Social

Ja, nu kan man ju fatta rubriken på flera olika sätt. Som t.ex. att jag har varit social, vilket jag iofs har varit eftersom vi nu haft program och varit någonstans varje dag denna vecka på dagen. Jag har träffat människor, vuxna människor som man kunnat diskutera med, fått lite vädra mitt hemmamamma huvud som just nu är fyllt med trots, våta lakan, måltider som drar ut till över en timme, skrik och gnäll, nattande, irriterade föräldrar, trötta makar, råddigt hem och evig sömnbrist. Men don't get me wrong, fastän jag inte har träffat så hemskt många människor nu på senaste tiden har jag nog inte riktigt haft ork för det heller. Visst saknar jag det sociala livet, att få spendera tid med goda vänner, tala om saker och skratta gott, känna att det finns annat i livet än denna hemmabubbla jag lever i nu, men jag är så trött och så matt att jag bara inte orkar. Inte orkar anstränga mig mer än vad som är nödvändigt. Och så blir jag arg och ledsen på mig själv. Jag önskar lite att någon kom och sparkade mig i rumpan och sade att nu gör vi såhär och såhär. Att någon erbjöd sig att sköta barnen en stund, eller t.o.m en natt så att jag skulle få känna hur det känns att sova en hel natt utan störningar. Fast visst har vi ju haft lite gemensam tid med mannen utan barn. Förra veckan var vi på Mikä Viini tillställningen med våra grannar (och träffade några andra bekanta på tillställningen) och tyckte det var väldigt roligt, och kommande fredag skall vi ut och äta med samma grannar till Amigo. Men ändå åker vi hem till barnen och får sköta nattrumban som vanligt, vilket vi gjorde förra veckan också...

Men tillbaks till den här veckan: Vi har varit hos min mamma och syster, på musiklek, Flickan har varit på dagklubb och jag har varit på min nya arbetsplats och prövat byxor så de skall kunna beställa rätt storlek åt mig. Nu börjar det verkligen kännas konkret, jag ska få riktigt egna arbetsbyxor, ingens gamla eller lånade. Beställda just till mig. Jag skall börja jobba! Och jag är så glad för det eftersom det är just det jag är intresserad av inom fysioterapin.

Och det som jag egentligen menade med rubriken var hur social Flickan är. Vart vi än går är hon som hemma, hon är inte det minsta blyg eller rädd, hon går med i en barngrupp som om hon kännt barnen i fråga alltid och deltar (ibland tråmar med våld med) i leken. Hon umgås med båda språken, är väldigt snäll och tar andra i hänsyn. Visst kan det ibland bli lite diskussion om vem som får leka med vad men ganska lite från Flickans sida. För det mesta brukar det vara hon som går mellan två bråkande barn och försöker agera fredssoldat. På dagklubben var vi för första gången, Flickan var där i nästan 2,5 timmar varav hon var ensam lite på en timme. Ledaren berättade att första gångerna blir föräldern där och man följer lite med hur barnet anpassar sig. Efter 45 minuter var det klart att Flickan inte saknade mig, jag fick inte hjälpa till med något, bara ledaren fick göra det och så lekte hon på nöjt. Då jag och Lillgubben var borta saknade hon inte oss ett dugg och allt gick superbra, när det var dags att åka hem blev det gråt att hon inte vill åka hem. Ledaren kommenterade att Flickan var väldigt duktig och inte rädd, hon vågade t.o.m gå med i stora barnens lek, där det fanns en 5-årig pojke som de mindre lär vara lite rädda för. Flickan hade kommenderat honom när han uteslutit en mindre flicka från hans lek, that's my girl! Takes after my mother...

På min arbetsplats gick hon fram till alla och prsenterade sig själv: Minä olen Mathilda. Saisinko minä piirtää? Så satt hon en stund och ritade tills hon gick fram till en arbetskompis och frågade om hon fick komma i famnen och sitta. Där satt hon sedan i en alldeles främmande kvinnas famn och berättade allt mellan himmel och jord och kollegerna var förundrade över hur social och utåtriktad hon är. För jag själv har nog alltid varit mer eller mindre blyg, som barn (bland främmande eller halvbekanta) och ännu som vuxen. Då slog det mig själv också ordentligt. Visst har hon ju alltid varit intresserad av andra människor men att hon verkligen är så där självständig och socialt skicklig bland främmande människor. Jag hoppas att det är bestående och hon förhålls sådan. Ja, det känns att man gjort något rätt i alla fall med hennes uppfostran.

