävla kallt så jag inte hade lust att stanna och fotografera något extra idag.
På förmiddagen drog jag min rumpa upp från soffan och efter länken åkte vi in till stan med ungarna. Flickan var ivrig, för hon skulle få åka stadiin. Där gick vi och kollade på julmarknaden, det måste jag göra varje år, och shoppade en leksak i trä åt Lillgubben så han också skall få något annat än en Angry Birds reflex av sina föräldrar och ett par Rasavil handskar åt honom, för hans händer alltid är kalla i de vinterhandskar han nu har. Honom jag köpte leksaken av var där förra året också och då köpte jag ett elefantpussel med 10 elefanter som man sätter fast i varann så de bildar ett långt led. Den har varit pop och Flickan har sjungit 1 pieni elefantti marssi näin... då hon pusslat med elefanterna. En annan försäljare jag letade efter var en som säljer handgjorda silversmycken. Han var där igen och jag hittade det smycket jag blev förälskad i redan förra året. Priset var bara lite för stort för min vårdledighetspenning, så jag lovade komma nästa jul igen och leta upp honom, då jag är på jobb och eventuellt kan betala 90€ (80 utan kedja) för ett smycke. Han berättade att de skall vara på salutorget nästa sommar (de har en butik i Barcelona, där priserna är dubbla) och lovade ha samma halsband då också.
Efter att vi tittat igenom alla de små stugornas utbud gick vi och åt ärtsoppa och laxsoppa till sen lunch och gick via Stockmanns julfönster (tycker förra årets var finare) till bussen. Där började Flickan snyfta och sa att hon hade kallt och att hon inte hade sovit alls. Hemma brukar hon ju inte villa sova alls men tydligen behöver hon den där sömnen ändå för hon somnade på några fjuttiga minuter i min famn när jag värmde henne i bussen. Jag måste flytta på mig några gånger när det kom en till vagn och Flickan reagerade inte alls, så jag måste göra en switch. På något sätt fick jag Lillgubben lyft från vagnen till bänken och med ena benet hållet emot att han inte föll ner från bänken, samtidigt som jag hade Flickan i famnen och lyfte henne i vagnen. Jag hade tagit Manducan med mig just p.g.a det här om Flickan skulle slockna, men det visade sig vara lite krångligare att få Lillgubben i Manducan på ryggen med alla tjocka vinterkläder på ensam. Som tur satt det en vänlig dam bakom oss som erbjöd hjälp.
Samma kan jag inte säga om en högljudd bitter gubbe, som började tala högt skit om mig och mina barn, som båda då antingen sov eller satt tyst och snällt på sin pats, direkt han fick syn på oss på den plats som är reserverad för barnvagnar. Tydligen hade han velat komma och sitta där för han hade stora kassar med sig och tog illa upp. Han talade nog allmänt om saatanan kakarat och Suomen tulevaisuuden sukupolvi som inte behöver tänka något eller göra något arbete och något liknande. Och varje gång sneglade han bakåt på mig och mina barn. Jag var så arg, så arg men sa inget eftersom han inte sa något rakt åt mig. Men om han hade gjort det skulle jag ha berättat en och annan sanning för honom. Och önskat honom också en väldigt trevlig jul till slut. Men som tur lyckades inte ens han dra ner på den smygande julkänslan och nu är jag riktigt förväntansfull inför jul.
Tyvärr blev det inga bilder idag, det var så jävla kallt så jag inte hade lust att stanna och fotografera något extra idag.
onsdag 19 december 2012
Ledsamt
Nog var det lite ledsamt att åka hem från klubben sista gången idag. Flickan har verkligen trivts där och tyckt massor om att gå på klubben. Om ledaren och om kompisarna. Kanske just det, att de bara varit 4 barn, har gjort att de blivit en så tight grupp. Fast de är väldigt olika åldrar, en några månader yngre flicka än vår Tinna och Tinna själv och 2 äldre barn, andra 4,5 år och andra 5, har de alla lekt fint ihop. Alla tyckte det var så synd att Flickan inte fortsätter där och jag måste typ hålla mig för att inte gråta när Flickan räckte över blomman vi skaffat och julkortet hon själv gjort till ledaren och de kramades. Jag hoppas hon får en lika fin dagistant sen. Verkligen synd att den blev så kort tid för Flickan på klubben. Och så hoppas jag att de får något barn eller två till till klubben för det ser annars illa ut att de inte får fortsätta, viket vore jättesynd. Klubben är belägen i Månsas och den är menad för barn omkring 2,5 år och äldre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)