Om sovandet

Jag har hört talas väldigt mycket om små bebisars sömn från flere olika håll den senaste tiden, men ingen talar riktigt om lite större bebisars sömn. Nu talar jag om ca. ett åringar. Som jag nu som då har nämnt har Lillgubben sovit väldigt dåligt hela sitt liv. Han har haft svårt att somna någon annanstans än vid bröstet eller i famnen och så har han sovit väldigt hackigt och avbrutet. Som värst kan han vakna med 20-30 minuters mellanrum och man får stiga upp och lägga ner honom i sängen igen. Som tur händer detta inte varje natt, men fyra gånger vaknar han åtminstone per natt, ännu också vid snart ett års åldern. Jag har försökt med att inte amma alls på natten, men orkade i två nätter tills jag var trött som en zombie och tänkte för mitt eget välmående fortsätta amma en gång i natten. Det gör jag ännu och ibland är frästelsen väldigt stor att bara stoppa bröstet i munnen på den skrikande ungen så han skulle fortsätta sova.

Inte nog med att han sover dåligt natten igenom, utan han somnar också väldigt dåligt fortfarande. Det var en kort period som han somnade lätt, antingen blev han genast tyst i sin egen säng och somnade eller så räckte det med att en gång gå in till honom och lugna ner honom. Men inte längre! Nu tar det ungefär en timme varje kväll. Och så om man måste göra samma sak på nytt vid kl. 12, 1 eller 2 är fröjden som bäst. Jag har tagit som vana att amma tidigast kl. 3 eftersom han inte kan vara hungrig tidigare och borde kunna sova längre än 2 timmar i ett sträck.

Vi har hela tiden kört sömnskola, en s.k tassuterapia-variant och nu senaste veckan börjat verkligen ta tid hur länge vi är borta från rummet och låter Lillgubben protestera för sig själv. Jag vet inte riktigt är det tillåtet att vara längre tider borta och förlänga tiden i denna variant av sömnskola eller hör det bara ihop med pistäytymisunikoulu, men det känns att Lillgubben riktigt försöker kommendera oss. Speciellt på natten då vi är i samma rum (eftersom han ännu sover i vårt sovrum) så låter hans gråt inte som att han skulle vara rädd eller känna sig otrygg utan närmast låter han arg och irriterad att ingen lyfter honom bort från sängen. Vi har varje kväll börjat med en riktigt kort stund, förlängt det till 2 minuter, sedan hållts vid 5 minuter flera gånger, 7 minuter ett tag och jag tror rekordet har varit något på 10 minuter (mannen har skött slutsidan av sömnskolan när mitt ork tagit slut). Och varje gång lugnar han ner sig snabbt och lägger sig själv i sängen men direkt man börjar gå ut ur rummet ställer han sig upp och stå som en fjäder.

Nattandet går ganska ok, om vi är två som är hemma och kan turas om med springandet och lugnandet, men nätterna är ganska svåra. Hittills har jag oftast skött uppstigandet och lagt ungen tillbaks och sova eftersom jag sover på den sida hans spjälsäng är. Och de nätter han inte vaknar så ofta eller då han fortsätter sova utan desto mera ansträngning går det ganska bra. Men så har vi dom nätterna han vaknar och vaknar och inte lugnar ner sig. Nu har vi några gånger gjort så att mannen sover på Lillgubbens sida början av natten och sköter natten tills jag ammar, sedan byter vi om. Det som gör sömnskolan svår att följa på natten är Flickan, ifall Lillgubben skriker minut efter minut vaknar hon ju. Och två icke sovande ungar orkar vi inte med, det räcker med Flickans wc-besök eller misstag då hon kissat ner sängen och man får byta lakan mitt i natten.

Vi har hela tiden haft tanken att vi måste få Lillgubben att sova bättre nätter innan vi kan försöka flytta barnen till samma rum, men nu känns det som att Lillgubben på något sätt märker när vi går och lägger oss, eller speciellt jag. Känner han min lukt eller vad är det, för han börjar genast sova oroligare och senast efter det börjar vaknandet. Därför känns det ju att man inte får sova alls när man just hunnit sluta ögonen och somnat så vaknar man till en gnällande bebis. Så nu funderar vi på att borde vi ändå försöka flytta Lillgubben till barnrummet, och hoppas på det bästa. Att han mirakulöst skulle börja sova nätterna bra och inte väcka Flickan 4-8 gånger per natt. Jag tycker jag hört att en del barn börjat sova bättre då de flyttats till eget rum. Flickan flyttade ju redan vid 6-7 månaders åldern till eget rum så jag kan inte säga skulle hon ha sovit sämre ifall hon sovit i vårt rum längre.

Jag borde boka in ett-årskontrollen för Lillgubben till rådgivningen och tänkte fråga med detsamma ifall rådgivaren har några tips eller förslag, för nu känns det som att vi inte längre vet vad vi ska ta oss till. Hur ska man få ett barn att börja sova bättre. Han vaknar ungefär halv sex-tiden varje morgon men jag tycker det är alldeles för tidigt att stiga upp då, för det första får han inte tillräckligt sömn nattetid och för det andra är jag så dödstrött. Ibland fortsätter han sova ganska snällt efter en stund eller så ammar jag att han skall lugna ner sig. Då sover han till sju. Men då har vi det där ammandet igen. Jag skulle vilja börja minska på amningen så småningom, dagtid har jag kunnat göra det men nattetid/tidigt på morgonen känns det så nödvändigt ännu för att han skall sova. Jag har dessutom ingen aning hur man slutar amma, dvs. avvänjer barnet från bröstet. Med Flickan gick det så naturligt och i samförstånd med henne, som om vi varit ense om saken. Men icke med Lillgubben, han skulle säkert smutta på bröstet ända tills skolåldern om han fick bestämma...

Ifall det inte lättar snart bokar jag en tid antingen till zonterapi eller osteopati, för så här kan vi inte ha det. Speciellt i januari då vi båda ska jobba. Nuförtiden kan jag, ifall jag har god tur och barnen sover samtidig, vila en liten stund men hur ska jag/vi orka om vi båda skall vara på jobb på dagarna och inte får sova på nätterna?! 

60 år

Igår firades min pappa som fyllde 60 år. Det var en rolig dag med de närmaste släktingarna och god mat! Förrättsbordet var, som vanligt, bäst och jag och många andra åt sig mätta redan då. Huvud- och efterrätter fanns det också flera olika av så hungrig behövde man nog inte gå hem.

Som present gav vi två ingraverade (namn och ålder) tulpanformade, Glencairn whiskyglas i en fin svart låda, som jag själv pysslade om för glasen med hjälp av skumgummi och tygrester av min gammeldansklänning, och pappas favorit (ett positivt sammanträffande) single malt whisky. Det har min man och min pappa gemensamt, båda tycker om rökiga Islaywhiskyn.

Ungarna (och föräldrarna också) var fint klädda.

I badet

De här två älskar att bada. Vårt baby badkar börjar vara lite litet för dem båda men i mommos duschskåp ryms de ännu hur bra som helst tillsammans, t.o.m att simma.

Förbjudet

Jag tror inte att jag har nämnt detta här på bloggen tidigare. Jag har fått smärtor efter nästan all sorts motion efter den andra förlossningen, och får det ännu också, 11 månader senare. En rask promenad, skogspromenad med ojämn mark eller Lillgubben som tyngd i manducan räcker som ansträngning och i ungefär ett dygn efteråt har jag brännande och knivslagsliknande smärtor "mellan benen". Ja, man kan säga att det är hela det området, allt från innerlåren mot mitten. Jag har tänkt att det hör till (fastän jag inte hade liknande smärtor efter första förlossningen) och inte gjort något åt saken. Några veckor sedan hade vi ett möte på jobbet som jag också deltog på och frågade bara i förbifarten av en kollega ifall hon hade några övningar jag kunde göra. Hon blev intresserad och vi bokade in några besök. Jag fick lite övningar hem men det verkade inte så farligt, lite obalans i musklerna.

Nu har jag varit hos en annan kollega, en OMT-terapeut vars första kommentar var: Sähän oot aivan kiero, nainen. Sun lantio on ihan viturallaan. Mitt bäcken är alltså riktigt snett och med närmare undersökning kunde hon berätta att högra höften har gett efter i förlossningen (Lillgubben var ju rätt så stor och hade huvudet snett) och är alldeles lös för tillfället. Det var flera leder och ligament som hon konstaterade att inte höll över huvudtaget, när hon fått dem på plats hoppade de ur plats direkt jag svängde mig om från rygg till mage t.ex. Dessutom har inte min Linea albae återhämtat sig helt och hållet utan vid naveln finns det ännu för stor separation. Högra sidans inre magmuskler aktiveras inte heller på önskevärt sätt så jag fick en hel hög med övningar och förbud. För tillfället får jag promenera lugnt och gå på vattenjumppa, allt annat blev börbjudet. Jag måste ha koll på höften och bäckenet hela tiden, då jag sätter mig, då jag sitter längre tider, när jag stiger upp och stå, när jag går osv. Och inga magmuskler eller annan hård träning som anstränger magmusklerna får jag heller göra p.g.a Linea albaen. Det kan t.o.m. hända att den aldrig återhämtar sig ordentligt, och i så fall skulle jag inte få börja med någon riktigt hård träning eftersom det finns risk till navelbråck. Det vore önskvärt att jag fick lite stabilitet i bäckenet innan jag skall börja jobba så kroppen klarar sig eftersom arbetet är fysiskt ansträngande.

Terapeuten konstaterade att jag nog hållit ut länge med problemet och smärtorna. Så mycket idrott och motion har det ju inte blivit av, vilket är ledsamt. Hon berättade också att det tar ungefär ett år efter att man slutat amma att lederna blir normala igen, under graviditeten blir de ju lösare. Och att enligt någon rekommendation borde man ha 2 år mellan graviditeterna så att kroppen skulle ha tid att återhämta sig där emellan. Min dröm var ju nån gång att få två barn med liten åldersskillnad och ett tredje barn några år efteråt. Kanske mannen hinner ändra sin åsikt tills dess...

Jag fick en fin pink tejp på högra sidan för att påminna mig om den rätta ställningen och de inre magmusklerna.

De finaste två ungarna

Hur de (närmast kanske Flickan ännu) än tär på nerverna de sämsta dagarna så är de ju så fina, de där mina små. Och hurdant syskonband de redan har, helt otroligt!

Och ja, det är min fot Lillgubben lutar emot. Och ja, bilderna är tagna med blixt och därför kanske inte så fina, själv gillar jag inte riktigt det där ljuset och stämningen i bilder tagna med blixt...

Slut med sommaren

Ja, nu kan man väl säga att sommaren är slut på riktigt och jag kan ta bort Sommartakt-logon från sidospalten. Det är september och mannens och därmed också mitt sommarlov är över. Det känns som om den här sommaren flög iväg alldeles obemärkt, innan jag visste av det var den slut. Jag känner mig lite sorgsen över saken eftersom det troligen var den sista sommaren jag kunde spendera med barnen helt och hållet. För första gången i mitt liv känner jag mig lite deprimerad inför hösten, har aldrig lidit av s.k kaamosmasennus men nu känner jag mig down redan innan den riktiga kaamos-perioden ens har börjat.

Vi tar några bilder från semestern att pigga upp humöret i stället!

Min mammas barndomshem i norra Finland vid Kemi älv. Älskar stället! Bara det var lite närmare så vi skulle kunna spendera mer tid där, nuförtiden blir det en gång i året.

Ungarna gungar i min mammas och hennes syskons gungstol som min morfar har själv gjort någon gång i tiderna.

Hos barnens farfar fanns det mycket trädgårdsarbete att göra, vi fick bl.a. plocka med oss svarta och röda vinbär, av vilka de röda jag är speciellt glad över. Och nej, Lillgubben har inte kissat ner sig utan vattnat blommor med vattenkanna förstås.

Det var varmt och soligt, duschar med trädgårdsslangen, njuta av solen på filten, simturer med hunden, middagsvila med andra hunden och allmänt häng och avslappnande.

Och så kom vi hem igen. Vi tar de bilderna någon annan gång då jag behöver piggas upp eller annars bara.  

Nonatt, som Flickan skulle säga!

Hastiga tag

Så ändras allt, som en följd av bara ett litet samtal med en kollega och vips behöver barnen dagvårdsplats fr.o.m. januari. Jaix! Nu försöker jag lista ut vilket skulle vara det bästa alternativet: daghem eller familjedagvård, kommunal eller privat, nära hemmet eller på vägen till arbetsplatsen, nära hemmet men som inte låter så bra eller lite längre från hemmet men som låter väldigt bra, syskongrupp eller inte.

Flickan är jag inte ett dugg orolig över, hon klarar sig och kommer bara att tycka om att få vara med andra barn, men Lillgubben är ännu så liten och så mammig att jag inte vet hur vi ska fixa det här. Helst skulle jag ju villa att de skulle få vara i samma grupp men det finns bara ett dagis här i omnejden där de har syskongrupper, och det daghemmet är åt fel håll med tanke på både min och mannens arbetsplatser och det går ingen rak buss dit, så det skulle bli ganska krångligt utan bil. Kommunala gruppfamiljedaghemmen står det inget om på nätsidorna så jag har ingen aning om hur stora grupper det är fråga om, hur gamla barn, vad de värderar och prioriterar där osv.

Idag måste jag skicka i väg ansökan så det blir att reda ut och försöka tippa rätt.

Trotsiga tider

Vi är hemma igen efter nästan 2 veckor på luffen. Den här veckan har vi bara tagit det lugnt och försökt återhämta oss efter resan. Vår kära dotter har inte lättat till saken eftersom hon nu har den värsta trotsperioden hittills. Vi får grälas hela tiden och tvätta lakan jämt. Hon har nämligen börjat kissa ner sängen både dag- och nattid bara för att jävlas med oss. Det vet vi p.g.a att hon just varit på toaletten och kissat och efter en stund kommer hon och säger att sängen är våt. Eller så tjuras hon och säger att hon inte är kissnödig då hon är på toaletten och inget kommer men så fort hon lägger sig i sängen blir den våt. Gud, så man kan bli irriterad och arg på en liten 2,5 åring!

Man får verkligen andas djupt och räkna till 10 flera gånger i dagen nuförtiden. Visst kan det bero på att på semestern hade vi lite semesterregler också och det var inte riktigt så noga med tider och hon fick spela upp sig för släktingar och bekanta, visa riktigt vad hon kan. Och nu är hon stucked hemma med gamla tråkiga mamma, pappa och lillebror. Ja, vänta bara på den dagen mannens semester tar slut. Då är jag screwed! Men tillbaks till att tappa nerverna med henne. Ibland funderar jag ifall jag har en mild form av anger management issues när det enda jag skulle vilja göra är att gå upp till den skrikande ungen, som just väckt sin lillebror efter att jag fått honom att somna efter en timmes kamp, och skrika med ansiktet rött en rad hotelser och få tyst på henne på vilket sätt som helst. Och ibland när jag inte längre kan hålla mig lugn och sansad och går med i skriket och verkligen ryter till funderar jag på när grannarna får tillräckligt och ringer socialen. Men grannarna är antingen döva eller väldigt artiga och hyfsade eftersom de varje gång jag frågat sagt att det inte hört ett pip. Och då talar vi en konsert med en skrikande och bölande 2,5 åring, en ylande hund som tycker att Flickans bölande faller på just rätt ton så han stämmer in, en hysteriskt gråtande lillebror och en rytande mamma.

Lillgubben är fortfarande väldigt mammig, på kvällen duger ingen annan än mamma. Det känns ganska tungt för ibland vill jag ju pyssla tillsammans med Flickan, alldeles i fred, sköta kvällsrutinerna och läsa saga med henne i hennes säng. Eller vara för mig själv och pappan skulle sköta Lillgubbens kvällsrutiner. Då vi är i skilda rum och Lillgubben inte ser mig går det relativt bra men ifall han vet var jag är blir det inget. Han har också börjat visa en ganska stark egen vilja vilket jag inte var särskilt glad över. Jag hoppas verkligen att hans trots är mildare!

Men något positivt: vi har börjat fixa nätterna bättre. Somnandet kan ännu ta en god tid, men nu har vi haft två nätter då han inte ätit alls. Annars har han klarat sig med en amning ifall han somnat tidigare på kvällen. Normalt brukar han alltså somna kring elva och nu har han ätit nästa gång 6-7 tiden på morgonen, vilket inte egentligen är så hemskt lång tid men en stor skillnad till amning med 3-4 timmars mellanrum. Några kvällar har han somnat t.o.m halv tie tiden, vilket är väldigt lyx. Det blir bättre!

Märkte förresten att förra inläggets text försvunnit någonstans. Måste kolla om jag kan fixa det.

Kollat